Och i dag ...

... fick jag säga hej till Fourmum, som kom och hälsade på i kassan.

Det var hon och hennes familj och ååå, så roligt det var och ååå, så trist att jag inte kom ifrån kassan just då!

Och tänk, att alltid känns det som om man träffar gamla bekanta, när det gäller bloggare som varit med ett tag.!

Tack som tittade in i affären!! säger jag.

Åtta bilder från Haverdal / Särdal ...

Den för mig okända "Titti" har skickat bilder från Haverdal, inte långt härifrån.
Det är alltså i det långsträckta Haverdal som jag arbetar.
Fast detta är i Särdal (har jag nu fått veta i efterhand ,-).


Och när jag ser bilden, kommer jag ihåg att min australiensyrra - då, i sin ungdom -, alltid pratade om att hon ville han en Saluki när hon blev äldre.

Så blev det inte.
Nu har hon en liten trasselsudd av okänd modell som heter Sophie.
Nej, det blir inte alltid som man har tänkt sig.


Häromdagen fick jag ett mejl från en rar kvinna som skrev att Halland lockar.
Ja, lockar så mycket att kanske när hon går i pension .., då skulle hon kunna tänka sig att flytta söderut och just till det här outsägligt vackra landskapet.


I lilla Oskarshamn (eller Oskars Hamn) här i Stensjö, ligger pv:s båt.
Ännu inte upptagen.

"När tänker du ta upp båten ..?" frågar jag pv i skrivande stund.
"Tja ..., om en månad kanske ...", svarar han.






I början, när jag mest mejlade med pv, berättade han om dansbanan i Västerhagen.
Dit skulle han cykla och ta sig en svängom, skrev han.


När jag passerar här med moppen, då är jag nästan framme vid affären.
Nu är det tomt och tyst i hagen.

Och tack för bilderna "Titti"!

Dagens fönster ...

... visar utsikten genom ett flygplansfönster - det handlar om sträckan Arvidsjaur - Stockholm -, och det var rallymadamen som tog bilden.

Kväller ...

Och här har vi promenerat ikväll.

Det var närapå m a g i s k t.

Frost ...

När man tappar bort sig själv ...

Spaghettihåret.
I ytterligare tjugo minuter ska det vara så rakt.

Klockan 9.00 har jag tid hos frisörskan i stan och jag får slå mig ner i stolen längst till vänster och frisörskan, som är tjugotre år, frågar vad jag har tänkt mig och jag säger att .., ja, du får fria händer .., men inte kort bara, det har jag inte haft på säkert trettio år.

Och frisörskan kommer med fyra svarta byttor innehållande färgmedel och hon smetar på med en pensel och lägger folieremsor lite här och där, allt medan jag stirrar på kvinnan mitt emot mig; hon i spegeln, hon med det svarta plastförklädet runt halsen .., hon som ser så blek och sliten ut.

Hon som är jag.

Och den vänliga frisörskan pratar om allt möjligt, eller hon frågar.

Hur många barn jag har, vad dom/jag arbetar med, var jag kommer ifrån ("Västerbotten ...? Var ligger det ...?"), hon frågar om jag tycker om att resa (själv ska hon åka till Vietnam i slutet av november), vad jag gör på min fritid och lite sånt.

Och det blir prat om medicinsk yoga, om stress och olika sorters hårschampo.

När all färg pytsats på mitt huvud, får jag sitta i en modern hårtork som liknar nånting som skulle kunna höra till en rymdfarkost och jag tänker att hon nog har glömt att slå på värmen, för där hörs inte ett ljud, bara Lisa Ekdahl som sjunger diskret i bakgrunden.

"Känner du till Spotify ...?" frågar frisörskan när jag undrar vem som sjunger och jag ler och säger att jo, det gör jag.

Efter tjugo minuter blir det ny stol; nu ska allt sköljas ut och frisörskan masserar min hårbotten så jag nästan somnar - det är helt ljuvligt underbart! - och så blir det föning och klippning och håret plattas och sen är det klart - då har det gått på pricken tre timmar -!

Mitt hår är då så platt som jag aldrig i mitt liv varit med om .,. ja, som spaghettistrån nästan .., och jag känner absolut inte igen mig själv - och läsglasögonen trillar av - så glatt är håret och de andra kunderna säger "men ååååå, så fint!" (minnesgoda bloggläsare kanske minns dom här fönsterlamporna som såg ut som en massa spretande strån och med nån slags diod längst ut på toppen, precis så känns håret!) men jag vill bara hem och få tillbaka mig själv och jag skyndar mig att betala och tar sikte på bilen och ibland tittar jag mig i backspegeln, men det är ju någon annan som sitter där .., var har hon tagit vägen - hon som är jag -?!

Väl hemkommen ställer jag mig i duschen och det raka spaghettihåret rinner rakt ner i avloppet och efter en stund har lockarna kommit tillbaka och jag ler för mig själv och tänker att det faktiskt inte går att förändra sig hur mycket som helst och nu får det vara som det är.

För övrigt var det hur trevligt som helst.

Mossa ...

Ungefär så här känns mitt hår, just nu.

Men idag ska det bli andra bullar av.

Nybakade.

Jag ska nämligen till frissan och trasselhåret ska pysslas om efter konstens alla regler.

Ja, det är vad man kan hoppas på.

Till frisören går jag alldeles för sällan och var gång det händer, är jag lyrisk!

Och jag kommer ihåg 60-talets besök hos tant Laura på Ringvägen i Malå.
Tant Laura hade salong i husets källare och det doftade läggningsvätska och där fanns Wella hårtorkar på hjul .., och där var förstås damtidningar ..,och såklart hårrullar av rosa eller ljusblå plast, men där fanns också såna som var av småpiggig stål.

Laura hade - tillsammans med sin familj-, bott i Liberia, och jag minns absolut inte hur hon såg ut, men alldeles tydligt minns jag dofterna och själva känslan av att få följa mamma och se henne bli fin i det outsägligt tjocka håret.

I samhället hade även Asta Stenberg hårfrisering och även Hildegard Cederlund drev salong.
Det var för övrigt Asta som gjorde hål i mina tonåriga öron.

Malås herrar fick gå till Sundbom (som liknade Sluggo i serien och Sluggo och Lisa) eller Torkel Lind (som även klippte damer) och i väntan på sin tur, satt karlarna och kände sig kulturella .., ty på bordet hos frisören låg små drivor med tidningar ., så där som Fib Aktuellt eller Lektyr.

Just så var det.

Lediga-dags-fönstret ...

.. har ni nog sett förut.

Det är fönstret som sitter på gaveln på Eckes lilla hus.

Det där lilla gula huset.

Bilden togs igår, i strålande solsken.

Fyrtiofem minuter ...

... i paradiset.

Det räcker gott.


Igår var havet brunt och dyigt; idag är allt annorlunda.

Idag är vattnet blått och biten mellan stranden och lilla "ön" varifrån vi går i och badar, har återvänt.

Luften är frisk och aningen kylig.

Och för ett ögonblick glömmer harry allt han har lärt sig; plötsligt börjar han att jaga undflyende svarta fåglar som nog är kråkor och helt galen blir han och bara rusar iväg längs klipphällarna!

"Harrryyyyy! Kom hiiiit!" ropar jag, men harry bryr sig inte det minsta.

Och så förvånad han tycks bli, när fåglarna bara försvinner!

Nästan hemma möter vi en liten ekorre som springer över vägen och där är en golden retriever och två små hundar som kunde vara syskon till Nelly och harry blir glad och viftar på svansen, men det gör inte dom små hundarna, som moooorrrar och har sig.


Vid sista färisten möter jag en kund från affären.
Hon går med raska och energiska steg .., och i öronen sitter hörlurar.

Nu är vi nästan hemma.


Och där, på ängen, står en ung kvinna med ett barn på magen, ja, barnet hänger i en sele .., och detta ser för ruskigt ut, tycker harry, som stoppar svansen mellan benen och knappt vågar gå förbi, trots att kvinnan säkerligen är femtio meter bort!

Nu ligger den svarte krabaten och sover på sin bädd och själv ska jag strax moppa till jobbet.

I morgon stundar ledig dag.

När matte ger sig av ...

Till en början var harry alldeles olycklig, ja, så fort jag skulle ge mig av till jobbet.

Precis på pricken visste han när det var dags och så snart jag började göra mig i ordning, höll han sig nära, nära sin matte och när jag stängde dörren, då hörde jag hur han yyyylade av förtvivlan.

Men nu är det annorlunda.

När jag nu börjar ordna med anorak och moppehjälm, då går harry och lägger sig på soffan Ektorp och när jag stänger dörren, är det alldeles tyst där inifrån.

Och tänka sig, när jag sätter mig på moppen och gör mig redo att åka, då ser jag honom stå där på soffan och titta ut .., och han viftar så glatt på svansen .., ja, det är som om han säger "hej då!"

Så här såg det ut igår.

Gladpost ....

Först kommer en namnsdagshälsning till harry.

"Hej du gosige Harry!
Här kommer många vovvov, gläfs och kli-och-klapp bakom örat.
Puss på nosen på namnsdagen!"

Avsändare?
Bettankax i Skåne!

Det kallar jag att vara omtänksam.

Och i går .., ett underbart vackert litet paket i postlådan, med för mig helt okänd handstil. (Titta på presentpapperet, där finns t.om en liten rysk gumma ..!)

Ahaaaaa ..., det visar sig vara från Annas mamma och när jag öppnar paketet finns där ett vackert halsband!

Nästan som julafton var det!

Tack snälla Monica och här kommer ett glatt voff-voff från harry till Bettankax!

Om man längtar till Italien ...

... då kan man klicka på den här länken, så kommer man dit.

Och tänk, där får man träffa den idoge citronodlaren, herr Luigi Aceto.

Underbart, är det!

Torsdagsfönstret ...

Å, vilket härligt fönster! tänker jag så snart jag ser bilden.

Gammalt och slitet och visst ser det ut som handblåst glas i rutorna?

Och en liten ruta är ställd på glänt, eller på vid gavel, kanske.

Finurligt, det har jag aldrig sett förut.

Bilden togs i Dalkarlsberg i Västmanland, och Ulrika - som just nu svävar bland molnen i Arvidsjaur -, höll i fönsterhåven.

Om Folkets Park i Dalkarlsberg kan man läsa här.

Auktion nu på söndag ...

Och självklart har jag jobbarhelg, vilket kanske är tur för min ekonomi.

Nåja, man kan ju som bekant lägga bud på nätet (någon kanske minns den olycksaliga tavlan som blev min, då, när jag råkat klicka på fel varunummer just på nätet ...) och keramik har alltid tilltalat mig.

Dessa alster är signerade Törngren och det finns flera olika sorters vaser och en lampfot också - alla till salu -.

Av någon outgrundlig anledning tycker jag om dem.


När jag sedan googlar på Törngren, håller jag på att ramla baklänges av förvåning.

Tänka sig, att detta krukmakeri grundades 1789 i Falkenberg och drivs nu av sjunde generationen Törngren!

Men ännu mera fantastiskt: krukmakartraditionen har varit stark i just Falkenberg och år 1855 fanns 854 personer i staden och tretton ( 13 !!) verkstäder, vilket betydde att 25 procent av alla män då arbetade med keramik.

Detta och mer därtill, finns att läsa här.

Här och nu ....

Onsdagförmiddag.
Strålande sol, varmt och skönt.


Jag tar harry med mig och siktar in mig på långrundan.
Ååå, så glad han är!
Och där går jag och tänker på barnens farmor som inte längre finns .., ja, det är som att bläddra i ett diamagasin med bilder .., där är sommardagar i Rönnäng på Tjörn ..,där är en nyfödd AP och Ted Gärdestad från kasettbandspelaren.., där är en fyraårig Maria i flätor som lär sig dyka och där är kvällar med kortspel och där är farmor som helt resolut kånkar iväg med dasshinken och tömmer allt på bondens gödselstack, ja, hon är den enda som gör det utan att kväljas.
Hon bara går iväg med den.
Det är så farmor är.
Eller var.
Resolut.
Inget svamlande.
Sånt tänker jag på.
Och på hur åren går och hur många som nu är inte längre finns i livet.
Och att det plötsligt är vår generation som står på tur.
Som står längst fram.


Att vi bor på det som en gång tidigare har varit havsbotten, är inte svårt att se.
Jorden är oerhört sandig och mitt på åkern finns som en liten ö av något som liknar säv.

Just där kvittras det alldeles omåttligt!!

Om minsta lilla logik finns .., så borde ju dessa fåglar vara sävsångare, men så enkelt är det väl inte?

Funderar på att filma och på så sätt fånga kvittret, men så fort jag närmar mig, flyger fåglarna upp och efter ett par försök ger jag upp.


Och ännu lyser små gula solar i dikesrenen.
Nu har vi havet rakt framför oss.


Nästan hemma.

Vi sneddar över ljungheden där inga hästar syns till .., men mängder med hästlortar!
Varje gång jag tittar upp mot berghällarna (som ju inte kan kallas berg, egentligen), förväntar jag mig att få se indianfjädrar som sticker upp i horisonten.

Det var så det var på alla vilda-västernfimer i min barndom!
Hundratals indianfjädrar som plötsligt dök upp och sedan .., full fart med frustande hästar ner mot alla cowboys.
Kommer ni ihåg ..?


Det halländska landskapet är så totalt annorlunda det skånska.
Eller i alla fall .., trakten runt Ystad.
Fint, men på helt olika sätt.
Om det är nån gång jag önskar att jag hade kunnat rida, så är det här.
Tänk er själva .., att skumpa fram på en snäll häst på såna hedar!
Det var vad jag fantiserade om som lillflicka; då, när jag satt uppflugen på sommarstugeräcket nere vid sjön - men då var förstås den halländska ljungheden utbytt mot prärien -.


Och nästan hemma springer harry och dricker vatten från hästarnas finurliga skål.
Jodå, han vet precis hur man gör!

Medan harry står där och sörplar i sig vatten, hör jag tranorna.
Jag tittar upp .., jo, där kommer dom ..., och jag räknar till minst ett femtital .., formerade i två prydliga <-formationer på väg söderut.

Längs kusten.

Just så är det den här förmiddagen i mitten av oktober.

Och så var det slut ...

På besök hos kvinnan som under många år var min svärmor.

Nybakade hastbullar .., kaffebryggaren som aldrig byttes ut, den med en rund glaskupa på toppen - hette den kanske Don Pedro -?

Virkade dukar.
Ordning och Reda.


Småburkar.
Adventskyrkan med fetvadd som underlag.


Hemrullade cigaretter.
Och tänk, att hon i hög ålder slutade att röka!


Sport på tv.
Naturprogram.
Ögondroppar.
Och genom åren: hennes två schäfrar, Blacky och Ricky.
Och uppmaningen: "gå på bädda!"
Fjärrkontrollen på bordet.
Linneskåpet där allt låg på parad.
Pratet om "mellangärdet".
Det är sånt jag tänker på.

Onsdagsfönstret ...

"Hej!

En fönsterbild från gårdagens promenad vid Östersunds båthamn.

Trist att sådanas skyltar behövs men ganska fiffigt att skriva att inget finns, lite som att "mota Olle i grind".

Hoppas det funkar.

Kram Eva.

Två vänsterhänder från en sjukhusbädd ...

Den ena tillhör en svårt sjuk farmor och den andra, "dr Böhlander", hennes barnbarn.

"Vi - faster och jag själv - sitter här och vakar och tittar under tiden på fotbollsmatchen ...", skriver barnbarnet.

Så kan det också vara.

Och så några kvällsfönster ...

"Hej, Elisabet!

Här kommer ett litet hus från Ibiza med små fina fönster, skorstenar, och havet i bakgrunden...

Ja, det är verkligen ett litet hus, det är egentligen ungefär åtta centimeter högt.

En liten souvernir från en Ibizaresa med sönerna för väldigt länge sedan.

Bilden tog jag i dagisbarnens sandlåda, omgiven av nyfikna fyra- och femåringar som ville veta allt.

Väldigt roligt!"

Vem kan ha vara så filurig?

Jo, Annika Bryn i Stockholm!

Tisdag ...

Och vi går fabrikörsvängen .., förbi stora huset där firmabilar ännu står parkerade - mest handlar det om kakel & klinker -, och det blåser närapå storm och jag har fällt upp kapuschongen, men blir ändå våt i håret.

Alltid denna västanvind!

Luften är mild.

Jag tänker på annannan i Portugal som igår kommenterade och berättade om hur less man kan bli på 30-gradig hetta som aldrig tar slut och jag tänker att ååå, detta skulle hon nog ha tyckt om!


Av och an springer harry.
Några hästar ser vi inte till .., men igår fanns dom där.


Och vid "polska ambassaden" är gräset ännu ofattbart grönt!

Aldrig att jag begriper hur detta går till!