måndag 31 januari 2022

Och så ett måndagsfönster ...

Pv tog sig an västerfönstret och jag två övriga. 

Det blev inte så bra resultat för någon av oss, men det var nästan hopplöst att se nånting genom rutorna, på grund av allt salt som kommit från havet och med blåsten. 


Igår hade Gunhild namnsdag, i dag är det Ivars tur. 
På stolen i köket i Malå satt - när bilden togs - en gosse vars ena mellannamn är just Ivar (som hans morfar) och det kan jag ju säga, att särskilt lycklig över detta har han aldrig varit. 
Men jag är. 

Bilden togs när mamma  - efter någon månads besök i Sverige - någon dag senare skulle återvända till Bolivia och jag tog då så många bilder jag kunde av henne. 

Så vackert hår hon hade och knappt ett grått hårstrå, fast hon ju måste ha varit tio år äldre än vad jag själv är nu, när bilden togs. 

Kanske pillar Ivar-gossen på en lös tand ...? 
Året därpå flyttade vi till Ystad.


6 kommentarer:

Gunnel sa...

Vad modig din mamma var. Att på äldre dar åka till Sydamerika och hjälpa sjuka och fattiga, det är praktisk solidaritet och inte bara prat.

Elisabet. sa...

Gunnel: ja, i alla fall lite äventyrlig. Och modig också, på ett sätt.

Carin sa...

Hur många år bodde din mamma i Bolivia? Var du någonsin där och hälsade på? Måste ha varit svårt för familjen som blev kvar i Sverige, i synnerhet för dig som yngre.

bettan sa...

Ivar är ett vackert namn.

Elisabet. sa...

Carin: under hennes första tid i Argentina - ute i bushen - hälsade min före detta man och jag på henne. I Bolivia, aldrig. Det var så hemska, branta vägar där det stupade rakt ner, nej, jag hade aldrig vågat. Totalt var mamma i SA i tjugo år. Hon kom hem vartannat eller vart tredje år, hemsänd av Pingstförsamlingen. Då var hon hemma kanske en månad, ibland två och ägnade sig nog mest åt att resa runt och samla ihop pengar och sjukhusutrustning, kläder, mediciner, glasögon mm.
Jag var 24 år när hon gav sig iväg och vi hade då köpt huset hemma och löst ut mina systrar. Jo, jag kunde sakna att hon inte lärde känna sina barnbarn, särskilt den yngste som kom 1986 och som inte kände igen henne när hon under besöket hemma hämtade henne på förskolan.
Men hon var enastående på att skriva brev (det var vi också), så egentligen kändes inte avståndet så stort.
Varje vecka hade vi ett eller två brev i postlådan.
Det blev ett långt svar :).

Elisabet. sa...

bettan: det tycker jag med. Jättefint, t.om.