fredag 15 januari 2021

Idag ....


... tänker jag fira livet. 
Ja, eller i alla fall min födelsedag. 

Sextiosju år. 
Det bär iväg utför. 


Men oj, vilken glädje att ha fått vara med så länge! Tänk, på allt som har kunnat hända! 
Bara detta att man inte har ramlat och slagit ihjäl sig i någon av alla trappor vilka funnits med i mitt liv. Den långa trappan i Malå .., den nästan lodräta trappan i Bjäresjö och den vinklade och ganska hala trappan här i gula huset! 

Och vilken lycka att man inte satt i halsen och kvävts, allra helst med tanke på hur matglad jag är och alltid har varit! 
Det är ju nästan ofattbart att man klarat sig! 


Eller .., att man inte drunknat! 
Tillsammans med kamraterna cyklade vi flera kilometer till Solviksbadet hemma i Malå och allt mamma sa var "kommer du hem och har drunknat får du pisk!" 
Bilden visar hur min pappa försöker locka mig ut i vattnet .., ja, det var på den tiden jag inte upptäckt det här med iskalla bad.
Under bilden hade mamma skrivit: "Bättre fly än illa fäkta".

Och fortfarande .., alla bad. 
Ibland ensam, ibland med andra.


Bilden: efter en heldagsseglats med friska vindar, var man så här elegant.

Ja, man får verkligen vara tacksam över hur livet krumelurade sig och blev. 
Ingen spikrak autostrada, men himla bra ändå. 
Många operationer och olyckor, flera benbrott av olika slag och hundbett och annat, men det hade ju kunnat vara långt mycket värre. 

Nu ska jag ringa till min syster i Australien. 
I hennes morgonmejl stod det att hon - dagen till ära - skulle "tänka på mig hela dagen" och det tror jag väl inte mycket på, men jag ska i alla fall meddela att nu kan hon slappna av och tänka på nånting annat ,-)

Hej och hå!

torsdag 14 januari 2021

Och så ett kvällsfönster ...


.... från Babsan, som nu har flyttat på riktigt - från Uppsala till Raggarön - 

Om jag har fattat det rätt, bor hon och maken i en gammal skola och helt underbart vacker natur tycks det vara på ön.

Tack att du tog dig tid att ta fram håven, Barbro!

Torsdag ...


Råkallt i vinden och glashalt på vanliga vägarna, så jag tar harry och så går vi här, mellan åkrarna i stället. Det var just här, i närheten av trädet på bilden, som Nelly en gång ramlade ner i diket - som är ganska djupt - och absolut inte tog sig upp. 
Så rädd hon blev .., hon gnydde som en liten valp och jag - som då hade så ont i mitt knä - försökte hasa mig ner bland tistlar och brännässlor och fick till sist fatt i henne och så upp igen och hon viftade så glatt på svansen och skuttade iväg på sitt speciella vis.
Lillpigan! 

Men nu är det länge sedan det hände och vi är på väg hem. 
Harry får gå lös och det märks att han är äldre nu - fyller tio år i maj - han håller sig bara en bit ifrån mig. 
Jag stannar till vid hästhagen och småpratar med en av hästarna .., den som är så vacker. 
Nästa gång kanske han får en äppelbit. Eller en morot. 


Kommer hem och upptäcker ett mejl från pv. 
Han har fått bilder från varvet på Orust; detaljerade bilder som steg-för-steg visar hur det nya däcket har lagts på (såååå fint det blir!) och längst ner har avsändaren skrivit "slutfakturan skickas snart, du kan dela upp betalningen om du vill". 
Så otroligt vänligt! 
Nu tror jag inte att pv kommer att anta det erbjudandet, men ändå .., så generöst!


Vilket fantastiskt hantverksarbete detta ändå är! 
Först såga upp hela däcket, plasta och så lägga på det nya.
Heja er på Vindövarvet! 
Jag är fylld av beundran för era kunskaper!

Over and out!

Dagens fönster ...


... finns i landet Halland, närmare bestämt i Stensjö. 

Fångades av hundens matte.

onsdag 13 januari 2021

Som att repa upp en stickning ...


Får telefonsamtal från f.d. svägerskans son i Alingsås. Han är på besök hos sin mamma som nu fått ett nytt boende och jag har bett honom att ringa upp mig, så får jag göra ett försök att prata med E; hon som alltid varit så oändligt snäll mot mig, ja, från allra första början, den där sommaren, då för en evighet sedan. 

Det vill säga om en evighet är femtio år. 
Då var jag sjutton år och sommarjobbade i en konsumbutik på Hisingen i Göteborg .., bodde hos denna E och delade rum med den unge mannen, han som några år senare skulle bli pappa till mina barn. Hennes bror, närmast henne i ålder.


Vilken underbar svägerska hon har varit! 
Vi har firat semestrar tillsammans .., sommarveckor på Tjörn i Bohuslän och i Grekland. Och i norra Tyskland, när hon fyllde femtio år. 
Och vi har spelat plump miljoner gånger!

Från allra första början har hon varit så lojal .., och hon överöste barnen med kärlek och när hennes lillebror och jag själv långt, långt senare gick skilda vägar - när jag blev ensamseglare på livets ocean - fanns hon där. Vi ringde ofta till varandra; flera gånger i veckan. Småprat bara, om ingenting och om viktigheter. Och om hennes arbete på banken, det som hon tyckte blev så krångligt; då, när allt skulle datoriseras.


Nu är allt annorlunda. 
Med hennes minne är det alldeles bedrövligt, men jag tänker att kanske, kanske att jag kan locka fram några minnesglimtar när vi pratar. Så jag börjar med att förklara vem jag är .., att jag var gift med hennes bror .., om våra barn .., och jag går baklänges till resorna till Rhodos då hennes man ännu levde .., och jag säger att "jag minns hur goda mackor du alltid gjorde, så fint dekorerade, när vi hälsade på och du hade kokat kaffe på morgonen!" 
En gång i världen arbetade hon som kallskänka.

"Men Bettan ...! Men Bettan!" säger hon om och om igen. 
Inte en susning har jag om hon verkligen förstår, eller kommer ihåg. 
Det spelar heller ingen större roll, i själva nuet tycks hon glad och det är ju, till syvende och sist, det enda som betyder nånting.

Dagens fönster ...

... fångades genom bilrutan, det var under den där härliga semestern i Skottland. 


tisdag 12 januari 2021

Och så en återblick igen .., nu oktober 2020.

(Hys hopp, det närmar sig slutet .,.-)


I oktober blir det en diskussion  på såväl instagram som här på bloggen och det hela handlar om den invasiva lupinens vara eller icke vara. Vad man än tycker om den, så vacker är den ju.


I oktober sitter jag på en stor sten i hästhagen när den här hästen blir nyfiken .., den närmar sig sakta och till slut känner jag hästens mule mot min nacke. 
Då stiger jag upp. 


Och Guy bidrar med ett sååå typiskt Guy-fönster! 
Underbart i all sin enkelhet.


På väg till affären (jag cyklar) upptäcker jag en bil där chauffören vinkar så glatt. Jag fattar ingenting. Lite längre fram, vid Göstas Café, ser jag hur chauffören och hans passagerare har hoppat  ut ur bilen och står där med breda leenden. 

Ja, men å, då ser jag ju, det är mina före detta svågrar, Tommys yngre bröder! Vi glömmer precis allt vad covid heter och det blir sååå varma kramar och en stunds småprat. 
När jag skriver det här, sitter jag och ler hela tiden och har svårt med tårarna.


Annat trevligt .., en eftermiddag får vi besök av den här rara kvinnan och hennes man, vilka vi aldrig träffat tidigare, däremot är dom instagramvänner. 
Det är James som i ett meddelande frågar om vi inte kan träffas och jo, inga problem och så kommer dom - Sonja och James - och delar en stund med oss i uterummet. 
Sååå trevligt! 
Medan vi surrar om allt och inget, ligger deras hund Buster på soffan och sover.


Och vi får besök av lille goe Edvin, som i sommar fyller tre år. 
En nyfiken liten krabat som börjar prata och härmar nästan allt man säger.


Den fjärde oktober grips jag av våldsam längtan efter fisksoppa.
Längtan stillades lagom vid sextiden på eftermiddagen.


Går på långa promenader och tänker att nu är det höst på allvar.


Någon gång i oktober har vi lovat att ställa upp som barnvakt åt minstingen i Skåne. 
S o m   jag ler när det här meddelandet dyker upp i min mobil. Det är Maja som vet att svärmor (och även pv) tillhör den icke-tekniska-delen-av-mänskligheten, i alla fall när det gäller moderna fjärrkontroller.


Hon som är farmor, hon kämpar för att väcka bokintresset hos den där lillkillen. 
Det går så där. 
Det absolut enda han är intresserad av är sånt som har fyra hjul och helst låter.
Ja, sex hjul går också an.


Och så tycker han om pv, han som just då gör en äppelpaj, men tar sig tid att lyfta upp den där lillkillen.


Och i oktober får jag ett sms från sonen som undrar vad jag gör.
Städar, svarar jag.
Av erfarenhet vet han att hon som är mamma och borde veta bättre, ibland helt sonika lägger dukar över tidningshögar och annat, när hon inte vet vad hon ska göra av dem.
Jo, jo. 
(Ja, helt rätt. Det är enklare att skriva om sig själv i tredje person när man skäms lite).


Och i den här ljuvligt vackra månaden oktober .., då ser det ut så här när jag har varit ute med Harry och svängt in från Kustvägen. Nu är det inte långt kvar innan vi är hemma. 
En minuts prommis kanske.

Men ändå ....


Egentligen vet jag inte mycket - jo, 11:e september förstås - som har gjort mig så upprörd, som "invasionen" av kongressbyggnaden i Washington. 

Inte ett dugg förvånad blev jag, men ändå .., inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat drömma om att det skulle bli sååå hemskt! 
Och fem människor som inte längre är i livet.
Och en president som inte kan vara vid sina sinnens fulla bruk. 

Vi satt som klistrade vid tv:n, pv och jag själv och det jag fann värst av allt; det var det så uppenbara och totalt gränslösa hatet från många av Trumps följare. 

Att då dagen därpå upptäcka sånt här - bilden längst uppe - på instagram, gjorde i alla fall att jag drog på munnen. 




Och så kom detta och då loooog jag ännu mera. 
Humor kan ibland vara så oerhört  b e f r i a n d e! 

Med det sagt oroar jag mig våldsamt inför presidentinstallationen och kommer Joe Biden att klara sig med livet i behåll under dom fyra åren .., ja, jag är rädd att någon av alla skjutglada republikaner kan bestämma sig för att en gång för alla ta saken i egna händer. 

Nej, sannerligen inget upplyftande inlägg, men det var heller inte särskilt upplyftande det som hände. Och apropå nedstängningen av presidentens konto .., jag tänkte redan då det meddelades att å, så skönt, men det tog inte lång tid, förrän fler tankar kom upp. 

Om sociala medier kan stänga ner politiskt opassande inlägg, då vill det till att det sitter omdömesgilla personer i ledningen för dessa medier. 
Nog är det rätt jobbigt ändå, detta med å ena och andra sidan. 
Så mycket enklare tillvaron skulle vara, om man genast visste vilken väg som var den rätta.

Dagens fönster ...

... kommer från Skellefteå - nästan hemifrån alltså - och då vet man att det är ellem som varit farten. Det här är utsikten från tvättstugan, ut mot gården. Hjälpas, så mycket snö som kommit i ett huj!

Vänder hon sig om, då är det två andra fönster hon ser. 

Tack ellem!

måndag 11 januari 2021

Himmelsfärd ....


På fyrtiofem minuter hinner man alltså åka raka spåret till paradiset, enbart genom ett besök hos frisörskan i Harplinge - eller för den delen i vilken salong som helst -. 

Den där känslan att få luta sig bakåt och få håret tvättat och hårbotten masserad, ja, det är en sån lycka så det är inte sant! Efteråt ligger lockar i drivor på golvet och när frisörskan håller upp spegeln för att jag ska få se "hur fint det blev" där bak, vill jag bara blunda .., det liknar mest pälsen hos ett lockigt får! 

Sen blir det till att betala och så in i bilen och köra hemåt. I baksätet ligger harry och sover och jag trevar efter hårspännet medan jag kör .., saktar till sist in och parkerar på en grusväg .., sätter upp håret och tänker att oj, så mjukt och lent det blev! Det är väl den där Arganoljan förstås. 

Nu hemma och kaffe och hårdmacka och pv som ringer från nytt nummer och äldsta dottern som - efter nattjobbet - varit ute med Charlie på långpromenad, 

Hällregn här utanför. Och Susie Arioli som sjunger gudabenådat vackert för hund, katt och mig själv. "All the way", heter låten.

September 2020 .... en b-återblick. 


Åh, den här månaden blir så ljuvlig och mycket är båtens förtjänst! Den första september fyller pv sextiofem år och just den morgonen lämnar jubilaren och Tommy (exet) hamnen i Skallkroken och tar sikte på Bohuslän. När bilden tas sjunger Tommy högt "ja, må han leva!" och dom verkar så omåttligt glada och spralliga!


Någon gång under dagen, jag tror det var vid två-tretiden, anlöper dom hamnen i Träslövsläge och jag tar med mig fikabröd och kaffe och Harry, förstås .., och kör dit och så blir vi där ett par timmar, innan herrarna kastar loss för nattsegling till Skärhamn i Bohuslän.  
Tommy  ä l s k a r  nattsegling och berättar ofta i lyriska ordalag om den där seglatsen till Tyskland (tillsammans med pv) och det var natt och vågorna slog över den som satt vid rodret. Varje gång detta berättas, tycker jag mig höra att vågorna blir allt högre :)


Nästa dags förmiddag ringer pv och undrar om jag inte ska göra dem sällskap? Han har tittat på SMHI och säger att det kan bli en kanonsegling sista biten upp till Orust. 

För min inre syn ser jag mig själv köra genom Göteborg och jag ser Tingstadstunneln och tänker att hjälp, så lätt att hamna fel. En halvtimme senare har jag packat bilen, harry sitter där bak och så ger vi oss av. 
Allt går geschwindt och Jesus åkallas endast när jag ska byta fil och hamna rätt i tunneln.
Vi kommer fram till Skärhamn exakt samtidigt som seglarna och jag hinner precis springa ut på en brygga och ta en suddig bild .., det är när dom letar ledig båtplats.


Vid Akvarellmuseet finns bryggor och jag tar ett kvällsdopp och sent på natten vaknar jag och upptäcker att en man i båten intill oss sitter ensam i sittbrunnen, han håller en cigarett i ena handen och jag tänker att han kanske inte kan sova?
Det kan han inte heller. 
Någon timme tidigare har han fått ett samtal från sin före detta fru; deras son har varit med i en svår olycka och ligger nu på intensivvårdsavdelning.
Vilken fasa.


Vid niotiden lämnar vi Skärhamn och tar sikte på Vindön på norra Orust, det är där båten ska tillbringa vintern på ett varv. 
Om man, när livet närmar sig slutet, ska plocka russinen ur kakan - den kaka som är livet - då kommer ett av russinen att bli just den här dagen. 

Det är himmelskt vackert, varmt och skönt .., och jag badar ideligen .., ligger raklång i aktern och håller i mig i badstegen .., flyter liksom med och det går precis lagom fort.
Och jag hör herrarna ombord sitta och prata om allt möjligt; det tittas på stora sjökortet och skrattas och jag känner mig så otroligt lycklig. 


Och jag lagar lunch och när jag står nere i köksdelen och steker korv kommer Tommy ner och säger att korvarna blir ju mycket finare om jag snittar dom .., och vi står en stund och diskuterar dessa korvar och det står så klart för mig att det ofta var just så här .., att vi - som gifta - ägnade mycket tid åt att "inte ge oss". Jag skriver det här med ett leende. 
Och korvarna blev ..., som ni ser, snittade :)
(Sen är det ju så att Tommy är släktens eminente kock).


Vi kommer fram till Vindön på kvällen och just då kommer regnet. Morgonen därpå tar Tommy bussen till Göteborg och därefter tåg hem till Ystad och själva packar vi bilen med allt som inte ska vara kvar i båten (dvs, allt som ryms i lilla bilen) och kör hem senare på dagen. 
Här viks seglen ihop. 


Några dagar senare tar pv tåget upp till varvet och ytterligare några dagar senare kör jag återigen samma sträcka och nu låter jag Vår Herre vara ifred .., den här gången litar jag på mig själv och allt går bra. Pv har hyrt en liten stuga på campingen alldeles intill varvet och där blir vi i nästan en veckas tid. 

Jag fixar lunch och middag .., tar harry på promenader i för oss nya omgivningar .., åker och handlar ., allt medan pv kämpar med att plocka bort alla stag och allt som är i vägen när det gamla däcket ska rivas och det nya ska på plats. 
Hela vintern ska båten bo på varvet och så, till våren, utgår vi därifrån och seglar ännu längre norrut i Bohuslän.


Så här står den alltså nu. 
Ett nytt däck har lagts på och i slutet av februari blir det så dags för pv att åka upp och göra allt som  h a n   kan bidra med; allt för att få ned kostnaden. Och innan båten hamnar i sjön ska såklart kölen målas och .., ja, det är mycket som ska göras.


Att ha middagen klar när pv kommer på sin el-cykel till stugan, jo, men det känns bra. 
Var och en har sin uppgift att fylla. 


Och från bryggan (där finns flera, vid campingen ligger även en småbåtshamn och varje dag tas båtar upp, oftast motorbåtar) där vi badar, ser vi mängder med småfiskar. Kanske makrillyngel? 

Ja, så var denna ljuvliga september 2020. 
Sååå mycket glädje .., ett helt russinpaket, nästan.

Dagens fönster ...


... ser ut så här och jag tror att det är jag själv som har tagit bilden, men är inte helt säker, men nu hittade jag den ...,, nu vet jag! 

Obs!
Det här fönstret fångades av Turtlan i september 2020 och så här skriver hon: "Ett fönster på den före detta fyren här på ön. Fyren som numera tillhör sjöscouterna. Fyrlampan är nedtagen men huset finns kvar. Där håvade jag in denna bild till dig."

söndag 10 januari 2021

Söndag ...

Sista dagen som pv är helt ledig. Nu väntar vanliga veckor - trista veckor för den som inte är överförtjust i distansundervisning - men kanske det ändå är det som hjälper? 

Den här veckan blir det heltid, ja, det blir det förresten för hans del fram till slutet av februari, därefter är det måndag och tisdag på gymnasiet som gäller. 

Och för övrigt? Jo, det tog sig vädermässigt fram på dagen, men det hade vi inte så stor nytta av, ty mest har det handlat om Tour de Ski nu i en veckas tid och med själva finalen idag. 

Det får anses som ett smärre mirakel att vi inte vuxit fast i soffan Ektorp, men det här med skidåkning (på tv) är ju verkligen ett gemensamt intresse. Lägg därtill svenska framgångar så blir det ännu mer intressant! Härligt!

När det inte varit såå spännande, har Pv strukit kläder (mest sina egna skjortor och han är nog den enda människa jag känner som inte tycker att det är trist!) och själv har jag gjort soppa som vi åt till lunch, torkat hallgolvet och lite annat. 


Svängde sedan förbi Sonja med en bytta av soppan och därefter raka spåret till Skallkroken för ett dopp. 

Det blåste tämligen friskt från sydväst och tack och lov att jag tagit på baddräkten redan hemmavid, nu gick det snabbt att komma i vattnet. 
Pv vägrade bestämt att göra mig sällskap. 
Det blåste för mycket och så var där ingen sol. 


Tio lugna simtag, jo, man blir sååå lycklig när man känner att man klarar att hålla sig lugn. 

Efteråt tar pv emot och langar kläder i rätt ordning och det finns inte ord för hur mycket jag älskar stickevantarna (dom som kom med posten), för att inte tala om en av tre likadana sticketröjor med polokrage .., mössan som är så varm och halsduken som jag kan vira flera varv runt halsen. 

Slarvar gör jag däremot med fötterna, men å andra sidan är det fingrarna jag fryser om. 
Har sett på Halmstads vinterbadarsida att många - framför allt kvinnor - har nån slags fingervantar av gummi när dom badar och det ska jag nog försöka få fatt i. 

Nu är klockan lite över fem .., lyssnar på härlig musik (Spotify) som jag upptäckte att en bekant från Ystad lyssnar till. "Ipi ´N tombi 1975". 
Ahaaa ..., det tycks vara en musikal från Sydafrika!

Söndagsfönstret ...


... fångades i vårt växthus, eller utanför. 


lördag 9 januari 2021

Kväller ....

En sån fin dag blev det. Några minusgrader i luften och två plus i havet. Det är obegripligt att man fixar det. Räknar till sju simtag - det är hopplöst att få ihop flera - men kanske beror det på att jag då närmar mig det grunda. Men man klarar det. 

Efteråt kaffe och en bulle till och vi sa att det är ju otroligt vad solen värmer! Såg en liten gärdsmyg på väg till bilen. Blev glad.


Efteråt .., medan pv tittade på Tour de Ski, gick jag ut och satte mig i solen. 
Harry gjorde mig sällskap och hela tiden passerade människor nere på vägen, somliga på väg till stranden eller hamnen, andra på väg därifrån.
Så satt vi där en stund, allt medan nötväckorna flög fram och åter och hämtade frön.


Väl inkommen igen, tog jag med mig julklappsboken och gick en trappa upp, till mitt rum. Mitt sovrum, alltså, det som jag tycker så mycket om. Inte en tavla ännu på väggarna och det är så befriande, men jag ska nog hitta nånting som passar. 
Lugnt och fridfullt. 
På väggen speglar sig västerfönstret och den virkade ängeln som Bente i Norge har virkat.

Medan jag läste kunde jag höra jubelrop nerifrån vardagsrummet .., svenskorna skidade hem en trippelseger och Oskar Svensson vann sitt lopp. Jag läste vidare. Boken är ganska bra, men jag faller inte pladask. Roligt ändå med igenkänning från Skåne.

Har pratat med två av tre barn idag. En på väg till nattjobbet på Karolinska, en på väg hem från häst och yoga, men inte samtidigt. Och på familjechatten kommer bilder där en minsting är ute med mamma och pappa i det fria. Har även pratat med Sportiga Jenny (så hette hennes blogg), angående pusselmattor. Så rar hon är.

Still walking ....


Så här när det emellanåt känns som om tillvaron går på sparlåga, tittar jag på film. 
Repristittar också. 

Den här japanska filmen (s o m  jag ofta faller för just japanska filmer!) var en sån som jag tyckte sååå mycket om. Så här skrev en recensent om den: Kore-eda är en mästare på att skildra mänskliga relationer och Still Walking är kanske hans finaste stund hittills. Med små medel, ofta uttryckt i en blick eller en bisats, fångar han all den sorg, bitterhet, kärlek, glädje, brustna drömmar och förhoppningar som ryms i en familj. Ett mästerverk varken mer eller mindre." - Per Löwendahl

Och nu ska jag alltså repristitta på den. 
Har sms:at Kent i Växjö och tipsat honom, men fick till svar att han nu skulle ägna sig åt den dokumentär som Rexxi föreslog .., nämligen, "Allan i Flaskhall" som finns på svt.play. 

Filmen Still Walking finna att titta på hos triart.se och det kostar 39:- . En billig biobiljett.

Dagens fönster ...


Så här skrev fönsterfångerskan, det var fredagen den 25:e december: 

"Det är egentligen för stark sol för foto, men det kom så många levande juldagsfönsteri min väg att jag bara måste fånga dem. Inhåvade i Miragaia, en av Portos äldsta stadsdelar nere vid floden".

Det var förstås annannan som var på vift och den här bilden fick bli svart-vit och jag räknar till åtminstone nio fönster!

fredag 8 januari 2021

Rexxie tipsar ....

Vilken fullkomligt underbar dokumentär som herr Nilsson (Rexxie, alltså) tipsade om! 

Den heter "Allan i Flaskhall" och i filmen får vi följa denne helt otrolige man, med en energi som tycks outsinlig! 

Filmen finns på svt.play och här är en länk till den.

(Jag tänkte en sak när jag såg filmen ., det här med att vissa människor är så tilldragande. Har det inte med en slags inre energi att göra? I alla fall för mig. Människor, som trots hög ålder, har liv i blicken och en slags nyfiken blick på livet.)