tisdag 8 februari 2022

Bäst idag ....


Det måste väl ändå ha varit bronset i mixed-curling (mot Storbritannien) och därefter silver och guld i damernas sprint på skidor, men också att himlen var så här blå och fin och solen strålade (snart börjar vi nog få varmvatten från solfångarna), men oj, vad det blåste! 

På tillbakavägen från havet och stranden tog jag genvägen via Ecke och Britts tomt. 
Det är så snårigt på vissa delar av stigen .., där är grönmossiga grenar som vrider sig som i kramp .., där är stickiga kvistar av björnbär och överallt ligger nedblåsta grenar och på ett ställe: ett stort träd. 
En al. 

Det är så fantastiskt detta med Harry. 
Detta att han - sedan jag var sjuk - alltid väntar in matte.


Nej, det var inte kväll eller ens natt när bilden togs. 
Jag råkade komma åt någon knapp när jag redigerade bilden och då blev det så här, men det blev ju nästan läckert. 

Tungt var det att ta sig hemåt, i blåsten. 
Blåser det mycket, då känns det hopplöst .., då liksom ramlar jag ihop i en hög när jag nått backens krön och hjärtat dunkar och det händer att jag tänker att ...,, jaha, nu är det färdigt. Gonatt. 
Ajöss. 
Farväl!
Men .., det var det inte, tack och lov. 
(Det var också det bästa - att det inte var slut på det roliga).


Annat som gjorde hjärtat glatt? 
Eller i alla fall varmt. 
 
Jo, att Sigge  s p r i n g e r   i raketfart till växthuset så snart solstrålarna når dit in .., och därefter tillbringar han halva dagen, ja, mer än så ..., liggandes på min yllesjal, vilken i sin tur ligger på en dyna i trädgårdsstolen. 
Vet jag någon som ser ut att njuta så mycket av solstrålarna? 
Knappast. 

Harry kurade ihop sig på soffan Ektorp när vi kom hem .., några timmar senare körde jag till Harplinge i tron att lilla butiken där heter Matöppet och hade super-extrapris på kattmat, men så var det inte - butiken heter Handlarn och kattmaten visade sig vara dubbelt så dyr som dom jag TÄNKTE köpa.  

Kände mig så ogin, butiken i Harplinge kämpar säkerligen för sin överlevnad och jag har själv arbetat i en butik som slutligen gick i konkurs och även om det inte drabbade mig - ekonomiskt - så anar man ju oron. Och en liten butik är chanslös .., kan aldrig köpa in varor till samma låga pris som stora jättar, typ Ica, Konsum och Hemköp, men det inser inte alltid kunderna. 

Nåväl. 
Vände tomhänt till bilen, men svängde förbi Börjes konditori och köpte världens minsta chokladbiskvi till det hutlösa priset av tjugofyra kronor och den biskvin delade vi på - pv och jag själv - till eftermiddagskaffet. 
Det ska villigt erkännas, att detta var den i särklass ljuvligaste chokladbiskvi jag någonsin i hela mitt liv smakat, men oj, så dyr.

Tisdagsfönstret ....


.... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland. 

Det var bloggmadamen själv som hade håven redo. 

Tack Elisabet!

måndag 7 februari 2022

Spridda skurar från igår och idag ...


I gårdagens kulturdel i Dagens Nyheter visades exempel på vad man kan finna under ett besök på Liljevalchs vårsalong. Jag längtar! 
Till exempel föll jag pladask för collaget som visas på bild här ovanför, ja, det är kanske inte så konstigt när man tycker om detaljer. 

Följande står att läsa: 
"Utställningens mest spektakulära nummer är Jette Andersens stora installation av diverse småprylar som limmats fast på ett podium. Mängderna av bruksföremål och kuriosa som nycklar, korkskruvar, hästskor, armband, fönsterhakar, dockskor och döda humlor bildar tillsammans ett minnenas landskap". 
(Egentligen har DN skrivit fel namn, hon heter inte Andersson som det egentligen står i texten, utan Andersen - hon är ju danska).
I mitt instagraminlägg om just den här artikeln, skriver bloggvännen Sven Teglund att "Jag känner konstnären till installationen med gamla saker, hon heter ....  och bor i Luleå. Fint konstverk."


Hajade sedan till när jag såg den undre bilden. 
Ja, men det är ju bensinstationen utanför affären och bilden hade tagits av Johan Roselind, kund i samma butik - tillika manusförfattare till tv-serien Vår tid är nu -. 
Om hans bilder kan man läsa följande: 
"Johan Rosenlind anlägger i sin tur ett lätt dystopiskt  pandemilfilter från turistorten Haverdal. De folktomma bilderna av stängda korvkiosker och bensinmackar tycks skildra en framtid där människan lämnat civilisationen vind för våg".
Såväl den övre som den nedre bilden tillhör Liljevalchs. 


Gårdagskvällen fortsatte med ännu fler förlovningsbesök i Turkiet. Ja, men det är ju helt otroligt så annorlunda allt är i jämförelse med .., ja, jag kan bara relatera till när mina barns pappa och jag själv förlovade oss. Såååå mycket enklare det var  .., och jag själv som då, på inga villkors vis, ville göra något väsen av det hela.
Men här på bilden, där kommer brudgummen och ser så glad ut när han tittar på den fint klädda blivande hustrun och skorna har alla förstås tagit av sig. 


En annan vacker brud och någon anhörig från fästmannens släkt som kommer med ..., ja, med vad .., kanske en tårta eller nånting sånt? Måhända är det hennes svärfar?


Oj, nu kanske det är självaste den blivande brudgummen som dyker upp med fin bukett, jo, så är det nog. Av alla korta filmsnuttar jag tittat på, så är det inte många män som ser glada ut (men dom är kanske blyga), men den här mannen med blå slips, han ler i alla fall. 
Jag tror aldrig att jag har sett så många vackra kvinnor, ja, även män!


Nu är vi inte längre i Turkiet, utan i landet Halland. Och här sitter jag i sticketröja och långkalsonger modell "inte-så-tunna" och snart ska vi ta bilen till affären och därefter har jag tankar på ett dopp, vilket pv inte har. 
Han tycker inte om när det blåser. 
Och det blåser r e j ä l t.

Så här såg det ut när jag tog Harry på promenad innan skidskyttet skulle börja. 
Och tänk, att Sara Hector tog guld i storslalom .., såååå bra gjort med tanke på allt strul som föregick åket! 

Nu mot badväskan bakåt marsch, medan String Royal Orchestra spelar "Young at heart" .., den musiken påminner om min ungdom och kanske nånting som önskades i radioprogrammet "Skivor till kaffet" med Bertil Perrolf. 
Någon som minns det programmet?

Dagens fönster ...


I lördags klockan 16:46 kom det susande ett fönster med en annorlunda gardin, men bäst av allt, en fin hund som sitter lite i solljuset nere till vänster och tittar på den där fönstergivmilda kvinnan med håven!

Tack annannan! säger jag.

söndag 6 februari 2022

Jodå ....


Det blev ett dopp i havet - vi körde till Skallkrokens hamn - bryggan och räcket togs bort tidigare i höstas - nu fick man gå med pyttesteg på betongrampen och längst ner var det alger och förfärligt halt. 

Men det gick bra. 
Man kan ju hasa sig ner i havet och då det dessutom var ovanligt högt vattenstånd, behövde man inte gå mer än kanske sju, åtta meter ut, så kunde man simma tillbaka. 
U n d e r b a r t! 
Tre plusgrader kändes inte alls så fasligt kallt. 
Det är rent obegripligt.

I flera timmar efteråt har jag känt en sån energi och glädje .., har nu påbörjat middagen som blir fiskgratäng (på färsk kolja) med räkor. Såsen ...., mums, så ljuvlig! 

Husets herre har mattelektion i Stora Stensjö .., jag har tänt flera ljus .., och nu har mörkret fallit ute.

(Började igårkväll titta på en brittisk tv-serie i fem delar .., Showtrial är titeln och den verkar  b  r a! Finns hos svt.)

Söndagsfönstret ...

Så här skriver fönsterfångerskan som är på vift i Bohuslän:

"Hej!

Här kommer ett fönster med några fler fönster i.
Fångat på färjan ut till Styrsö. Havet var lite gropigt men båten gick stadigt.

En tur ut i skärgården en lördag i februari blev en fin tur även om vädret var… omväxlande.

Turtlan."

//Tack Annica! säger jag och härligt med ett lite turkosgrönt hav utanför! Och här en liten film med härliga bilder från Styrsö.

På fest bland många andra ....


Jo, jag tycker verkligen att sociala medier på många sätt kan vara en sån gåva till mänskligheten! När jag inte kan somna, tar jag mig ofta en promenad på instagram och igårkväll gick algoritmerna bananas och jag fick om och om igen hälsa på i Turkiet, där olika filmer visade vad jag förmodar var  - antingen någon slags förlovningsfest - eller möjligen bröllop. 

Det var så oerhört fascinerande! 

På alla små filmer stod sååå vackert klädda kvinnor och väntade vid ytterdörren och så - när dörren öppnades - uppenbarade sig hela brudgummens släkt .., där var många gamla tanter med hucklen och där var rundmagade farbröder och alla bar dom på tjusigt inslagna paket och mängder med mat i formar inslagna i spets och rosetter .., och ofta kom så den blivande mannen in sist av alla; med en enorm bukett rosor vilka han förärade kvinnan. 
Någon gång hände det att den blivande maken kom först av alla och några gånger kom han helt alena.

Det som förvånade mig var att deras blickar sååå sällan möttes. 
Männen tycktes så blyga och fick brått att gå in till de övriga! Bara någon enstaka kindkysste kvinnan ..., på någon film såg man händer som försynt nuddade vid varandra. 

Till min förvåning tog så gott som alla gäster av sig skorna i "farstun" .., ja, man har ju så ofta hört att det enbart är vi svenskar som har den vanan (eller ovanan, välj själv). 

Nästa sekvens i filmerna blev att kvinnan kommer med en liten bricka med te eller kaffe - svårt att se vilket det var - och så slår hon sig ned intill sin blivande make .., tittar förväntansfullt på när han smuttar på drycken i den lilla, lilla koppen, ungefär som om det blir godkänt.
Det känns som ett prov, nästan. 
Kanske tittade jag på trettio såna små filmer och allt detta var helt nytt för mig! 
Googlade och läste detta: 

"När flickans familj accepterar erbjudandet är det dags att ha en kopp turkiskt kaffe som förberetts av den kommande bruden. I vissa regioner serveras sherbet istället för kaffe. Det finns också en tradition där en framtida fru förbereder kaffe med salt istället för socker. Om den blivande brudgummen dricker detta kaffe utan klagomål anses det att han blir en bra man. Mötet slutar med valet av datum för avtalet eller engagemanget."

lördag 5 februari 2022

Lördagsfönstret ...


Det måste ha varit någon gång mellan 1974 och 1978 som jag i den lilla bokhandeln i Tibble/Kungsängen köpte boken "Barnen i Vernette" och  s o m  jag läste den för den förstfödda och så småningom för övriga ätteläggar. 

Boken ingick i serien "En bok för alla" och kostade då tio kronor! 
Den är helt underbar! 


Och jag vet precis varför jag tycker så mycket om den .., det har att göra med alla detaljer i bilderna - målade av Bodil Hagbrink - ja, det är även hon som har skrivit texterna.


Perfekt att läsa för småttingar som får vandra omkring på gatorna i Vernette .., och på torget och som här, hos familjen Laurent. Där bor Francis, hans bror och herden med sin familj. 
Och vi får veta att madame Laurent kokar grönsakssoppa i sin största kastrull och att monsieur Laurent just har hängt upp några knippen mogna tomater i mullbärsträdet framför huset. 

Vi får också veta att i huset med den blå dörren bor Francis och alla barnen är vän med denne Francis. Han låter dem nämligen rida på den vita hästen Kiki och han snidar dockstolar och små djur åt dem i olivträ. Längst ner på bilden sätter herdens fru blomsterlökar i fårorna och Lucien, bror till Francis, hackar jord över dem. 
Sist av allt får vi veta att i skuggan av fikonträdet, där ligger herdens hund som heter Cadet. 

Är det inte ljuvligt, så säg!! 


På baksidan av boken står följande att läsa: Gisèle, Olivier, Jean-Pierre och Sabine, som vi möter i boken, hjälpte till att skriva texten, så att allt skulle bli precis som det är hos dem i Provence i södra Frankrike.

(Och ja, jag vet att jag har skrivit om det här långt tidigare, men det hjälps inte. Det är ju bara att hoppa över för den som inte uthärdar ,-).

fredag 4 februari 2022

Dagens fönster ...


... skymtar bakom ryggen på sonens svärmor, den alltid så underbart rara Monica! 

Ja, just det, det här var när vi spelade "När då då?" under ett besök hos dem och oj, så mycket skratt det spelet genererade! 

Det var Monica och Claes som sålde huset i Vetlanda och tog sitt pick och pack och flyttade till Malmö, närmare dotter och kanske ännu mera: närmare minstingen. Inte en sekund lär dom ha ångrat beslutet att i pensionsåldern bryta upp och lämna Småland för Skåne.

Förmiddag i landet Halland ...


Det blir det vanliga .., men ändå inte. 
Pv:s  träningscykel har pajat, den blir svindyr att laga och tio i sex - i hällregn och mörker - skjutsar jag honom till bussen, den som går från Stora Skipås och in till Halmstad. 

Sen hemåt. 
Det blir eld i kaminen .., kaffe och en rostad macka med ost och marmelad - när hände det senast - och hjälp, så gott det var! Harry som deppar när inte familjen fullkomlig, lägger sig i gästrummet. 
"Kooom nu Harry! Kom och lägg dig här hos matte på soffan!" ropar jag. 
Nej, han kommer  i n t e. 

Tittar på morgon-tv där det handlar om dom olymiska spelen .., om snöovädret längs E4:an norröver och så intervjuas vänsterpartiets Nooshi Dadgostar,  hos såväl tv4 som hos SVT. 
Oj, så snårigt det blir och så osäkert hon svarar .., det känns som om orden är inprogrammerade (som så ofta hos partiledare), men det är nästan på gränsen till pinsamt, så där så man önskar att intervjun ska ta slut. 
Man våndas liksom med den som intervjuas.
Ja, hu .., tur att man inte är partiledare!


Gårdagens ishalka på Ejdervägen har nu tackat för sig, men igår var det annorlunda.
Då valde jag att ta vägen via Ecke och Britts tomt (där det inte var så här grönt, det här var från i somras), förbi grinden (där en gång Nelly fastnade mellan spjälorna ...)  och så tog vi stigen mellan vägen och bäcken. Av och till fastnar yllekappan i taggiga slånbärsgrenar i knähöjd och jag förundras över att Harry fixar det så bra. 
Han liksom bara duckar.


Så har den nya kyl/frysen kommit på plats och trätt i tjänst. 
Mellan det gamla kylskåpet och arbetsbänken har diverse platta saker hamnat i kläm;  liksom hasat ner. Där var ett presentkort på en restaurang (som vi har letat det!), några vykort och så tre små summeringar av lika många somrar. 
På bilden är det glädjen från sommaren 2010 som jag håller i handen. 
För mig är det här ett bra sätt att komma ihåg det som hände; vardagligheter som annars så lätt kanske faller i glömska. 

"Den glada mannen i Falkenberg" .., jo, det minns jag så väl! 
Jag passerade en bank och där utanför kom en man gående och han looog så varmt och vi utbytte kanske tre meningar - om vad minns jag inte - men jag minns däremot hur varm jag blev inombords och ändå var det ett så oändligt kort möte.

"Ingbritt Persson" står det på den översta raden.
Ja, henne glömmer jag aldrig. 
Det var i juli 2010 .., jag höll på att städa ur lägenheten i Ystad, jag var svettig och trött och slut på och vi skulle några timmar senare köra med flyttlasset hit till Stensjö. 
Då ringde det på dörren och jag öppnade och där stod till min förvåning Ingbritt, trogen kund i lilla affären där jag arbetat i tretton år. 
I famnen hade hon en blomma. 
Det blev ett kort möte .., hon sa att hon fått bråttom när hon förstod att det var flytt på gång och nu ville hon bara tacka för vänligt bemötande i kassan under alla åren. 
Av alla arbetsbetyg och sånt man fått när man slutat på en arbetsplats, finns det inget - absolut inget - som har gjort mig så innerligt glad, som blomman från Ingbritt.

torsdag 3 februari 2022

Dagens fönster ....


Å, ni underbara fönsterfångerskor! 
I förrgår fönster från Skellefteå, igår från Porto och idag från Karlstad! 

Så här skriver den som höll i håven: !

"Hej! 

Lite dålig skärpa och fångat med mobilen när mörkret lagt sig så inte den bästa fotokvalitén. Men lite vackerhet’  kommer väl med.

Fönstren finns på en innergård här i Solastan. Huset ligger längs en av stadens shoppinggator (… ja när folk shoppade mer på stan…) Baksidan mot innergården är däremot mer anonym.

Skulle vara spännande gå in där i trapphuset och se fönstren mer på nära håll.

Turtlan".


onsdag 2 februari 2022

Det bästa ...


Det bästa idag, den här onsdagen i februari, det var nog besöket hos Ecke och Britt i Halmstad. Ett sånt där "vi tittar in och ser om dom är hemma och tar med oss nånting till kaffet - besök". Jo, dom var hemma. Den vita Saaben som nog sett sina bästa dagar, stod prydligt parkerad på infarten. 

Och så blev vi där ett par timmar och det är så knepigt för Ecke, han har liksom tappat all rumslig uppfattning sedan han blev helt blind, men vi försöker styra honom rätt så gott det går. På köksbordet, på lingonduken, stod en liten vas med vintergäck och snödroppar. 


Harry blir verkligen  ö v e r l y c k l i g  när han får hälsa på sommarhusgrannarna och han springer och skuttar och tack och lov för dagen nyklippta klor! Allra mest håller han sig nära Britt. Hon brukar nämligen öppna kylskåpsdörren och se om där finns nånting ätbart att ge honom .., nån liten korvbit eller så, men idag blev det en halv sockerkaksbit med lingon. 
Det gick det med.

"Thomas, du kanske kan hjälpa oss med tv:n?" sa Britt. 
Den hade helt avlidit - tv:n - och hon som verkligen tycker om att leta efter bra program. För den som är blind, kanske det spelar mindre roll, då blir radion det viktigaste. 

Nu brukar pv inte kalla sig för ett tekniskt geni, men hur som haver lyckades han ordna så att allt blev som det skulle och på tv-skärmen kunde vi se  Carina Bergfeldt intervjua en ung man och Britt var så glad. Hon hade tittat på Ingmar Bergmans film "Det sjunde inseglet" (det gjorde inte vi) och hon berättade om när Ecke och hon i sin ungdom hade suttit på en servering och in kom en stor del från inspelningsteamet och slog sig ned och skulle äta. Vilket äventyr! En av dem var Gunnar Björnstrand.

Det är han som är på bilden. 
"Å, han hade som en slängkappa på sig och var så stilig!" sa Britt. 


På väggen bakom Ecke skymtar fyra tavlor, alla med motiv från Ystad. 
Den längst ner till höger hade Eckes far fått av en arbetskamrat, minns jag rätt så arbetade pappan i hamnen. Ecke har verkligen gjort en klassresa. Och tänka sig, denna nittiofemåring tog fram sin Ipad och visade pv hur man nu kunde följa hur solcellerna på taket generade kilowatt-timmar! 

Om Ystad i allmänhet och var han bodde i synnerhet, pratade vi också. 
Och om torskfisket som nästan är obefintligt numera .., om YIF och handboll (ringde upp mina barns pappa som i högtalartelefon berättade om sin tid som engagerad i föreningen, jodå, dom hade gemensamma bekanta!)  och jag tänkte att Ecke är så fin i sin blå sticketröja, han har nämligen så vackra blå ögon .., men ljusare än färgen på tröjan. 

Den stora tavlan i mitten, den visar prästgården - eller det som var prästgård - när Britt växte upp. Hon tyckte så mycket om sin konfirmationspräst som bodde där, det var anledningen till köpet av tavlan. 

Sist av allt åkte vi till Elgiganten och köpte ny kyl/frys, men inte i två delar, det ryms inte i köket, utan som tidigare. Ja, vi och vi ..., det är pv som betalar såna saker i huset. Jag betalar mattor och annat som blir fint. 

Nu är kylskåpet på plats, pv - som ska arbeta i morgon - har gått i säng och jag ska skriva till min syster i Australien. 

Men allt det ovanför, det var verkligen det bästa idag.

Dagens fönster ....

 ….. kom seglande från Portugal och kanske heter butiken "Rosa Malva" och jag tänker att det liknar ett Majblommemärke - den rosa blomman, alltså -. 

Tack annannan, du flinka fönsterfångerska!

tisdag 1 februari 2022

Den ena och den andra ....

Har tittat på SVT-programmet med Lars Lerin och hans vänner vilka också varit beroende av droger. 
Öppenhjärtiga människor. 
Så mycket elände och så mycket styrka.
Så mycket glädje. 
Så mycket stolthet.
Men också .., sorg över sånt som inte kan göras ogjort. 

Från skrivbordet i rummet intill hördes - och hörs ännu - youtube-prat (läraren Agne Paulsson från Kristianstad) och ämnet är matspjälkningsapparaten. 
Aha.
Pv förbereder för lektion i naturkunskap på torsdag.
I skrivande stund handlar det om ringmuskeln.


Snyggt och lockande omslag, ja, då föll jag.

För övrigt är min säng renbäddad och Harry fick brått att krypa i säng. 
Med mig upp ska jag ha den bok jag idag lånade på biblioteket i Harplinge, nämligen "Främlingen" av Elly Griffiths. 


Vi var totalt tre personer där inne; det var bibliotekarien, en kvinna som egentligen är från Ljungby och som jag känner som kund i affären, och så jag själv. Det slog mig att man numera per automatik står tre, fyra meter ifrån varandra vid ett samtal och jag undrar verkligen om det - själva avståndet - kommer att förändras, även om och när pandemin tackat för sig.

Nåväl.
Inger i Skellefteå som läser så kopiöst mycket, rekommenderade denna Elly Griffiths böcker, vilka finns i en lång serie. Den serien vill jag börja från början med och det visade sig stört omöjligt just nu - det mesta av henne var utlånat - så jag tog en fristående historia. 
Känns som ett bra flyt när jag läser. 

Det är ju ofta så tycker jag, att det är just den där känslan av hur bokstäverna faller sig, som gör att - i alla fall jag själv - faller för en bok. (Ingen känsla får mig att njuta mera än Torgny Lindgrens sätt att skriva. Eller Frank McCourt. Det är själav rytmen).

Här får man i alla fall lyssna till Elly Griffiths, t.ex varför hon bytte sitt ursprungliga namn till sitt nuvarande.

Kommer ni ihåg Annika ...?

Ja, bloggvänner som varit med länge, gör det säkert. 

Den alltid så rara och glada Annika från Ystad .., hon som under mina år i Skåne arbetade i en klockaffär/urmakeri, men som numera driver egen klockbutik i centrala Ystad. (Filmen togs genom mitt öppna fönster i lilla 1:an).

På instagram (här är en av anledningarna till att jag tycker så mycket om instagram, alla har ju inte lust att blogga ..) har Annika lagt ut bilder av glasbitar, vilka hon funnit på stranden ..., såna här, alltså. 


Finslipade av havet.


Som små smycken! 


Och så blir det så här vackert av det hela! 
Tända ljus t.ex, nu innan stormen skulle svepa över vårt land.
Utifall att strömmen skulle tacka för sig.

Så här skriver Annika: "Det har blivit som en sorts meditation för mig. Promenera till havet och i lugn takt leta efter stenarna (som alltså är glasbitar) i havsbrynet, där vågorna sveper fram. Lyssnar till havet, hittar lugnet. Och stenar!


Och så här: en brasa att värma sig vid. 


Och de allra vackraste snödroppar!! 

Hon fortsätter: "Och nu när jag behövt vara i karantän i omgångar har jag börjat plocka fram de där stenarna som tidigare bara legat på ett fat. Rogivande."

Ja, jag tycker att det är såååå vackert alltsammans! 
Och tack du rara Annika att jag fick visa dem här på bloggen!

 Hitochditväder ...


Det började med regn och nu snöar det rejält. Stora lapphandskar som kanske inte längre får heta lapphandskar, men så sade man förr. Och säger jag nu. 

Efter alla åren i södra delen av vårt land har jag i alla fall lärt mig en sak: februari kan vara en lurig månad. Ena dagen sitter man på sin rumpa i hästhagen och dricker kaffe i solskenet och nästa dag vräker snön ner. 


Då kan man kan pigga upp sig med ett helt underbart (och tämligen ålderstiget) urklipp från Dagens Nyheter och den i mina ögon så eminente skribenten Åke Ekdahl. Ja, brevet är ju från den svartvita flugsnapparen, men adressaten är minsann herr Edahl.


För många år sedan, tio kanske, såg det ut så här en morgon i början av februari, ja, på altanen, alltså. Där finns nu ett högt älskat uterum och bilen som skymtar är nog den röda Volvon, den med sitt .... annorlunda innertak. 

Nu ska jag avsluta det här inlägget för att färdigställa ett annat, men där jag först ville få okej från den som tagit bilderna och det är bara sååååå ljuvligt och påhittigt! 

Vi hörs.
Eller ses här, om ni vill.

Dagens fönster ...


Så här skriver fönsterfångerskan: "Nu har solen nått så högt över trädtopparna, att den lyser in i vårt matrum. Fönstret speglar sig i tavlan. ellem". 

Tack ellem! Vilken vacker och vilsam bild! hälsar bloggmadamen.


måndag 31 januari 2022

Summa summarum ....

... har det varit en bra dag. 

En bra måndag. 

Pv har, tillsammans med ordföranden i Vägföreningen, röjt i ett område någon kilometer härifrån. Klart är det inte, men det tog halva dagen och mer därtill. Det är mest små träd eller buskar .., och nu ligger en hög här ute på gräsmattan, ja, det blir väl ved till nästa höst. 

Hade middagen klar när han kom hem (stekt torsk med grönsaker, potatis och god sås på creme fraiche/fiskbuljongtärning) och på bänken står en bytta med deg som ska förvandlas till grahamsbullar - goda till frukost -. 

Kände mig för ovanlighetens skull aningen huslig, men bara aningen.


Röjningen pågick i närheten av Platåvägen och kör man ytterligare en bit söderut, ja, men hjälp, så vackert där är. Det är väl ungefär halvvägs till Steninge från oss. 


Inledde för övrigt morgonen med att titta på SVT:s Morgonstudion och därefter lyssnade jag till Sveriges Radio. Det var så enbarmligt tråkigt .., samma sak varje dag .., det är covid-läget och det är president Putin som håller övriga världsledare likt marionetter i sin hand. 
Stängde av allting. 

Och soligt och fint har det varit och med posten kom mitt favoritschampo och pv hade beställt en sån här pigg till stavarna, den som man får fäste med och som inte gick att finna inne i Halmstad. 

För övrigt kan meddelas att våra respektive döttrar - båda insjuknade i covid - tycks vara på bättringsvägen. Madamen i Upplands Väsby som varit sjuk längre .., lät riktigt pigg, medan H i Halmstad lät jättesjuk igårkväll, men kände sig nu bättre. Härligt.

Och så ett måndagsfönster ...

Pv tog sig an västerfönstret och jag två övriga. 

Det blev inte så bra resultat för någon av oss, men det var nästan hopplöst att se nånting genom rutorna, på grund av allt salt som kommit från havet och med blåsten. 


Igår hade Gunhild namnsdag, i dag är det Ivars tur. 
På stolen i köket i Malå satt - när bilden togs - en gosse vars ena mellannamn är just Ivar (som hans morfar) och det kan jag ju säga, att särskilt lycklig över detta har han aldrig varit. 
Men jag är. 

Bilden togs när mamma  - efter någon månads besök i Sverige - någon dag senare skulle återvända till Bolivia och jag tog då så många bilder jag kunde av henne. 

Så vackert hår hon hade och knappt ett grått hårstrå, fast hon ju måste ha varit tio år äldre än vad jag själv är nu, när bilden togs. 

Kanske pillar Ivar-gossen på en lös tand ...? 
Året därpå flyttade vi till Ystad.


söndag 30 januari 2022

Utflykt i det gröna ...


Tänk, att man kan må så bra av en liten promenad ner till hästhagen (där det enbart sommartid går hästar, i vår och somras var det får som höll till där) och där slog vi oss ned i lä, med en berghäll bakom ryggen och solen mot ansiktet! 

Vi hade kaffe i termos ., var sin bit citronkaka och lite smarrigt till harry förstås (i minsta sortens Sia-glass-bytta). Alltså var alla nöjda. 

Så där satt vi, pv, harry och jag själv .., och hade havet på vår högra sida och nej, det var inte så här mörkt - det var ju soligt, blåsigt, men fint ..,  - men jag fick mörka bilden för att harry skulle bli fin. Älskade Harry! I maj fyller han elva år.

Efter att inte ha sovit knappt nånting natten mot idag, kämpade jag mig för att hålla sömnen stången, då det ju var EM-final i handboll och hurra, hurra, vilken spännande match! 

Man anar ju från vilket håll vinden alltid kommer ., när man tittar på raden av dessa träd vilka hukar mot öster. Det är al .., dom står vid kanten av bäcken.


Sigge låg i så här i växthuset och njöt av sol och värme (och framför allt: lä!) när vi travade iväg. Jag kan meddela att han låg exakt likadant när vi kom tillbaka.

Dagens fönster ...

Hon är duktig på att upptäcka fyrfotade vänner som tittar ut över världen, ja, hon den här madamen i Portugal.

Tack! säger jag. 

Söndag i slutet av januari ...


Och idag har Gunhild namnsdag. 
En av alla kvinnor med det namnet var mina systrars mamma .., hon som inte fick leva längre än till några år efter trettio. Hon hade tre namn: Gunhild Evalda Adelina, men under hela min uppväxt hörde jag bara henne kallas "Gunna". 
Det är hon som är på bilden här ovanför och den lilla tösen är min syster i Skåne; Rigmor. Rosett i håret .., så typiskt den tiden.
Bär pappa ett sorgband på sin kavaj/uniform?
Om min syster var två år kanske när bilden togs, då borde det ha varit 1943. 
Vem dog då?

På spiselhällen i Malå stod under alla år ett fotografi av Gunna. Hon bar då en norsk lusekofta (såg det ut som) och hade en slags turban virad runt sitt huvud, kanske efter någon behandling i Stockholm (hon hade behandlats för en hjärntumör och läkaren hette Olivecrona). 


En till Gunhild känner jag - nämligen den rara  moster Gunhild som gifte sig med mammas lillebror Olaf -. 
Här står hon ko i det som en gång var mormors kök och lagar mat och svanstippen av en hamiltonstövare skymtar vid den röda pilen .., och den observante noterar förstås att Gunhild, precis som jag själv, går barfota inomhus sommartid. 
Vitlök har hon tydligen använt också. 


Och så kom stormen igårkväll. 
Det gick ändå över förväntan. Ett stort träd längs grusvägen åkte i backen och det är i det "hiet" som näktergalen brukar sjunga. Träden är kala och ser mer döda än levande ut, men det tycks inte bekymra den skönsjungande pippin. 

Nu ska vi ut i solen och dricka kaffe och ta en bit citronkaka .., sitta i lä mot några klippor och bara njuta, innan det blir eftermiddag och handbollsfinal. Hjälp, så spännande!