Pappa. Vädur. Envis. Egensinnig. Humoristisk. Dansant.
Trodde sig vara herre i sitt hus.
I efterdyningarna av Peter Gerdehags dokumentärer "Kokvinnorna" och "Landet som inte längre är" - båda två filmer som jag fann helt fantastiska - blev det diskussioner både här och på andra bloggar om sättet som filmaren har skildrat dom här människornas liv på och även på dom medverkandes situation.
En av bloggvännerna blir omåttligt irriterad på att män och kvinnor - enligt hennes sätt att se det -, skildras på helt olika sätt och att även hon själv upplever det hela annorlunda, när det gäller män som visas.
Idag på morgonen, det var vid frukosten, slog det mig att jag sällan, för att inte säga aldrig, tänker i genusperspektiv.
Min pappa var född 1910 och var minst tjugo år äldre än mina klasskamraters pappor.
Han hade växt upp med en oerhört auktoritär pappa och pappa var, om än världens snällaste, ganska sträng.
Jag var den som först skulle komma in på kvällarna .., under en period fick jag inte åka på skoldans till Adak eller Kristineberg, för där hade varit nån som druckit sig berusad - nåt som jag inte ens hade en tanke på - och jag fick inte ha jeans som jag skrivit Beatles på, med svart tuschpenna.
Sånt.
Och jag var lillasyster och mina systrar hade flyttat hemifrån och styrde sina egna liv, medan jag sprattlade emot allt vad jag kunde för att känna mig självständig.
Och det gjorde jag - sprattlade -.
Jag v ä g r a d e att låta mig kuvas.
Fick jag inte ha jeansen, så gick jag till skolan i äckliga elastabyxor, men bytte geschwint om till jeans på kommunalhusets toalett, belägen i närheten av skolan.
Fick jag inte åka på skoldans, så åkte jag ändå.
Fick jag inte åka till Fäbodvallen i Lycksele mitt i veckan på dans, så gjorde jag det (och hamnade i våldsam bilolycka .., det var väl straffet ,-).
På baksidan av byrån i mitt flickrum skrev jag med blyertspenna: "jag ska aldrig låta någon bestämma över mig!"
Bilden tagen i Bolivia.
På baksidan har mamma skrivit: "Ja, man kan tro att jag är nyss uppstigen från graven ...".
Min mamma var sannerligen en stark kvinna och sa ofta - filurigt leende - till oss döttrar: "Ja, men flickor, låt pappa tro att han är herre i sitt hus" och tänk, det trodde han!
Och vi visste - med en slags inuti-ömhet - att så var det inte alls.
Å, så vi älskade honom för detta!
Mormor som tidigt blev änka med tre små barn .., drev affär och lagård och som så småningom gifte om sig och fick ytterligare tre barn.
Särskilt elegant var hon inte, men genomsnäll.
Och stark kvinna .., är nog bara förnamnet.
Fr.v. moster Gunvor (oerhört kreativ, konstnärlig, blom,- och djurälskande kvinna, tillika mamma till "mellansystern"), mamma (jag tycker ibland att Emma är lik henne), den blinde morbror Ivan som dog ung och moster Margit (synsk, rolig, glad, sprallig och smart!).
Och snöklädda fjäll i bakgrunden.
Och min mormor och mina mostrar var också starka madamer och min ena syster en äventyrerska som först susade iväg till New York och därefter emigrerade till Australien och min andra syster köpte sig ett alldeles eget hus ute på det skånska landet och förverkligade sin dröm på egen hand.
Och här sitter min mormors mor och far tillsammans med sina barn och barnbarn!
Kvinnor så långt ögat når, ja, förutom den lille Ivan och mammas morbror Nestor.
Mamma sitter t.h. om sin mormor och bakom henne, moster Margit och min egen mormor.
I vuxen ålder har jag, kanske av naturliga skäl (jag tänker på det som skrevs på baksidan av byrån) haft svårt med manliga chefer som domderat och jag har haft tre rejäla konflikter med manliga chefer, såna jag upplevt som antingen orättvisa eller allmänt stöddiga och den siste var dessutom totalt inkompetent och drev - på ett års tid - den lilla butiken i konkurs.
"Dr Böhlander" - Maria -, som vid 11 års ålder susar iväg till sin mormor i Bolivia.
En orädd tös.
Här tillsammans med en rar indiantant.
Två egna döttrar har jag haft lyckan att få och det kan jag ju säga, att det är inga damer som man "sätter sig på" i första taget ,-)
Allt det här tänker jag på nu på morgonen och plötsligt förstår jag min totala brist på det här med att se tillvaron i genusperspektiv; det finns inte hos mig, kanske för att jag alltid har varit omgiven av starka kvinnor och jag har faktiskt alltid känt mig själv som en sådan.
Då menar jag stark i betydelsen att jag inte har känt mig kuvad.
Räddlivad är jag ju, det vet väl alla som har läst här .., och trygghet vill jag ha, men aldrig att jag låter någon man bestämma över mig!
Och jodå, det finns manliga arbetskamrater som har haft fler förmåner än undertecknad, men å andra sidan tycker jag att dom har varit värda det också, och har dom inte varit det, så har dom haft en slags jävlar-anamma i sig och sett till att dom fått bättre villkor.
Det här "samtalet" om filmerna och manligt och kvinnligt .., tänk, att det skulle ta mig femtiosju år innan jag - helt plötsligt - upptäcker varför jag själv tänker som jag gör.
Det är ju nästan som att ha legat på divanen och genomgått någon slags terapi!
Så härmed ett stort tack till alla "terapeuter", alla ni underbara bloggvänner .., Monet i Frankrike, du Bloggblad med din uppväxt, Steel City Anna med sina funderingar, Annas mamma Monica och alla ni andra som vänder och vrider på stenar och berikar diskussionstillvaron!
Tack och I love You!
11 kommentarer:
Ja, man kan ju fråga sig vad jag egentligen kom fram till?
Jo, att detta med att kvinnor som arbetar i jordbruk skulle vara kuvade, den tanken fanns eller finns liksom inte i min hjärna, för jag har varit omgiven av såna kvinnor där det bara inte fungerar på det viset!
Tack Elisabet för delandet av reflektioner och enormt fina bilder. Historian blir till genom oss och vårt ansvaret för hur vi återger den är totalt. Det blir väl ofta extra tydligt i en dokumentär om förfluten tid tänker jag. Jag har själv inte sett någon av filmerna än, men ser fram emot att göra det. Lite extra mycket nu.
Istället för att se eller tänka på världen i genusperspektiv så lever du det, så tänker jag efter att ha läst din fina text. Tack!
Så kan det förstås vara! Jag har liknande förebilder i mitt liv och jag har inte varit någon särskilt engagerad feminist. Därmed har jag inte känt några begränsningar om vad man får eller klarar av. Eller valt bort saker av genus-skäl.
Däremot kan jag numera känna av en slags misstro eller lite nedlåtande behandling av oss 50+kvinnor. Ibland kan jag tycka att vi inte riktigt räknas till de som är "inne" eller viktiga. Kan känna att livsåskådning, intressen o.s.v. inte riktigt passar in i de sammanhang där det finns makt och där beslut fattas.
Ingela: så kan det förstås också vara ,-)
Men jag tror att för mig är det inte riktigt lika tydligt, i mitt arbete t.ex .., där är inte så många karriärvägar och dom flesta arbetar på samma villkor.
Män har oftare heltid (men inte hos oss), MEN det kan också bero på att jag knappt vet någon kvinna som orkar - rent fysiskt -, med ett heltidsarbete i en livsmedelsaffär, inte i min ålder i alla fall. Det är för tungt, helt enkelt.
Däremot känner jag mig nog lika "viktig" som andra yngre, jo, det gör jag ,-)
Eller lika "sedd", kanske.
Om inte av yngre och medelålders män, som gärna går till yngre kassörskor och det får man väl ha förståelse för ,-)
Jocke: så glad jag blir .., "Gunnars pojk!", sa jag till pv. Du känns som en i familjen, fast man aldrig har sett dig på riktigt. Och välkommen hit är du också, förstås!
Jag vet egentligen inte vad detta handlar om. Jag halkar in ibland och hamnar mitt i nåt och så är jag borta långa perioder....... Men jag läste din fina skildring om starka kvinnor, och jag tror att det är så i norrland, att kvinnorna är starka. Jag vet nog bara nån enstaka som låter sig kuvas. Själv uppvuxen i ett matriarkat där vi sett på bröderna och andra karlar med ett visst överseende. Syskonen som föddes på den tiden det var finare att få pojkar, och i ett småbruk var det inte bara finare det var dessutom nödvändigt, och mina bröder som föddes först efter 3 flickor sågs som guds gåva till mänskligheten (av omgivningen) Min pappa sa vid tillfälle (när flickornas skara utökats betydligt medan pojkarna aldrig blev fler än 2) att "nog hade det varit detsamma om pojkarna också varit flickor". Han ansåg helt enkelt att flickorna gjorde ett nog så gott jobb som pojkarna.
Detta att det manliga släktet har fördelar i arbetslivet - vilket de ju har - tyder väl snarare på att de tillhör de svaga och måste "tröstas" och daltas med för att orka.
Jag tror att filmerna väcker massor hos betraktaren som finns och funnits i deras eget liv och så reagerar var och en efter vad de upplevt själva. Min far som 2011 skulle fyllt 100 år var synnerligen jämlik, blev nog lite hånad kanske av andra män men med den styrka och självrespekt han hade så struntade han fullkomligt i det och jag tror faktiskt han påverkade så andra män i omgivningen tog efter hans handlande fast i smyg så det gladde deras fruar. Och bakgrunden i hans släkt var mycket stabil och med väldigt goda människor med en tåga och självrespekt och jag ser det går i arv, är fantastiskt intressant och spännande att uppleva. Och för egen del finns det inte på kartan att jag inte skulle kunna eller våga något för att jag är kvinna, nej precis tvärtom tänker jag:-). I min yrkesomgivning florerar mycket "härskartekniker" men jag brukar ta ned männen på jorden igen och de vill skyndsamt byta ämne för det osar dumhet runt dem och så korkade vill de inte framstå eller att någon ska förstå det;-). Sen orättvisor och allt, det finns förstås och jag tror inte heller det bara är 50-åriga kvinnor som "uträknas" utan 50-åriga män också. Och kompetensen är så olika, får var och en visa den brukar det leda till respekt så småningom. Kul du hade skrivit på din byrå;-), ja man ska inte tillåta någon att sätta sig på en.
Och som du beskriver din bakgrund så har du med dig den med massor av styrkor, fast som du säger tar det många år innan man ser lite klarare och med försoning också på människorna som gav oss liv och dem dessförinnan, intressant är det fast just filmerna väckte inte dessa frågeställningar hos mig, jag såg på dem med respekt och vad var och en uträttade trots den höga åldern. Och hustru Britta, vilken underbart avslut på livet!
Intressant.
Själv har jag bara sett Kokvinnorna så jag kan ju inte göra någon jämförelse mellan hur man skildrar män respektive kvinnor.
Det enda som jag tänkte på när jag såg Kokvinnorna var bristen på hygien, förhållandet i stallet och att jag inte var speciellt sugen på mjölk efteråt...
Men detta kanske säger detta mer om mig än om filmen. ;)
SoF
Dinah: precis! Jag har ingen aning om det är nånting typiskt norrifrån, men jag tycker ofta att kvinnor är bra mycket starkare än män. Kanske var det därför som jag absolut inte såg Kokvinnorna som några "offer", möjligen annat än till sig själva?
SoF: nej, det brydde mig inte så mycket .., vill människor dricka skitig mjölk så inte mig emot, dom fick ju heller inte fortsätta leverera till mejeriet. Men har man hunden i sängen, då kanske man är av det slaget att baciller inte skrämmer nämvärt ,-)
Monica: Jo, men det du skriver på slutet, det tänker jag också. Och det är det som är så oerhört fascinerande, att man ser det så på helt olika sätt?
Den ena uthärdar inte, den andra bara njuter och jag tycker inte att någon av dem har "fel" .., man bara tycker olika.
jag brukar lite skämtsamt men på fullaste allvar säga att jag blivit uppmostrad.. fem mostrar, starka kvinnor som peppat och hurrat, förmanat och kommit med kloka ord. Jag hör deras, och min mammas ord i huvudet ibland.. och nej jag tänker nästan aldrig i genusperspektiv heller
Skicka en kommentar