Det blev en lite omtumlande dag igår.
Först medarbetaresamtal i en timmes tid och under årens lopp har jag arbetat i olika butiker, men det här med samtal med chefen - i enrum och utan stress - det har sannerligen varit en bristvara.
Fram tills nu.
I en timmes satt vi i lilla kontoret och allt möjligt togs upp, däribland min uppsägning och att jag faktiskt tackar för mig den 22:a juni 2018. Det kändes bra. Som om en ny fas i ens liv tar vid och som om jag nu står på tröskeln och har ställt dörren lite på glänt; ungefär som när man är på väg ut, men ändå inte stängt dörren.
Joakim frågade också om det fanns nånting som jag tycker att jag borde förbättra, ja, han sa det inte direkt så, men andemeningen var den, och jag loooog och sa att det finns hur mycket som helst att förbättra, för så är det ju. Det blev ett bra samtal, tycker jag.
Och nu ska jag lämna över mina uppgifter till underbara Cornelia A så hon får skola in sig.
Så roligt för henne! Det här att ha egna ansvarsområden, det tror jag verkligen på, då blir arbetet genast mer betydelsefullt.
 |
| Cornelia ... en ängel rakt av! |
Lite senare på dagen kom en kund in och skulle hämta ett paket.
När jag knappade sifferkoden på datorn, såg jag att paketet skulle ligga på hylla B01, men se där fanns inget sådant att hämta; inte i kundens namn!
SOM jag letade!!
Gick igenom alla hyllorna- om och om igen ..., samt lådorna där vi har våra rekommenderade brev/paket, men icket!
Till slut frågade jag kunden om jag möjligen kunde få hennes telefonnummer, så skulle jag leta igenom allt igen senare på eftermiddagen, då vi hade lång kö i kassan och jag började känna mig rent illamående.
Nej, hon ville absolut ha sitt paket.
Till slut bad jag Cornelia som då stod i kassan, att gå igenom hyllorna och hon, som är längre än jag själv, upptäckte att det lilla kuvertet glidit ner bakom sin hylla! Ååå, vilken lättnad!
Så jag tag kuvertet och letade upp kvinnan som just då var vid fruktdisken, kramade om henne och förklarade hur det hela låg till ., och att jag hade blivit så nervös så jag knappt kunde tänka klart, ja, hon såg aningen bister ut medan jag letade och letade, ja, det blev så bra allting på slutet och jag sa som det var att det absolut inte min förtjänst att det efterlängtade paketet (som egentligen var ett fodrat litet kuvert) kom fram, nej, det var Cornelias!
Det var full fart hela kvällen och vi hann verkligen inte med det vi - i vanliga fall - brukar hinna med.
Allt blev lidande!
Nåja, schemat kommer att förändras, så framöver blir vi fler på eftermiddagarna (som det nu är, så är vi bara två från klockan tre, ja, i kassan) och det känns bra!
Kom hem .., föll ihop i soffan .., berättade om dagen som varit .. pv vittnade om skoljobbet (han drömmer nog också om pension ...) och stöp i säng!
Nu stundar ledig dag och det känns sååå bra!
Kanske vankas ett dopp i havet?
3 kommentarer:
Det där med utvecklingssamtal är så värdefullt. Det går ofta upp många "ljus" för båda parter.
Själv har jag suttit på båda stolarna många gånger i min "karriär".
Är glad för att vi ännu har postkontor. Kunna hämta ut paket utan att orsaka stress och kö och aldrig nånsin har jag känt att jag skulle vilja handla mat samtidigt :) Skönt att hon fick sitt kuvert, kan ju ha varit nåt väldigt viktigt.
Bert: ja, det känns skönt med såna samtal .., och jag som alltid arbetar kväll, har jag sällan någon att prata med om det är nånting.
Steel City Anna: för henne var det väldigt viktigt, så jag förstår henne! Det var viktigt för mig också, tänk, om vi inte hade hittat kuvertet!!
Skicka en kommentar