Gårdagen ....
Köerna tycks evighetslånga och radio Malmöhus går ut med varningar.
Där kommer brandbilar och en ambulans.
Och solen!
Hela eftermiddagen blir vi hos sonen och hans familj och där är även äldsta dottern och Emma (som arbetar hemifrån - i ordets rätta bemärkelse, hon sitter med sin laptop i ett av gästrummen och svarar på frågor från ibland oroliga pensionär som kontaktat AMF-pension) och jag får följa med och se när lillkillen hämtas från dagis och jag kan inte ens tala om hur varmt det blir i hjärtat, när han, efter en stund, kommer med sin lilla hand i min eller helt enkelt vill bli buren av farmor!
När vi kommer hem och han upptäcker pv, blir det nog lika varmt - minst - i pv:s hjärta.
Vi damer är liksom inte så mycket att hänga i julgranen.
Jo, sen får farmor hålla honom i knä och titta i små böcker med bilder av traktorer och lastmaskiner och när vi kommer till en sida med enbart olika sorters cyklar, bläddrar han snabbt förbi.
Pv fixar såväl fläskpannkaka som äppelkaka med glass och den där minste vill prompt klättra uppför kockens ben .., Emma återgår till sitt tillfälliga kontor (sitter på en madrass på golvet) och minstingens mamma kommer hem från dagens värv och pappan ger sig av. Att ha samma yrke och gå i skift .., ja, man hinner nog inte ledsna på varandra i första taget. Inte i andra heller.
Underbart roligt är det hur som helst att träffa i alla fall delar av familjen.
Och hur förvånad blir jag inte när den äldsta tar fram en present och säger att "det här är från mig och Anna!" och det visar sig vara ett akvarellalster, förfärdigat av Emma och Emils mormor Maggan.
Under den här coronatiden harMaggan gjort en hel hög med akvareller där hon tar upp det här med karantänen och vad hon längtar mest efter, då, när allt ska bli som vanligt. Berra, hennes man, är verkligen i riskzonen, så dom har bott i sommarstugan - på landet utanför Norrtälje - i princip sedan eländet tog sin början.
Det är förstås Berra och Maggan som trängs i den lilla poolen.
Såå roligt att ha nånting som en god (och härlig!) vän har gjort!
Tack Anna och Maria och tack Maggan!
2 kommentarer:
Vilken lycka! Det är nåt visst med de där små barnbarnen... mitt enda är längre än jag och visserligen är hon lite kramig, men sitter inte i knät och sjunger sånglekar längre. En gång sedan jul har vi träffats... men vi sms:ar livligt till IDOL. Alltid något.
Just idag är jag himla deppig över att coronaskiten hindrar mig från att tacka ja till ett så härligt erbjudande :(
Bloggblad; kanske hänger glädjen över den minste ihop med att man trots allt vet att tiden med honom ju blir begränsad. Så tänkte jag aldrig när jag knappt 44 år blev mormor. Då var man ju mitt i livet! (Hoppas att ditt erbjudandet kommer tillbaka!! Måste kännas nesligt att inte rå över situationen!)
Skicka en kommentar