Dagens fönster ...

Förutom körsång, segling och skidåkning (läs: Vasaloppet ..., natten mot idag drömde t.ex  pv att han var uttagen i skidlandslaget tillsammans med Thomas Magnusson och Sven-Åke Lundbäck ..), så finns det nog inget som fascinerar pv så till den milda grad, ja, som att kolla SMHI:s sida på nätet.

Och varje morgon lyssnar den högt ärade pensionatsvärden på sjörapporten.

"Men varför det .., du ska väl inte ut på sjön ..?" säger jag häpet.

"Jaaa .. , men det har jag alltid gjort, lyssnat på den, alltså .., och så får jag ju veta hur det är med vinden och så .., jag cyklar ju och då är det rätt viktigt ...", svarar pv.

När jag får någon tid sedan råkade klippa av den tunna, tunna sladden till termometern, den som satt på köksväggen och mätte såväl inom, - som utomhustemperatur (jag trodde att det var en kaprifolkvist ...), då blev det rätt dålig stämning i familjen.

Plötsligt visste inte pensionatsvärden hur kallt eller varmt det var ute!

Nu har han köpt sig en ny manick.
En "väderstation".
Det är den som syns på bilden.

Och det är i den, som dagens fönster speglar sig.

Just det.
Det blev mycket väsen för lite ull.

Igår ...

... såg det ut så här inte långt härifrån.

Å, vad jag älskar björkar!

En torsdag i mars ...

Innanför stenmuren .., där är det där fina huset som vi kallar för polska ambassaden.

... startar inte moppen när det är dags att åka till jobbet.

Pv brukar nu och då le lite åt mitt sätt att alltid vara ute i så god tid - lååångt före den schemalagda arbetstiden -, men den här gången hade han nog inte retat mig.

Det visar sig nämligen, då, när jag ska ge mig av, att mopeden är stendöd (bilen har pv för ovanlighetens skull tagit) och när jag sedan, om och om igen försöker kicka igång den, ja, då är jag för svag i benet .., och till slut drar jag mopeden längs vägen, bort mot "polska ambassaden" där en rundlagd herre som inte talar svenska står och målar staketet till hästhagen.
Jag försöker förklara så gott det går och frågar om han hjälpa mig att kicka igång den?

Jodå, det kan han, säger han leende (å, vilka underbara människor det finns på vår jord!) men utan ord och vips, så går den igång och jag susar iväg och kommer ändå fram en kvart före utsatt tid!

Sen vankas fyra timmars arbete (mejeri, bröd, kassa) och jag är nästan död efteråt och cheferna är mer än snälla och hur förstående som helst, ja, när det gäller sjukskrivningen.
Två arbetsdagar kvar nu.

Moppar hemåt (nu startar moppen lätt som en plätt, utan att behöva kickas igång!), jag tar harry på lillrundan .., har överdjävulskt ont och tänker att den där skuldkänslan, ååå, den kan hoppa och fara ..., slår mig ner i trädgårdsstolen och harry ligger på gräset intill .., minst en timme sitter vi där .. solen mot kinden .., småfåglar som kvittrar .., och bekanta människor som går förbi nere på vägen och vinkar så glatt till hälsning.

Hjärtat blir varmt.

Av Sonja och Gösta fick jag i födelsedagspresent ett presentkort hos Plantagen och där köpte jag igår små penséer som mer liknar violer, samt ett sällskap påskliljor.
I fjol planterade jag likadana penséer, i samma tunna .., och dom fullkomligt översvämmade tunnan och blommade precis hela sommaren! Det var underbart vackert!

Nu gör jag ett nytt försök.

"Stackars dig Bettan att vara sjukskriven när det är vår och allt ...", sa chefen vid fikat idag.

För mig är det precis tvärtom.

Att i november, december - i kolsvarta mörkret - vara hemmavid i månader, var ingen höjdare - det har jag prövat -.
Nu, kan jag sitta ute och lyssna till fåglarna och höra kattugglan och bara dra efter andan.

Jo, men det blir nog bra.

Statistik ...

Man kan haka upp sig på vissa saker här i livet.
Eller mer som ..., bli fascinerad av.

Till exempel är det så att den som köper en 6-pack öl, ofta också köper cigaretter, samt en Trisslott, alternativt spelar på Lotto eller hästar.

Vill en kund köpa en Trisslott och två lotter råkar följas åt, köps nästan alltid även den andra.

Och när man sitter inne i en hamburgerservering och tittar ut genom fönstret, kan man börja föra statistik över bilarna som passerar drive-in-luckan.

Av sex bilar visar sig fyra vara av märket BMW.

På sånt kan jag fundera.

Pv, han bryr sig inte.

Dagens fönster ...

.... kommer från stickmadamen i Närke, nämligen Ulrika.

Tack snälla! säger jag.

Det bästa för Hedgrenskan ...

 ... går inte att beskriva i ord. 

Det måste upplevas! 

Och det gör jag!

Hedgren

Det bästa ....

Vackra kort .., frön och en grytlapp som ellem har gjort!

Vi hinner med några svängar till av det bästa ..., och nu har ni chansen att vinna en härlig grytlapp - den kommer från ellem i Skellefteå - (är det du som har gjort den, tro ..,  jo, nu vet vi att så är det ..) .., vackra kort från Annika i Kävlinge och små, små frön som ska förvandlas till Leanderklockor - dom kommer från Solveig i Dalarna!

Fröpåsen hör ihop med korten, det passar väl bra?

Såja, nu kan ni försöka tänka ut vad det var som gjorde hjärtat så där extravarmt ...., och sen får ni mer än gärna dela med er av glädjen och mejla den till bisse151@gmail.com, så hamnar ert bidrag i den lilla tillbringaren!

Varmt välkomna!
(Ja, Bert ..., just  v a r m t   välkomna!).

Och Sven .....

... han har förmågan att se hur det egentligen är.

Idag fyller Rexxie år ....

Nästan så länge som jag har bloggat .., i  nio år eller nåt sånt, har Rexxie funnits där.

Ååå, vad jag tycker om denne faktaletande, operaälskande, godhjärtade människa!

Här kommer ett stoooort grattis från landet Halland och du vet att du alltid är så välkommen hit!

I växthuset ...

Sent på eftermiddagen när jag är hemma igen efter alla svängar på sjukhuset, slår jag mig ner på en trädgårdsstol i växthuset.

Alldeles slut på är jag - mest mentalt - efter bakslaget med den inställda, eller uppskjutna, operationen.

Nåja, det är väl så det blir .., jag är inte den första och lär inte bli den sista och någon förklaring fick jag inte, det var kanske någon mer påstridig som fick gå före i kön och en sextioårig kvinna kommer säkert inte att klaga så värst högljutt, så kanske man tänker.

Tre veckor till.

Nåväl.
Det finns människor runt om i världen som aldrig någonsin får en chans till ny knäled .., människor som får halta omkring bäst dom kan och någon sjukskrivning blir det förstås inte tal om heller, det är bara att bita ihop och jobba vidare.
Ingen väntelista.
Ingen vårdgaranti.
Allt är som bekant relativt.

Så där sitter jag ute i växthuset - det är första gången som jag verkligen  n j u t e r  av att sitta där -, för även om solen har strålat hela dagen, så betyder närheten till havet även isiga vindar .., men i växthuset är det lä .., - och där är visserligen skräpigt och på stengolvet ligger torkade blad ..., där är tomma plastbyttor och lerkrukor och i en stor lerkruka ser jag dom spretiga resterna av  citrontimjan, den som i somras doftade så överjordiskt ljuvligt -, men ååå, så härligt där är!

Så dyker sigge upp.
Sigge Nilsson är ingen tuffing .., en bra stund står han och tittar in genom dörröppningen, tvekar lite ..,. men så tar han mod till sig och kommer in i själva växthuset .., snirklar sig runt mina ben .. jaaaamar lite .., för att till sist hoppa upp och sätta sig i den avskavda trädgårdsstolen.

"Men ååå, så skönt .., det här var ju riktigt trevligt, vilket härligt ställe ...!" kanske han tänker.

Så där sitter vi någon halvtimme, allt medan småfåglarna kvittrar så glatt ..., harry håller koll .., han väntar på husse ..., och själv tänker jag på dom tre veckornas sjukskrivning - det är första gången i mitt sextioåriga liv som jag är sjukskriven utan att vara opererad -.
Jag är sextio år har skuldkänslor.
Det är ju helt enkelt inte klokt.

Ungefär så var det.

Dagens fönster ...

Vaknar till en isande kylig morgon som säkerligen ska förvandlas till en solskensdag.

När klockan är sex är herr Bofink redan igång och sjunger så fint här utanför.

Nyheter på tv:n .., ledsamheten över Nils Horners plötsliga död .., harry som ligger nära, nära kaminen .., och pv som ger sig av till jobbet.

Ändrade planer ...

Lillebror och ortopedkirurg.

Klockan 9.00 ska jag vara på sjukhuset för inskrivning inför operationen en vecka senare.
Pv gör mig sällskap och det känns bra.

Det blir först ett möte med en sjuksköterska och hon berättar att min operation är inställd och blir inte av förrän den åttonde april och när hon säger det, vill jag nästan gråta.

S o m  jag har längtat och kämpat och tänkt att ..., jo, jag ska fixa det, nu är det bara sex arbetsdagar kvar och att jag sedan gråtit när jag kört hem om kvällarna - så ont har det varit -, ja, men det har jag kunnat ta.
Sen tänker jag att ..., nåja, ytterligare tre veckor .., det överlever man förstås.

Efter sköterskebesöket är vi kanske sju, åtta stycken som samlas i ett undersökningsrum där en ung sjukgymnast berättar om vad som väntar oss .., hon ligger på undersökningsbritsen och visar olika rörelser (det är träningsprogrammet som vi ska gå igenom) och vi får titta på hur det ser ut med höft, - och knäproteser och pv frågar vad dom är gjorda av och själv tycker jag att själva protesen ser så tung ut.

Allt är intressant och det blir mycket prat och skratt.
Jag är den enda som ska få nytt knä.
Intill mig sitter en man från Göteborg - där är det för övrigt mycket längre väntetid - och hans inopererade höftprotes har lossnat från fästet och nu ska han - ja, faktiskt imorgon - lägga sig på operationsbordet. 

I väntrummet finns kaffe och Mariekex. Omtänksamt.

Sist av allt får jag träffa läkaren som ska ta hand om mig den åttonde april.
Han är ung .., trettio år ungefär .., lång och blond och ser ut som om han kommer från amerikanska Cityakuten och snäll och förstående är han också (och håriga armar har han) och säger att nu får det vara nog, från och med på tisdag (då jag egentligen skulle lagts in) blir jag helt sjukskriven fram tills det är dags.

Först vill han sjukskriva mig från och med idag, men det går inte  .., det är nog krångligt med schemat ändå och tre arbetsdagar till, jo, det ska jag klara av.

"Men du ..., när jag nu lägger mitt liv i dina händer .., ja, nästan i alla fall, då kan jag väl få ta en bild av din vänstra hand ...?" säger jag till den blonde och då ser pv ut som om han vill falla genom golvet .., ååå, denna sambo som är så komplett galen och börjar dilla om vänsterhänder!

Men jodå, det går bra.

"Hmmm ..., du är nog .. lillebror ..?" säger jag..

Jodå, det också, han har många äldre syskon, får vi veta.

Se här ..., en glad pensionär som tänker njuta av livet!

Sen åker jag hemåt (pv är på jobbet ...) och i Steninge svänger jag in till min före detta arbetskamrat Lena som numera kan titulera sig friherrinna. Som hon njuter!

Det blir en stunds småprat och jag berättar om eländet som väl blir bra till slut och solen flödar och det blåser kyliga vindar från havet, det är därför Lena har ställt upp dörrarna, för att få till lite lä.

"Jo, här hade vi höns förr när jag var liten (hon bor i sitt barndomshem) och en getabock fanns här också och uppe på loftet hade vi lekstuga ...", berättar hon leende.

Och nu är klockan tolv och snart ska jag tillbaka till sjukhuset, men först en sväng ut med harry.

Ajöken, sa fröken.

// När jag sedan tar mig en titt på nätet, ser jag att Sveriges Radios helt fantastiske reporter Nils Horner har skjutits! Så hemskt! 

Dagens fönster ...

Igår, på väg till jobbet, upptäckte jag en kvinna som kryckpromenerade på den väg där vi bor .., och jag stannade till och frågade rent ut om hon hade fått ett nytt knä?
Jo, det hade hon.

Kvinnan - som var så vänlig - visade sig bo bara en bit längre bort .., "i det där grå huset på kullen, du gick förbi med hunden häromdagen ...", sa hon leende och så berättade hon sin historia .., om en utbytt höftled och därefter ett nytt knä.

Vi stod där säkerligen i en kvart och småpratade och utbytte erfarenheter.

"Jaha, du ska opereras av Maria .., men hon är bra .., jag har själv arbetat på ortopedmottagningen som läkarsekreterare, du kan hälsa henne från mig ...", sa kvinnan.

Att möta någon som på pricken vet vad man pratar om .., som förstår glädjekänslan när man har fått tid för operation .., någon som vet hur överdjävulsk smärtan kan vara .., ååå, det var så befriande!
 
När jag sedan moppade vidare mot affären, log jag mest hela tiden.

Det bästa ...

Idag på förmiddagen, vid tiotiden, tog jag harry med mig och gick långrundan.
Numera är den inte så lång ..., förbi hästgården (tidigare "polska ambassaden"), vänster ner mot havet ..,  vänster igen och  havet på höger sida och så hemåt.

Då har jag så ont i knäet att jag knappt tar mig framåt, men det spelar ju ingen roll .. , det är bara en vecka kvar och sen kanske det går åt andra hållet!

Hur som helst, upptäckte jag att ejdrarna har kommit!
Tre hanar cirklade runt honan och jag tänkte att nu är det verkligen vår.

En bra stund stod jag där och tittade ut över havet och på dom här så outsägligt vackra fåglarna.

Det var inte långt ifrån att jag började gråta.

Dagens fönster ...

... speglar sig i skåpet som står i köket, det där skåpet som vi tänker byta ut, men det lär nog dröja.

I det skåpet skymtar pv:s porslin .., ja, en hel servis, alltså, något som jag aldrig har haft, men det har minsann pensionatsvärden.

Några späda pelargonior skymtar på arbetsbänken .., där står även kaffebryggaren med nybryggt Zoegakaffe och skådar inte mitt öga även skurhinken!

Jodå.

Det bästa för Eva i Tyresö ...

Utanför vårdcentralen hittade jag en lärkkvist!!! 

Det var det vackraste denna vecka.     

Eller hur?

Hälsningar Eva i Tyresö.

// Vilka konstverk, Eva!! Så fantastiskt vackert! 

Vilodagen ...

Och grannen ägnar sig åt tvätt av den sprillans nya bilen.

Vi röjer i garaget och pv är ångestfylld och vill helst spara på precis allting, ja, det är vad hans ansiktsuttryck säger.

Tysta går vi och plockar bland allt ratet.

"Ska den här vara kvar ...?" säger jag om det mesta.

Det här är väl den tionde garageröjningen och egentligen borde där vara tomt nu, men nya saker tillkommer hela tiden och allt upprepas.

En slags ljusstake från Höganäs läggs i soplådan, men efter en stund hittar jag den på ett helt annat ställe .., ja, den ska vara kvar, alltså.

Jaha, ja.

Och ovanför pensionatsvärdens huvud seglar små tankebubblor.

"Åååå, varför skulle jag nödvändigtvis dra hit den där envisa människan i huset, jag som hade det så lugnt och skönt!" tänker han säkert ...,  och ovanför mitt huvud seglar andra bubblor ..."ååå, varför skulle jag ge mig i kast med en man som sparar på precis allting!" 

Men på bordet där jag nu sitter och skriver, där ser det ut så här.

"Ska du ha kvar alla dom där papperslapparna ...?" frågar pv.

"Ja, men självklart, det är ju lotterna, ja, ja, jag ska ska köpa en liten fin ask och ha dem i .., jag gör det på tisdag då jag ändå ska in till stan ...!!" säger jag aningen upprört.

Och precis så är det förstås.

Det den ena tycker är bara rat, är för den andra nånting viktigt.

Och nu har i alla fall pv kört till återvinningsstationen och på släpvagnen låg inte bara en hel drös med sånt som aldrig används, där fanns även två cyklar .., tyg i guldbrokad .., en gammal kudde .., röda små korgar till julstjärnor (säkert femton stycken!), plastbaljor .., sånt som är brännbart .., tre svarta sopsäckar fyllda med räfs (vi har kvar till minst en stor majbrasa, ris och kvistar och annat) .., en mikrovågsugn .., en hårddisk som kraschat .., diverse elartiklar som inte längre används .., ja, hur mycket som helst.

Om det känns skönt?

Ja, ganska.

Och snart vankas moppetur till jobbet!

Dagens fönster ...

.... finns i Halmstad på stans underbart vackra bibliotek.

Har ni vägarna förbi: titta in där!

Inte minsta lilla ....

... sår får finnas på min lekamen inför operationen, då får det hela anstå.

Igår .., tappade jag sekatören som föll på ovansidan av vänster fot.

Nu .., har jag ett sår.

Och så blev det då dragning ...



Det var disktrasan som var en norrländsk parlör .., och så konstkorten .., ja, som lottades ut.

Två vinnare!

Grattis-grattis!