torsdag 2 februari 2017

Och så blev det torsdag ....


Varning! 
För den som inte vill läsa ett långt inlägg, går det bra att genast skutta till sammanfattningen längst ner på inlägget.

Igår blev det så besök i Hässleholm. Jag hade fått ett brev där det stod att jag skulle träffa den kirurg som för sju år sedan satte kniven i mitt högra knä, men så mycket mer visste jag inte.
Tidig uppstigning, framme vid kvart i tio, anmälan i receptionen som syns på bilden och överallt ser man då människor med kryckor eller rullatorer .., det är så härligt absurt allting, ja, som om vi alla just då befinner oss i en värld enbart bestående av krånglande leder.

Nästan varenda sittplats var upptagen i ortopedens väntrum och jag slog mig ner i det "inre" rummet - det som är mycket mindre - och hamnade mitt emot en rundmagad och pratglad herre från Perstorp. Han hade lyckats med konststycket att kapa fyra av ena handens fingrar - det var tolv år sedan - och om det pratade vi en stund, men det var inte för fingrarna han var där.
Så glad och trivsam han (jag hann tänka att jag faktiskt älskar skåningar!) var och med sig hade han sin svåger; en magerlagd - och ständigt leende - man som hela tiden satt med benen i kors.

"Ja, du vet .., han kanske inte hittar så bra här, han är van vid lasarettet i Kristianstad ...", sa svågern och plir-log.

Och så kom en effektiv sköterska av den något äldre modellen in i väntrummet och sa med hög röst att vi som hade besökstid hos doktor Sören, ja, vi skulle i alla fall veta att det blivit förseningar - "vi är jätteförsenade!" (jag trodde först att hon skulle meddela att doktorn var sjuk) och jag frågade vad som menades med "jätte", var det timmar?
Nej, trettio minuter ungefär.
Jaha, ja, men det är ju ingenting, men det var smart det där med "jätte", för nu tycktes alla hur nöjda som helst. Där ser man vikten av information.


Tjugofem minuter senare var det min tur.
Den alltid så vänlige kirurgen slog sig ned på just den här pallen och så pratade vi en stund och han frågade om jag litade på honom och jag sa  "absolut, utan någon som helst tvekan" och så bestämdes det att protesen ska bytas ut.

Fort iväg till provtagning (blodprov, EKG, blodtryck etc) och så lika snabbt iväg till röntgen där en vansinnigt rar kvinna kämpade med att få bra bilder från knäet i olika vinklar. Det visade sig (jag frågade) om hon var från Sydamerika och då skrattade hon och sa "du är den första som gissar rätt, många frågar om jag är från Thailand, hur kan dom tro det, vi har inte alls samma sätt att prata!"

Sen undrade jag om hon misstyckte att jag frågat.
"Nej, inte alls! Jag tycker om när människor vill veta och ännu roligare när nån gissar rätt!" sa hon och så fick jag - medan hon pekade på en bildskärm och visade mig hur protesen sitter - veta hur oändligt mycket hon tycker om det här landet som heter Sverige.




Var hon kom ifrån?
Venezuela.
(Senare googlade jag genast och läste på om hennes hemland och där dök den här - något ruggiga - filmen upp).

Aldrig har jag varit på ett sjukhus - jag har skrivit om det förut - där det vimlar av så många olika nationaliteter! Härligt, är det! Och hennes kollega hade en namnskylt på vilken det stod Agnierszka och då anar man att hon kanske är från Polen.

Bilden har jag lånat från Region Skånes hemsida.

Sist av allt blev det möte med en rar kvinna (kolsvart hår i page, så vacker och så varmt leende, hennes namn började på Z ...) som tog alla uppgifter inför operationen och efter henne ett besök i rummet intill, till en sympatisk narkosläkare som hette Anders. Å, vilken salig blandning! Och kirurgen är dansk.

Ja, i alla fall ..., nu blir det narkos och inte ryggmärgsbedövning, just för att man som patient ska komma igång på en gång, så snart operationen är överstökad. I princip ska man då börja träna med en slags boll som liknar en kokosnöt och det har sig visat sätta igång blodcirkulationen och hela rubbet på ett helt annat sätt än tidigare; då, när man mest låg raklång med kräkpåsen intill, ja, den där första dagen ,-)
Nu är det andra bullar!
Opereras man på måndag, åker man hem på tisdag.

Receptet finns längst ner i inlägget

Och tack och lov för goda vänner!
Besöket blev mycket längre än förväntat, så jag sms:ade friherrinnan och undrade om hon kunde släppa ut hundarna mitt på dagen och det kunde hon.



När jag körde hem var jag helt slut på - mest mentalt - och jag svängde förbi affären och berättade vad som gällde och att det blir tre månaders sjukskrivning och operation kanske om någon månad eller två? Inte mer än tre månaders väntan i alla fall. Alltså tre månaders rehabilitering.

Och så förbi hos friherrinnan; denna omtänksamma människa som bjöd på kaffe och skickade med middagsmat till den som var så trött! 

Den som nu tycker att detta med någon eller några månaders ytterligare väntan är bedrövligt, får i alla fall inte medhåll av mig.
Där fanns gamla tanter som knappt tog sig fram trots hjälp av kryckor och har jag väntat tills nu, kan jag vänta ytterligare en tid - det viktiga är att jag vet att det blir av -.
Mitt ben fungerar ju någorlunda i vardagslag när jag är hemma - jag kan inte gå som vanligt nerför trappor eller nerför backar och jag kan inte gå långa promenader i rask takt - men jag går inte med kryckor.

Drömmen ....

Men tänk .., att kanske att jag en dag ska kunna gå på en vandringsled i Skottland, om än i sakta mak!
Och tänk, att jag en gång kanske kan gå som vanliga människor nerför en trappa!
Eller gå lång-långrundan med harry och nelly!
Och tänk, att inte behöva ha överdjävulskt ont var gång man kommer hem från jobbet!
Å, så underbart!

Det här inlägget hade kunnat sammanfattas så här: 
Hässleholm och ortopeden. Möte med underbara människor. Värme. Vänlighet. Omtanke.
Väntan och lite mera väntan. Provtagning och många plåsterlappar på armarna. EKG och skratt.
Hängbröst som faller åt sidan. Igenkänning. "Har inte vi setts förut på avdelningen .., jaha, 2009, ja,men då arbetade jag där!" Hemfärd. Trötthet. En friherrinna som skickar med hemlagad soppa till middag."

Och här är länk till receptet på soppan!
Lena hade inte timjan och inte selleristjälkar i sin variant och färre jordärtskockor än i receptet.
Ja, den var makalöst god!

Tack också till alltid så omtänksamma och rara Solbritt i Ystad (solupp på instagram), för det fina uppmuntringskortet! Hon fyller förresten år i morgon, bara så ni vet! Kanske vi skulle love-bomba henne med gratulationer då!

tisdag 31 januari 2017


S t o r t   tack ..., till er alla som så generöst delade med er av era tankar kring det här med "kan ni tänka er att flytta utomlands för gott?" Hur intressant som helst att ta del av!

Och många olika aspekter som kom fram. Den som har småbarn gläds förstås över vårt lands generösa föräldraförsäkring (ja, detta med att vara föräldraledig) .., några tog upp det här med Allemansrätten .., årstidernas växlingar .., skidåkning ...., ja, det var helt enkelt kul att läsa.

Och intressant detta vad som "känns som hemma".
Några hade flyttat och hamnat på helt nya ställen och upplevde nu ett nytt "hemma" (Barbro i Uppsala till exempel) ellem och jag själv tycker oss ha mer än ett hemma, ja, det där med hemkänsla är intressant.

Och somliga tog upp detta med vikten av igenkänning .., småhälsandet grannar emellan ., att bli igenkänd i affärer. Att vara en del av större pussel.

Flera skulle kunna tänka sig att tillbringa vintrarna i ett varmare klimat och Kattis hade gärna arbetat på någon Svensk Skola, om det hade varit praktiskt genomförbart, medan Turtlan i Värmland inte skulle klara av somrarna i ett medelhavsklimat, det skulle bli på tok för varmt, men gärna att byta ut mörka vintermånader mot sol och ljus.

Mer än en hade verkligen bott utomlands - somliga i flera länder - och hade nånting att jämföra med, andra hade varit mer hemkära.

Steel City Anna som - sedan många år tillbaka - bor i England, känner oro över detta med Brexit och vad det kan innebära och Monet i Frankrike tycker sig ha hamnat i paradiset.

Så underbart med alla våra olikheter!




Tisdagsfönstret ....


Äntligen!
Efter flera dagar med hög feber och hosta från underjorden, känns det som om det kanske vänder!
Kanske.

Tillbringade hela gårdagen på soffan Ektorp..., sov .., tittade lite på diverse underliga program på tv .., bland annat ett som handlade om ambulanspersonal i England och det var så hemskt, så jag trodde inte mina ögon! Så otroligt många vrålberusade människor som togs om hand .., kvinnor och män som låg helt utslagna och nerkissade och värre än så, och jag tänkte att hur kan man ha givit sitt godkännande till att visa sånt?
Sån otrolig mänsklig förnedring!
(En av ambulansmännen gissade att 80 procent av all utryckning var alkoholrelaterat!)

Ambulanspersonalen (detta var i London) sa flera gånger att engelsmän ofta dricker sig redlösa .., hur är det Anna i Sheffield, tycker du att det är på det viset?  Och alla var dom (personalen) eniga om att alkohol orsaker enorma problem i samhället, men endast en ur personalen sade sig knappt dricka alls, just för att hon sett så mycket av avigsidorna.

Och där var en kvinna i min ålder kanske, som dels var alkoholiserad och hade varit det i mängder av år och dels hade svåra psykiska problem. Där intervjuades hennes dotter (den enda av barnen som ännu hade kontakt med mamman) och berättade om en överdjävulsk uppväxt och hur hon hade skämts för sin mamma och under flera år aldrig träffat henne, men nu, när mamman genomgått ännu ett behandlingsprogram som tydligen fungerade (hopefully) .., kanske det fanns chans till någon slags återerövring av nånting som gått förlorat.

Men tänk, att som mamma få allt detta uppvisat i tv inför världens alla människor .., där ens barn vittnar om hur eländig man varit! Jag kan inte tänka mig nånting värre! (Och då menar jag inte att dottern gjorde fel som berättade, tvärtom, hennes liv var ju till stora delar förstört på grund av mammans drickande).

Ja, det var ett knäckande program.

På kvällen kom pv hem med tulpaner och en hel drös med snällord.
Då låg jag fortfarande på soffan, såg ut som ett spöke, vit i ansiktet och febersvettig.
Vilken omtänksam människa han är!


måndag 30 januari 2017

mossfolk om detta att flytta ....

Oh så roligt att läsa vad alla skriver! Det blev ju massor att läsa ikapp :)

Själv är jag hopplöst hemmakär och skulle inte för allt i världen vilja flytta utomlands.
Jag älskar de svenska årstiderna (när de är som de ska), våra skogar, allemansrätten som Ulrika nämner, sjukvården runt lillebror har hittills varit fantastisk och jag är dagligen tacksam över föräldraförsäkringen vi har här i landet.

De två sistnämnda är väl förstås inte så intressanta om man är pensionär, men i nuläget väl värda att beakta.

söndag 29 januari 2017

ellem om detta att flytta ......


"Hej!
Jag flyttade ju norrut från Värmland i slutet på 70-talet och har alltså bott i Västerbotten större delen av mitt liv. Jag sökte jobb här och fick det. Inte tänkte jag väl så långt då om jag skulle bli bofast här eller inte. Jag är väldigt hemkär och när vi varit borta på semester vill jag nästan inte gå utanför tomten mer än jag måste.

Sommarstugan ..., så mycket glädje!

Nu när vi har sommarstuga i närområdet är jag ju än mera rotad. Jag har åkt “hem” till Värmland och “hem” till Skellefteå.

Och vackra detaljer i Österbotten

På senare år har jag nog åkt lite “hem” när vi åker till mammas hemby i Österbotten, även om jag aldrig bott där. Men där finns allt fastare rötter.

Vårljus hemma i Skellefteå ....

Jag åker gärna söderut till värmen så här års för att tanka sol och ljus. Och skulle nog kunna tänka mig ett par vintermånader i solen när jag blir pensionär. Jag längtar till vitsippsbackarna när den tiden kommer. Men att flytta, nej det tror jag inte. 

Skellefteå är en lagom stor stad och genom åren har jag lärt känna många människor. Många som hälsar när man går på stan osv."
ellem
//Alla bilder har ellem tagit! Tack för att du hakade på, ellem!
Dagens fönster är en dörr ...


Från min namne i Värmland - Elisabeth Höglund - kommer den här bilden.
Oj, så vacker den dörren måtte ha varit!
Och är ännu.


Tänk .., om husets väggar kunde tala!

Tack Elisabeth!
Avlösning ....

Foto: Anders E - sonen -.
 

För exakt ett år sedan låg vi däckade i influensa, pv och jag själv.
Och jag hade nyss besökt Hässleholm och fått den hemska ortosen som bara ställde till det.

Nu är vi där igen!
Först pv och nu jag själv.
Feber, igenproppade bihålor, ont i käkarna, snuva, hosta.

En sak är ju säker, aldrig ska jag boka någon resa i slutet av januari.

Och jag pratar med Marie på jobbet som är schemaläggare och jag säger att nej, jag kommer inte i morgon och hon svarar att jag nog borde vara hemma även tisdag, hon har ordnat med ersättare och så blir det bestämt.

Ja, kanske lika så gott det.
Och på onsdag ska jag köra till Hässleholm och träffa ortopedkirurgen.

Så länge ägnar jag mig åt DN och Vinterstudion.
Och skriver ett inlägg.


lördag 28 januari 2017

Barbro/Babsan i Uppsala säger så här ....

Barbros barnbarn med sin morfar ....

Länge så åkte jag hem när jag åkte upp till Piteå, så är inte känslan längre.

Nu är det, efter 39 år Uppsala som är mitt hem Kan inte tänka mig en flytt igen annat än då ut till ön.Nu är jag rotad i denna del av Sverige.Det är hit jag längtar när jag är ute på någon resa.

Det är en stor stad med småstadskaraktär,det gillar jag.
Expediter känner igen en och man träffar ständigt folk som hälsar.

Barbro.
Dagens fönster ....


På morgonen på konfirmandlägret. Vi har sovit i kyrkan i natt.

Cecilia N

fredag 27 januari 2017

Elisabet kommer plötsligt på ....


När jag era tankar om det här med att flytta utomlands för gott eller ej, så står det så klart för mig - det är som om era ord blir nycklar till mitt eget tänk och min egen känsla -!

För så är det för mig, att det viktigaste av allt, det är att bli en del av ett pussel.
Jag minns när vi 1973 flyttade till  Sollentuna och jag inte hade något arbete, medan min före detta man då gick på polisskolan .., dom enda som kände igen mig var personalen på Stens Livs i Sollentuna.Och en väninna fick jag; hon var från Tallåsen i Hälsingland. Nog kändes det underligt.

Ovanpågrannen Erik - en slags trygghet i ensamseglarlivet -.

När vi många, många år senare flyttade till Ystad, var känslan densamma.
Men så fick jag ju arbete på lilla Fridhems Livs och plötsligt hejade jag på fler människor än min lagvigde, i alla fall när vi befann oss i kvarteren nära regementet.

Och efter skilsmässan när jag bodde i lilla ettan, då kände jag verkligen vad detta att vara en del av nånting betydde!
Människor som vinkade in genom mitt fönster när dom passerade .., alla glada hälsningar när man cyklade till stranden.
Ååå, så jag kände mig hemma.


Det var också därför jag under ett par års tid verkligen  t v e k a d e  att lämna all den här tryggheten för att flytta till landet Halland. Hur skulle jag - vid femtiosex års ålder - kunna börja om ännu en gång och hitta nån slags trygghet? Och att säga upp ett fast arbete ..., hur skulle det gå att hitta nånting nytt? Känslan när jag lämnade in min namnbricka och passergrej ..., ja, men var hittade jag modet?

Hur väl minns jag inte när jag efter något år kanske, körde bil från affären och hem till Stensjö och halvvägs passerade jag en kund från affären som vinkade så glatt!
Åååå, vad det betydde!

Och det är precis det som jag tycker om.
Nu är det som i Ystad; småhejanden och prat om väder och vind .., nån som tutar när dom passerar längs kustvägen ., ja, det betyder hur mycket som helst!


I lilla samhället Millbrook i Cornwall kände jag mig genast hemma.
På puben - där vi åt ett par middagar - nickades och hejades det vänligt .., jag lärde känna hunden Polly som till och med kom upp för brandtrappan och ställde sig och stirrade in i vår lägenhet.
Jo, men skulle jag  t v i n g a s  att välja ett land att flytta till, så skulle det nog bli England. (om dom tog emot mig). Mest för språket förstås, men även att människor är så vänliga och artiga. (Men det tycker jag att dom är här också).

Allt sånt här tänkte jag på när jag läste era rader.
Marianne Bokblads berättelse om ständiga byten av bostadsorter under uppväxten (föräldrarna tillhörde Frälsningsarmén) grep tag i mig ... , inte är det underligt att man då vill bli bofast.

Eller Eva Jaktlunds ständiga hemlängtan när hon reser bort.

Barbro - du som kommenterade - du är så välkommen du också, om du vill!

Tack alla för era bidrag!
Jag har sagt det förut och säger det igen.
I love You!

Nu ska jag lägga in Berts bidrag, det har jag nog glömt.
Marianne / Bloggblad säger så här ...

Hej
Förr, när jag jobbade heltid och hade fullt upp med hemmabarn/skjutsningar/körövningar så var jag uppless på det jobbiga vinterhalvåret med alla kängor, mössor, vantar och sånt och på förkylningar och VKS… då drömde jag om att flytta utomlands till sol och värme.

Men… det var då, och det går lätt att drömma när man inte tänker göra det. För efter att ha flyttat sönder hela min barndom och ungdom och några flyttningar i vuxen ålder som jag kunde vara med och bestämma över själv, så har jag landat för gott i Söderköping. 

Till infödingarna kommer jag aldrig att höra, det märker jag ofta när snacket som börjar med ”minns du…” kommer igång. Men det är så ljuvligt skönt att känna igen människor, heja till höger och vänster, småprata med ”gamla” bekantingar (för de känns så efter 36 år) och att känna sig riktigt hemma. Jag skulle absolut inte vilja börja om som främling och skaffa nya livssammanhang igen. Och stan är tillräckligt stor för att inte nån ska kommentera vad jag handlar.

Sen har jag lärt mig att bara älska de gråa disiga dagarna… och alla skiftningar i ljuset när det kommer. Mörkret som faller tidigt och når in i alla vrår i huset, det har jag lite svårt för, men om jag bara är ute under dagtid så fixar jag det. Att skrapa isiga rutor har sin charm det också…

Men framför allt älskar jag tillhörigheten. Jag fick aldrig någon plats som jag kan kalla ”mitt barndomshem” men nu har jag ett ”vuxenhem”.

Hälsningar
Marianne Bokblad

// Elisabet säger: jag förstår inte, texten blir mindre när jag klistrar in Mariannes rader, dom övriga har jag kopierat från kommentatorsfältet. Nåja, det går ju att klicka upp och få texten större.
Eva J skriver så här ... 

Foto: Eva J

"Jag är en hopplös hemmakatt, som längtar hem så fort jag lämnat gården. Maken är resenär av födsel och ohejdad vana, och han bodde flera år i europa och jobbade som reseledare innan vi träffades.

Foto: Eva J

 Nej, jag vill höra hemma; känna igen lukter, hitta i skogen, veta var stigarna går eller möts. Ja, maken vill prova att bo långborta. Vi får se hur det går.

 Jag är evigt tacksam att ha lurats ut på resor i snart trettio år; jag trivs numera rätt så bra på resande fot i rätt sällskap, och med vetskapen att jag får komma hem igen. Jag är övertygad om att det berikat mig."

 Eva

// Den 11/9 2010 skrev Eva så här på sin blogg Lyckliga Grodan  (som jag älskade över allt annat nästan!) och då förstår man nog hur hon menar.

hemma

hemma
ska elda i brasan
göra bästa kaffet
skriva färdigt det jag inte hann igår
åka en sväng till jobbet och fixa
dricka te ur favoritmuggen
rida
filura
vara hemma
Monet om livet i Frankrike ....


Man pratar om vädret här också förstås som kan bli nog så dramatiskt med svåra skyfall, översvämningar, enorma skogsbränder och isande kalla mistralvindar från norr. Men det vi har är det livgivande LJUSET och det överskuggar precis allt! Människor är glada och vänliga överlag, man blir behandlad med artighet och respekt, även som äldre och den service man får överallt är helt otrolig.

Och när det gäller sjukvården finns det inga jämförelser med Sverige. Som fortfarande har en medicinskt högtstående vård men där något har hänt med tillgänglighet som känns väldigt oroande att ev. behöva flytta tillbaka till. Vi kan inte ha det bättre här och om det är alla svenskar fullkomligt överens,




Som Elisabet säger är språket a och o.
Om man inte har de sydeuropeiska språken i bagaget är det mycket svårt att lära sig dem upp i åren och att portugiser skulle prata bra engelska och därför göra det lätt för svenskar att flytta dit tror jag vad jag vill om. Malta är ju i så fall ett bättre alternativ. Jag talar flytande franska och utan det hade vi aldrig flyttat hit permanent - man blir aldrig integrerad i ett land utan språket utan en evig turist och invandrare. Men bor man permanent lever man ett vardagsliv och saker att göra saknas inte. Vi spelar varken golf eller boule, påtar i trädgården och går ut med hunden istället och jag undervisar en elvaårig fransk flicka i engelska och ska snart börja måla inför nästa Konstgruppsutställning. Ingen vi känner, varken i Sverige eller i Frankrike kan tänka sig att jobba efter pensionen, det tror man bara innan:-)

Vi har valt det här äventyret och så får vi se hur länge det varar. Inte en sekund har vi ångrat oss heller men så är det mycket lättare att hålla kontakt med familj, vänner och gamla hemlandet idag än för bara några år sen. Att flytta till Bolivia däremot - det skulle jag nog inte kunna tänka mig!!

Och Kattis då ...?



"Jag skulle gärna arbeta på svenska skolan på varmare breddgrader!"
 (Dock skulle det inte fungera så fint för min Gustav, så...)

// Det finns kanske någon annan som känner som Kattis .., någon lärare, menar jag.
Här finns fler skolor att välja på.
Ann i Göteborg/Ruta Ett säger så här ...

Sånt som Ann blir lycklig av ....

"Jag kan nog tänka mig att flytta - inte till något specifikt land, utan mer till gemenskap, värme, förståelse och där inte alla måste vara lika, men jämlika. Där man får vara som man är och inte som andra vill att man ska vara.

Jag skulle vilja prova att bo i en liten stad och se hur det är. Jag har ju för det mesta bott i storstan.

Jag skulle också vilja bo på ett ställe där jag kan språket, eller åtminstone har utsikter att lära mig språket. Det begränsar ju utbudet lite om det är tal om utlandet.

Men, ja jag är absolut flyttbar."
Anne i Mantorp .., vad tycker hon ...?

Foto: Anne i Mantorp

"Min onda kropp skulle säkerligen må förträffligt någonstans i värmen söderut men aldrig i världen att jag vill missa våren med all underbar grönska och fågelsång, sommaren med sol och bad i åar och sjöar och så den ljuvliga hösten med skogspromenader för att plocka svamp och få ro i själen.

Vintern är som den är, lynnig, och det har väl sin tjusning det med.
Så jag stannar i Sverige!"

// Elisabet skriver: jag hittade det här det-bästa-inlägget från Anne i Mantorp och det beskriver nog ganska bra hennes känslor. Det var skrivit i maj 2013.

Hela förra veckan var bäst.
Alla vardagar var jag hemma hos barnbarn och hundar och var sällskapsdam och
mattant. Att kunna vara till hjälp när föräldrar har det knepigt att få logistiken att
fungera är för mig fantastiskt kul. Jag gillar att vara med barnbarnen även om jag
mellan varven tycker dom är lite tråkiga när dom försvinner in på sina rum och
försjunker i sina dataspel, konstiga lekar med märkliga gubbar och tittande på
i mitt tycke urdåliga barnprogram på tv. Jag ser ju klart och tydligt att jag är två
generationer för gammal, men ändå har vi jätteroligt när vi får till något som alla
gillar.

Till exempel lördagen som tillbringades hos mig med eurovisionfestivalen som
höjdpunkt. Och att sedan krypa i säng tillsammans och få vakna och äta frukost
innan föräldrar kom och hämtade sina efterlängtade ungar. Och så var det ju
torsdagen då vi var till musikskolan i Mjölby och efter övningar gick på kinakrog
och åt brakmiddag. Sedan var det pendeltåget hem till Mantorp. Ett litet äventyr
på 7 minuter för barnen som inte är vana att åka tåg.

Och så var alla nyutslagna växter och nykomna fåglar helt underbara. Sist anlända
fågel här i Mantorp är tornseglaren och då låter det sommar i luften. Igår måndag
hade jag besök på innergården av en igelkott som åt friskt av gräs och maskrosor.
Fast det är ju den här veckan och jag tror den blir mycket bra den också.
Anna i Sheffield/Steel City Anna .., säger så här.

Bilden från nätet. Har frågat om lov, men inte fått svar ännu, så jag "lånar den", så länge.

"Jag skulle kunna tänka mej att bo varsomhelst nästan när det gäller språk och kultur. Lär mej lätt, kan arbeta med lite av varje och har lätt för att anpassa mej så den biten är jag inte orolig för.

Däremot i den tid som är nu, med nationalismens framfart, så känns det absolut säkrast att bo i ett land som man har lagstadgade rättigheter i. Framförallt när det gäller sjukvård.

Jag tror att EU är ett minne blott inom tio år. Mina framtida planer bygger mer på det, och på trygghet, än roligare saker som klimatet."
Helena/Cruella säger så här ....

Helenas inköpslista från tiden i Kina ....

"Jag skulle nästan vara mer inne på att flytta riktigt långt norrut så att jag får ordentlig vinter när det ska vara vinter! Jag vill gärna ha årstiderna som de ska vara och det utesluter ju permanent flytt utomlands till sydligare breddgrader.

Har inom parentes aldrig frusit så mycket under den kallare årstiden som just på sådana ställen där folk liksom inte tycks förstå att det faktiskt BLIR ganska kyligt vintertid - och därmed inte förmår bygga hus eller värmekällor på ett vettigt sätt. Har gällt såväl Irland och England som Sydeuropa och södra Kina. Det är ett råd till alla som vill flytta söderut för våra kalla vintrars skull - se för i jösse namn till så att det går att få varmt inne utan att ruinera sig!

Men jag kan i och för sig säga att själva åldrandet och ve och fasa åldringsvården här hemma i isolering och tristess inte lockar det allra minsta. Är det så att man inte har hälsan, i och för sig, så hjälper kanske inte breddgraden så värst.

Kanske inte arbeta som riksdagsstenograf  - som nu - men nånting annat ...?

Det du skriver om att ha något för händer, Elisabet, det känner jag också. Jag vill inte sluta jobba."
I Skåne bor Christel och hon säger ....

Foto: Christel. Utsikt från  den älskade husvagnen.

"Jag vill båda.
Bo i Spanien på vintern och på Österlen på sommaren.
Det hade varit perfekt."

Christel.
Eva på Frösön tänker efter ....


"Vi pratade om det här för några dagar sen jag och Mats, båda kände att nej vi vill inte flytta. Vi är rotade här och trivs, har två av barnen här (än så länge) och det är en gåva i sig. Och jag vill också ha årstidsväxlingarna, även om det är mer vår än vinter här just nu.

Resan till Kroatien .., var det väl, Eva ...?

Gärna några resor per år men det får räcka."

Eva.
Och nu har Turtlan ordet ....

Funderar... Nja inte flytta men gärna någon några månader på vinterhalvåret på en varmare breddgrad. Men då med något bra att göra. Inte enbart vara "ledig". Börja spela golf är inte min grej tror jag, men vem vet.


Vid Turtlans sommarstuga - paradiset säger jag - !

På sommar lockar Sverige, stugan och båten. Skulle gärna vara mer och längre perioder på stugan och kunna åka långtur med båten. Långtur med båten är ju inte så långt bort i mil. Bohuslän eller kanske till Mälaren. Det är båtlångt det.


Och utsikt från älskade båten .....

Medelhavsområdet är på tok för varmt på sommaren också. Sen så saknar jag mer riktig vinter. Det skulle vara att bo " till fjälls" en tid på vintern... vårvintern i så fall.

Vi får väl se vad det blir. Jag har ju inte pensionen runt hörnet men tiden går ju allt snabbare också.

Turtlan :-)
Om nu friherrinnan får säga vad hon tycker ....


Friherrinnan växte upp hos sin mormor och morfar på Kustvägen i Steninge och där - i just det huset - bor hon fortfarande, nu när hon är pensionär, ja, hon har bott där precis hela tiden.
Hon har rest en hel del - oförväget kört bil i Europa - och är öppen för nya äventyr, men skulle aldrig tänka sig att flytta från Steninge.

Hon vet precis var gullvivorna växer och hon är en fena att läsa av havets rörelser och vet alltid exakt från vilket håll vinden kommer ifrån.

"Bettan,  det är nog så att jag hittat min plats och trivs med det ...", skriver hon och så tror jag verkligen att det är. 

Dom flesta i Steninge vet vem Lena är - hon har ju dessutom arbetat i byns affär på den tiden den fanns - och hon är verkligen en bit av det pussel som ett mindre samhälle onekligen är.
Ulrika, hon säger så här ....


"Jag som älskar att vara på väg, på resande fot, att flänga omkring säger: nope. Jag vill bo i Sverige. Mitt i en svensk granskog. (Och flänga omkring med jämna eller ojämna mellanrum. ;) )


Jag tycker om årstiderna (inte våren så mycket, men den får man stå ut med ändå) och jag tycker om (ÄLSKAR) allemansrätten t.ex.



Om jag kunde bestämma fritt, utan tanke på kostnader, skulle jag bokstavligen bosätt mig MITT i en skog. Köpa marken så den var min.
= 100% nöjd. :-)

Starta ett litet kollektiv med människor jag tycker om, där alla har sin egen lilla bostad, utspridda i skogen.

Häpp!
Hälsar hippien ;)

//Alla bilder är tagna av Ulrika; den översta visar när hon var på besök i Skåne och vi gjorde en utflykt västerut.
Biggan i Bromma säger så här ....

"Jag har hittat mitt hem på jorden, har bott här i 25 år och kommer fortsätta med det. Jag trivs med årstidernas växlingar och älskar varje gata, träd och den stora skogen.

Visst blir det kallt ibland på vintern, men då får man ta på sig en extra tröja, inte mer med det.
Har faktiskt bott utomlands en del för många år sedan, och det var kul, men hemma allra bäst."

/Biggan
Så här svarade ni ......

Bilden från Annas innergård ...

Allra käraste bloggvänner! 

Den där frågan om hur ni ser på detta att flytta utomlands och bosätta sig där för gott, den svarade ni så vänligt på. Nu gör jag så att jag tar era svar mer som ett efter ett och lägger ut dem här.

Jag börjar bakifrån (vill någon fler bidra så varmt välkommen!)

Först ut är annannan i Portugal.
Bilderna har hon tagit.

"Ja, Elisabet, här sitter jag före gryningen efter att ha blivit väckt strax efter fem av koltrastserenad, här i landet som välbeställda svenskar nu tydligen förväntas skattesmita till i stora skaror. I förrgår morse var det frost på bilrutorna, igår hällregnade det precis hela dagen och blev egentligen aldrig riktigt ljust.

Tvättställning på porugisiskt vis

Det har varit fantastiskt vackra dagar i en hel månad, men maxtemperaturer på 16 grader innebär att det varmaste man upplever är kanske 17-18 för varmare än så är det inte inomhus. I de rum man värmer upp – i resten är det 13-14. Jag kan inte svara på frågan om att bryta upp och flytta till ett helt främmande land för jag var så ung när jag gjorde det och det var inte ett aktivt beslut en gång för alla, det blev så, och jag ställde gradvis in mig på det.

Eftersom hela min person är inställd på hur tillvaron är här så upplever jag tydligt fyra årstider här också. Vinter är när man fryser nästan hela tiden men slipper skotta snö! Det som är så skönt här är hur lång och mild hösten är. Det var arton grader i vattnet och arton i luften när jag badade förra årets sista gång i början av november. Och hur många månader det faktiskt är sandalväder – nästan halva året. Men ylletröjorna och halsdukarna och vantarna behöver jag här också. Mitt bästa plagg just nu är tröjan jag stickade i jämtländskt ullgarn förra vintern.



Om jag skulle bryta upp och flytta långt bort till något som var helt annorlunda? Nej, det har jag inte alls någon lust med. Nomad är jag inte, jag älskar att höra hemma. Och jag har gjort mig hemmastadd tillräckligt många gånger i livet utan att vilja göra om det. Men det är fint att folk flyttar hit från andra europeiska länder, särskilt när de köper hus på platser portugiserna flyr, som på landet i inlandet.

Att det här går att köpa mark som i Nederländerna är helt omöjligt till exempel. Själv bidrar jag ju inte alls till detta, jag är en tjänstearbetande kustportugis som de allra flesta andra. Men så är jag ju inte riktig utlänning heller"

Och så gjorde hon ett tillägg: 

"Norrut skulle jag aldrig flytta, dock. Det var jag övertygad om redan som tonåring. Jag gillar inte snö. Jag är antagligen en av tre människor på jorden som älskar fuktiga grå vintrar med ständiga plusgrader. Jag har ju upplevt vintrar med flera månader av snö både i Skåne som barn och under perioder jag bott en aning längre norrut i Sverige, och jag har för sakens skull åkt skidor men jag tycker baske mig det är överskattat.

Det ENDA jag saknar med snövintrar är den där känslan i slutet av februari, början av mars när man vet att nu blir det inte vinter mer, kommer det snö nu så smälter den med det samma. Det finns inte något lika tydligt definierbart ögonblick då det blir vår här."

torsdag 26 januari 2017

Och så blir det torsdag ...


Och det ser inte ut så här när jag är ute och går med harry, visserligen ligger åkrarna gröna, men himlen är grådisig, långt ifrån så här blå. Grått, grått, grått.
Nåja, om inte tillvaron tippat helt upp och ned, så lär våren komma med blå himmel och vitsippor nere i slänten. Det bästa är ju att  l ä n g t a.

Stackars pv är än mer krasslig idag och det är ju obegripligt, man tycker väl att han - som är så vältränad - borde vara motståndskraftig. Det här är tredje året på raken som han åker i backen; första svängen tappade han rösten i en drygt en månads tid, sen i fjol blev det lunginflammation och vanvettigt hög feber och nu detta.

Nu ligger han på soffan och gör just ingenting.


Själv sätter jag igång och eldar i pannan .., jag tar jag harry på promenad .., hälsar på hos hästarna .., har med mig äppelhalvor och morötter och hästen som förut gick ensam i sin hage, han får hålla sig lite för sig själv, ty den störste krabaten tycker väl att det var helt onödigt att komma dragande med en ännu häst; dom som hade det så lugnt och fridfullt i sin hage.

Efter en stund är det bara den ensamme (som heter Prince) och jag själv - dom andra två har lunkat in i det som är ett vindskydd/stall och äter hö -, men Prince är lite ..., ja, beter sig lite annorlunda: han står framåtböjd och liksom noooooosar och buffar mot marken .., med ena hoven drar han försiktigt, försiktigt i leran och så noooosar han igen .., jag förstår ingenting!

Men så ser jag!! 
Där, just framför hoven, ligger en död liten näbbmus!
Så försiktig han är med musen ..., han trampar inte på den .., bara buffar lite så där .., ja, som om han funderar över vad som har hänt?
Alldeles varm i hjärtat blir jag!

Monet/Monica och Bengt i sin trädgård ...

Igår - eller förrgår - fick jag ett mejl från Monet i Frankrike som berättade om ett kommande reportage i Aftonbladet, ja, det handlar om svenskar som brutit upp och flyttat till något annat land; i det här fallet då Frankrike.
Och igårkväll var det Uppdrag Granskning i SVT som tog upp samma sak, men då gällde det främst svenskar som flyttar till Portugal - mest av skatteskäl -.
Ett ytterst intressant program var det som väckte en hel del tankar.

Vi satt i soffan Ektorp och jag frågade pv om han kunde tänka sig att - för gott - bo utomlands, i något varmare klimat? Hans föräldrar hade under ett tiotal år en lägenhet i södra Spanien, där dom då tillbringade kulna vintermånader. Den biten hade han ju sett.
Men att flytta för gott?
Att sälja rubb och stubb?
Pratet gick hit och dit; mest hit.

Själv har jag ju min syster i Australien som exempel; i snart fyrtio år har dom bott i sydaustralien och kan absolut inte tänka sig att flytta hem till Sverige, men lite ensamt blir det nog. Många av deras vänner är inte alldeles pur-unga .., somliga har dött, somliga blivit dementa. Och sonen - tillika enda barnet - bor femtio, sextio mil från Adelaide.

Mamma - i toppluva - som delar ut medicin i södra Bolivia ....

Och mamma tillbringade tjugo år i Sydamerika, men då i full fart .., hon arbetade ju hela tiden.

Tja .., kanske inte just detta.

Vad skulle jag sakna mest av allt?
Kanske årstidsväxlingarna?
Och absolut det Monet - i reportaget - säger sig vara tacksam att slippa; att vakna av fågelkvitter klockan tre på natten.
För mig är det ju en outsinlig källa till glädje!
Koltrastsång i gryningen ...., vilken lycka!


Men sen kommer en annan aspekt: när vi i somras besökte Skottland och Cornwall, då kände jag dom sista dagarna att jag ville ha nåt för händerna. Nåt meningsfullt. Jag började diska undan hos värdparet där vi hade hyrt en AirBnb-lägenhet .., hade gärna vaskat golven också.
Och jag har redan nu meddelat min chef att jag gärna - om jag då är frisk och kry - hoppar in extra i butiken och jag kan mer än gärna tänka mig att besöka åldringsboenden och kanske ta människor äldre än mig på promenad eller läsa tidningar för dem.

Och så språket förstås.
Att inte kunna göra sig hundra förstådd.

Jag vet inte vilka ni är som läser här, men om ni är några stycken .., så .., vad tänker ni?
Och om ni alla hade ekonomiska möjligheter att flytta till norr eller söder .., hur skulle ni göra?
Dela gärna med er av era tankar!
Om ni vill.


onsdag 25 januari 2017

Onsdag .....


Ledig dag, den första av tre ...., har ni hört det förut?

Det är underligt det här med tillvaron.
När jag arbetar är dom två sista timmarna den sista timmen rena helvetet; då har jag så ont så jag vet inte till mig, men det går ändå - det måste gå, för jag vill inte sjukskriva mig -.

Sen åker jag hemåt .., tar mig knappt ut ur bilen och än mindre in till huset (ofta kommer pv och möter mig och stöttar) .., ramlar ihop i loppisfåtöljen och blir sittande där i någon timme.
Det händer att värken då ger sig; eller så håller det på natten igenom.

M e n: var morgon när jag vaknar är värken borta!
Då kan jag - om inte gå som en vanlig människa nerför trappan -, så ändå, det fungerar!
Det är så helt ofattbart.

Alltså har den dagen känts bra.
Och jag gläds åt tulpanerna som håller på att blomma ut .., och jag har agerat vårdbiträde och servat pv med Alvedon och middag (han är ju sjuk).


Körde till affären och gjorde några skyltar som chefen bett mig fixa, men igår var det så mycket att göra, så det var bara att glömma nåt sånt som textning.
Här är en.

Vi hade ju bonusafton igårkväll och en av tävlingarna var att gissa hur många semlor som totalt såldes under förra veckan, ja, det är den skylten som är på bilden.
Semlorna hade Marie fixat och plastat - hon har arbetat på dagis och är påhittig -.


Sist av allt besökte jag fiskbilen som var onsdag står utanför butiksentrén.l
Där mötte jag Birgit och Valter som är de mest underbara kunder man kan tänka sig!

När jag var ny i affären och kände skräck inför det här med post och spel, då var Valter den som alltid peppade och sa snällord. Alltid! Och har man varit på semester eller sjukskriven en längre tid, ja, då möts man av en varm kram och välkomnande ord och det går nästan inte att beskriva hur mycket sånt betyder!

Om jag tänker efter har det - i varje butik där jag arbetat - funnits såna kunder.

I väntan på dansbussen till Tomelilla .... underbara människor och kunder!

I lilla affären i Ystad fanns det också såna.
Ser ni den långe mannen i vinröd kavaj? Han heter Jonas Nilsson och han var just en sån där som alltid var så vänlig.

Om jag frågade om han ville ha kvittot, då sa han alltid: "nej, jag litar på dig Bettan".
Bara en sån sak!
Och han sa det på ett så otroligt vänligt sätt! 

Nu är det kväll.
Vi har haft besök av friherrinnan som kört hit med sin fina Opel Astra och harry har smitit men blivit infångad (väldigt förvånad blev han ...) .., nelly har markerat att det är dags för middag (hon ställer sig helt enkelt vid matskålen och stirrar rakt fram) och jag har två lediga dagar kvar att njuta av.

Inte illa.





tisdag 24 januari 2017

Vill du gå på kurs ...?

Ja, jag tänker ju börja läsa italienska för nybörjare i mitten av februari, men det finns ju andra varianter. Och tänk, vilken glädje att få en trevlig kursledare! Som här, till exempel.
Dagens fönster ...


Från den gamla kejsarstaden Huê i Vietnam, kommer det här fönstret.

Det var Guy i Arvidsjaur som hade fönsterhåven med sig.

Fler bilder som Guy har fångat, finns här, på Flickr.