Efteråt ...

... tar jag ut lådan från bilen, den där lådan där lille pElle ligger ihopkurad.

Och så hämtar jag harry .., öppnar lådan och visar honom.

F ö r s i k t i g t,   f ö r s i k t i g t   noooosar han på pElle, undrar kanske hur det är fattt?

Sen ropar jag på sigge nilsson som kommer springande nerifrån slänten, för att sedan gena under altanen ..., och jag ställer lådan på trappan och låter även honom titta.

Sist av allt får kartongen stå i det som ska bli en inglasad altan.

Nu ska pElle få tillbringa en tid i frysen, för att sedan få en egen liten gravplats under något av fruktträden - men det blir när tjälen gått ur marken -.

Så är det.
Och nu har jag slutat att gråta och har druckit kaffe och tagit mig en ostmacka.

Snart är det dags för jobb.

pElle finns inte mera ...

"Vilken fin katt du är pElle ...!" säger veterinären och pElle spinner och spinner.

Och han är så innerligt go och fin mot veterinären som säger att knölen till 99 % inte är en varböld, han är uttorkad, har tandlossning och troligen problem med njurarna.

Efter en stunds prat kommer vi överens om att inte inleda en massa undersökningar och behandlingar som kan utmynna i en eventuell operation.

Veterinären är  u n d e r b a r  och när jag säger ..."ååå, förlåt att jag inte kan behärska mig .., det kan ju inte vara så trevligt att se gråtande människor på jobbet ...", så är hon bara vänlig och klappar på kinden.

Och så kommer hon efter en stund in med en spruta och han får ett stick i magen.

Ser ni knölen ovanför hans högra öga?

"Får jag hålla i honom ...?" frågar jag och det får jag.

Så han ligger i min famn och möter min blick och ännu andas han ..., vi är ensamma i rummet och jag säger att han har varit världens finaste katt och tack snälla pElle för alla dom här åren .., både i Skåne på landet och i min lilla etta .., hos pv:s mamma Gunvor i Ljungby och i Steninge och dom där dagarna i Alingsås och tack för alla nätter du har legat vid min huvudkudde och jag har stoppat in handen under din mjuka mage.

Sen tippar han huvudet bakåt och sen är det slut.

Litet brev från pElle ....

Gammal bild. Då jag var stor och tjock.

Hej alla vänner!

Idag ska jag till djursjukhuset i Slöinge.
Jag mår inte bra.
Ovanför mitt högra öga har jag en stor knöl och jag har är inte längre stor och tjock, utan när matte håller i mig, säger hon att hon att "ååå, så liten du har blivit pElle .., man nästan sticker sig på dina skulderblad och på ryggraden!"

Sista veckan har jag inte sovit hos matte och pv, utan legat kvar nere på soffan i vardagsrummet.

Nu har matte ringt till sjukhuset.
Kvart över elva ska vi vara där.
Hon har letat fram ett koppel också; jag som aldrig i hela livet har gått i koppel eller haft halsband, men det måste man ha, det måste alla djur som kommer till sjukhuset ha, säger matte.

Jaaa .., så är det, mina vänner.

Vad då?
Om jag är nervös?

Lite.

Matte är också lite orolig, hon pussar mig på huvudet och säger snälla saker, men det har hon alltid gjort.

Hej då!

Er vän pElle.

Dagens fönster ...

Naturum Trandansen.

Vintertid används byggnaden för Öppet hus-aktiviteter på helgerna. Falbygdens fågelklubb sköter en utfodring för örnar i södra delen av Hornborgasjön (ungefär där tranorna rastar på våren) och i Naturummet kan man stå inomhus och titta på rovfåglar.

Klockan är 16. Nu skymmer det, vi väntar på att stänga och äter upp de sista varmkorvarna som inte har blivit sålda :-)

/Mian

Det bästa för Ulrika i Västmanland ...

De 6 dagar gamla kattungarna hemma hos min syster. Varma, runda, go'a. :-)

Och så hela den här helgen, då jag haft stickmys i Rättvik igen.
21 personer var vi och vi hade det sååå bra.

Underbara, härliga stickerskor!
Inte blev det sämre av att några av dem är mina allra närmaste vänner.

Det bästa för Eva i Tyresö ...

"Här är en grekisk familj ...", säger hon som är mormor.  En lycklig familj. Tror man.

Det allra bästa för en mormor som har ett autistiskt barnbarn vars känsloliv går upp och ner och där tröttheten hos hela familjen - och även hos morfar och mormor som hjälper till i kaoset efter bästa förmåga -, ja, det kan vara en sån enkel sak som att man inte blir förkyld. 

Att hon som är mormor ...,  har klarat sig från influensa, fast hon besökt "härden".

Det var veckans bästa för Eva i Tyresö.

Det bästa för Hedgrenskan ...

Vänner - är som själva livets hängslen - tänker Elisabet.

Det bästa i veckan - och i livet - är familj och vänner som finns där när livet går lite i motlut!

Kerstin

Det bästa för Mossfolk i Örebro ...

Det bästa i veckan kan ha varit middagen och spelkvällen vi hade igår. Med goda vänner, god mat och en massa trevligt prat. En riktigt riktigt bra kväll.

Men det kan också ha varit att schemana mottogs så bra på jobbet. Vi har lite ändrade arbetsförhållanden och nya tider som ska synkroniseras med andra förskolor av olika anledningar och jag jobbade och jobbade med ett schema och vet vilket rabalder det kan bli om just en massa ändrade tider. Det blev det inte. Alla i arbetslaget var nöjda. Så skönt!

 

 

Vilken totalt underbar bild, Karin!

 

Ja och så är Cosmos förstås en stående källa till glädje. Jag önskar förstås att jag hade mer tid för hundträning och skogspromenader, men han har anpassat sig riktigt bra till dagis och får dagligen springa lös med sina kompisar i skogen. Härligt!

Dessutom har det varit ett fantastiskt väder hela veckan! Helt underbart! Riktigt vinter!

/Mossfolk

Det bästa för Monet i Frankrike ...

Hej,

 

Det bästa i veckan för mig (och maken) var att vi fick våra försenade julklappar, varsin Iphone 5. Här ligger min vita (till skillnad från makens svarta) i sin fina ask och sen försiktigt upplockad tillsammans med snabbguiden som hälsar ett glatt Bonjour. De kom direktleverade till huset efter att ha beställts på nätet via Orange (franska motsvarigheten till Telia)

 

Vi visste att vi skulle råka ut för "teknostress" vid konfigureringen, i synnerhet som en del av materialet var på franska. Att skriva ut manualen på svenska från nätet visade sig oöverstigligt. Alldeles för många sidor - man får läsa på skärmen istället.

 

För makens del visade det sig helt omöjligt att få fram ett sk. Apple ID och det slutade med långt samtal med svensk support som ledde oss hela vägen genom olika inställningar. Trots detta visade det sig att vi varken kom ut på nätet eller kan ringa. Så antagligen var det fel på telefonen trodde den svenske trevlige supportkillen. Bara att ta sig till närmaste försäljningsställe här och be dem kontrollera. Usch, just det man vill undvika. Unga stressade människor som pratar franskt teknikspråk som en kulspruta - inte roligt alls.

 

 

I mitt fall fungerade den vackra vita klenoden när det gällde Apple ID som jag har sedan tidigare. Men inte heller min telefon ville ut på nätet eller ringa till någon. Att båda telefonerna skulle vara sönder verkar ju orimligt så vi sa oss: Antagligen beror detta på att när vi fick telefonerna bytte vi också abonnemang och uppgraderade detta så att vi skulle få mera surftid och fria samtal. Det här abonnemanget träder ikraft den 3 februari först

 

Under tiden fungerar våra gamla telefoner (som verkligen behövde bytas) och vi får ringa på dem en vecka till. Håll en tumme att allt i cyberspace fungerar sen! Fram till dess är det stor glädje, dock något grumlad av strulet.

 

Hälsningar från Monet.

 

Och så en lista ...

"Salt med jod" ... hur ofta skriver man så på listan?

Det bästa för Anna-Lena i Tumba ...

Mrs och Mr How med sonen John i mitten.

Hej Elisabet, det bästa den här veckan är en något sorglig, men ändå fantastisk historia.

Historien om mina svärföräldrar i Colchester, England som efter 68 års äktenskap nu vilar tillsammans för alltid.

Min svärmor dog i januari förra året och min svärfar i slutet på december.
 

I onsdags, dagen efter min svärfars begravning, gravsattes de båda i hans föräldrars grav. 

Ett fint och värdigt slut på ett långt liv tillsammans, där de båda liksom levde i symbios med varandra. 

Min svärfar hade berättat för prästen inför sin hustrus begravning att "inte ett argt ord" hade växlats mellan dem. Hela församligen skrattade när prästen berättade det, för så var det naturligtvis inte - tvärtom. 

Men under den tid när min svärmor vårdades på sjukhus och innan de båda fick plats på samma vårdhem, var hans enda mål att de skulle få vara tillsammans igen och hans demens utvecklades på bara några få veckor utan henne.

Nu kan ingen skilja dem åt längre.

// Jag frågade Anna-Lena om hon inte kunde berätta lite om sin svärfar och svärmor och efter några timmar kom följande rader: 

"Så här skrev John om sin pappa som underlag till prästen inför begravningen. Jag tycker det är så fint skrivet och han hade inget emot att dela med sig av texten."

Dad was born on the 14th November 1919, at Montacute, Somerset.

He went to his first primary school at Montacute before the family moved to Bishops Lydeard, Somerset, when dad was about 6 years old.

Dad was a very bright pupil and when he was about ten years old he had to stay home from school for half a year so that the

other pupils could catch him up with their learning. 

Dad  joined the Territorial Army in the spring of 1939 when he realised that war was approaching.

Then after the outbreak of war he served with The Royal Somerset Artillery. He was in the artillery all throughout the war.

At the time of The Battle Of Britain dad was doing his part with the big guns down on the Kentish coast.

He spoke of the battle saying that the skies were black with the hundreds of bomber and fighter aircraft.

On many an occasion dad and his fellow soldiers had to fetch and capture the enemy fighter pilots that had bailed out of their

aircraft.

In the year summer of 1942 dad was stationed in Great Bentley, Essex.

In the same village was staying some Land Army girls and here dad met his lifelong sweetheart "Lilian".

They fell in love and were married on the 8th January 1944.

They were married 68 years before mum passed away 18th January 2012.

In the latter war years dad served with his regiment mostly in Italy and Greece.

He left the army in 1946 and he and mum settled in Colchester, mum being a Colchester girl

Dad worked for a while at Paxmans before moving on to The Colchester Lathe Company.

Here he spent over thirty years of his working life and when he retired he was a Engineer Forman.

Children, Marianne was born 1948 and John was born 1952.

Dad was a very caring father. He did have a heart of gold but as mum would always say

"his tongue was worse than his bite".

To many dad was a very strict man, stern and hard. He could sulk for days over some things.

Yet he was a loving father who only wanted the best for his family.

He used to be a keen gardener before age caught up with him. I can remember dad out in his vegetable patch and

his love for growing crysanthemums.

He enjoyed Country and Western music.

He was still driving his car at the age of 90, although it must be said that he was a menace on the road at that age.

Dad leaves behind a large family,

Two children

Five grandchildren

Nine greatgrandchildren.

Det bästa för Eva på Frösön ....

Hej Elisabet!

Det allra bästa under veckan som gått är att vår son Erik fick ett fast arbete som socialsekreterare i ett samhälle 10 mil från Östersund. Han tog socionomexamen förra fredagen och dessa jobb är inte lätta att få här omkring. I tisdags var han på intervju och i torsdags fick han beskedet. Så roligt!

Det har varit kallt här i Jämtland ett längre tag nu och det sätter sina spår. Många är trötta, förkylda och allmänt "låga". Trots det så är dagarna så otroligt vackra. Och jag måste ju ut, oavsett väder. Det gäller att klä både sig själv och hunden varmt och då funkar det bra att vara ute.

Åter en bild på Otis. Han är min glädjespridare i tillvaron. Alltid glad. Alltid upplags för bus. Man kan inte annat än bli glad över en sådan krabat vid sin sida.

Kram från Eva

Det bästa för annannan i Portugal ...

Att det blev ett uppehåll i det långvariga regnandet (Jo, jag tycker det är bra att det regnar http://annannan.wordpress.com/2013/01/18/skansk-vinter-i-porto/ men man blir till sist lite moloken när det aldrig är riktigt ljust) i går lördag och att vi hade möjlighet att ta vara på det genom att promenera ner till floden och äta vår lunch på lokal.

Jag tröttnar aldrig på att promenera här och betrakta den mäktiga Ponte Dom Luís http://en.wikipedia.org/wiki/Dom_Lu%C3%ADs_Bridge,_Porto. Det är som att ta ett stort kliv ut ur vardagen för en stund.

Bilden är några år gammal och från november. Efter årets våldsamma oväder finns det inga gulnade höstlöv som fortfarande hänger kvar.

hälsar
annannan
 

Dagens fönster ...

"I ett hus vid skogens slut, liten tomte tittar ut ...", skriver herr fotografen och nog är det sant, att man bara väntar på att tomtengubben ska kika fram där bakom något träd.

Vilken bild!

Tänk, att Norrbotten kan vara så vackert!

Bert  var det som var redo med håven.

DBIFV ....

Glöm nu inte, ni som vill vara med i lotteriet!

bisse151@gmail.com

 Ja, som en liten påminnelse, bara.

Två har redan kommit med bidrag.

Den där knölen ....

Oj, vilken skillnad! Nu är pElle mycket magrare!

Ja, skulle nu pElles tid vara utmätt - bara några dagar kvar -, så ska han i alla fall få god mat under tiden som är kvar.

Ikväll blev det lax med utgånget datum .., den fick koka lite lätt ...,  och efter denna delikata måltid satt de båda herrarna - pElle och sigge nilsson - och putsade sig och gjorde sig fina.

Bäst det är, handlar det bara om en vanlig böld som kanske kan åtgärdas?
I värsta fall är det en tumör.

Vi får väl se.

Färdkost ...

Tre dagars ledighet är tillända .., nu stundar jobb i fyra dagar. 

Pensionatsvärden har åkt till Hässleholm på årsmöte .., själv går jag på promenad med harry och förbrukar exakt etthundratvå kalorier, meddelar telefondamen.

Kommer hem. 

Fyller på mat till fåglarna.

Ingen är så orädd som nötväckan, men även ekorrarna börjar vänja sig och harry - som har fått rejält med uppläxning när han vill ha ekorrmiddag - håller sig numera lugn. 

Det blir nog full fart i affären. 

Några timmar framåt ska det spelas på hästar och Lotto/Keno och det har varit lön och barnbidrag och äntligen andas många ut .., det har varit en hel del "medges ej" och ångestfyllda blickar när betaltransaktioner inte gått igenom.

Alldeles nyss hörde jag talgoxens "pjut".

  

Man får hopp.

Förmiddag i landet Halland ...

Fujll fart vid fröautomaten som hänger i den lilla eken.
Och bofinken är här!

På soffan ligger pElle och jag ringer djursjukhuset, men hänvisas till jourveterinär för akuta fall och pElle är inte akut, så jag väntar tills på måndag.

Han har blivit lite mager, gammelkatten.
När jag lyfter upp honom känner jag skulderbladen alldeles tydligt.
Men äter med god aptit gör han.
Och tar jättesprång från matbordet till ekskåpet och vi bara gapar.

På köksbordet ligger morgontidningen och väntar.
Ring-så-spelar-vi från radion och någon kan vinna en helchans.

Just då plingar det i mobilen.

"Sitter hos en man som har hjärntumör och svåra smärtor. Efter en jättedos morfin börjar han komma till ro ....", står det.

Jag står vid arbetsbänken och läser raderna om igen.

Tänker .., att detta är hullerombullerlivet i ett nötskal.

Dagens fönster ...

Det är inte bara Ulrika som viftar med fönsterhåven när hon besöker Nora, det gör även Anitha från Bureå (Per-Eriks Anitha, ja, då vet ni vem jag menar ...).

Är det inte ett härligt fönster!!
Helt fantastiskt, tycker jag.

En gammal man ...

I några veckors tid har pElle haft en liten knöl ovanför vänster öga.

Om man har tryckt lite på knölen, så har pElle inte reagerat alls.

Nu har den fördubblats i storlek .., man ser tydligt på bilden hur bulan liksom tjoppar upp.

Den är mjuk och lite rörlig och det rinner lite, lite vätska (som tårar) från hans vänstra öga.

Så ...., jo.

Det blir nog ett besök på Slöinge Djursjukhus nästa vecka.

För övrigt äter han och tycks må bra.