måndag 21 februari 2011

Omgivningen ...



Så här ser det ut när man kommer gående från kustvägen och svänger rakt mot väster, mot havet till.

Vid pilen skymtar den stora byggkranen vid fabrikör Johanssons sommarhus, och grannhuset skymtar också, byggt i brunt tegel och nästan som i "herrgårdsstil", säkerligen från sekelskiftet.

Det vita huset stod klart före jul.
Där bor en ung familj med två små barn, ja, det var den familjen som fick anlägga en egen liten vägsnutt, då grisbonden förbjöd dem att nyttja sträckan från det vita huset till lilla grusvägen i förgrunden.

Under säkert ett års tid hart vi kunnat följa det här husbygget och jag tycker fortfarande att det är så ...., underliga proportioner ..., ja, att huset i profil liknar en pekingeser med intryckt nos.

På åkern växte i fjol härligt doftande raps!

Fotoutmaning ...



6. En bild på mitt syskon.

Detta är min störstasyster Rigmor - eller i alla fall delar av henne -.

Rigmor är Jungfru, f.d. dialyssköterska (på hennes kylskåpsdörr satt ofta hälsningar från patienter som tackade för hennes omsorg, nu är hon sedan några år tillbaka "friherrinna" och styr sin tid som hon vill ..) , hon har ofta randiga (och röda) kläder och är en hejare på att lösa tidningen Vi:s korsord.

Och så är hon en flitig biobesökare.

I Rigmors fickor finns alltid söta, små pappersnäsdukar redo att användas.

Hon är, med andra ord, förutseende.

Dagens fönster ...



"Hej!

Ett fönster kommer här farandes till Dig.

Fångat idag ute vid fågelstationen längst ute på ön.

Någon har ritat en fågel i rimfrosten. Hoppas den syns.

Vilken otrolig vinterdag det har varit idag!

Hej från mig!

Turtlan."

söndag 20 februari 2011

Idag ....



... ser det ut så här på grannens tomt.

Om vi ska göra om detta ...?



Utfodra vad jag tror är svältande rådjur ..?

Svar: nej.

Inte ett enda strå är uppätet och pv rycker och sliter i höet och låter det sedan torka i solskenet ..., ja, vi får nog elda upp eländet.

"Hördu, du ska väl inte lägga ut bilden på bloggen ..?" säger pv.

"Ja, men det var ju min idé, du behöver inte skämmas ..", svarar jag.

(Men betänk att vi igår upptäckte kraniet från ett litet - säkerligen ihjälsvultet - rådjur ..., jag tycker ändå att tanken var god ...).

Söndagförmiddag ...


... i ett gult hus på en kulle.

Precis som pElle, vet sigge nilsson - precis på pricken -, var värmen finns.



Jo, högst uppe på soffan ..., i lilla glappet ovanför elementet.

Just där kan man ta sig en förmiddagsslummer, allt medan matte läser gårdagens GP och tittar på "Helikopterhjältarna".

I köket sitter husse och lyssnar till "Gomorron Sverige" i P1.


// Om detta fenomen läste jag igår hos Eva på Frösön (på FB).
Nu läser jag det ännu en gång, fast i GP.
När jag, för flera år sedan skuttade omkring på dejtingsidan, fick man ibland mail av män som i första brevet/kontakten avslutade med "Kramiiiiz" eller "Puss och kram". För mig kändes det .., underligt, och när jag då i n t e svarade på samma sätt, upplevdes jag förmodligen som iskall.
Och om det s.k. "boostandet" på FB ..., där framför allt ungdomar, boostar"/berömmer varandra .., ja, jag tar hellre det, än motsatsen.
Andra åsikter om detta.

Fotoutmaningen ...


På altanen hemma i Malå.
Och veden är på plats.
Jag hade kunnat visas upp på cirkus som "Kom och se den halslösa flickan från norr!"

5. En gammal bild på dig själv.

Ja, den här bilden har nog femtiosex år på nacken.

Fair enough ..?

Söndagsfönstret ....



... finns i Västergötland, hos den här kreativa madamen.

lördag 19 februari 2011

Svinalängorna




Detta är helt klart en av de mest gripande filmer jag någonsin har sett.

Och Tehilla Blad (bilden) som spelar den unga Leena, är helt enastående bra!

Vi satt knäpptysta från första till sista minuten ..., och när sluttexten rullade, var det lika tyst.

Här blir det högsta betyg.

(Och bra skådespeleri gäller för övrigt a l l a skådespelarna, inte minst Noomi Rapace.)

Landet Halland ...


Har jag inte gjort annat under den här tiden som gipsad och justerad, så har jag i alla fall varit utomhus hur mycket som helst.

Och idag gör pv mig sällskap.

Vi tar vägen förbi Fabrikör Johanssons nybygge; tre våningsplan (tack och lov kommer där att finnas hiss) och det liknar mer ett hyreshus än ett sommarhus.


Bara en bit därifrån finns en av Fabrikör Johanssons grannar.

Det huset (som endast brukas sommartid) är av det mindre slaget och den vackra stenmuren hör till tomten.


I vanliga fall.., kan man gå här nerför branten.

Nu har stigen förvandlats till rena rodelbanan och vi väljer i stället småstigarna (upptrampade av islandshästarna sommartid) längs åsen.


Ser ni paret som går lite t.v på bilden?
Vi mötte dem senare; ett äldre par från Kvibille, inte långt härifrån.
Detta var premiär för dem, Stensjö, alltså.
Tillsammans stod vi och spanade mot himlen.
"Såg ni? Det var vildgäss ..!" sa kvinnan och log.


Då ser det ut så här
, när man vänder blicken mot havet.

Det är varmt där uppe på åsen och prick hela tiden går jag med blicken mot marken; livrädd att än en gång dråsa i backen.

Vi hittar ett kranium från vad vi tror är ett rådjur .., och den där outsägligt vackra stenen som jag hittade förra gången, får nu följa med hem .., ja, den vilar i min kappficka.
(Rökkvarts, upplyste herr Bodin mig att det var ...).

I morgon ska jag ta hem kraniet och koka det rent.

Sånt är intressant, tycker jag, och en bra stund står vi och tittar på tanduppsättningen som är så precis och så icke-sliten; säkert är det ett ungdjur som måhända har dukat under av svält, eller tagits av räven?


Och så ner mot båthamnen till.


"Tror du att isen håller ...?" undrar pv och går ut på bryggan.

Motljuset gör att man kan tro att det är skymning på gång.

Det är det inte; det är soligt och fint och en alldeles underbart vacker lördag i februari.

Och nu har lakanen torkat!

Höjden av lycka ....



... för en pensionatsvärd.

Hans sambo ställde - i smyyyg - dit den tomma fågelfröpåsen.

(För den som inte vet det, ställer pv små papperspåsar vid väggen och sen slängs allt småpapper som ska brännas i dessa.)

I vardagsrummet kl. 9:46

Systerlig hälsning from down under ...


Mr Firth i The King´s speech.
Det är den filmen jag vill se, men inte pv.
Nåja, det får bli nästa film för mig.

Ikväll är det Svinalängorna som gäller.


"Hejsan!

Här är det lördag fm och natten till i går kom faktiskt La Ninja även till Sydaustralien och regnet började vräka ner och detta fortsatte stadigt i över 16 timmar.

Det blev inga översvämningar här, men vi behöver nog inte vattna trädgården på ett bra tag nu. Skönt!!!!!

Eftersom det regnade hela gårdagen, så passade vi på att gå på bio och se The Kings Speech.
Jag var inte så säker på att jag skulle gilla den, men blev glatt överraskad.
Den var väldigt underhållande och Colin Firth var absolut fantastisk. (Vänligen notera släktskapet ... här gäller superlativ ...!/Elisabet)

Geoffrey Rush, som spelar talpedagogen, är faktiskt från Adelaide och det var även den riktiga pedagogen.

I går blev en dykare i 40-års åldern attackerad av TVÅ whitepointers - jättehajar - utanför Coffin Bay, som ligger en bit norr om Adelaide, och han har inte synts till sen.
Huvva!!!!

Kram från Birgitta!"

Fotoutmaning ...



4. En bild på något som gör mig glad.

Sånt här gör mig glad ..., en kvarglömd lapp i en kundkorg.

Vore det inte för handstilen och bristen på punkt och komma, så skulle jag ha gissat att den som skrivit detta är en lärare.

(Varför? Jo, lärare - även lärarassistenter - är ofta lärare även på fritiden, så och i affären. Har en kvinnlig lärare sin man med sig, kommenderar hon ofta honom mest hela tiden; så där som .. "men Kurt, du lägger väl inte äggen i botten!" Har den kvinnliga läraren sitt barn med sig, blir det nästan alltid en lektion i hur man vänder streckkoden mot kassörskan. Jaså, ni tycker att jag generaliserar .., å, näää, dessa iakttagelser bygger på grundlig forskning och dessutom är jag sambo med en mattelärare , mamma till en lärarassistent och god vän med en mellanstadielärare i Trelleborg. Alla är dom såå underbara, men rejält präglade av sina yrken. Se där! Och eftersom jag nu på morgonen stod och mästrade pv i hur han diskade - sättet, alltså - kan man anta att jag själv har en lärar-själ inom mig. Aj,aj.)

Allra mest ler jag åt ritningen längst ner till höger på bilden.

Jominsann, det gäller att använda rätt platta.

Lördagsfönstret ...



Från England kommer det här fönstret.

"Bilden är tagen i mitt gamla 30-talshus.

Vi flyttade därifrån förra månaden", skriver den rara Mrs Milroy, som hörsammade min fromma önskan om fönsterbidrag.

Det tackar man för.

fredag 18 februari 2011

Knep & Knåp ...


Jo, jag tycker verkligen att gamla människor borde få bo tillsammans.

Verkligen.

Men det ska inte vara enkelt att vara politiker när det gäller sånt.

Säg att jag vid hög ålder hamnar på ett guppboende och efter ett tag får pv också komma dit och bo med mig.

Han är helt frisk.

Efter något år så dör jag ...., pv har då inget annat boende än detta (för hur många kan behålla sitt gamla ...?) och nu behövs mitt rum till någon annan som verkligen är i behov av vård, men där bor ju pensionatsvärden och han har nu ingenstans att ta vägen!

Det är ju alltid så att en dör före.

Nej, jag fattar bara inte hur man ska kunna lösa detta på ett vettigt sätt, ett som blir bra för alla parter.
heja!

rätt lag vann i på spåret ikväll!

Solstråle-vila ...



Eller: konsten att njuta av tillvaron.

Här och nu ...



... sitter jag ute vid söderväggen och gör ingenting.

Inte ringer ortopedläkaren heller och det är knappt att man vågar gå från gården.

Och där sitter jag i en trädgårdsstol av vit plast och med telefonen inom räck, - och hörhåll.
(Glöm att här finns mobiltäckning).

Och v ä n t a r.

Och v ä n t a r-

Och lyssnar till småfågelkvitter ..., ser ett äldre par promenera förbi .., funderar lite.

Mellan varven tittar jag på lilla rödhaken som sitter i ett träd och håller koll.

Man kan undra vad den funderar på?



Bara en liten bit ifrån mig ligger sigge nilsson och pElle.

Så snart jag har tagit bilden, somnar båda herrarna.

pElle snarkar.


Bilden visar den då 93-åriga Sonja Ahlbor i Bromma.
Fotograf: Anna Simonsson.

Själv försöker jag - så gott det går - att bläddra i boken "En dag i Sverige", med tre tusen bilder fångade av olika fotografer under ett och samma dygn, den 3:e juni 2003,

Boken, som inte bara är underbar - den är mer än så -, var en present från dr Böhlanders svärföräldrar; ja, jag fick den på min 50-årsdag.

Och medan jag bläddrar, irriterar jag mig på den gipsade handen.

Å, så den är i vägen!

Stört omöjligt är det att hålla i och läsa John Irwings senaste bok - den som är tjock som en bibel -, eller bara detta att tvätta håret .., eller att fummel-knattra på tangentbordet och ideligen behöva "sudda", och glömmer jag bort mig och viftar på lite med handen, kommer värken i tummens insida som ett brev på posten.

Som en glödande nål är det.

Och man tänker på jobbet och arbetskamraterna och på den som måste arbeta extra och man önskar att det fanns ett trollspö att ta fram och så, vips bara, vore allt som vanligt!

Och ändå, det vet man ju, att sett i ett större perspektiv, är detta förstås ingenting.

Just så är det.

Mitt förhållande till ...



... till Madame Orkidée, är kluvet.

Torr och skräpig står den uppe på stora skåpet och jag säger till pv att vore det inte läge att förpassa den till komposten?

Det tycker han inte.



Och plötsligt en dag kommer herr pensionatsvärden bärandes på blomkrukan och med något som liknar triumf i rösten, visar han upp blomknopparna!

Men hur ...!

Nej, aldrig att jag begriper det!

Och på sätt och vis kanske detta handlar om hela alltet.

Att hur grå och uttorkade; ja, rent av vissna vi är, så finns det hopp.

Även vi kan blomma.