Goda grannar ...

Någon har, alldeles frivilligt, skottat fram en säkerligen femtio meter lång promenadväg till den inte längre så pur-unge grannen Ecke och hans hustru.

Från lilla slingervägen, till sommarstugans ytterdörr.

Skotta-skotta-skotta!

Just den dagen ligger snön närapå halvmetertjock på sommarstugetomten och "någon" blir trött i armarna, men säger att detta med snöskottning är ju bra träning ändå, ja, inför den stundande skidtävlingen.

Nu, har plusgrader gjort sitt till och snötäcket sjunker raskt ihop.

Spåren av omtänksamhet - denna för mig så underbara egenskap - finns dock kvar.

Likt en osynlig indian ....

Just här, vid den gröna pilen, blir jag sittande i nästan en timmes tid.

Å, där sitter jag och tittar på alla småfåglarna som kommer flygande och som tålmodigt hämtar ett och ett solrosfrö .., och jag tittar på den lilla ekorren som kommer skuttande från grannens tomt och till sin glädje upptäcker en äppelskiva just under fågelbordet och som glad i hågen, och med äppelskivan i munnen, raskt skuttar tillbaka och pilsnabbt klättrar upp i en tall, där det vankas vegetarisk lunch.

Och jag lyssnar till kraxet från kråkorna och till stegen från kvinnan som promenerar i våldsam motions-fart längs den lilla slingervägen.

Just här nedanför stannar hon upp och tittar på sin klocka.

Alldeles tyst sitter jag i trädgårdsstolen.

Hon upptäcker mig aldrig.

Och tänk .., jag anar doften av timjan, som nu tittar fram i rabatten.

Den mot solväggen.

Och plötsligt, när jag sitter där - som osynlig - kommer jag ihåg ett sms som en gång susade in i min mobil.

Det var skrivet av en man som hade letat och därefter verkligen hittat ett hus, just där han ville bo - på Österlen i Skåne - och det var den 27:e juli 2006 och så här stod det när jag öppnade meddelandet:

"Det finns cowboys i byn.
Precis just nu gick det förbi en ung sådan som pratade cowboyspråk med sig själv och sin knallpulverpistol.
Han såg mig inte ens.
Jag satt som en orörlig indian vid husväggen.

Det var ungefär så det kändes.

En vanlig tisdagmorgon ...

Vid tiotiden på måndagkvällen kommer pensionatsvärden hem från körövningen i stan.

Med sig har han ett fång tulpaner.



Vad är nu detta som står på hallgolvet?
En hink med målarfärg!
Vit.
Ahaaaa.
Är det månne lillhallen som ska åtgärdas ...?
Och spegeln satt förut på lillhallens vägg, men hur roligt är det för en spegel att i hela sitt liv befinna sig på en och samma plats?
Nu, nu används den dagligen.
Jag tror att spegeln är väldigt nöjd.



Och solstrålarna letar sig in i köket och skapar mönster på golvet.
sigge nilsson och pElle är morgontrötta och sover ihopkrupna på soffan Ektorp.

Vid fågelbordet trängs koltrastar, en skata, bergsfinkar, blåmesar, talgoxar och en nånting som liknar gul, - eller grönsparvar.

Till Smulan och Sven ...

Det är onekligen enklare att hålla ögonen efter en viss sorts bok, om man vet hur den ser ut.

Som ni ser är den väl läst.



Harry, som 1979 fick boken i julklapp av Asta, har nog suttit i sin soffa och läst och läst, precis som jag själv gör nu.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet

Jag och maken flydde Skånevintern och for rakt ut i Atlanten till Azorerna och ön Sâo Miguel med huvudstad Ponta Delgada.

Underbar vecka, men nu är vi hemma och hejar fram våren, plusgrader och tö idag.

Följer din blogg, alltid kul. Du får berätta för dina katter att om de levt på Azorerna hade de kallats för Azorernas tigrar, massor av välskötta katter i nationalperkerna.



Skickar ett par bilder, ett från ett skyltfönster i stan, ett från ett siestafönster.

Ha det jättebra, saknar dig.

Kram från fru Grå i Ystad."

Igenkänning ...!

Sitter och lägger in bilder i prydlig mapp.

Från vardagsrummet hörs tv-prat .., "Vem vet mest?"

Ahaaaa!

En röst hörs bekant!

Och ser man på .., visst är den där härligt tuffa madamen från Göteborg .., hon som var med på bloggträffen och som en gång övernattade på mitt vardagsrumsgolv i Ystad!

Igår på tv ...

Irland. Stillhet och lugn. Ungefär som idag.


... femmilen på skidor och dramatisk hockeyfinal.

Idag: gudstjänst från Tullbrokyrkan i Falkenberg.

Det känns bra det med.

Faktiskt.

När proppen går ur ....

Egentligen ska i pensionatets postlåda endast komma en enda dagstidning, nämligen Göteborgs Posten. (En prov-prenumeration på 3 månader för endast 99:-. Vilken lycka! Men nu är det snart slut på det roliga.)

Döm om min förvåning när jag idag i postlådan hittar ....

• Göteborgs Posten
• Svenska Dagbladet
• Dagens Industri
• Hallandsposten
  
• Hallands Nyheter

Blir man inte allmänbildad nu, då vet jag inte.

Pling i min inkorg ...!

"Dette var resultatet som ble vist i Canada i går kveld,noe å tenke på for den som ønsker seg ett halvt norsk statsborgerskap?

Bente."

Loppisfynd som ger glädje ...

"Hugo Lundgren, 87, Hovenäset. Stenhuggare.
Vi sitter i solen och pratar i solen i hans trädgård. Den vackra häcken runt om är sibirisk ärtbuske, liguster caragana på latin, säger han. Huset byggde Hugo 1924, stenfoten gjorde han själv. Borta i Kleveviken leker ett par nakna skrottar vid hans sjöbord. Det är barnbarnen."

Någon gång i början 80-talet kom jag att köpa en bok med titeln "Så blev mitt liv. Intervjuer med gamla av Lars Ulvenstam".

Jag kom att ä l s k a den boken!

Ja, för mig blev detta Böckernas Bok, men så lånades den ut och jag glömde väl bort den alldeles, tills för någon tid sedan då vi - pv och jag själv - besökte Röda Korsets loppis här i Halmstad och där, bland hundratals slitna böcker, hittar jag den.

Å, sicket återseendets glädje det blev!

På något av försättsbladen står följande att läsa: "Julen 1979. Till Harry från Asta."

Från den första till den tvåhundrafemtiofjärde och sista sidan låter Lars Ulvenstam gamla människor berätta om sina liv .., om hur det var och hur det blev och deras drömmar och all kärlek och allt som inte blev som det var tänkt.


"Carl Sjölin, 77. Borås, glasarbetare. Ungkarl och boksamlare, tidigare ungdomsledare.
Det är smällkallt när han följer mig till bussen, men han går barhuvad och utan överrock."

Som Carl Sjölin, t.ex., det är han som är på bilden här ovanför.

Författaren skriver precis som dom intervjuade talar.

Häromkvällen låg jag och högläste för pensionatsvärden, det var om just Carl Sjölins liv och leverne.

Dom sista raderna lyder som följer:

"Jag tyckte det var så roligt och härja med barna. Dom gav mig allt. Kärlek te barn. Det var allt vad jag kunde känna. Glädje att göra barna glada. Jag försökte vara föräldrar te dom och syskon med.
Jag lämna Örnarna 1942. Vi skulle ha styrelsemöte och på morronen fick jag inkallelseorder. Då säger jag: Nu får I skaffa er en ny ledare. För nu vet jag inte när jag kommer tebaka. (gråter).


"Erik Andersson, 73, Göteborg. Smed. Kroppen är förvärkt av reumatism, han behöver en griptång om han tappar något i golvet. Jag frågar i telefon, vilken spårvagnshållplats jag skall stiga av vid. Jag vet inte vad stationerna heter längre, svarar Erik. Jag har inte vart ute på tretton år, på allvar, om jag säger så."


Anna Rahm, 69 år, Stockholm. Tidigare hemmafru.
Förra året, (1975) började hon att läsa vid universitetet.

Eller tänk texten där den 69-åriga Anna Rahm i Stockholm berättar om sitt liv; om hur hon vid sextiosju års ålder tog studenten och hur hon, när boken skrivs, kämpar med en fil kand.

Så här berättar hon:

"En lärare på Norra Latin sa att när du kommer till Frescati (universitetsområdet i Stockholm), så blir du alldeles ensam, det ska du räkna med.
Du besöker föreläsningarna, men sen går du hem. Men det blev inte alls så.
Det kan bero på att jag valde ämnen där man arbetar tillsammans och i små grupper. Jag tror i alla fall att jag är accepterad (skrattar).

Och ibland får jag vara med på deras små fester.
Och på Gotland när vi skulle upp för alla di där rösten, så går jag ju så dåligt. Men se dom gav sej inte, utan dom kom och drog upp mej. Och så skriver och ringer dom till mej.
Att äntligen få vara bland tänkande, kännande, vänliga människor!
Det är som en livsluft att andas, vet du.
Ett gensvar."

Har ni aldrig läst boken, så rekommenderas den å det allra varmaste!

Och den som aldrig har lyssnat till den fullkomligt eminente herr Ulvenstam som sommarpratare, kan göra det här.

För några år sedan satt jag, tillsammans med husköparmannen, vid ett bord på en restaurant i Stockholm och när jag sitter där och tittar ut genom fönstret, ser jag en äldre, lite krumryggig man passera där utanför.

Det var Lars Ulvenstam.

Och mitt hjärta värmdes såå för den mannen.

Mer om honom finns att läsa här.

Läsvärt ...

Gårdagens DN .., söndagsdelen, sidan 14, 15 och 16.

En oerhört intressant artikel som handlar om Johan von Schreeb, svensk läkare som tillbringade tre veckor i katastrofens Haiti.

(Denne Johan von Schreeb var för övrigt en av tre läkare som grundade den svenska avdelningen av Läkare utan gränser.)



Hela artikeln är så otroligt intressant och så här berättar den svenske läkaren om detta med Läkare utan gränser:

"Det jag tycker är sympatiskt med Läkare utan gränser är att arbetet och behovet på fältet styr verksamheten, inte byråkrati.
Vi delar med oss av vårt yrkeskunnande men tar inte ut några stora ekonomiska ersättningar.
När jag varit ute och jobbat har jag jag ibland träffat FN-anställda läkare som säger: nu har jag jobbat i åtta år, nu gäller det att hålla ut i tre år till så får jag full FN-pension.
Det är fel sätt att närma sig uppgiften, säger Johan von Schreeb som fick cirka 12 000 krornor (före skatt) i lön för sina tre veckori i Haiti.
Jämför med en svensk så kallad stafettläkare som kan kvittera ut närmare 100 000 kronor av landstinget för samma tid."

Den som skrev hela artikeln - sååå läsvärd - heter Erik Ohlsson.
Fotograf var Jimmy Croona.

Om någon vill bli månadsgivare till Läkare utan gränser, så går det bra att klicka på den här länken.

Och mer om organisationen hittar du här.

Måndagsfönstret ...

.... är två pyttesmå och kommer från södra Frankrike.

Från madame Monet.

Insikt ner 223 ...

Det finns fler som har problem med sina tv-apparater ......

Och nu är det hockey .....

Snart finns det sittgropar i soffan Ektorp.

Femmilen på tv.


Ååå, vi har åter ljud och kan fröjdas åt den härlige bisittaren Anders Blomqvist.
(Vem minns inte när han och brodern Örjan tillsammans åkte in som segrare i Vasaloppet och passerade mållinjen med kranskullan mellan sig!)

Herr Blomqvist (Lidingö) är i mina ögon suveränt bra, precis som när man lyssnar till honom under just Vasaloppet och tänk, inte är han från Västerbotten heller!

Totalt sett tycker jag att SVT har ett koppel av bra kommentatorer.

Marie Lehman, t.ex, tillsammans med norrbottningen Micke Renberg.
Sååå proffsig hon är!

Annika Greder Duncan som i radio kommenterar curling, hon pratar så fort, jag hinner knappt höra vad hon säger, men det beror kanske på mig?

Och vilken härlig reaktion från A.G.D. när svenskorna vann curlingguldet!

Stig Strand i alpina grenarna: suverän!

Inte för mitt liv begriper jag hur han hinner se alla detaljer och han är hur bra som helst på att förklara.

(Anonym retar sig på att jag alltid drar fram västerbottningar i parti och minut, ja, förlåt mig nu .., tyvärr är det så att herr Strand faktiskt är uppvuxen i Tärnaby och det ligger ju i .., just det .., jag vågar knappt skriva ut det: västerbotten!)

Efteråt: grattis Norge och Northug och jättegrattis till Johan Olsson!

Så här Leina ..

Stillsam eftermiddag ...

sigge nilsson sover middag efter dagens äventyr på altanen och hans matte tittar på konståkning-
Det rekommenderas att ljudet skruvas ner helt när ni tittar på filmen.

Tre positiva effekter av katter hos äldre ...
(Länk till artikeln hittar ni längst ner i inlägget och jag tror nog att de positiva effekterna gäller alla åldrar).


1. Katter stimulerar äldre.

Det finns forskning som visar att beröring med katter har en positiv effekt på hälsan. Ett hormon som heter oxytocin utsöndras, vilket har en lugnande och läkande effekt på kroppen.

2. Katterna sänker blodtrycket.

Vetenskapliga tester har visat att när man sitter och klappar katter så sjunker blodtrycket på såväl katten som på den som klappar.

3. Medicinförbrukningen minskar.

Minskning av medicinförbrukning är ett väldokumenterat faktum när man inför husdjur hos äldre. Enligt forskare buffrar man mot depression med hjälp av både hundar och katter.

Källa: Margareta Cederberg, lektor i socialt arbete på Malmö högskola, det enda lärosätet där studenter kan läsa en kurs i djurs påverkan på äldre.

Mer att läsa om detta finns här.

Halleluja!

Fem tusen kronor sparade idag (minst), då pv efter att ha klickat sig fram till "åter till fabriksinställning" fick igång tv:n, med ljud och allting!

Sicken glädje.

Och tack för benäget bistånd och tack Anitha för din hjälp-bilaga!

// Vi är inte ensamma om att ha bekymmer med det tekniska. Så här skriver någon på en sida som tar upp detta med förlorat ljud och lite annat.

"Hej!

Maken har provat att "juckla" med alla sladdar, har tagit ur dem och satt i dem igen. Har inte kommit på något. En sladd är trasig, frågan är bara vilken.

Fick just en föreläsning om hur det är kopplat.

Boxern är kopplad med en liten sladd till en router. En scartkabel är kopplad till videon. Videon och DVD:n är kopplade till en liten silvrig omkopplare. Omkopplaren sitter i scartkontakten i TV:n. Vi har två stycken ihopkopplade joysticks med 35 inbyggda spel, de har en gul och vit 3,5mm kontakt som går till en lös scartkontakt.

För att se på TV eller video ska boxen vara på, videon på i AV1 och TV:n på i AV1. Ska vi se på DVD får vi sätta på DVD-spelaren och trycka på omkopplaren. Ska vi spela TV-spel får vi dra bort scart-kontakten till omkopplaren och sätta i den scartkontakt som TV-spelet är inkopplat till och sätta på TV:n i AV2-läge.

Mycket sladdar. Dessutom har vi en stereo stående bredvid TV:n. CD-spelare, LP-spelare, dubbelkassettdäck och radio är inkopplat på en förstärkare. Vi har en receiver (eller vad det heter, där man ändrar bas, diskant m.m.) som maken inte har lyckats koppla in. Om vi vill kan vi koppla stereohögtalarna till TV:n och på så sätt få bra ljud när vi ser på TV till exempel. Fast jag tycker det är sånt bök att flytta sladdar så det blir aldrig av. "

Jag - oteknisk bloggmadam - säger bara en sak: det var bättre förr, ju förr desto bättre!

Litet brev från sigge nilsson ...

"Tja!

Det är jag, sigge nilsson, som skriver nu.

Jag ska bara berätta för er att idag har jag för första gången i mitt liv varit och lekt på på nånting som heter altanen. Det var skitkul!

Jag hittade flera torra kvistar och en kruka med nåt torrt i - matte sa att det var fjärilslavendel från förra sommaren - och under en vit plaststol droppade det hela tiden och jag försökte fånga dropparna, men då blev jag våt på ryggen och då var det liksom inte så himla kul längre.

Matte och pensionatsvärden satt i var sin vit stol och drack kaffe och pratade hela tiden om sommaren och matte sa att hon skulle köpa trädgårsmöbler av trä och ett parasoll också och då hummade mest pv och plötsligt skulle han börja skotta altanen fri från all snö, men då gick matte in.

Häromdagen var jag borta i fem timmar!

Ni må tro att dom var skraja, men jag har inte berättat vad jag var med om och tänker inte göra det heller.

Hej då!

Nu ska jag se om jag hittar pElle, så jag kan reta honom lite!

Vi hörs!

sigge nilsson. "

På väg hem från stan ...

sigge har hittat en solstråle och där lägger han sig ..

... upptäcker vi att det är som om våren plötsligt har tittat fram!

Överallt ser vi människor som promenerar och nästan alla har uppknäppta jackor och det är äldre damer med stavar och det är unga kvinnor som slänger med armarna så där som man ska göra för att få ritktig fart på hjärtat ..., och längs cykelbanan innan Haverdal ser vi mannen som tydligen inte gör annat än cyklar fram och åter mellan stan och norrut och med sig har han som vanligt sin släpkärra och som vi undrar vad denne man sysslar med?

Väl hemkomna kan vi konstatera att solen har smält en hel del av snön på altanen (nu blir det kaffe ute i solskenet, termometern visar på sex plusgrader och tio i solen ...) och inne i det gula huset ligger, till vår förvåning, sigge nilsson och pElle tillsammans på soffan Ektorp!

Apropå att tv-ljudet försvinner


... så skriver Kerstin från Svedjan (hemifrån) så här och jag looooog från öra till öra när jag läste hennes kommentar.

"Det har jag råkat ut för också, men det var roligare.

Jag såg på Västerbottensnytt, men ljudet kom från Nordnytt.

En gång pratade de om en hemsk våldtäktsman på Nordnytt och bilderna visade landstingsrådet i Västerbotten.

Då mailade jag till Boxer och Tv och fick rådet att ominsatllera alla kanaler. Det lyckades."

Inte en enda ...

... LP-skiva har jag kvar i min ägo.

Det har däremot pensionatsvärden.

Där är två smockfyllda hyllplan och allt prydligt sorterat i bokstavsordning.

En djupdykning visar på ett antal Bob Dylan .., där är flera Beatlesskivor., där finns även Eagles .., Pugh Rogefelt, Rolling Stones .., Kaj Hansson, Roffe Wiktström .., Mikael Wiehe , Tom Waits, Mats Ronander, Björn Afzelius, Stefan Nilsson, Povel Ramel och en massa annat.

Och vad hade bloggmadamen för skivor, då, på den tiden det begav sig?

Jo, Lill Lindfors "Du är den ende" .., ("den ende" hette Tommy och blev så småningom pappa till mina tre barn ..), och gitarrmusik med John Williams och där var en skiva med Mamas & The Papas .., (med mama Cass, som så småningom skulle sätta en matbit i halsen och kvävas!) och där var en högt älskad LP med José Feliciano ..., (spelades i princip nonstop ...) ja, det är väl vad jag kommer ihåg från slutet av 1969 då det mesta av studiebidraget spenderades på just skivor.

Med matinköp var det mindre viktigt.

Men så hade jag storlek 34 på min byxor också.

Någon som vet ...?


Plötsligt igårkväll försvann ljudet från SVT 1.

Det var precis när Melodifestivalen skulle börja, så det blev radioljud och tv-bild och naturligtvis osynkat och efter en stund blev man på gränsen till illamående.

Ingen förändring idag, med ljudet, alltså.

Alla andra kanaler fungerar som dom ska.

Och jag sliter mitt hår!

"Ja, ja, det här med tv är väl ändå överreklamerat ...?" säger pv filurleende.

Själv tänker jag på hockeymatchen ikväll och på en hel del annat som är trevligt att titta på ..., med ljud till,

Hur går detta till?

Namnsdagsgrattis till ...

.. först och främst "Dr Böhlander", denna min förstödda dotter.

Hon heter nämligen Maria.

När någon av hennes barn skulle beskriva henne för sin fröken, hade hon eller han skrivit att "mamma tycker om att promenera, äta ägg, sola och så tycker hon om sin mormor!"

Och på jobbet finns två såå rara arbetskamrater med samma namn; Maria Jönsson (cowboy-maria) och Maria Hansson.

Och från semesterresan till Kefalonia kommer jag ihåg den rara Maria Young, och denna före detta norrbottensmadame, hon bor numera i Sheffield och i Västergötland hittar man Mian, grattis till dig också!

Och Maria i Oslo .., hon som idkar yoga, hon har minsann också namnsdag, precis som såväl min, som pensionatvärdens kusin.

Här kommer ett stort grattis till er alla!

Söndagsfönstret ...

... finns i Haverdal, nio kilometer från pensionatet.

På bilden syns den rara Sonja.

Det är Sonja, före detta jordnära distriktssköterska, som har flyttat in till stan, till härlig lägenhet med storslagen utsikt över Nissan.

Ändå .., händer det att Sonja står där vid fönstret och den bedårande utsikten och tänker på våren som ska komma och på tulpanerna i det som en gång var hennes rabatt.

And here are the results from the Pensionat-Jury ....


Ten points goes to .... *tadaaa*: Anna Bergendahl!

Vilken röst den tösen har!

På förlossningen ...


Och ååå, så lycklig man blir av dom här bilderna!

Vad var det nu som fanns i Wikings garage?

Vid köksbordet i Haverdal pratas det om allt möjligt.

Vi pratar om detta med att såväl kakförsäljaren Kennet som bloggmadamen finner skåningar och smålänningar så mycket mera lättsamma än halmstadborna och då berättar pensionatsvärden om den kände ståupparen, tillika hallänningen, som till någon god vän på besök i Halmstad sagt att ..."du får x-antal kronor om du möter en enda en som ler mot dig!"

Men det pratas också om bensinransoneringen på 70-talet (ja, hur kom vi in på detta?)

Pv:s mamma, Gunvor, tyckte då att familjen borde hamstra lite bensin, ja, utifall att.

Det är om detta pv berättar i filmen.

Liten utflykt ...

Brudklänningen.

Mitt på dagen åker vi till Haverdal för att hjälpa pensionatvärdens morbror och moster med snöskottning. Från tak, alltså.

Deras hus är i det närmaste tömt på sitt innehåll, ty nu bor Sonja och hennes man i stan, i stor lägenhet med utsikt över Nissan.

Alldeles enkelt är det inte att byta liv.

Sonja, som älskar att pyssla i rabatterna och bli jordig om fingrarna, tycker väl att det är så där måttligt intressant att stå där och njuta av den fantastiska utsikten i stan.

Medan pensionatvärden ägnar sig åt snöskottandet, sitter jag i vardagsrummet och tittar på reprisen av vinsten i curling, något som visar sig bli en evighetsmatch.

Sonja plockar lite bland lösöret som finns kvar.

"Titta här .., här är en brudklänning som en av våra döttrar har haft!" säger hon och håller upp och visar.



På kylskåpsdörren ...



Kennet, är också där och hjälper till.

Han är en sån där människa som är utrustad med den s.k. glimten i ögat och inte ett dugg förvånar det mig att den mannen, långt innan han gick i pension, har arbetat som försäljare åt Delicato och gjort det med den äran.

Det är precis såna säljare som man tycker om, ja, när man själv arbetar i butik!

Och medan familjen Pehrson bjuder på de obligatoriska semlorna och såklart nybryggt kaffe, berättar Kennet om när han första gången kom till Big Bengt, ni vet, han som byggde upp High Chaparall i Småland.

Bengt fick smaka på chokladbollarna som då kallades för något helt annat och frågade efter priset förstås och så undrade han hur många chokladbollar Kennet hade i sin Delicato-bil?

"Åttiotusen", svarade Kennet.

"Då köper jag allesammans!" sade Bengt.

"Ni kan tro att han tjänade bra på dom chokladbollarna...!" säger Kennet och ler vid minnet.

Innan herrarna återgår till snöskottandet frågar jag den forne storsäljaren om han är lillebror, för det är vad jag tror och jo, det är han verkligen.

Kennet är yngst i syskonskaran, med tre äldre systrar.

"Och är man så himla kreativ .., då har du nog höger tumme upp också?" fortsätter jag.

Och ser man på .., det har han!

"Nämen lilla vän ...!" utbrister Sonja häpet.

Ni kan tro att det blir glada skratt vid köksbordet.

Tjaaa, måhända skulle man ta anställning som sierska? hälsar bloggmadamen, numera tämligen mätt på semlor.

Annorlunda almanacka ...

Kalenderflickor eller kalenderpojkar ..?

Ja, Jutis byaförening - i eller utanför Arjeplog -, har i alla fall givit ut en almanacka och där ser man inte skymten av någon bystig eller lättklädd madame, nä, där är det norrbottensherrar i parti och minut.

Det här är, om jag har förstått det rätt, februaribilden.

Mannen som så avslappnad står där i snön, tycks heta Lars.

Tack till Agneta som skickade bilderna!

(Ja, på måndag blir det ju ny månad och ny man.)

Och så är allt som vanligt ...

"Vad håller du på med matte? Får du inte igång datorskärmen ..?"


Någon timme tar det, sedan är sigge nilsson sig lik igen.

Och som vi undrar vad han har varit med om?

Vad var det för ett äventyr?

Och nu är det lördagmorgon och sigge nilsson är en morgontrött liten kisse och orkar inte hitta på så mycket bus.

Ännu.

Lördagsfönstret ...

... finns i ett väntrum i Helsingborg.

Där sitter man och bläddrar i reselektyr eller tittar på "Dentivisionens" filmer om lockande resmål ..., patienter - såväl danskar som svenskar - kommer och går .., och från receptionen hörs en ringande telefon.

I Folktandvårdens väntrum i Ystad, där finns också en liten tv, men där informeras patienterna i stället om prostatacancer och erektionsproblem.

Inte en enda gång har jag sett någon manlig patient lyfta blicken för att titta på just den sist nämnda filmen.

Ikväll ...

Grattis Norge och framför allt herr Björndalen till skidskyttestafettgulden!

Och Mattias som sköt bort Sverige ..., det gör inget.

Jag lider med dig.

På Savannen ...


Det är som igårkväll .., elden brinner .. syrsor spelar.

Lugnt och stilla.

Rofyllt.

Under det stora trädet är vi samlade .., det är bara att komma.

Någon har redan somnat .., andra småpratar .., en tredje tar eldvakten.

Allt känns tryggt.

Ingen är ensam.

Fredagkväll ...

Båtturen till Kåseberga; en av de bästa stunderna i mitt liv.

.... och det blir telefonsurr med först kapten Lintott och sedan Emma.

Vanligt småprat bara, så där om vad ska hända i helgen (Let´s dance - Emma håller på Molly och Mattias -, fotbollsträning och i morgon födelsedagskalas hos bästa vännerna ..) och lite surr om Vasaloppstider och förstås om sigge nilssons försvinnande och återkomst.

Kapten Lintott är mer svårpratad, han svarar mest ja eller nej eller "va?", men med Emma är det öppna spjäll.

Jag tänker att den där resan till Kefalonia, två veckor tillsammans, bara Emma och hennes mormor som är jag, den kom, åtminstone för mormor, att betyda så oerhört mycket.

Och nu har pensionatsvärden åkt för att hämta sin dotter och hennes pojkvän vid bussen i Skipås och här ska strax bli middag och sigge nilsson har redan satt pElle på plats och allt är alltså precis som vanligt.

Ååååå, han är tillbaka!


Jag stod och stekte kycklinfilébitar och höll gråten, när jag tänkte att jag ropar igen!

Öppnade altandörren och där kommer sigge nilsson svischande förbi mina ben och gissa, hur glada

vi blev!!!!

Men v a d vi undrar var han har varit!


// Rädd är han .., skyggar lite och går på helspänn nu när han är här inne.

Nånting har han varit med om ...?

Ett kvällsflönster från ...

... från södra Frankrike.

Efterlyst ....


Och plötsligt är sigge nilsson försvunnen.

Vi letar och letar och letar, kör bil runt hela området och ropar på siiiiiigge!

Ingen liten katt kommer.

Inget enda litet jam hörs.

Och vi kollar om det har rasat snö och det har det inte och vi letar blodspår och tittar efter små sigge-spår i snön och vi frågar småpojkarna som leker i huset på backen om dom har sett och om dom nu skulle .., och det lovar dom.

Men av sigge nilsson finns inte minsta lilla spår.

Litet brev från pElle ..

Nu ska ni få se hur mitt liv ser ut nu för tiden.

Först hoppar man upp och lägger sig i korgstolen som matte har köpt på loppis och knappt har man somnat, förrän sigge nilsson kommer smyyygande.

Det vet man vad som väntar.



Till en början håller sig sigge ganska lugn, men så småningom brer han ut sig.

Ja, han tar plats helt enkelt, och det är himla irriterande.

Ibland säger matte till honom.

"sigge! Lägg av nu!" hojtar hon, men tror ni att han bryr sig?

Från början var sigge nilsson ganska trevlig, men nu är han bara jobbig.

Går jag upp och lägger mig i fåtöljen som bara är min, nog ska han också komma och vara kaxig och helst vill han putta ner mig och jag är ju faktiskt en äldre kattherre och borde få ha lugn och ro på min ålders höst, men det kan man glömma.



Efter en stund blir man rejält less och morrar lite .., då blir sigge ännu mera stökig och till slut, ja, det är inte roligt att erkänna det, men då blir det slagsmål.

Ser ni hur den lille sprätten viker öronen bakåt?

Jo, jo, det betyder att han är a r g.



Det brukar bli så att till sist är det jag, pElle, som får hoppa ner och där ligger han, sigge nilsson, som en kung och sover på m i n filt!



Titta, sicken en!

Nää, jag saknar verkligen det där lugna livet hos Gunvor, det var tider det .., bara hon och jag och man fick sova hela dagen och ibland låg jag på hennes mage och hon pratade med mig och det var så härligt.

Nu .., sen sigge nilsson kom till pensionatet, funderar jag allvarligt på att flytta.

Ja, så är det.

Hälsningar från er vän pElle.

Älskar jag sånt här ...?

Svar: jepp!

Veckans mest "å-så-himla-påhittigt ...!"


... hittade jag hos den här madamen.

Och veckans bredaste leende ...


.. kom när jag läste detta.

Veckans vackraste bild ....


Å, för mig finns den här.

Fredagsfönstret ...

... finns i ett litet rött hus i Getinge, inte långt från pensionatet.

Lagom mopedavstånd ungefär.

På Savannen ...


Den som känner sig ensam kan ansluta.

Vi sitter där runt elden .., nära trädet.

Där är varmt och skönt.

Någon av oss håller vakt.

Andra småpratar.

Syrsor spelar.

Och alldeles trygga är vi.

Kväller ...

... blir telefonsurr med två av de tre barnen.

Mammahjärtat lägger sig till ro.

En trevlig dag ...., eller inte?

Med den gula postbilen kommer det ångestframkallande orangefärgade kuvertet som visar att jag kommer att få leva på plättar och rårakor från sextiofem års ålder och framåt ..., och där är också ett brev från Försäkringskassan där jag på raden längst ner ska intyga på heder och samvete och det gör jag, förstås.

Intygar.

Därefter lägger jag mig raklång på soffan Ektorp och studerar dagstidningens alla tre delar.

På sidan 23 kan man läsa att "tonen hårdnar i Grekland", ja, det gäller förstås kravet på att landet Hellas ska sanera sin förfärligt dåliga, för att inte säga rent av uschliga ekonomi.

Tidningen skriver att den grekiska befolkningen inte har den minsta lust att se sin pensionsålder höjas från 61 till 63 år.

På detta svarar den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung som följer:

"Betyder det att tyskar i framtiden ska förlänga sitt arbetsliv från 67 till 69 år, så att greker kan njuta av sin pensionering?"

Ja, det kan man fråga sig.

Och sedan tänker jag på det orangefärgade kuvertet och inser att risken torde vara överhängande att detta händer även i vårt land - att pensionsåldern höjs - och vips, ska vi alla arbeta tills den dagen vi fyller sjuttio och då tänker jag ännu mera att man borde ha varit familjens förstfödda och född på 40-talet.

Men så är det inte.

Man är femtitalist och förmodligen en stor förlorare.

Sist av allt, när tidningen är lagd åt sidan, betalar jag räkningar.

Tjopp! låter det, så susar pengarna från kontot.

Ja, det finns trevligare dagar i månaden.

Det gör det.

Faktiskt.

Ett eftermiddagsfönster från ...

" .. den underbara medeltidsbyn Le Castellet i södra Provence", skriver fönsterfångerskan Monet.



Fönsterna hamnade i bildredigeringsprogrammet.

Den i mitten är originalet.



Och den bilden är nog minst lika fin som de övriga två.

Just nu ...

Mitt emot varandra vid köksbordet.

sigge nilsson som lapar vispad grädde från en liten asiett och pElle som har hittat en rasslig boll.

Dagens Industri och Mikael Wiehe.

Hullerombullerlivet.

Om en röd liten apa ....

... kan man läsa här.

Och det gjorde hon som är mamma till skribenten.

Läste och loooog, alltså.

För precis så där är det.

Harpya .., ahaaa!

I hela mitt vuxna liv har jag haft ett rejält bildningskomplex, ja, det är lätt att man får ett sådant om man inte ens har tagit studenten.

Ni kan måhända då ana lite, lite av den glädje bloggmadamen känner, var gång hon får relativt höga poäng i Kunskapsjakten.

(Om och om igen spelar hon, bloggmadamen, och på ett skrynkligt kuvert noteras varje poäng .., och högre och högre vill hon nå, å, hon vill kunna namnen på alla gudar i den nordiska mytologin och gärna veta exakt på pricken var i Afrika Lagos ska placeras och helst vill hon ha högre eller i alla fall lika höga poäng som pensionatsvärden!)

Om det där bildningskomplexet berättar jag för bloggvännen, hon som är en sådan flitig fönsterfångerska och som i avdelningen "välutbildad", är min totalt raka motsats.

På kvällen hittar jag ett brev från henne i min inkorg.

Så här skriver hon:

"Kära Elisabet Nilsson,

Nästan så hette min mormor innan hon gifte sig med min morfar.

Äldst av fyra barn till en snickare som inte var snäll mot sin fru men som ramlade ner från ett tak och lämnade min mormorsmor som antagligen aningen lättad änka någon gång i femtioårsåldern. Min mormor som fick gå i sjuårig folkskola innan hon "skulle ut och ha plats" och minsann också ett år på folkhögskola när hon var i tjugoårsåldern. Som kunde laga mat som få jag känner - och som hela sitt liv hade komplex gentemot sin två år yngre syster som hade sötare ansikte, snitsigare figur och framför allt gifte sig rikare. I Ystad. Och kom att tala fint med iistads-iin och vara med i Siriusorden och ha stuga i Sandskogen och allt det där fina som mormor inte hade.

Man ser det på vartenda kort där de förekommer tillsammans, från ungdomskorten i stiliga klänningar till det sista systerkortet där de är en bra bit över sjuttio och har lika gräsliga brokiga crimpleneblusar - mormor lite lantligare, moster E lite elegantare.

Och mormor som inte trodde tillräckligt på sig själv för att riktigt förmedla självkänsla till sina två döttrar, fast de rejäla doser av villkorslös kärlek från morfar som bara var snäll och som kom från en familj där man helt enkelt var snälla mot varandra gjorde väl sitt till, tillsammans med det att det var en annan tid när man uppmanades att åtminstone ta realen om man hade läshuvud.

Fast mamma kom hela sitt liv att tycka att hon blev inskjutsad på en väg som var så intellektuell som det ansågs att man kunde få lov till om man kom från ett arbetarhem på 1950-talet. Hon hade velat gå en annan, som tog bättre vara på hennes talang.

(Och då har jag ingenting sagt om min farfar som var lantarbetare och som hade vresigt humör och nära till brännvinet och min farmor som födde nio barn, varav min pappa var den första som tog realen.)

Och så jag då, som är den första kusinen med högskoleexamen och den enda som disputerat.

Och som har en aning komplex inför min morfar som kunde göra allt praktiskt. För att inte tala om hur avig jag känner mig när jag går med pappa på Granngården (fd Lantmännen) och ser alla de där skånska hedersmännen på vilka det sannolikt växte ut ett snickarbälte när navelsträngen föll av. (Det kan hända att en Gyllenstierna skulle känna sig lite avig där också, för all del. Jag tyckte de kändes lite aviga de där kurskompisarna jag hade som hade gått på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket. Men där slutar nog likheten).

Och så går du och har bildningskomplex.

Ja, jösses.

Hälsningar annannan."

I köket ..

Det är väl det här som kallas för att kompromissa.



Tror jag bestämt.

Repris

Jaha.

Nu snöar det igen.

Och blåser.

Har man hört det förut?

Torsdagsfönstret ...

... finns i pensionatets kök.

Grattis!

... till det svenska herrlaget i stafett för världens mest spännande thriller ikväll!

Gud vare lovad att herr Northug fick bita i gräset .-))

Och grattis också till Per Elofsson som har varit sååå bra som bisittare och som nu återvänder till hem till Västerbotten.

Oro ..., oro ..., oro!


Stafett på tv.

Och hjälpas vad man hejade på den här suveräne mannen!

Jag vågar inte längre titta på, utan sitter här och surfar runt.

"Vill du ha ett glas Martini ...?" frågar pensionatsvärden.

"Absolut!" säger jag.

Och kommer superkaxige Petter Northug ifatt och vinner, då sliter jag håret av mig!

Detta är vad jag sysslar med ...

... renskriver, via headset och bandspelare, pensionatvärdens morbrors memoarer.

Just nu befinner jag mig kring år 1945.

Morbrodern, Gösta, är sjuttioåtta år, så det är en bit kvar.

Så här berättar Gösta bland annat om när han som tioåring fick extraknäcka på biografen Grand.

"Ibland gick filmen sönder. Då fick maskinisten vara snabb med att limma och laga, det skulle han klara av på tre, fyra minuter. Vid ett sådant avbrott fick vaktmästaren se till att tända ljuset i salongen, så att publiken kunde se varandra. Om det var slitna filmer, så kunde dom gå sönder flera gånger under samma föreställning."

Två eftermiddagsfönster ...

Det ena, det övre, kommer från det snörika Östergötland.

Nå, vem bor där då?

Jo, bland annat en slagfärdig madame som skriver psalmtexter och snart är kändis.

Bildtexten lyder som följer:

"Hej!

Det är nog första gången jag skickar ett fönster - min utsikt mot himlen.. fast det ser mer ut som en droppstensgrotta... eller droppisgrotta kanske."



Nästa fönster kommer från Portugal.

Där huserar madamen med alla n:en och så här skriver hon:

"Hej Elisabet.

Bara ett den här gången. Jag tog det på Museu Spares dos Reis i Porto i fredags när en kollega guidade mig och mina studenter på en utställning. Hälsningar annannan."

Sex hjärtevärmarhänder ...

Barbro: vems är den andra handen nerifrån och till vänster? Eivors?
Mitt pekfinger och det pekfingret böjs inåt på precis samma sätt!


I fredags, i Dikanäs kyrka, var det begravning av morbror Olaf.

Hans systerdotter var inte med, i alla fall inte fysiskt, ty hon satt då i en bil på väg till Hässleholms sjukhus för kontroll av sitt knä ..., och av och till tänkte hon på denne Olaf, han som var så innerligt älskad av sin storasyster - systerdotterns mamma -.

Och idag hittar jag i min mailbox några bilder från begravningskaffet och alldeles varm i hjärtat blir jag när kusinen har tagit en sån här bild, för då känns det som om man ändå var där.

Händerna tillhör kusinerna Ingalill, Ulf, Ulrika, Eivor och fotografen själv: Barbro.

Och så moster Lisbets hand, förstås.