måndag 5 oktober 2020

För ett år sedan ...


... precis hade pv, hans storebror Tommy (i fören) och kompisen Göran seglat hem den nya båten (som ännu inte har fått ett eget namn) från Landskrona. Lite spännande var det, den är ju inte alls så smäcker som den gamla båten, men allt gick bra. 
Själv körde jag hem en släpvagn med båtvaggan ombord.

Kände mig måttligt entusiastisk. 
Jag tyckte att båten var stor och klumpig. 

Men oj, så man kan ändra sig! 


Och efter sju sorger och åtta bedrövelser (med krånglande batterier och annat) blev det sommarsemester och båten visade sig vara helt underbar! I Limhamn kom ny besättning ombord; det var sonens rara svärföräldrar Claes och Monica som gjorde oss sällskap till Falsterbo kanal.


I Gislövsläge blev allt fel när vi skulle lägga till. 
"Den sämsta tilläggningen någonsin i mitt seglarliv!" sa pv. 
Och det lilla samhällets seglarskola blev inställd på grund av våldsam blåst och i två eller tre dagar blev vi kvar här. Nåja, vi fick träffa Hedgrenskan och hennes man och även hon som på Instragram kallar sig "kateaso" - men heter Monica - och egentligen är från Ljungby. Sånt gladde! 


Dessförinnan hade vi lagt till i Torekov, mest för att rasta Harry. 
Jag blev också rastad; det vill säga, jag gick ögonaböj och tog mig en simtur i havet! 


Och Harry kände sig trygg ombord. 
Höll lite koll. 
I princip sover han absolut hela tiden, ja, fram tills det är dags att gå in i någon hamn. 
Då kommer ju doften av annat än hav och han blir pigg och framför allt nyfiken.
Numera stänger vi in honom i akterruffen just innan vi ska lägga till, då han annars blir så ivrig och så ska man hålla koll på honom också, förutom allt annat.


Målet var Ystad. 
Vi tillbringade fem eller sex dagar där - blåsten höll i sig, inte en enda båt lämnade hamnen på flera dagar! - vi fick låna exets båtplats i hamnen och han kom och hälsade på, vi blev bjudna på middag i Bjäresjö och det var på det hela taget så trevligt. 

På hemvägen fick vi sällskap till Abbekås av min arbetskamrat Malins två söner och deras kompis Viktor. 
Alla tre var lyriska. 
Åååå, så häftigt det var att segla!
Eller: skulle bli! 
En av dem tänkte satsa på att bli sjöman.

Efter en halvtimme låg den förste. 
Sen var det broderns tur. 
Oj oj, oj, så sjösjuka dom var .., kräkhinkar användes flitigt! 


Men efteråt var dom glada. (Kanske för att få komma i land?)
Ganska, i alla fall. 
Jag undrar jag om dom är sugna på fler seglatser ...?
Viktor, längst till vänster, klarade sig med nöd och näppe, men så är han också den som tittar upp.

Nu ska jag ta tag i nånting som jag länge tänkt göra, nämligen fixa ett collage av sommarens äventyr och sedan rama in det hela. Så roligt att minnas tillbaka!
Pv har givit sig av till stan och jobb och ikväll är det körövning. 

 Dagens fönster (och det ena ger det andra!).


I efterdyningarna av blomdiskussionen apropå gårdagens fönsterbild (där Bert i Luleå trodde att såväl den till vänster som höger var fredskallor och det trodde jag också, men kallade dem båda för ampelliljor - men jag menade verkligen kallor, jag har själv en sån)
tog ellem till orda och förklarade det hela. (Se föregående inlägg). 

Och av bara farten kom då en bild från Babsan. 
Så här stora är hennes fredskallor! 


Jag frågade hur i all världens dagar hon bär sig åt för vattna kallorna?
Jo, då fick jag se .., så finurligt! 
Man skruvar alltså på en sån här pip på en petflaska, fyller den med vatten och så sköter den sig själv.

Tack Barbro!


söndag 4 oktober 2020

 Helg ....

Och jag ser en bild på Timehop och blir så vanvettigt sugen på fisksoppa, men här i huset finns enbart frusen fisk och jag vill gärna ha lite färsk kolja om det finns .., i alla fall som komplement och då ändrar jag mig. Det får bli potatis, - och purjolökssoppa. Passar dessutom bra i höstrusket. Regn och rusk. 


Letar ösregnsbilder från bloggen, jag vet ju att där finns hundratals.
Sökordet "ösregn" visar bland annat den här bilden. 
Den är från min lilla etta i Ystad. 
Jag skriver att jag ligger på soffan och lyssnar till ösregn.


I oktober för tre år sedan stod jag vid den här dörren på sjukhuset i Hässleholm och väntade på att klockan skulle bli tio; det var då jag skulle släppas in. Det är underligt med minnen .., vissa sitter som gjutna. 

Jag kan  e x a k t  minnas känslan när dörren öppnades och jag fick klä om till vit skjorta och lång strumpa på vänster ben  .., hur en nyligen opererad ung man låg på en säng och hur han hoppade/skakade som hade han fått strömstötar och jag blev förskräckt och tänkte vad är detta. 
Och jag kommer ihåg hur kvinnan som skulle sköta min narkos hela tiden höll koll på mitt blodtryck som skenade iväg - det var just innan jag skulle rullas in i operationssalen -.Och hur hon höll sin högra hand på min arm och hur tryggt det kändes.

Någon timme eller två senare inleddes svenska kräkmästerskapet, vilket resulterade i att jag fick tillbringa hela eftermiddagen, påföljande natt och några timmar på morgonen på postop. Vid fyratiden på aftonen kom pv och hämtade mig. Jag kände mig sååå stark .., gick nästan utan bekymmer ut genom sjukhusentrén, upptäckte ortopedkirurgen som vinkade glatt och kände mig rik. 


Läser dagens tidning. 
Konstaterar att det är fler dödsannonser än vanligt .., och jag läser om vilka som tros kan tilldelas Nobelpris i olika kategorier .., där är förstås artiklar om Donald Trump och på morgonen såg jag honom tala från sjukhuset. Han såg lite blek ut .., och var inte fullt så gapig som i vanliga fall. 

Klockan tolv tittar jag på Arkitekturens pärlor som idag handlade om Sundsvall - stenstaden - . Inte visste jag att Sundsvall en gång var en av världens rikaste städer! Här är en länk till programmet. 

Och så tycker jag oerhört mycket om bilden på förstasidan , tagen av Anette Nantell. Dagens Nyheter har verkligen suveränt bra fotografer! 
Varför tycker jag om bilden?
Tja .., färgsättningen kanske .., men också att där händer nånting. 
Kvinnan vid datorn .. och dom som skymtar i fönstret.

Nu är potatissoppan klar och godkändes av pv - även utan korv -. 
Och regnet fortsätter att ösa ner. 

 Söndagsfönstret ....


"Ligger på soffan och drar mig. Detta är utsikten därifrån. Ute är det grått och fuktigt, men höstfärgerna livar upp."

Och vem kan vara avsändare?
Jo, ellem i Skellefteå! 

Har jag rätt i att det är ampelliljor fredskallor ..., den här stora till vänster och den längst till höger?
En jul fick jag en liten grupp med hyacinter och .., ja, en ampellilja  fredskalla också och när vi var inne i januari, då fick den lilla blomman komma upp och i en betydligt större kruka. 

Den fredskallan står nu på ett rullbord i badrummet och är säkert 1 meter i diameter! 
Och i förrgår .., upptäckte jag att den börjat blomma! En hög, ståtlig vit blomma som sträcker sig mot badrumsfönstret. Mot ljuset!

Tack ellem för att du tog dig tid att fånga och pytsa iväg fönstret!


lördag 3 oktober 2020

 Rehabavdelningen ....


Ännu en sån här ljuvlig dag! 
Rejäl blåst, men det är ju mer regel än undantag, så det kan jag leva med. 

Pv kämpar med uterummet (det gamla) .., jag städar här inne och tar harry på promenad ., träffar Britt som går sin dagliga halvtimmesrunda .., och så gör jag en supergod (ja, den var verkligen supergod!) äppelkaka på egna äpplen. Knäckig och härlig! Rönnbärsmalen tycker också om våra Ingrid-Marie-äpplen och jag fick slänga eller verkligen kolla upp varenda äppelskiva, innan dom åkte i formen. 


Vid tretiden tar vi med oss äppelkakan, svänger förbi affären och handlar till Sonja och sen raka spåret till henne - i Harplinge -. I ett par timmar blir vi där. Är det nånstans Harry känner sig hemma, så är det hos Sonja. Det tar inte lång stund förrän han kryper upp i hennes skinnsoffa, den som jag själv så ofta låg i när jag bodde i Ystad, då, när jag hade tåget till Halmstad och väntade på att pv skulle komma från jobbet. 


Nu var det ju tänkt att vi skulle peppa Sonja med lite gångövning utan gåstöd och liiite motvilligt är det kanske (från hennes sida), men det går! Tio steg, om än uppdelat på två omgångar. Det där kommer att gå bra, bara hon övar lite, lite mera. 
Vi får göra flera rehabbesök.

Och nu hemma igen. 
Det mulnar på .., pv kollar sin Harry Boy .., ett av barnen undrar om nån har inloggning till Viaplay .., någon annan är i Gränna .., en tredje har gjort köttfärsbiffar och tycker inte att resultatet blev som på förlagan/bilden. Nej, så blir det ju sällan. 

Sånt som gjort mig glad: på nästan helt egen hand löste jag gårdagens kryss i DN, idag fixade vi  lördagskrysset tillsammans (till stor del pv:s förtjänst) och på nutidskrysset kom vi lika, missade ett svar var - olika svar också -. (Men så har jag lusläst DN på webben i veckan!)

För övrigt är allt väl. 
Trevlig lördagkväll till den som tittar in här!



Dagens fönster ...

Vissa fönster ..,ja, när dom kommer seglande till min inkorg, då skulle jag - även om jag inte såg vem som är avsändare - på direkten känna igen vem som hållit i kameran. 

Så är det med den här bilden. Tveklöst Guy!  

Fönstret finns för övrigt i det gamla garveriet i Arvidsjaur.

Guy har, precis som Bert i Luleå, en viss stramhet i sina fönsterbilder. Kanske är det ett manligt  synsätt, vad vet jag? 

Hur som haver .., det är så mycket av dig i det här fönstret, Guy! 

Tack! säger jag.


fredag 2 oktober 2020

 Trettio grader ...

Har sedvanligt morgonmejl från min syster i Australien. Nu är hon lycklig ., äntligen är värmen på väg. Tjugo grader på morgonen och upp emot trettio senare på dagen. Äntligen kan hon ha shorts!  

Men det är fint här med. Precis lagom. När jag går på promenad med Harry har jag sticketröjan utanpå skjortan, ja, men det är som bäst. Så bra att man bor där klimatet passar en själv. Och mamma - född i södra Lappland, i fjällvärlden - som trivdes i norra Argentina där det rådde ökenklimat! Vi höll på att avlida när vi var där och hälsade på och inte kunde vi bada i Pilocmayofloden heller .., där simmade pirayor i stim. Det hände att fiskare kom till mammas mottagning och ville få hjälp; då hade pirayorna nafsat åt sig en bit av fiskarens häl ."Kirurgisk precision! Omöjligt att sy ihop, så fint är snittet!" sa mamma.


Precis som igår blir det en ljuvlig promenad. 
Vi passerar det röda huset där Alice och Elsa (en labbe och en dalmatiner) bor, men ingen av dem är ute på gården .., däremot stannar jag till och beundrar all blomprakt! Syrénhortensia som är nästan utblommad .., jättelika fuchsior i kruka .., ja, det tar liksom aldrig slut. Den här stenmuren finns alldeles i utkanten av deras tomt.


Vid halvtretiden kommer pv hem efter dagens inhopp på högstadiet i Getinge. 
Vi sitter ute på altanen (det blåser rejält) och nu är ju han liksom min länk till ett annat slags liv och jag frågar hur det var ...? Märker han stor skillnad mellan olika skolor? Andra rutiner? Hur känns det?

Och han svarar .., jo, delvis helt andra rutiner .., och på ena skolan lämnar eleverna självmant ifrån sig sina mobiltelefoner .., på den ena skolan finns en pärm för vikarier med allt att veta inför dagen .., på den andra i princip ingenting, mest bara lösa blad på ett bord.
Ja, det är hur intressant som helst att ta del av. Det var samma sak när mina barns pappa var ny som polis och jag ännu inte hade börjat yrkesarbeta. Då var han trött när han kom och jag ville så gärna veta hur hans dag hade varit! 


Och nu stundar helg. 
Blir intressant att följa detta med Trump och viruset och jag läser om konspirationstankar .., han kanske inte alls är smittad och bara tänker strategiskt? Kan det vara möjligt?
Och svenska nyheter berättar att vårt land har största dödligheten när det gäller överdoser av narkotiska preparat! 
Det känns ibland som om välfärdslandet är på väg att krackelera. 
Blir i alla fall glad åt två enstaka lupiner som ännu blommar. 
Och ja, jag vet. Men jag blir ändå glad .




 Morgon i landet Halland, samt Dagens Fönster ...


Den här bilden togs genom mitt öppna fönster i Ystad och jag minns hur varm inombords jag blev, då, när kvinnan - vars namn jag glömt - passerade second-hand-butiken på andra sidan gatan och hur hon stannade till och klappade den alltid så vänliga hunden, vars namn jag också har glömt. Jana? Kanske. Nej, nu vet jag! Jonna.


Upptäcker en annan bild, en skärmdump från min mobil. 
Sonen vet att hans mamma städar väldigt rationellt ibland ., bara lägger över en duk där det är möjligt.
 

För tre år sedan höll vi tydligen på med Det Bästa som hänt under veckans gång. Anne i Mantorp hade plockat svamp ., Ulrika hade en kattunge som hette Virka .., Barbro - min kusin - hade vävt en matta .., Hedgrenskan besökt Ullared .., Monet hade antingen deltagit eller besökt en konstutställning .., Eva på Frösön gått på hundkurs .., och Helena/Cruella besökt Paris. 


Och på nyheterna nu på morgonen meddelas att president Trump och hans hustru Melania har testats positivt för covid-19. Nåja, det är ju inga bekymmer. Det ordnar sig.

Här är det tämligen lugnt. 
Pv har givit sig av till skolan i Getinge (kom hem och tycktes glad igår .., berättade om elever som sagt att han var bra på att förklara) och jag tittar på Morgonstudion och tänker mig nu att fixa kaffe. Arvid Nordqvists Gran Dia .., vilket underbart kaffe! 

Idag blir förresten minstingen i Skåne arton månader. 
Det går fort nu.



torsdag 1 oktober 2020

 Idag ...


Hur många fina höstdagar kan man bjudas på?
Det blev ännu en idag. 
Kanske inte så varmt som tidigare, men ljuvligt ändå. 
Slår på stort och väljer en annan promenadväg än dom vi brukar gå, ja, Harry och jag. 
Upptäcker hur många som bygger stoooora altaner numera; i alla fall dom som har hus med havsutsikt. 

Och hundar skäller. 
Harry stannar upp och lyssnar  s p ä n t .
Nån ny inkräktare som flyttat in?
Kanske en bjässe med lång svans?
När han lyssnat klart, sprätter han med benen så jord och grus yr, ja, det gäller att lämna avtryck. Att visa att man varit där. Att man finns. Må så vara med en pytteliten svans. 


Blir stående och surrar lite med en kvinna som är ute och stavgår. 
Hon berättar att egentligen bor hon och maken i Kungsbacka, lite norrut, men en stor del av året tillbringas i sommarhuset här i Stensjö. Och jag får veta att hon en gång arbetat som förskollärare, nu är hon - precis som jag själv - pensionär. 

"Vi bor uppe vid Ladan", säger hon, men den känner jag inte till. 
I tio år har jag bott här och det är inte långt till Rödabergsvägen, men likväl .., så är det. 

Vi går vidare, lite på måfå, Harry och jag. 
Möter Alice och Elsa (bästa kompisarna) och Alice som är en brun labrador på tolv år, hon har åldrats märkbart under den här sommaren. 


Ser ett upplag av till synes murkna björkstammar vilka ligger i en hög vid sidan av stigen. Försöker ta en bild genom ett hål, men det vill sig inte. 


Aha .., det är därför! 
Så klokt! 


Då vet vi det. Nån slags "bock", kanske? 
Du Bert, vet väl.

Och sen hemåt. 
Går längs Kattegattleden (cykel, - och gångbanan som följer kusten) och jag tänker att det blev en trivsam promenad. Vi mötte fyra personer och alla blev det lite småsurr med; det är inte dåligt och högst ovanligt. 


Nu är klockan snart fyra och pv ringde just. Han blev idag inringd från bemanningenheten och fick hastigt och lustigt ge sig iväg till Oskarström för jobb  från nio till fyra. I morgon har han tackat ja till ungefär samma tid, då i Getinge .

Själv ska jag cykla till affären och handla livets nödtorft.
Få se vad det blir till middag idag. 
Kanske nåt med pasta?

Ajöken, sa fröken.






 Gårdagen ....


Då kör vi till Skåneland och det är tur att vi ska söderut, för några mil från Malmö är det tvärstopp på E6:an norrut! Tre lastbilar är inblandade i en krock och vi ser hur det ryker från motorhuven från en av bilarna.
Köerna tycks evighetslånga och radio Malmöhus går ut med varningar. 
Där kommer brandbilar och en ambulans. 
Och solen!


Hela eftermiddagen blir vi hos sonen och hans familj och där är även äldsta dottern och Emma (som arbetar hemifrån - i ordets rätta bemärkelse, hon sitter med sin laptop i ett av gästrummen och svarar på frågor från ibland oroliga pensionär som kontaktat AMF-pension) och jag får följa med och se när lillkillen hämtas från dagis och jag kan inte ens tala om hur varmt det blir i hjärtat, när han, efter en stund, kommer med sin lilla hand i min eller helt enkelt vill bli buren av farmor! 

När vi kommer hem och han upptäcker pv, blir det nog lika varmt - minst - i pv:s hjärta. 
Vi damer är liksom inte så mycket att hänga i julgranen. 
Jo, sen får farmor hålla honom i knä och titta i små böcker med bilder av traktorer och lastmaskiner och när vi kommer till en sida med enbart olika sorters cyklar, bläddrar han snabbt förbi. 


Pv fixar såväl fläskpannkaka som äppelkaka med glass och den där minste vill prompt klättra uppför kockens ben  .., Emma återgår till sitt tillfälliga kontor (sitter på en madrass på golvet) och minstingens mamma kommer hem från dagens värv och pappan ger sig av. Att ha samma yrke och gå i skift .., ja, man hinner nog inte ledsna på varandra i första taget. Inte i andra heller. 


Underbart roligt är det hur som helst att träffa i alla fall delar av familjen. 
Och hur förvånad blir jag inte när den äldsta tar fram en present och säger att "det här är från mig och Anna!" och det visar sig vara ett akvarellalster, förfärdigat av Emma och Emils mormor Maggan. 

Under den här coronatiden harMaggan gjort en hel hög med akvareller där hon tar upp det här med karantänen och vad hon längtar mest efter, då, när allt ska bli som vanligt. Berra, hennes man, är verkligen i riskzonen, så dom har bott i sommarstugan - på landet utanför Norrtälje - i princip sedan eländet tog sin början. 

Det är förstås Berra och Maggan som trängs i den lilla poolen. 
Såå roligt att ha nånting som en god (och härlig!) vän har gjort! 
Tack Anna och Maria och tack Maggan!

 Dagens fönster ...


... fångades i ett annat gult hus, ett litet ett, snett över vägen.

Nu är det lilla huset delvis ombyggt och utbyggt. 

Sängen som skymtar nere till höger i bild, finns inte längre kvar. 
Den förvandlades till ved.


onsdag 30 september 2020

Sista dagen i september ...


Eller den sista morgonen, kanske. 
Lite kyligare ute. 
Småfåglarna sitter på parad och väntar på frukost och nerifrån vägen kommer Sigge jamande och kråmar sig runt mattes ben .., tycker väl att det är onödigt att ge dom bevingade mat först av allt.

Pv är fri. 
Vi tittar på Morgonstudion och att säga att vi förvånas över Trumps och Bidens debatt tidigare i natt, är väl att ta i. Programledaren kunde inte alls få nån ordning på dem - kanske minst av allt på presidenten - och jag har funderat på vem som hade klarat den uppgiften? 
Någon med verklig pondus.
Frågar pv. 
Janne Josefsson, kanske .., säger han. 
Nej, det tror jag inte på, enligt mitt sätt att se det har han ingen särskild pondus.
Någon kvinna?
Vad säger ni som tittar in här? 
Några förslag?
Jo, nu kommer jag på en: polisen Stefan Hector som var den som syntes väldigt ofta när det gällde terrordådet i Stockholm, för mig är det en människa med pondus och jag tror att det är det enda "språk" som Trump begriper.


Nu ska jag in i duschen. 
Vi ska på utflykt idag .. ett synnerligen viktigt papper ska skrivas på (inte av oss) och eftersom det enda tycks vara att vara på plats och ha pennan redo .., så får vi sätta oss i bilen och åka söderut. 
(Vår f.d. husvagn gavs till pv:s lillebror, som i sin tur - när han inte längre behövde den - fick sälja den. Men ägarbeviset stod fortfarande på pv .., pv skaffade papper från Transportstyrelsen, skrev på om ägarbyte och skickade delen till köparen. Denne struntade i att skriva på och hit hem kom parkeringsböter på fyrahundra kronor! Det var då det uppdagades att pv fortfarande, flera månader senare, stod som ägare. Nu ska det bli ändring på den saken.)

Nu in i duschen!
Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...


... finns i ett gult hus på en kulle. 

Och petuniorna blommar och blommar och nu, när det inte är så varmt ute och jag inte måste ösa på med vatten, är dom ännu finare än vanligt. 

I mitten av lådan är det glesare, det är Sigges fel. 
Ibland när vi har köksfönstret öppet, då försöker han hoppa upp och in i köket, med blomlådan som stöd. Aja, baja!



 Cecilia i Houston berättar ....

"Tack för tipset om Kvitterappen! Den finns för nordamerikanska fåglar också så den ska jag testa. Jag börjar bli bättre på att känna igen fåglar här men är riktigt usel på fågelsång. Det finns andra bra appar (tex Merlin Bird ID)om man vill se bilder, filmer och höra sång, men det verkar inte lika lätt att öva på att känna igen sången som med Kvitter appen.

På tal om fåglar så var vi och tittade på flyttande rovfåglar för 10 dagar sedan. 
Det finns ett ställe här i Texas, Smith Point (ca en timme härifrån), som ligger så geografiskt till att rovfåglarna strömmar igenom där på väg från Kanada och östkusten ner utmed Gulfkusten mot Mexico och vinterdomänerna. 

Dagar med nordlig vind kan vara fantastiska och när vi var där senast hade vi tur och det var tusentals (!!) rovfåglar som flög förbi. Fantastiskt. Under flyttsäsongen så är det en man där som räknar dem varje dag för Gulf Coast Bird Observatory. Jag kan inte hålla isär alla hökar än :-), men det är roligt att träffa de som kan, för de delar gärna med sig."

https://www.gcbo.org/avian-research-and-monitoring/smith-point-hawk-watch/

//Tack som delade med dig, Cecilia! 

tisdag 29 september 2020

 Sällskap ...


Nu på morgonen blir det pv som tar Harry på kissrunda. 
Själv fyller jag bringaren med solrosfrön och går ut och fyller på fröautomaterna, plus ekorrarnas egen servering - två små "bord" med fin utsikt -. 

En liten krabat sätter sig nån meter upp i eken och jag blir länge stående med utsträckt hand - fylld med frön - och ekorren tittar till synes förvånat ner på allt detta goda, men sitter lugnt kvar. Håller sig på sin kant. Eller sin gren.

När jag tömt bringaren, slår jag mig så ned i trädgårdsstolen och tittar ut på det lilla sällskapet som nu kommer flygande i full fart. Det är som om ett larm har utgått .."nu är hon äntligen här med mat!" Där är förstås ettriga pilfinkar (påminner om huliganer!), några blåmesar, talgoxar såklart och som alltid ett par nötväckor, vilka liksom sköter sig själva. Artiga. Väluppfostrade. 
Flyger hela tiden fram och åter. 
Väjer alltid för andra .. tränger sig inte före i kön.

Vänligast av dem alla är dock rödhaken. 
Alldeles ensam spatserar den omkring på marken ., sprätter lite bland nedfallna frön och det händer att jag först tror att det är en mus, men så ser jag det lilla röda bröstet. 
Vilken underbart fin fågel! Så charmig! 


En bra början på dagen är det, den där stunden ute hos fåglarna. 
För övrigt har jag laddat ner en app som heter Kvitter. Där kan man tävla mot sig själv .., ja, det gäller att snabbt känna igen fågelläten. Jo, tämligen beroendeframkallande, kan jag säga. Den fågel som jag oftast klickar fel på, är järnsparven. 
Man kan välja mellan tjugofem ellerfemtio läten och man har tre extraliv att ta till; dessa är utformade som ägg. 
Här kan man läsa om den finurliga appen.

Tidningsklippet längst uppe är från 2010, men jag tycker så mycket om det. 
Det tackar jag Åke Ekdahl för. Tack-tack Åke!
(Och igår skickade jag ett postens vykort till skådespelaren Timothy West och hans fru "Pru" och tackade för insatsen i tv-serien Kanaler, båtar och kärlek. Sååå mycket glädje dom programmen ger mig och så mycket kunskap!)


 Dagens fönster ...


Fönsterleverantören Ulrika har fått upp produktionen ordentligt. 
Här ännu ett bidrag! 

Tack Ulrika!


måndag 28 september 2020

 Och så var det ny vecka igen ...


Och pv är fri idag - det var nånting enbart för klassföreståndare på skolan idag och den uppgiften har han inte i år - så vi blev två här hemma. 

Jag tog morgonpromenaden med harry. 
Det borde jag egentligen alltid göra, för jag är den mer morgonpigga här i huset, men när pv hade sina gamla arbetstider, ja, då tog han alltid harry en sväng innan han cyklade iväg och då var det ju inte så brått att gå ut igen. 

Så ringde en vänlig kvinna från Folktandvården i Söndrum och undrade om jag kunde tänka mig att byta tid; från i morgonbitti klockan tio, till klockan två idag? Jag sa att det kunde jag tänka mig. 

Vi var många i väntrummet, kanske sju stycken .., och alla satt med rejält mellanrum. Handsprit i foajén och ett flertal påminnelse-om-att-ålla-avstånd-anslag på väggarna. 


Redan vid telefonsamtalet fick jag veta att den jag skulle gå till, hans namn var Dag. 
Jag tänkte då - att av namnet att döma - det torde vara en man i min ålder och så var det också; han var fem år yngre än jag själv - född 1959 - och den vänligaste tandläkare jag någonsin besökt! Ja, även tandsköterskan var så rar och fin och när det hela var klart, kände jag tårarna bränna bakom ögonlocken!

Hur väl minns jag inte mötet med en ung, färsk tandläkare som halvt skrämde livet ur mig .., ja, det lät som om jag lika gärna kunde sätta in löständer på direkten, eller varför inte göra i ordning Vita Arkivet! Här var det helt annorlunda! Långt efteråt var jag illandes röd om kinderna, precis som jag alltid blir när det gäller visiter hos tandhygienister eller tandläkare. 

När det var dags att betala, gjorde jag nånting som jag aldrig tidigare sysslat med: jag bad att få bli listad hos denne Dag. Sagt och gjort. Från och med nästa höst får jag ha honom som min tandläkare.


För övrigt ...?
Jo, vi har handlat till Sonja .., besökt Krauta och Elgiganten (ny laddsladd till mig, jag undrar vilken i ordningen detta är ..) och sen hemåt. 

Oj, nu kom pv med världens finaste vykort (postens riktiga) med bilder  på Anders, lillkillen och Anna!! Men vem är avsändaren? Det finns tre att välja på. Jag undrar just om det inte är Anna ...? Såååå glad jag blev! 

Nu mot middagsmaten framåt marsch!



 Och dagens fönster ...

... finns i ett uterum i landet Halland. 

Det är måndag idag och pv, som egentligen har ett eftermiddagspass på skolan, är fri, då det skulle handla om klassföreståndares uppgifter och nåt sånt har han inte i år. 

Då putsar han fönster i stället. 

Här  v i m l a r  av spindelnät och allra helst på fönstren! Lägg därtill när det blåser västliga vindar och saltet kommer farande från havet till .., en heltidsanställd fönsterputsare kanske blir melodin om jag någon gång vinner på det Tips jag aldrig spelar på. 

Dagens dörr ...

"Since I remember how much you like old doors and windows .., here to you, this wonderful door in the Brindisi countryside, Apulia".

Så skriver Gino L.DiMitri och jag säger  t a c k och vilken vansinnigt härlig färg på dörren! 

I februari 2015 fick jag ett annat - ett grönt - fönster från denne Gino och då skrev jag så här: 

"Hur kommer det sig att man får en bild av människa man aldrig har träffat - en man i Italien -? Ja, förmodligen för att man hamnar i nån slags bekantskapscirkel eller inte ens det .., långt ute i facebook-periferin når tentaklerna och så plötsligt vet någon att man tycker om fönster och så, en snöyrig måndagmorgon i slutet av februari, kommer ett vackert fönster susande genom rymden och landar i landet Halland."


Och det kan jag ju säga, att till Brindisi hade jag nog kunnat tänka mig att resa, men ..., jag är ju höjdrädd och det tycks vara ont om slättland just där.


 Dagens fönster ...


Ett höstlikt fönster i ordets rätta bemärkelse .., det kommer från madamen med alla hönorna! Tack Ulrika!


söndag 27 september 2020

Ni kan väl hojta!

Barbro i Uppsala och Monet berättar att min blogg har krympt, ja, halverats i storlek. 

Hur många upplever den på det viset?

Och när började det?

Det knepiga är att Bert Bodin i Luleå (ögonblick i norr), för honom är den som tidigare. 

Ps. Jo, nu ser jag att på pv:s padda blir den också på det viset - mindre -. Någon kunnig  person som har en aning vad det beror på? Ds.