Ugglarp ...

Bara några kilometer norrut ligger Ugglarp.

Det är ett avlångt samhälle som spretar åt två håll - först rakt norrut - och så västerut, mot havet till.

Det är ju förunderligt egentligen, att ett landskap kan förvandlas så ..., på så kort sträcka!

Här finns inte alls lika mycket ljunghed som där vi bor, nej, här påminner det mycket mera om Bohuslän.


Stranden är enormt bred, även om havet - efter alla stormar - har skurit sig in mot land.
Man kan tro att där varit en jätte med en stor kniv; ty sandkanterna är verkligen knivskarpa!

Det hela liknar ett deltaområde.

Och jag välsignar mina skor -klädda med GoreTex - som gör att jag kan vada över det ändå tämligen grunda vattendraget.


Och en sak är ju säker, inte behöver jag köra till Ringenäs - mot Halmstad till - för att hitta snäckor till Uppmuntringslotteriet!

Hela tiden krasar det under skorna .., det låter som ginge man på krossat glas!

Och säkert tio meter upp i slänten, ligger strängar med ilandflutna snäckor!
Det är dom som är på bilden!

Närmast stranden är snäckorna små och pyttiga, men ju längre upp i slänten jag kommer, desto större blir dom!

Och harry springer lös och jagar undflyende kråkor eller kajor och själv drar jag efter andan.

Såna här dagar känns det att man l e v e r.

Ledig dag ...

Ja, ni vet ju ändå allt.

Vad vi gör, harry och jag själv.
Och nästan vid vattenbrynet ligger en ilandfluten säck av juteväv.


Och även om jag försökte hitta all världens vackraste ord, så skulle det ändå inte fungera.


För ibland är det helt enkelt överjordiskt.
En sprallglad hund.
En sol som visar sig.
Sjöfåglar på rad, en bit ute till havs.


Stilla vågskvalp.


Och någon som längtar efter att ta sig ett bad.
Att ligga på rygg i vattnet och titta rakt upp mot himlen.


Nästan hemma möter vi en kund från affären; han som arbetar i Räddningstjänsten och om några månader ska gå i pension.


Han har med sig sin - eller sin sons - lilla hund som heter Zingo; en skånsk gårdshund som springer i raketfart!

En stunds småprat blir det.
Och harry blir knäpp och hör inte alls vad matte säger, så då åker kopplet fram.


Sista biten hem.
Solen från öster.
Det är som höst och vår på en gång.


Och hemma.
Grannens mossmatta är grön och fin och som ett lojt sjölejon på land, sticker berghällarna upp i dagen.

Bäst i tidningen ...

Min pappa var - så länge han levde - en trogen läsare av Aftonbladet.

Ja, han läste även bildtidningen Se och ibland Lektyr och Fib Aktuellt.
Där, i dom två sistnämnda tidningarna, fanns ju så väldigt intressanta artiklar minsann.

Jag brukade också läsa dom där tidningarna och allra bäst tyckte jag om baksidan på Aftonbladet där fem olika personer fick svara på en fråga.

Precis likadant är det nu, ja, det är fortfarande inte dom där Stora Nyheterna som jag faller för, nej, det är dom här mindre .., dom småttiga.

I underbara Göteborgs Posten finns varje söndag rubriken "Vad var viktigast i veckan för dig?"

Åååå, just sånt tycker jag om!


Och så får fem helt olika människor berätta och det är hur intressant som helst!

Marie, 25 år och gatuköksförsäljerska, berättar att hon har fått ett 1000-bitars spegelvänt pussel i julklapp och att hon nu har kommit en bra bit på väg med det.
Det är Marie som är på bilden längst uppe.
Sexhundra bitar har hon lagt - so far -.

Och Abbas, 50, vill inte uppge sitt förnamn, däremot kan han berätta att han har firat nyår med sina kompisar ..., och Henrietta, 16 år, har åkt upp till Stockholm och köpt nya kängor , för hon vill ha såna som inte har dragkedja på sidan och det har inte dom här nya.

Marilyn, 56, är glad att hon har fått en semesterdag.
Hon har ett tufft jobb som socialsekreterare och det var skönt att få vara ledig några dagar i sträck och så passade hon på att besöka Holmens marknad.

Och Johan, 16 år, berättar att hans band "Tears of a clown" har fått en ny replokal!

Det är precis samma sak med dödsannonser.
Allt oftare finns det bilder på den som har avlidit och hos hemtidningen Norra Västerbotten kan man - på deras hemsida - läsa vad anhöriga skriver om sina föräldrar eller syskon.

Det är ungefär som att öppna en bok!
Där är en bild på en man eller kvinna som inte längre finns och så följer texten och innan man har läst klart, så har ett helt livsöde klivit fram!

På vår kylskåpsdörr sitter ännu urklippet om en farfar, nedskrivet av barnbarnet Lisa, ja, det var just från hemtidningens familjesida.

Så här skrev Lisa som sin farfar.

"Farfars hår är alldeles vitt.
Han kör bil fort, husen flänger förbi.
Farfar känner nästan alla, fast dom är döda nu.
Farfar har gubbkeps och äter Emser.
Det lyser i köket när man går förbi.
Farfar är trött och ligger på soffan, lyssnar på radio.
Farfar vill ha besök.
Han tycker om när det skojas och pratas, farfar är den som pratar mest.
Men nu är farfar död.
Nu är det tomt."



Det säger förstås en hel om hur oerhört kulturell jag är, att klippet här ovanför, ett brev från en liten flugsnappare, gjorde mig alldeles överlycklig .., och jag mejlade bums till redaktionen och skrev att detta, att få läsa dom här raderna, det uppvägde det relativt höga priset för en årsprenumeration!

Förmodligen trodde redaktionen att jag drev med dem, men det gjorde jag inte alls.

Nu ligger det här klippet på jobbet, i den där jättestora bingen där vi har solrosfrö i lösvikt!

Mig veterligt har inte en enda kund läst brevet från den lilla fågeln.

Lediga-dags-fönstret ...

... finns på Regementsgatan i Ystad.

Där stod bagaren och hälsade så här glatt när jag en morgon passerade.

Då blir man glad.

Faktiskt.

"Det enda som är vackert hos dig .."

Solveigs vackra vänstra hand.
Eftersom hon inte tyckte att det hjortronfärgade nagellackat blev bra, gjorde jag om bilden till svartvitt.

Igår hade jag en äldre kvinna i kassan och när hon gav mig pengarna, höll jag för ett ögonblick fast hennes hand och sa ..."men åååå, vilken vacker hand du har!"

Och handen var mjuk och len och så otroligt kvinnlig.

Kvinnan log varmt och så sa hon att ...."vet du, min mormor sa en gång att .., det är tur att du har vackra händer, för det är då det enda som är fint på dig!"

Just så.

Man kan undra hur det känns för en liten tös att få höra nåt sånt.

Och detta, att ha vackra händer, tänkte jag på när den här handbilden kom susande genom rymden ikväll.

Handen tillhör "Långt borta och nära" som vann tröstpriset i lördags, ja, jag hade önskat få en vänsterhand och det fick jag ju också.

"Jag gjorde mig till och har hjortronfärgat nagellack ...", skriver madame Solveig.

I smyg ....

Kvinnan är i min ålder och verkar stressad när hon ska betala ., hela tiden tittar hon sig omkring med en slags oro i blicken.

"Och så vill jag ha en ask Prince, men skynda dig och ta ner den!"säger hon, med blicken riktad mot entrén.

Ingenting begriper jag.

"Jaa .., du förstår, min man vet inte om att jag röker, jag stiger upp jättetidigt på morgnarna och går ut och tar ett bloss, nä, han känner inte lukten, du vet, jag parfymerar mig .., ja, i flera år har jag gjort så här .., hur han är ...?, ja, en renlevnadsmänniska ...", säger kvinnan och stoppar raskt ner cigarettasken i handväskan.

Och det är ett par veckor efter jul och hur många gånger som helst per dag blir meddelandet "Medges ej" när bankkorten dras och jag får ont i magen och ser paniken i ögonen ..., bankkort efter bankkort testas och ibland blir svaret detsamma mest hela tiden.


"Vareniklin tartrat" är ett rökavvänjningsmedel.
Kanske är skribenten läkare?
Och det tycks råda en slags kamp om vad som ska köpas hem.

Tidigt på förmiddagen kommer en kvinna i 40-årsåldern in och köper frukostbullar.

"Nu du, ska jag hem och sova!" säger hon leende.

Jag frågar om hon arbetar inom sjukvården och det gör hon.

"Javisst, på Varbergs lasarett", förklarar hon och jag tänker att hon är sjuksköterska, för så fördomsfull är jag förstås, men nejdå, kvinnan är läkare på kvinnokliniken och natten mot idag har varit lugn, inga barn som behövde hjälp för att komma till världen, allt har varit bra.

Då kommer jag ihåg brevet jag fick i förra veckan, ja, det var just från Varbergs lasarett och en överläkare hade undertecknat det hela och allt var så omåttligt vänligt skrivet, så där så jag för ett ögonblick hade tänk skriva och tacka - det var sååå långt från myndighetsprat som man kan tänka sig -!

Men nu skrev jag inte och tackade, för jag tänkte att .., kanske är den där överläkaren en riktigt stropp när allt kommer omkring och skriva trevliga brev är måhända inte så avancerat .., men till kvinnan framför mig, för henne berättar jag om hur glad jag blev och hon får veta vad skribenten hette, ja, som en före detta statsminister i vårt land.

"Han är verkligen så jättetrevlig!" säger hon då leende.

Ojdå.

Jag kanske får höra av mig ändå.



Och mitt på dagen, tre timmar innan jag ska sluta, får jag ta bilen och köra hem och rasta Harry.

Aldrig i livet har jag arbetat på en sån härlig arbetsplats med så mycket generositet!

Och nu är jag ledig i en och en halv dag.

Då vill man sjunga så här ...
Eller så här - i alla fall i refrängen -.

Fullmånen ...

... som lyser rakt in i sängkammaren och kanske är det ett ålderstecken att man vaknar klockan fyra och omöjligen kan somna om.

Och där är P4-prat och inringande lyssnare och där är en man från Skåne som arbetar som fågelskrämma, ja, eller fågelskrämmare.

Aldrig att jag begriper varför radiopratare ska ringa upp människor klockan fem på morgonen?
Nog måtte det väl ändå finnas möjligheter att göra en intervju antingen långt senare på dagen, eller helt enkelt på kvällen?

Och nu gomorron-tv-prat om presidentkandidaterna och en pratglad ung kvinna som menar att kandidaterna påminner om en tomteparad, men se det tycker inte den manlige soffgästen, som, precis som fågelskrämmemannen, talar en utpräglad skånska.

Härrrrligt!

S a k n a d ...

I tre veckors tid har pv varit hemma hela dagarna.

Jullov, heter det visst.

Och flera gånger per dag har harry och pv varit ute tillsammans .., det har blivit kilometerlånga promenader och timmavis har dom kamperat ute på gården, då pv pysslat med nerfällda träd eller annat, allt medan harry har lekt med pinnar och kvistar.

Idag stiger husse upp klockan 05.00 och en timme senare ger han sig av, på cykel.

Alldeles vilsen blir harry.

Går i hallen och gnyr ..., funderar var bäste kompisen är ...?

Måndagsfönstret ...

... finns i ett gult hus på en kulle - närmare bestämt i ett kök -.

Här speglar sig fönstet i dörren som leder ner till källaren.

Det är som en underjordisk källare, alltså inget riktigt rum, och där finns en svindelbrant trappa, några hyllor och åtskilligt med "rat".., och inte en enda gång har jag vågat mig på att titta hur där egentligen ser ut, ja, där längst nere i mörkret.

Nu vet jag: som en Hitchcock-källare är det .., ni vet, en sån här där maken gräver upp golvet för att sedan placera sin fru där under, ja, henne har han förstås slagit ihjäl med en yxa och nu gäller det att skynda sig innan någon upptäcker vad som har skett.

Just en sån källare.

Ofta finns lite vatten på golvet, där längst ner.

Direkt till höger när man öppnar dörren, finns hyllor längs väggen och där står ibland mjölkförpackningar, burkar med rödbetor eller små burkar med öl från Danmark.

På spikar på väggen hänger plastpåsar fyllda med grapefrukt, apelsiner och citroner - det är dom som pressas var morgon och det är det bästa jag vet - och så finns där andra spikar där pv:s verktyg sitter på rad, ja, han har ritat konturerna av varje verktyg, verkligt prydligt är det, men jag tror att någon som flyttat in i det här huset har förstört ordningen en aningen.

Ja, ungefär så är det.

// Och Hitchcock ..., vilka filmer den mannen gjorde!
Det är den här filmen jag har på dvd och lottar ut på Uppmuntringslotteriet, då heter den "Slå nollan till polisen .." och den är hur bra som helst.

Handlingen: make som tröttnat på sin hustru lejer en mördare för att ta hustrun av daga .. men nu går det inte riktigt som han har tänkt sig ..., ja, som maken tänkt sig, alltså.

I den här filmen försökte Hitchcock att - med vissa trick -, få det hela att se lite 3-dimensionellt ut.

Jag tycker att den mannen var m ä s t e r l i g på att göra nervkittlande filmer.

Om Lundafarmor och Solveig ...

Förstapriset i den tionde omgången, det gick alltså till lundafarmor.

När jag ber henne berätta lite om sig själv, så skriver hon så här:

"Hej Elisabet!

Några små fakta: Född och uppvuxen i norra Småland (Jönköping), boende i Skåne sedan snart 50 år. Vattuman med höger tumme upp. Gift och precis firat vår 47:e bröllopsdag. Fyra vuxna söner. Intresserad av främst ord och bild, samt natur.

Läser hellre än ser på film.

Läser mycket och överfulla bokhyllor är vanligaste möbeln här.
Har aldrig haft soffa eller kaffebryggare! "

Dessutom bifogar hon ett par bilder - så där off the record - och jag säger bara en sak: ni skulle inte tro era ögon om ni såg lundafarmors bokhylleväggar, bräddfyllda från golv till tak med böcker .., och jag skymtar bokryggar där det står Picasso, Grünewald, Magritte ... och därav kan man nog förstå att konst är ett av alla intressen som finns i familjen.

Om man aldrig har haft en soffa i sin boning, då kan man nog utgå ifrån att i det huset finns inga latmaskar.

Stort grattis till dig, Lundafarmor!


Bilden från lifeblogs egen sida .., där, i gläntan, bor hon.

Tröstpriset gick den här gången till bloggaren "Långt borta och nära".

Egentligen heter hon Solveig och så här skriver hon när jag ber henne berätta lite om sig själv.

"Hej där!

Men snälla nån ska du skicka marmeladen också, packa den i en kraftig plastpåse, lite platt, skicka i vadderad påse - alltså inget glas - och så tänker jag på portot!!!!

Vuxit upp i Arjeplogs kommun, varit hotellreceptionist, vattenrallare, biblioteksassistent, sysslat med kontorsarbete i Ritsem, Ligga (Jokkmokk), Åsele och Slagnäs.

Vänster tumme upp och är lejon.

Kram
Solveig."

För en stund sedan ringde jag henne för att fråga om jag fick skriva ut namnet och vet ni hur det känns i hjärtat när man kommer till någon som pratar rent arjeplogsmål, trots nitton år i förskingringen!

Jo, man blir alldeles varm inombords!

Och Solveig, som för övrigt bor i Dalarna, lät som en glad och varm och go människa och så, så där på sluttampen kom hon på en sak, jo, att hon tycker om bokstavsspel, så där som Betapet .., och så fick jag veta att hon hängt med här på bloggen i nästan sex års tid, dvs, så länge som jag har hållit på med detta.

Ack .., här vore sannerligen en tålamodsmedalj på sin plats, Solveig!

Och här är länken till hennes blogg.

Grattis till dig med, Solveig!

I semmelfabriken ...

Helt ärligt vet jag inga semlor som är godare, än dem (heter det "dem", eller de ..? och helst vill jag skriva "dom" - hjälp mig, ni språkvetare -!) vi säljer i affären!

Mandelmassan är ganska lös och ligger inte - som hos en del andra - som en klump i mitten .., och grädden har stänk av vaniljsocker och det sparas inte på den .., och bullen är luftig.

Ni anar inte hur många semlor vi säljer under ett par månader!!

Gången är sådan att vi delar färdiga bullar, brer på mandelmassan, spritsar grädden, siktar florsocker över och så in i påsarna!

Så här såg det ut i morse när jag kom till jobbet.



Och så här ser den färdiga semlan ut ...!

Söndagsfönstret ...

.... fångades på Kefalonia, 2008.

Jag undrar om inte Emma höll i håven?

Missa inte ...

En alldeles u n d e r b a r dokumentär, ikväll kl.20.00

När jag första gången såg det här programmet, kastade jag mig på pennan och skrev till filmaren vars namn innehåller en mängd konsonanter och så tackade jag för sextio minuters underhållning.

Och den här filmen, den kan sannerligen kopplas till reflektionerna angående detta med genusperspektiv .., och med starka män och kvinnor.

Se den!

(Och kan någon spela in den till Steel City Anna - jag kan inte - så skulle hon bli glad, det lovar jag, för det här är en film för alla som är intresserade av människor.)

SVT, 2, kl. 20.00 ikväll söndag, alltså.

"Paradiset".

En lyckad gemensam tapetsering är det ultimata beviset på ett lyckat äktenskap.

Det bekräftar Hans och Kerstin Stralström från Kiruna som vid 82-års ålder försöker förvandla sin sommarstuga till ett paradis. Men enkelt är det inte och båda måste stå ut med mycket innan tapeten hamnar på rätt ställe.

Dokumentärfilmaren Jerzy Sladkowski har tidigare gjort två filmer för SVT med paret - "Tango, gräl och ledbesvär" och "Lappsjukan".

Och så några kvällsfönster ..

... modell mindre, från Frankrike.

Madame Monet höll i fönsterhåven.

I den lilla ettan.
pElle sitter och tittar på världen där utanför.

Arbetar sju timmar i affären.
Tolv till sju.

En kvinna i min ålder upprörs storligen över att Aftonbladet igår kostade tre kronor mer än vanligt och hon tycker att det var skamligt och varför var det så .., och jag säger - men vänligt - att det är trots allt ett fritt val att köpa tidningen och igår var det helgdag, det var därför tidningspriset höjts, men det är inget vi gör, det sköter tidningarna själva om.

På eftermiddagen kommer en kund som egentligen är från Gargnäs - utanför Malå -, men bor här nere, och tänk, jag blir lika glad var gång - fast jag egentligen inte fattar varför - det är kanske för att vi delar samma dialekt?

En annan kund frågar om Västerbotten och berättar att han själv har bott i en mindre by inte långt härifrån - eller mer som ett samhälle kanske - och hur svårt det var att komma in i byagemenskapen, nästan omöjligt, men i Haverdal har det varit så mycket enklare, ja, om detta berättar han när jag vittnade om min ångest för att lämna Ystad .., det tog mig ju flera år att ta ett sånt beslut!

Det finns människor som vågar göra allt möjligt - utan betänketid -.

Louise Hoffsten - en av stjärnorna på slottet -, rymde till Paris när hon var femton år och min mamma kom att tillbringa tjugo år i Bolivia och kunde inte ett ord spanska när hon gav sig av och någon annan emigrerar till Australien.

En kvinna som handlar i affären skilde sig och gifte om sig utan något mellanrum och mannen hade hon träffat på en dejtingsida och det hela gick på nolltid.

"Men att du vågar ...!" säger jag.

"Ingen fara, jag litar på magkänslan!" svarar hon trosvisst.

Själv velar jag länge, länge och tycker att detta att flytta trettio mil norrut och lämna den lilla ettan, är ett steg lika stort som att byta liv.

Och det gör man ju.
Egentligen.

Och det är högtryck och lågtryck om vartannat och ena dagen leker livet och man går vid havet och känner sig pånyttfödd ...., men dagen därpå, med hällregn och gråväder, ramlar man ihop i soffan och pv smörjer in med Voltaren Gel och det är som att ha mött Frälsaren och vi tittar på Stjärnor samlade på ett slott och jag tänker att egentligen har jag - i allmänhet - aningen svårt för skådespelare, men Kim Anderzon, henne gillar jag verkligen ..., och jag fascineras av hennes ansikte som visar spår av liv och ålder och jag blir glad när hon inte har straaaaamat upp huden, ja, verkligt glad blir jag .., så där så att jag skulle vilja ge henne en kram .., och Johan Rheborgs humor, den går rakt in i mitt hjärta!

Ny arbetsdag i morgon.
Sju timmar.

Och tulpanerna är lika vackra idag, som igår.

And the winner is ....

Stort grattis till vinnarna!

Klockan 11.00 ny dragning i Uppmuntringslotteriet.

Sist var det Anitha i Bureå som vann tröstpriset och Lilla B i Västmanland som tog hem förstapriset!

(Så här såg det ut när där förra omgångens tröstpristagare fick post ...).

Ska jag vara ärlig är det nog ingen större skillnad på vinsterna ...

I skrivande stund vet jag redan vilka som vann .., jag håller nämligen på att ladda upp filmen.

Att det blev två damer, kan jag ju berätta.
(Inga fler män finns nämligen i skålen ...).

Dagens fönster ...

Duktiga fotografen SoF har varit på besök i landet Halland och väldigt nära, till och med .., ajabaja om hon och maken inte svänger förbi det gula huset nästa gång .., då blir det bannor!

Nåväl, i stället blev det utflykt till Grimeton, inte långt från Varberg.

Det var där madamen fångade alla dessa fönster!

// Inlägget skrevs igår, fredagkväll, och bara någon timme efteråt, sätter jag mig ner för att titta på Kunskapskanalen. Döm om min förvåning när programmet handlar om just Grimeton! Det var fantastiskt. Bland annat visades hur sändning av signaler gick till och att signalen från Grimeton nådde tvärs över Atlanten till Amerika!

På spåret ....

Här hölls det - i alla fall från min sida - på den forne fotbollsspelaren och hans medtävlerska.

New Delhi tog jag rätt kvickt och Jan Guillou nästan direkt.

Pv visste på pricken att det var Lillebror Söderlund som skrivit melodin och att titeln var "En valsmelodi".

Det indiska brödet kunde vi inte och det var mycket annat vi inte heller visste svaret på.

Har intresseföreningen noterat ...?

Tankar om starka kvinnor ...

Ingela kom på lite mera ...

Min egen pappa var en man som inte satte några gränser för vad flickor fick och förväntades kunna. Både jag och min syster och vår bror fick delta i alla slags arbeten hemma. Det var självklart att ingen "slapp" för att man tillhörde det ena eller andra könet. Det har säkert lika stor betydelse som de starka kvinnoförebilderna.

Monica i Skellefteå sa ...

Jag känner igen mig själv i mycket av det som sägs.
I min släkt har det också funnits starka kvinnor.Kvinnor som nog vetat att de varit starkare än männen,men använt sin list och låtit männen tro att de har bestämt fast det egentligen varit kvinnorna!
Det har inte funnits någon plats att vara svag när man ensam skött om hem ,barn och djur medan mannen varit borta på dagsverke eller arbetat borta i längre perioder.

Ingela sa...

Så kan det förstås vara! Jag har liknande förebilder i mitt liv och jag har inte varit någon särskilt engagerad feminist. Därmed har jag inte känt några begränsningar om vad man får eller klarar av. Eller valt bort saker av genus-skäl.

Däremot kan jag numera känna av en slags misstro eller lite nedlåtande behandling av oss 50+kvinnor. Ibland kan jag tycka att vi inte riktigt räknas till de som är "inne" eller viktiga. Kan känna att livsåskådning, intressen o.s.v. inte riktigt passar in i de sammanhang där det finns makt och där beslut fattas.

Monica sa...

Jag tror att filmerna väcker massor hos betraktaren som finns och funnits i deras eget liv och så reagerar var och en efter vad de upplevt själva.

Min far som 2011 skulle fyllt 100 år var synnerligen jämlik, blev nog lite hånad kanske av andra män men med den styrka och självrespekt han hade så struntade han fullkomligt i det och jag tror faktiskt han påverkade så andra män i omgivningen tog efter hans handlande fast i smyg så det gladde deras fruar.

Och bakgrunden i hans släkt var mycket stabil och med väldigt goda människor med en tåga och självrespekt och jag ser det går i arv, är fantastiskt intressant och spännande att uppleva. Och för egen del finns det inte på kartan att jag inte skulle kunna eller våga något för att jag är kvinna, nej precis tvärtom tänker jag:-).

I min yrkesomgivning florerar mycket "härskartekniker" men jag brukar ta ned männen på jorden igen och de vill skyndsamt byta ämne för det osar dumhet runt dem och så korkade vill de inte framstå eller att någon ska förstå det;-).

Sen orättvisor och allt, det finns förstås och jag tror inte heller det bara är 50-åriga kvinnor som "uträknas" utan 50-åriga män också. Och kompetensen är så olika, får var och en visa den brukar det leda till respekt så småningom. Kul du hade skrivit på din byrå;-), ja man ska inte tillåta någon att sätta sig på en.

Dinah sa ...

Jag vet egentligen inte vad detta handlar om. Jag halkar in ibland och hamnar mitt i nåt och så är jag borta långa perioder.......

Men jag läste din fina skildring om starka kvinnor, och jag tror att det är så i norrland, att kvinnorna är starka. Jag vet nog bara nån enstaka som låter sig kuvas.

Själv uppvuxen i ett matriarkat (sju systrar och två bröder) där vi sett på bröderna och andra karlar med ett visst överseende. Syskonen som föddes på den tiden då det var finare att få pojkar, och i ett småbruk var det inte bara finare, det var dessutom nödvändigt, och mina bröder som föddes först efter 3 flickor sågs som guds gåva till mänskligheten (av omgivningen)

Min pappa sa vid tillfälle (när flickornas skara utökats betydligt medan pojkarna aldrig blev fler än 2) att "nog hade det varit detsamma om pojkarna också varit flickor". Han ansåg helt enkelt att flickorna gjorde ett nog så gott jobb som pojkarna.

Detta att det manliga släktet har fördelar i arbetslivet - vilket de ju har - tyder väl snarare på att de tillhör de svaga och måste "tröstas" och daltas med för att orka.

SoF sa...

Intressant.
Själv har jag bara sett Kokvinnorna så jag kan ju inte göra någon jämförelse mellan hur man skildrar män respektive kvinnor.

Det enda som jag tänkte på när jag såg Kokvinnorna var bristen på hygien, förhållandet i stallet och att jag inte var speciellt sugen på mjölk efteråt...
Men detta kanske säger detta mer om mig än om filmen. ;)

SoF

Härs och Tvärs sa...

jag brukar lite skämtsamt men på fullaste allvar säga att jag blivit uppmostrad.. fem mostrar, starka kvinnor som peppat och hurrat, förmanat och kommit med kloka ord.

Jag hör deras, och min mammas ord i huvudet ibland.. och nej jag tänker nästan aldrig i genusperspektiv heller

Bästa vänner ...

En sak är säker: pv är harrys absolut bäste vän.

Efter duschen och någon timme senare, ja, när kompisen åkt hem med husse och matte, då hoppar harry upp och lägger sig i soffan, med huvudet på husses arm.

Tryggt och gott är det.

Hockey på tv.

Frasiga tulpaner på rumsbordet.

Och matte dricker julmust och frågar om någon är kaffesugen?

Efteråt ...

.... blir det badkaret som gäller!

Då har harry och kompisen elvis varit ute och busat i timmar!

Av och an har dom sprungit på tomten .., rusat uppför slänten och ner igen .., försökt ta pinnen av den andre och slutligen tillsammans-grävt en halvmeterdjup grop fylld med lera och vatten!

Det var efter detta som det blev allmän rengöring.

Och ikväll lär tvättmaskinen gå het ..., det skulle ju torkas efteråt också.

Om arv och miljö, kokvinnor och komän ...

Pappa. Vädur. Envis. Egensinnig. Humoristisk. Dansant.
Trodde sig vara herre i sitt hus.

I efterdyningarna av Peter Gerdehags dokumentärer "Kokvinnorna" och "Landet som inte längre är" - båda två filmer som jag fann helt fantastiska - blev det diskussioner både här och på andra bloggar om sättet som filmaren har skildrat dom här människornas liv på och även på dom medverkandes situation.

En av bloggvännerna blir omåttligt irriterad på att män och kvinnor - enligt hennes sätt att se det -, skildras på helt olika sätt och att även hon själv upplever det hela annorlunda, när det gäller män som visas.

Idag på morgonen, det var vid frukosten, slog det mig att jag sällan, för att inte säga aldrig, tänker i genusperspektiv.

Min pappa var född 1910 och var minst tjugo år äldre än mina klasskamraters pappor.
Han hade växt upp med en oerhört auktoritär pappa och pappa var, om än världens snällaste, ganska sträng.

Jag var den som först skulle komma in på kvällarna .., under en period fick jag inte åka på skoldans till Adak eller Kristineberg, för där hade varit nån som druckit sig berusad - nåt som jag inte ens hade en tanke på - och jag fick inte ha jeans som jag skrivit Beatles på, med svart tuschpenna.

Sånt.

Och jag var lillasyster och mina systrar hade flyttat hemifrån och styrde sina egna liv, medan jag sprattlade emot allt vad jag kunde för att känna mig självständig.

Och det gjorde jag - sprattlade -.

Jag v ä g r a d e att låta mig kuvas.

Fick jag inte ha jeansen, så gick jag till skolan i äckliga elastabyxor, men bytte geschwint om till jeans på kommunalhusets toalett, belägen i närheten av skolan.

Fick jag inte åka på skoldans, så åkte jag ändå.
Fick jag inte åka till Fäbodvallen i Lycksele mitt i veckan på dans, så gjorde jag det (och hamnade i våldsam bilolycka .., det var väl straffet ,-).

På baksidan av byrån i mitt flickrum skrev jag med blyertspenna: "jag ska aldrig låta någon bestämma över mig!"


Bilden tagen i Bolivia.
På baksidan har mamma skrivit: "Ja, man kan tro att jag är nyss uppstigen från graven ...".

Min mamma var sannerligen en stark kvinna och sa ofta - filurigt leende - till oss döttrar: "Ja, men flickor, låt pappa tro att han är herre i sitt hus" och tänk, det trodde han!

Och vi visste - med en slags inuti-ömhet - att så var det inte alls.

Å, så vi älskade honom för detta!


Mormor som tidigt blev änka med tre små barn .., drev affär och lagård och som så småningom gifte om sig och fick ytterligare tre barn.

Särskilt elegant var hon inte, men genomsnäll.

Och stark kvinna .., är nog bara förnamnet.


Fr.v. moster Gunvor (oerhört kreativ, konstnärlig, blom,- och djurälskande kvinna, tillika mamma till "mellansystern"), mamma (jag tycker ibland att Emma är lik henne), den blinde morbror Ivan som dog ung och moster Margit (synsk, rolig, glad, sprallig och smart!).
Och snöklädda fjäll i bakgrunden.

Och min mormor och mina mostrar var också starka madamer och min ena syster en äventyrerska som först susade iväg till New York och därefter emigrerade till Australien och min andra syster köpte sig ett alldeles eget hus ute på det skånska landet och förverkligade sin dröm på egen hand.


Och här sitter min mormors mor och far tillsammans med sina barn och barnbarn!
Kvinnor så långt ögat når, ja, förutom den lille Ivan och mammas morbror Nestor.
Mamma sitter t.h. om sin mormor och bakom henne, moster Margit och min egen mormor.

I vuxen ålder har jag, kanske av naturliga skäl (jag tänker på det som skrevs på baksidan av byrån) haft svårt med manliga chefer som domderat och jag har haft tre rejäla konflikter med manliga chefer, såna jag upplevt som antingen orättvisa eller allmänt stöddiga och den siste var dessutom totalt inkompetent och drev - på ett års tid - den lilla butiken i konkurs.


"Dr Böhlander" - Maria -, som vid 11 års ålder susar iväg till sin mormor i Bolivia.
En orädd tös.
Här tillsammans med en rar indiantant.

Två egna döttrar har jag haft lyckan att få och det kan jag ju säga, att det är inga damer som man "sätter sig på" i första taget ,-)

Allt det här tänker jag på nu på morgonen och plötsligt förstår jag min totala brist på det här med att se tillvaron i genusperspektiv; det finns inte hos mig, kanske för att jag alltid har varit omgiven av starka kvinnor och jag har faktiskt alltid känt mig själv som en sådan.

Då menar jag stark i betydelsen att jag inte har känt mig kuvad.
Räddlivad är jag ju, det vet väl alla som har läst här .., och trygghet vill jag ha, men aldrig att jag låter någon man bestämma över mig!

Och jodå, det finns manliga arbetskamrater som har haft fler förmåner än undertecknad, men å andra sidan tycker jag att dom har varit värda det också, och har dom inte varit det, så har dom haft en slags jävlar-anamma i sig och sett till att dom fått bättre villkor.

Det här "samtalet" om filmerna och manligt och kvinnligt .., tänk, att det skulle ta mig femtiosju år innan jag - helt plötsligt - upptäcker varför jag själv tänker som jag gör.

Det är ju nästan som att ha legat på divanen och genomgått någon slags terapi!

Så härmed ett stort tack till alla "terapeuter", alla ni underbara bloggvänner .., Monet i Frankrike, du Bloggblad med din uppväxt, Steel City Anna med sina funderingar, Annas mamma Monica och alla ni andra som vänder och vrider på stenar och berikar diskussionstillvaron!

Tack och I love You!

Ledig dag ...

Och lågtrycket har givit sig av och kropp och själ fylls av till synes oändlig energi, men mer än så .., av total glädje .., och när jag går nere vid havet och harry springer och skuttar vid vattenbrynet .,. då känns det som om hjärtat ska gå i bitar.

På väg hem, hör jag småfågelkvitter.


Och mot lagårdsväggen spelar solstrålarna och längs lilla vägen kommer grannarna Ingrid och Mats gående och jag platsar harry som sätter sig alldeles, alldeles stilla och väntar tills dom har passerat, men då blir det för mycket .., då bara måste han få hälsa, för Mats vänder sig om och säger ..., "åååå, så duktig du är harry, vad du kan!"

Så det blir en stunds småprat om vädret som är så övermåttan ljuvligt och om småfågelkvittret och hur man trivs i landet Halland och om stövare (Ingrid är uppvuxen i Småland och i hennes föräldrahem fanns smålandsstövare ..) och det känns bra med grann-prat.

Faktiskt känns det som om jag skulle vilja utbrista i sån här sång ...

Trettondagsfönstret ...

fanns - och finns kanske ännu - i Ystad.

När bilden togs, 2008, var där ett Engelskt Bokcafé, men där serverades även sopplunch, ja, det var närapå himmelskt där inne!

Och titta, så finurligt .., detta att placera soppskålen på en trave böcker bara!

Längst ner syns en röd pil, som pekar på titeln Ellis Island.

Ja, just det ja .., det var på den tiden när Ulrika kallade sig "ellis".

Här och nu .., avsnitt 750.

En underlig natt - som aldrig kändes av - helt obegripligt var det!
Och man vaknar till Trettondagsafton och arbete från klockan ett.

I julgranen hänger den rödlackerade ängeln, inhandlad i fjol på julmarknad i Hyde Park i London.
Tack för den resan Maria!


Frukostdags.
En morgontrött sigge nilsson har hoppat upp och satt sig på mattes stol.
Han vill ha cheddarost i små bitar och får det också.
Äggkoppen är en present från min störstasyster.
Jag har haft den i säkert tio år, om inte mera.
Det händer ibland att pv ställer fram en annan äggkopp till mig, men då byter jag genast till den här .., såå mycket tycker jag om den!


Nybakade scones och pv:s marmelad = torsdagslycka.
(Nej, det är inte herrn i huset som bakat dem .., det är madame själv).


När vi äter frukost eller middag, får harry inte vara vid köksbordet.

Numera räcker det med att vi håller upp ett finger .., eller visar handflatan .., eller som en morgon när jag klappade om honom och viskade ..."harry, du vet ju att det är frukost nu ...?"

Då tittade han på mig med sina vemodiga ögon och lämnade köket.


Slutade arbeta klockan 19.00 igår .., kom hem och hade vrålont i vänster knä .., i ena rummet satt pv:s dotter med pojkvän och brorsdottern med sin jämtländske dito (pojkvän, alltså) och jag slog mig ner i vardagsrummet och drog djupa andetag, tog två Iprén och vaknade till liv först någon timme senare.

Då, vid halvtiotiden, kom pv in med dagens post!
Ett alldeles u n d e r b a r t brev från Jämtland blev till något som var långt mycket mer effektivt än alla Iprén .., och jag läste och looooooog!


Här sitter presenten!
En liten valpig harry på husses bröst.
Så länge får detta vackra hänga i julgranen.
Och harry tackade glatt och tog emot hundgodiset som också fanns i paketet!


Ett uppmuntringsbrev till pv fanns också med.

Bara så ni vet: det här "lotteriet" ger nog mest glädje till oss själva.
Vi har verkligen sååå roligt när det ska bli dragning!
Och jag säger det igen: ni får i n t e förvänta er dyrbara och ståtliga vinster .., det är bara på låtsas det här.

Dagens fönster ...

Dublin, 2008.

Där, i bussen, känns det som om vi vore på väg i ett rymdskepp .., för allt som syns är någon slags mjölkig dimma och jag tänker att så här kan livet vara ibland .,. vi sitter här på våra säten, nära varandra och ändå för oss själva och tillvaron susar förbi där utanför.

Man är liksom på väg, mot ett okänt mål.

Ungefär så.

Lite om vinnarna ...

Förstapriset i den nionde dragningen av Uppmuntringslotteriet, ja, det går till Västmanland och till den leg. fästingforskaren Lilla B.

Sällan, för att inte säga aldrig, har väl sådan grundlig forskning presenterats på en blogg och med allra största intresse följde bloggvännerna de arma fästingarnas öden och äventyr i en glasburk!

Lilla B:s blogg är som ett grönsaksland och man blir varm i hjärtat var gång man tittar in.

Där är växthuset med alla blomster och där är chili till höger och vänster (en burk med het sådan kom susande med posten hit till landet Halland!) och .., ja, det mesta som har med odlande att göra!

Tröstpriset - en liten tvål från Falkenberg, vykortet, samt snäckor och sand, går till Bureå i Västerbotten .., nämligen till Anitha.

För nästan på dagen exakt ett år sedan förändrades Anithas tillvaro kapitalt, då hennes Per-Erik somnade in i sömnen. Några månader tidigare hade dom varit här på besök .., vi satt här i skrivarrummet och åt lammstek med potatisgratäng och jag tror aldrig i hela mitt liv att jag har haft en mer tacksam gäst än denne Per-Erik.

"Men sä djääääävulskt gott!" sa han om och om igen.

Nu har Anitha flyttat från huset i Adak, inte långt från Malå .., och bor nu nära vattnet i Bureå.
Till Skåne när hon en ständig längtan och kanske, kanske att vi får se henne här i det gula huset till sommaren?

Stort grattis till er båda nu!

Nästa dragning: nu på lördag klockan 11.00 piiiiip.

En timme innan ...

... det är dags att ge sig av till jobbet, tar vi en sväng ner till stranden.

Åååå hjälp, som det blåser!

Jag virar halsduken runt kapuschongen och vi går ner till vattnet - någon strand finns inte kvar - och fast jag håller mig nära land, kommer vågorna mellan varven alldeles inpå mig.

Och uppe på ängen springer harry av och an och husse är bästa kompisen och jag tänker att detta är nästan mitt favoritväder ..., så friskt känns det och nu blir det kaffe och sedan iväg!


Och så här ser det ut hos grannarna ..., titta, så grön gräsmattan är!

(Till min glädje upptäcker jag att deras gräsmatta också mest består av mossa, precis som vår.
Ja, men det är ju rätt bekvämt och skönt att gå på också, om man tänker efter.)