Klockan tolv-noll-noll ska vi samlas för gemensam lunch, alla vi som ska delta i postutbildningen i Falkenberg - fast egentligen är det mer som en massa information -, plus att det ska bli grupparbeten där diverse postproblem ska lösas.
Nästan en hel timme i förväg är jag på plats, då jag är osäker på var Strandbadens hotell ligger och alltså får jag fördriva tiden bäst jag kan.
Där är ofattbart vackert och från matsalen som är jättelik, är utsikten ..., ja, man kan tro att man befinner sig på holiday i Grekland!
Och jag slår mig ner i sköna fåtöljer och hittar gamla uppslagsböcker och stannar till vid avsnitten som handlar om Abessinien, Aceton, Afrika och Andrés luftfärd.
Och Antwerpen.
Hur intressant som helst är det!
Och där sitter jag för mig själv och ser lunchgäster komma och gå (mest män .., det är byggarbetare i Fristadsbyxor, men även mer eleganta herrar med kostym och tjusiga portföljer) och jag försöker lista ut vilka som -
eventuellt - är butiksanställda och lite nervöst är det och det irriterar mig
omåttligt. För ..., i vanliga fall möter jag ju hur många människor som helst per dag och
långt ifrån alla är bekanta, men detta .., att hamna i ett sammanhang där jag aldrig tidigare har varit -
det ska senare visa sig att jag är den enda som inte har gått olika postutbildningar eller varit med på såna här träffar -, då känns det
lite rejält pirrigt.
Allt handlar förstås om självkänslan .., detta att jag inser att jag nog är den som kan minst när det gäller posthantering, ja, i det här sällskapet.När klockan är fem i tolv är vi alla samlade och jag hamnar vid ett bord tillsammans med två töser från Ica i Falkenberg och där är någon från byggmarknaden i Vessige och nån annan från Ica i Ullared (det blir mycket prat om Gekås ...) och så är det då människor från Hylte och andra platser som jag knappt vet var det är.
Allt går bra!
Det blir gruppövningar och diskussioner (har fungerar detta med fullmakter .., vem får hämta ut vad och vilken behörighet erfordras och det är trasiga eller saknade paket hit och dit ...) och fikapaus efter halva tiden (lunchen var för övrigt ljuvlig!) och vid det laget har nervositeten lagt sig och det känns bra.
Kursledaren är en kvinna i 50-årsåldern som ibland pratar till oss, ja, som vore vi småbarn.
Sist av allt får vi var sitt färdigfrankerat vykort.
"Nu kan ni posta det till vem ni vill i hela världen, portot är betalt!" säger hon leende.
Och så här ser det ut när jag är på väg till bilparkeringen .., jag säger bara det .., sååå vackert!
