söndag 20 november 2016

Dagens fönster ....


Nästa helg är det Julmarknad i Lilla Stensjö och det brukar vara helt underbart!
Det är Pelle och Maria som håller i det hela och så är där diverse andra utställare; bland andra Marias mamma som målar vackra akvareller.

På gården finns även deras katt som heter Zappa.
Det är honom ni ser på bilden.
Söndag ....


Andra frukosten som vi äter tillsammans den här veckan.
Och äggröran blir perfekt!
Sen sätter sig pv och kämpar med omdömen ...., själv ska jag ta hundarna på promenad och det har dammsugits och diskats. Disken tar jag för det mesta hand om, då husets herre tar sån vansinnigt lång tid på sig (men så blir det rent också! säger han) och mitt i alltsammans kan han gå ifrån och göra nånting annat, nej, då gör jag det hellre själv.

En vecka kvar till 1:a advent.

Det har även letats utomhusljusslingor, den som brukar sitta i plommonträdet, t.ex, men vi hittar den inte - slingan -. De som ska vara inomhus och köptes ifjol, har alla sånt kritvitt ljus, så där så man påminns om stunder när man legat på ett operationsbord och stirrat upp i nån slags nästan-strålkastare. Numera ser jag annonser där ljuset beskrivs som "varmvitt". Härligt!



lördag 19 november 2016

Idag är det Efit .... ett foto i timmen. 
Andra som är med hittar du här.


Klockan 08.00 (tack mossfolk för att du är så omtänksam och påminner!) ser det ut så här i det gula huset på kullen. Uppehållsväder. Blåsigt. Ingen gemensam frukost, pv ska ägna förmiddagen åt körövning och därefter konsert i Immanuelskyrkan i Halmstad. Själv ska jag arbeta i eftermiddag, så jag får posta bilderna från jobbet senare.


Klockan 09:00 upptäcker jag en död liten fågel som ligger nedanför vardagsrumsfönstret!
En bofink? Det var nog den som dunsade mot fönstret igår?


Kring 10:00 ... läser jag morgontidningen och tänker att jag måste nog byta ut ljusen snart.
Till höger om alla snäckorna i skålen, ligger norra Europas längsta laddsladd. Det är inte många saker jag är så glad att jag inhandlat som just den!  (Om man vill kan man använda den som hopprep :)
På det vita pappersarket i mitten där nere, där har jag skrivit ner adressen till rara Bente i Norge.
Bente kommenterade på min gamla blogg - säkert tio år sedan - och vi kom att träffas när jag bodde i Ystad och hon har blivit en kär vän. Jag tror att det är hon som har virkat duken på bordet.


 Klockan 11:00 .... Nelly vilar middag. I maj blir hon tretton år.


Vid 12:00 har jag räfsat löv i en timmes tid och plockat undan lite ute på tomten.
Skriver en lista och beslutar mig för att hyra en släp tills på torsdageftermiddag.
När jag sen kommer in, passerar jag byrån i rummet och där står kortet med hunden Ivar.
Det togs i Skagen för två veckor sedan; vi hade tittat in i Svenska Sjömanskyrkan och där var han, denne underbare krabat! Tänk, att en liten terrier kan bli det bestående minnet från en resa.


Vid 13:00 öppnar jag kylskåpsdörren (där dom här magneterna med innehåll sitter) och tar ut lite fläskpannkaka som ska stekas upp. Snart bär det av till jobbet och vi får se om jag får ta med min mobil eller inte; kanske vill husets herre titta på den brittiska tv-serien som "castas" via min Iphone.
I annat fall blir det fler inlägg ikväll. En skön eftermiddag önskar jag er alla!


Kring 14:00 är jag i kassan och glömmer att ta fram kameran.
Men vid 15:00 är jag ute på lagret och träffar då Malin och hennes pojkvän. Måndag, - och tisdagkvällar arbetar jag alltid tillsammans med Malin. Hon är 20 år och en riktig klippa! Pojkvännens pappa bor i USA och dit åker det här paret snart på liten holiday.


Vid 16:00 blir det lite kontorsarbete.
Hemma är det ofta rätt mycket kaos och högar här och där, men på jobbet vill jag ha ordning och reda. Det är underligt egentligen.


Klockan 17:00 tackar Joakim för sig; det ska bli kalas inom familjen och i hans ställe kommer Hampus. I vanliga fall arbetar jag alltid helger tillsammans med Joakim; han som en gång tog vid efter sin lillebror. Det kan inte ha varit enkelt, för den där lillebrorsan var högt älskad i affären, men nu är Joakim varm i kläderna och precis lika duktig! Och otroligt snäll är han! Och nybliven pappa till en liten pojke. Har han ont i armen? Jo, det är just vad han har; han har för första gången på länge varit på ett gym och nu känns det i armarna!


Vid 18:00 fixar jag med kundkorgar och vagnar och passerar entrén.
Där är alltid massor med annonser av olika slag, uppsatta på anslagstavlan.


Vid 19:00 - tiden kommer den här kunden in i affären. Hon heter Pamela och är för kvällen iförd mustasch, ja, ni vet det här med "Movember", för att visa sitt stöd för forskningen inom prostata-cancer. När jag frågar om jag får ta en bild och lägga ut på bloggen, säger hon ..."jag har en i min mobil, ta den, den togs tidigare idag!"
Anar ni varför jag älskar att arbeta i den här affären?
Bästa arbetskamraterna och underbara kunder!


Klockan 20:00 har vi stängt butiken för dagen.
Hampus håller på med sitt och i omklädningsrummet slänger jag av mig behån, tröjan och kjolen - halleluja, vilken befrielse att få ha sina egna kläder! - och så kan vi larma och tacka för oss.
Kommer hem till nybakade scones.
Lycka.
Och olycka.
I tre dagar har jag varit helt utan värk i mitt högra ben .., nu är det slut med den glädjen.


Klockan 21:00 tittar pv på "The Crown" - han klämmer två avsnitt på raken - och är mäkta upprörd över den som förvägrar sin syster att gifta sig med den hon älskar.
"Vilken förrädare!" utbrister han ilsket.

fredag 18 november 2016

Dag 3 ....

Inleder morgonen med att läsa ett mejl från min syster i Australien.
Hon skriver mest om vädret (som numera varierar stort) och vad dom ätit till middag eller vilken film hon har sett eller vilken teater. Hon är kanske den mest "kulturella" i den familj som en gång var vår gemensamma - om man med kulturell menar att hon långt mer än oss övriga går på teater och bio -.

Han med dom håriga armarna .., en riktig vildbase.

Det är nu snart fyrtio år sedan hon och hennes man tog sitt pick och pack, lämnade lägenheten i Vasastan och emigrerade till Australien. Ja, med följde såklart den då lille sonen - han, som så småningom skulle få så håriga armar -. (Samma dag som min pappa dog, fick min syster reda på att hon var gravid .., tala om ödets ironi!).

Flytten gick till Adelaide i södra Australien; det var min äventyrliga syster som drev på det hela och efter bara några veckor hade hennes äkta hälft skaffat sig ett arbete som mekaniker och sen har det rullat på. Då hade min mamma året dessförinnan givit sig av till Sydamerika, ja, tala om att det var som en dominoeffekt och kvar var bara "halva" den ursprungliga familjen; min rödvitrandiga syster (som om ytterligare några år skulle flytta från Luleå till Lund!) och jag själv.

Och precis som när människor från andra länder emigrerar till vårt land, har även min syster och hennes man mest umgåtts med andra som gjort samma resa; det vill säga svenskar från alla håll och kanter. Sonen däremot, som är ett år yngre än AP, är helt igenom "aussie".


Kalle Hall från Höganäs och Anne Lundberg.

När jag idag läste min systers rader, berättade hon - så där apropå - att hon fått femton liter olivolja av Kalle, en av deras vänner som bor en timmes bilresa från Adelaide. Och så får jag veta att "Kalle har varit med i ett svenskt tv-program som heter Landgång".
Det är därifrån bilden här ovanför kommer.

Och nu har jag tittat på programmet och liksom fått träffa denne skåning från Höganäs som verkligen behållit sin dialekt och som tycker att detta är göra sallad, ja, det är kvinnogöra,-)
Jo, jo .., det märks att han har bott utomlands länge och inte tittat på alla SVT:s kockprogram.

Vanessa Kirby - prinsessan Margaret t.h - helt suveränt spelar hon -!

Så har jag ju berättat om detta att jag blev så påverkad av alla hyllningar till den brittiska netflix-serien "The Crown" (inte minst av dig Bloggblad!) som handlar om drottning Elizabeth och hennes familj och allt detta resulterade i att vi köpte en Chrome Cast, en liten pjuttgrej som gör att man kan överföra film från padda, mobil, dator (i mitt fall min Iphone) och det kan jag säga .., att nu har här tittats!

Det började med två avsnitt den första kvällen; igårkväll klämde jag fem avsnitt på raken, men då somnade jag på slutet och har fått börja om idag igen :) Pv, som ägnade sig åt att rätta matteprov, tyckte att vi väl kunde se dem tillsammans, men det klarade jag inte av - att vänta alltså - nej, han får titta i helgen när jag arbetar!

Och jag säger bara: vilken fantastisk serie ., vilka skådespelare!
Även om huvudrollsinnehavaren är bra, så fascineras jag nog ännu mera av kvinnan som spelar prinsessan Margaret! Så otroligt bra hon är! Namnet är Vanessa Kirby.
Frånsett att det här ju handlar rätt mycket om ren och skär historia, så är det också ungefär som att bläddra i Hänt i Veckan med rörliga bilder.
Högt betyg får serien av mig!


Dagens fönster ...


Ännu fler fönster från Bryssel!
Jodå, det är den här madamen som varit i farten.
Det finns förstås fler fönster än vad pilarna visar .., men nu var jag så sugen på just tre pilar, så det fick blå så.

Tack du omtänksamma människa! säger jag.



En film om vad man inte får glömma att testa i matväg om man nu besöker Bryssel, ja, den ser ni här ovanför.

torsdag 17 november 2016

Postlådan ....


I ett av dom relativt nybyggda stenhusen längs johanssonvägen, där står den här postlådan.
Och i den familjen finns mycket att läsa.
Om jag frågar om ni kan gissa vilka tidningar det rör sig om, så lär ni ju googla (halleluja för google!), så jag säger det själv.

Dagens Industri
Den här .... 
Läkartidningen kanske ...?
samt 
Hallandsposten 
Vilken nåd ....

Och lillpigan sist - som alltid -. Men när vi kommer ner mot havet till, då är hon först!

... att vara ledig en dag när solen visar sig och luften är saltmättad och mjuk och len!

Vi går johanssonrundan och möter inte en enda människa.
Inget annat heller.
Inga älgar, till exempel.
Hela tiden försöker jag hitta reträttvägar - utifall att - och tänker mig in i alla möjliga scenarier .., och hur ska jag ta mig över den höga gärdesgården och är det fortfarande el i stängslet, fast det kanske man inte bryr sig om utifall att familjen Älg är efter en?

Blir omåttligt sugen på att bada när jag kommer ner till stranden.
Tänk, om man hade bott i Bjärrred eller i Barsebäck där det finns långa bryggor och en stege att kliva ner i .., för nu är stegen och bänkarna borta i Steninge.
Eller .., kallbadhuset i Helsingborg?

Annat trevligt?
Det är många år sedan jag träffade Ulrika, men nu på söndagkväll ska det bli av!
Så roligt! 

// Mer om kallbadhus i Skåne hittar man här.

Och medan kaffebryggaren sörrrplar lyssnar jag till detta.

En ny värld ....


Så här är det.
Jag har aldrig någonsin varit nåt tekniskt snille. Som jag kämpade för att lära mig hantera pv:s vedpanna och jag mins tydligt skräcken när den någon gång började mullra och koka och det lät som om hela huset snart skulle flyga i luften!

Och längre tillbaka, när jag hade blivit ensamseglare och bodde i lilla 1:an i Ystad, då blev det till att klara sig själv när datorn krånglade - allt sånt hade min före detta man fixat -.
Eller: jag hade liksom överlåtit det till honom.
Nu fick en liten datorbutik hjälpa mig, eller den snälle Christer i Trelleborg som - när han hade vägarna förbi - kunde ställa allt till rätta.
Anita i Bureå har också varit till hjälp!

Med pv är det så här, att han är - om möjligt - än mindre teknisk än jag själv, även om han på sistone har tagit sig och snart är ikapp.

"Nää, du har ju mobilt bank-id och swish och sånt!" säger han som trots allt betalar med kort och sällan med kontanter.

Det händer ofta att vi unisont säger att utvecklingen liksom har susat förbi oss och nu står vi där på grusvägen och gapar stort och tänker .., men hur ska vi hinna med? Hinner vi någonsin ikapp?!


Förra helgen hade vi AP på besök och när jag då surfade runt på Facebook kunde jag läsa om hur fantastisk tv-serien "The Crown" visade sig vara och nästan alla hade tittat på den, på Netflix, men det hade ju inte vi.

"Men mamma, ni kan köpa en chromecast, det är hur enkelt som helst!" sa hon och förklarade lite hur det fungerade.

Igår slog vi till.


I en liten fin låda låg mirakelgrejen och pv pluggade in den i tv:n.

"Var är manualen .., ja, men det måste ju finnas en sån ...?" sa jag.

Det gjorde det.
Den var liten, mindre än min mobil och på bilden här ovanför kan ni se hur utförlig den var.
Hjääääälp!

Jodå, det löste sig, men det tog aningen med tid .....

Och sent igårkväll hade vi - egentligen utan att riktigt ha begripit hur det gått till - fått allt att fungera och vi satt i soffan på tok för länge och tittade på den där fantastiska serien som handlar om Drottning Elizabeth och jag kände mig så oändligt lycklig!

Tänk, vi fixade det!

Dagens fönster ...


"Usch för att putsa detta fönster!" skriver Solbritt från Ystad.

Ja, jag säger detsamma. Hu!

Och tack snälla som var alert med håven!

onsdag 16 november 2016

Ständigt på Facebook ....

"I dag är det "vi-som-har-knäprotes-dagen". Kan jag be om en tjänst?? Bara några av er kommer att göra det, och jag vet vem du eventuellt är.
Om du känner någon som kämpade en kamp mot atros i sina knän och fortfarande kämpar, kopiera och klistra in detta till din status för att visa ditt stöd, din respekt och kärlek.
Kopiera, dela inte! Håll fingret på texten tills "kopiera" kommer upp, tryck på den!
Gå sedan till din sida till status, håll fingret där du brukar skriva, då kommer "klistra in".
Nu kan du dela."

Ps. Knäprotes-dagen kan med fördel bytas ut mot huvudvärksdagen, mensontdagen, ja, välj själv! Du kan såklart också kopiera och klistra in om du älskar dina döttrar eller söner mer än allt annat på denna jorden. Struntar du blankt i klistrandet och kopierandet finns en uppenbar risk att du räknas som en synnerlig uschlig och kallhamrad typ.Ds.
Dag 1 .....

Byrån som jag köpte på auktion och tycker så mycket om ....

... är en onsdag i mitten av november.
Gråmulet och lite blåsigt ute, men inget regn.

Tar hundarna ner till havet och harry hittar nåt gammal as i gräset och rullar sig fram och baklänges och det blir till att duscha och schamponera honom när vi kommer hem igen och nu ligger han ihopkurad i nellys lilla, lilla hundbädd - alldeles mitt emot kaminen där en brasa brinner - det blir förstås varmt och skönt.

Och friherrinnan har varit på besök, ja, hon ville ha hjälp att draaaaaa linnedukar som stänkts (här i Halland och även i Skåne dänker man i ställer för att stänker ...) och vi drar och drar och hon visar sin före detta svärmors monogram på en av dukarna - eller om det var hennes mormors - och jag kommer ihåg ett annat liv när jag stod i köket hemma i Malå och hjälpte mamma att dra lakan .., vi stod i köket och drog och drog och sen vek mamma ihop alltsammans.


Det här med lediga dagar är bara så ljuvligt, även om det innebär att man sedan arbetar helgen och en bit in på nästa vecka. Men bara  k ä n s l a n!

"Men jag trodde att du hade slutat, jag ser dig ju aldrig i affären!" sa en kund igårkväll och så blir det förstås om kunden handlar dagtid och jag själv alltid arbetar eftermiddag/kväll.

Och där var lillflickan Liv som jag alltid envisas med att kalla för Siri, men nu vet jag - nu kommer jag att komma ihåg det -! Liv berättade att hon nyligen har haft födelsedag, men kalaset blir först till helgen och som hon längtar! Fem år är hon.

Och där var också Isabell som går i förskolan och när jag frågade vad som var roligast i skolan, så sa hon att det var när fröken läser sagor för dem.

Nån gång på eftermiddagen kom min före detta arbetskamrat Mattias (bror till Joakim som jag arbetar helger med) in med sina tvillingpojkar som är nyss fyllda tre. Dom pojkarna har precis i dagarna fått en lillasyster och nu var dom så spralliga och sprittiga så det var inte sant och goare ungar än dessa småpojkar, ja, det vet jag knappt av!  Åååå, jag måste fråga deras mamma och pappa om jag inte får ta en bild av dem och visa er!!



Lyssnar just nu till detta.
Och i morse till "Tankar för dagen", den här gången med Carl Otto Werkelid.
Fyra minuter och trettio sekunder och så hörvärt!





Dagens fönster ...


"Hej igen,

Den 1 november, som är helgdag i Portugal, var det så härligt väder att vi gick en lång promenad till vår favoritrestaurang (och hem igen) där vi satt ute och åt.

Hälsningar annannan."

// Tack Anna! säger jag.

tisdag 15 november 2016

Tisdag ....


Och nytt besök på vårdcentralen, nu träff med läkaren, ja, samma läkare som jag har haft i ett par år nu. Sånt känns bra! Det här är första gången det inte är ett akutbesök och hon tar sig rejält med tid; frågar om föräldrars sjukdomar och samma sak om mina syskon .., finns några barn,  är jag gift eller ensamseglare .., stressad (inte det minsta!) ..., hur trivs jag med tillvaron så där i allmänhet (jodå, minst nio på den där skalan) och om tidigare sjukdomar.

Frånsett en bukoperation så har det mest varit akuta saker.
Inga direkta sjukdomar.
Flera frakturer.
Ett nyckelben som tackade för sig i grannens branta trappa .., en höger-arm som vinklades 90 grader när jag som lillflicka ramlade från trappstegsstolen medan mamma kokade sylt (hon agerade raskt och vred armen i rätt läge och sen blev det gips)  och så två handledsbrott.
Hundbett i ansiktet (ett ärr som nu hasar ned ...), en bilolycka med näsfraktur och diverse sår.
Två knäproteser.

Till vänster om läkarens datorskärm ligger mitt EKG utskrivet.
Prydliga vågor är det och jag blir så glad .., känner en sån oändlig tacksamhet och hon säger att det är helt perfekt .., alla prover är så fina, ja, förutom blodtrycket då och så pratar hon lite om ändring av medicinering och lite annat.


När jag ändå är på plats, blir det även influensavaccinering.
Vid det laget är väntrummet närapå sprängfyllt med äldre människor och någon enstaka ungdom och det småpratas om det eländiga vädret (spöregn och grått) och någon har varit förkyld i evigheter och en äldre farbror har tappat sin plånbok och lite för sig själv sitter en granne som fick ny knäled ungefär samtidigt som jag själv; nu har hon två nya knäproteser och en sprillans ny höftled.
Vilka utbytesmänniskor vi håller på att bli!


Vaccinationen görs i barnavårdscentralens lokal och där finns - förutom låga bord och stolar i glada färger - också en bokhylla där vi kan se hur mycket socker som finns i olika livsmedel.
Jag älskar sånt här .., det är så genialiskt och visar på ett fenomenalt sätt hur det är.

Och nu är jag hemma - återbesök om två veckor - och regnet öser fortfarande ner.
Om två timmar vankas arbete, därefter dom tre-på-varandra-lediga-dagarna, vilket är det ljuvligaste som finns!



Och medan jag har suttit här och skrivit, har den här musiken gått varm.
"En kvinnas doft" är nästan det mest sinnliga jag vet i filmväg.
Och Al Pacino är bara så härlig!
Dagens fönster ....


"Fantastiskt tak på hotellet här i Doha! Tänkte direkt på dig elisabetihalland, även om det inte är ett fönster ..".

Ja, så skriver Jenny på instagram och denna Jenny är en väninna till AP.
Om man säger som så .., så är hästar den gemensamma nämnaren.

Och visste ni förresten - jag gjorde det inte - att Doha är huvudstad i Qatar, med en folkmängd på 800000 invånvare vid folkräkningen år 2010. Av kommunens invånare är - håll i er - 77 % män! 

Mer om Qatar kan man läsa här.

Tack för bilden Jenny! säger jag.

måndag 14 november 2016

På vårdcentralen ....


På samma sätt som jag kan tycka att en president ser sympatisk ut - tack vare sättet att möta människor och ta i hand - kan jag också byta vårdcentral bara för att den ena har ett så trivsamt väntrum.
I Getinge finns ett mindre slutet rum och så en väntstation nära entrén och receptionsluckan och så ytterligare ett större rum nära provtagningen.

I lilla Slöinge är väntrummet mer som ett vardagsrum med soffor och fåtöljer, där finns ett stort fönster ut mot en innergård ., där är blommor på bordet och man sitter så där så man ser varandra.
Det känns helt enkelt hemtrevligt!
Och "receptionisten" finns i ett pyttelitet rum och där dörren är stängd; det känns bra, vem vill - inför allmänheten - berätta om sina sjukdomar? Inte alla.
Så jag bytte alltså till vårdcentralen i Slöinge, mest på grund av väntrummet :)

Nu är det måndagmorgon när jag kommer dit och redan fullt av människor; mest äldre män (alla har jeans) ..., några invandrare pratar med varandra och se där, där är ju grannen från andra sidan vägen! Han har - i månader - haft besvär med sitt vänstra knä, nu har det visat sig att det är höften som krackelerat och hela tiden medan vi pratar, sitter han och stryker sig över benet. Jag har sett honom rasta sina hundar nere vid havet och vet hur illa han går numera.

"Ja, du Elisabet, inte var det så här jag tänkte mig att pensioneringen skulle bli ...", säger han.


Sen är det min tur.
Sköterskan som tar emot mig är kund i affären och jag har aldrig sett henne just på den vårdcentralen och hon berättar att hon nu läser till distriktssköterska, ja, tidigare har hon arbetat på sjukhuset i Halmstad,  nu gör hon sin praktik just här.
Så rar och fin och omtänksam är hon!



Det tas EKG och blodtryck (för högt) och när hon ska fylla två rör med blod säger jag att hon inte ska bli orolig om det är knepigt - jag är svårstucken - och hon känner och trummar på vänster arm men byter till höger ..., sitter tyst och stilla ..., fingrar på armen och drar åt remmen .., väljer till slut handryggen och det går så bra, så bra!



Och vi pratar om detta att Börja Om.
Vid dryga femtio års ålder är det vad hon har gjort - på mer än ett sätt - och jag berättar om den skräck jag själv kände som ny i lilla affären där hon handlar. Detta att tappa självkänslan i yrkesrollen; den man tidigare kände sig så trygg med.

 Det visar sig att mitt blodtryck är för högt - medicin till trots - och så ska vikten kontrolleras och därefter ytterligare ett nytt tryck tas och jag säger att för tryckets skull är det nog bäst att ta vikten sist ..., och den rara sköterskan förstår precis och ler så varmt.

När allt är överstökat är väntrummet absolut fullproppat med patienter och på väg ut råkar jag på läkaren Ulrike som jag i morgon ska få träffa. Det var hos henne jag gick i vintras, när influensan härjade. Och då blir det vaccination också, mot just denna- influensan -.


Jo, men det kändes bra alltsammans.
När jag åker hemåt ligger en dimma över nejden och jag tänker på livet och hur fort det går; alldeles för fort ...  och detta att tillvaron inte är en enda lång raksträcka bara och att man nog får finna sig i att det kan bli som det blir och att det var evigheter sedan - och ändå inte - sedan man var den lilla stumpan med bångstyrig lugg och händerna i sidan och som tittar på sin mamma så där som ..."jag gör nog som jag vill ändå ...!"

Livet.
Nog är det bra härligt!

Efteråt ....


Måndagmorgon.
Ny vecka. Ny giv på handen.

Alldeles strax bär det av till Slöinge vårdcentral för provtagning och i morgon är det träff med läkaren - hon som i fjol, när jag var så sjuk - lugnt konstaterade att "Elisabet, influensa kan vara farligt, man KAN dö av det - ja, hon ville väl liksom förvarna mig :)
Den meningen ska läsas med tysksvensk betoning.

Nu ska jag fylla på i fyra olika matstationer till småfåglarna.
Jag hoppas att älgarna - dom som var aggresiva - håller sig borta.




En hel massa fönster från Bryssel ....


Ni vet, den skånska forskarmadamen som bor i Porto i Portugal, hon har varit på vift och tänk .., att hon hade förstånd att ta med sig fönsterhåven!!

Från hotellets frukostmatsal hade hon den här utsikten över Bryssels gamla stadskärna.
Och vilken drös med fönster det blev!!

Tack snälla!
Ännu ett måndagsfönster ....


Om det är någon blomma som jag verkligen förknippar Eva i Tyresö med, så är det den här - blomman för dagen -.

Så här såg det förra onsdagen då hon skickade bilden .., kanske är all snö försvunnen nu, några dagar senare?

Tack Eva!

söndag 13 november 2016

En månad till lucia ...


Och Nils-Erik hemma i Malå skickar mig en vacker vänsterhand - en kraftfull hand - tycker jag.
Den tillhör Ann-Cathrine Strömberg/Tjärnlund; hon är massör, född på den norska nationaldagen och så är hon lillasyster till en storebror.


Och jag läser DN och ser att Jacques Werup är död.
Hyllningar, hyllningar. Finaste minnen.
Och jag tänker att den mannen var en så otroligt rar och trevlig kund i såväl stora som lilla Icabutiken i Ystad.


När Riktiga Matte har åkt hem, när pv har givit sig av till Kammarkörens övning inför adventskonserten, är det som om vi som är kvar här hemma, ja, som om vi tappar styrfarten.
Allra mest tappar lilla Nelly sin fart, om hon nu alls brukar ha någon.
I timmar ligger hon på soffan och sover och sover och sover.


Jo, men jag har berättat tidigare att jag följer en hel massa konton på Instagram .., människor som jag inte alls känner, några så kallade kändisar .., Angela Merkel, Anders Ygeman, det brittiska kungahuset, fotbollsspelaren Viktor Lindelöf, Britt Ekland (men där hoppade jag av) och så den franske presidenten Francois Hollande. Ja, jag vet att det ska vara en liten grodsvans på c:et i herr presidentens förnamn, men den får jag inte dit.
Den mannen har vuxit så i mina ögon och när jag ser bilden i dagens tidning, tänker jag att han - presidenten - verkar vara en rejäl människa. Kanske är det greppet som han håller den andre mannens hand .., kanske är det just det som rör så vid mitt hjärta? Och allvaret i hans blick.
Och någon undrar säkerligen: men varför följa såna som man inte känner och såna som man inte ens delar åsikter med? Jo, för att det är intressant; för att det berikar ens liv. Just så enkelt är det.


Och så är det Fars Dag.
Alla snälla pappors dag.
Min hette Ivar Nilsson och jag fick lära känna honom i tjugotvå år, men det är ju inte det sämsta; det finns dom som aldrig träffat sin pappa.
Här försöker han locka mig ut i Solvikens iskalla vatten och det var tydligen på den tiden jag inte var fullt lika sugen på kalla bad.
Den lilla ramen köpte jag hos antikhandlaren i Skanderborg på Jylland.



Pappa och mamma i Dikanäs hos mormor.
Jag var kanske tolv, tretton år när jag tog bilden med min nya Instamatickamera.

Att ha haft en snäll och omtänksam pappa, det är guld värt.
Mest minns jag hans alltid så varma händer.
Och att han hade glimten i ögat.
Som en spjuver var han.