Lördagsfönstret ...
Det måste ha varit någon gång mellan 1974 och 1978 som jag i den lilla bokhandeln i Tibble/Kungsängen köpte boken "Barnen i Vernette" och s o m jag läste den för den förstfödda och så småningom för övriga ätteläggar.
Boken ingick i serien "En bok för alla" och kostade då tio kronor!
Den är helt underbar!
Och jag vet precis varför jag tycker så mycket om den .., det har att göra med alla detaljer i bilderna - målade av Bodil Hagbrink - ja, det är även hon som har skrivit texterna.
Perfekt att läsa för småttingar som får vandra omkring på gatorna i Vernette .., och på torget och som här, hos familjen Laurent. Där bor Francis, hans bror och herden med sin familj.
Och vi får veta att madame Laurent kokar grönsakssoppa i sin största kastrull och att monsieur Laurent just har hängt upp några knippen mogna tomater i mullbärsträdet framför huset.
Vi får också veta att i huset med den blå dörren bor Francis och alla barnen är vän med denne Francis. Han låter dem nämligen rida på den vita hästen Kiki och han snidar dockstolar och små djur åt dem i olivträ. Längst ner på bilden sätter herdens fru blomsterlökar i fårorna och Lucien, bror till Francis, hackar jord över dem.
Sist av allt får vi veta att i skuggan av fikonträdet, där ligger herdens hund som heter Cadet.
Är det inte ljuvligt, så säg!!
På baksidan av boken står följande att läsa: Gisèle, Olivier, Jean-Pierre och Sabine, som vi möter i boken, hjälpte till att skriva texten, så att allt skulle bli precis som det är hos dem i Provence i södra Frankrike.
(Och ja, jag vet att jag har skrivit om det här långt tidigare, men det hjälps inte. Det är ju bara att hoppa över för den som inte uthärdar ,-).
11 kommentarer:
Oh vilken fantastisk bok! Hoppas jag hittar den på bibblan...
/ Carin
Carin: ja, jag var nog den som hade mest glädje av den - och har ÄNNU -! Lycka till!
Det är så roligt med bilder där det finns mycket att upptäcka!
Och visst är det något visst när författaren även har illustrerat själv...
mossfolk: ja, verkligen! Jag minns att ovanför Annas säng hade jag ett tygstycke eller möjligen en stor affisch och där hände allting .,. det var som en saga bara den att titta på!
Ljuvligt var ordet!
Bilderna påminner mig om Evas (Bakom berget) fina målningar.
Vonkis: ja, det är nog därför jag tycker om hennes lite naivistiska målningar, dom går rakt in i hjärtat!
Nu är jag på tvären igen. Utan några andra avsikter alls än att säga att för mig är naivistisk konst nästan det värsta jag vet. Och har varit ända sedan jag varit liten och fram till jag själv blev utbildad konstnär. Det är något med de bristande perspektiven, de onaturliga färgerna, ansamlingen av plottriga detaljer i fullkomligt felaktiga proportioner … ja precis allt tycker jag är fel, fult och framför allt just barnsligt. Ett manér. Jag vet ju förstås att många med dig älskar detta och det är ju så det är - det som tilltalar den ene älskas inte av den andre. Och det finns inget rätt eller fel i det.
Men för mig är det så ”illa” att jag till och med har svårt att ens titta på den här sortens bilder. När det gäller bilder från just Provence där jag bott och insupit atmosfär, stämningar och färger i över tio år, är ju Lennart Jirlow förhärskande inom den här konsttraditionen och säljer till hutlösa priser därnere vilket är fullkomligt obegripligt för mig - en innegrej har det varit i många år. Och varken han eller din sagoboksmålare har fångat något enda av det som är utmärkande för just Provence, inte en enda färgskala är rätt. Himlens färg är inte blå på det sättet, husfärgerna och taken ser inte ut så, det gröna är annorlunda grönt, olivträden förstår man inte ens att det är såna. Det här är en svensk sommarfärgskala som har översatts till sydfransk. Och berättelsen har ju ingenting med franskt byliv att göra. Kanske att det var så för hundra år sen.
Men som ren fiktion och just ”saga” fungerar den säkert, särskilt om den berättas med kärlek och inlevelse som du upoenbarligen gjort. Du får ju pröva den nu på de små minsta i din närhet tänker jag?
Och som sagt - så helt annorlunda kan bildupplevelser vara!
Monet: ja, jag vet sedan tidigare att du inte tycker om såna här målningar, men det gör ju inget - jag fortsätter att älska dom här bilderna -! För mig spelar det ingen roll om himlen eller olivträden inte har rätt färg; det är ingen geografilektion eller exakt-hur-det-ser-ut-tillvaro jag - via boken - ville förmedla för småttingarna, utan mer en känsla av en annan tillvaro, ett annat slags liv. Jag älskar den! (Och Bodil Hagbrink, som ännu är i livet, upplevde den uppenbarligen så i mitten av 70-talet och var och en har ju rätt att förmedla SIN känsla).
Jag skrev det här, inte för att säga att din upplevelse är ”fel”. För det är den ju själkvklart inte. Jag skrev det heller inte för att provocera utan enbart för att ge en annan ”bild” av hur man kan känna, tänka och reagera inför vissa sätt att uttrycka sig konstnärligt. Och eftersom jag nu råkat ha bott just i de här trakterna under ganska lång tid och dessutom i en liten olivby bland bergen med sina traditioner så kan jag ju också säga att själva berättelsen inte längre stämmer. Det var säkert så i en inte alltför avlägsen forntid men verkligen inte nu längre. Just därför är det ”en saga” utan verklighetsförankring för mig. Så det kanske man ska förmedla till småttingarna ändå - att det här var för länge sen. Ungefär som Tant Brun, Grön och Gredelin som ju också är charmiga dåtidsberättelser.
Monet det är himla tur att vi är olika.Men tycker nog att du är liiite nedvärderande i tonen
Monet: nej, jag tror inte att jag behöver förklara för en treåring att det här var för länge sedan .., man kan peka på hunden Cadet och hästen Kiki och vad barnen gör och tanterna och farbröderna. Mer avancerat än så behöver det inte vara.
Babsan: jag hoppas verkligen att författarinnan/konstnären inte läser här. (Det händer ju ibland att någon googlar sitt namn och så ..). Så ledsen jag skulle bli att höra att det jag gjort är så eländigt dåligt, men hon kanske är av annat virke än jag själv ,-).
Skicka en kommentar