Verkligen en insikt.


En efter en faller dom ifrån.

Dom där som man minns från sin barndom.

Martin Ljung .., vilken härlig en!

Och vem minns inte Ester .., och "Herr Larsson!" (i kupén .., herr Larsson, jag kan inte sova!), för att inte tala om Fingal Olsson som "rör på sig".

Och så den härlige Tony Curtis!

S o m   jag skrattade när jag första gången såg "I hetaste laget" och "Stoppa pressarna!"

Lördagsfönstret ..

.... kommer från Dalarna eller Västmanland, jag kommer inte ihåg vilket.

   Men det gör kanske Ulrika, fönsterfångerskan?

Livet ....


Så här kan det också vara.

En kvinna är tillsammans med en man som är otrogen och medan dom är gifta, gör han en annan kvinna gravid.

Sin hustrus syster, nämligen.

Efter en väldigt massa år får hustrun reda på att barnet som hon tror är hennes egna barns kusiner, nej, dom är i stället halvsyskon!

Då skiljer sig kvinnan och träffar så småningom en annan man.

Den mannen visar sig vara mer än lovligt underlig och efter många år och mycket tvivel, - då somliga av kvinnans barn tagit totalt avstånd av hennes man nr 2 - tar hon beslutet att lämna mannen.

Och så träffar hon en ny man som hon blir förälskad i.

Det fungerar utsökt bra med den nye mannen och hennes tre yngsta barn, ja, de övriga är utflugna.

Men ..., då oppenerar sig dom äldsta barnen, framför allt en av dem.

Ja, han tycker att mamman ska leva i celibat och den nye är inget att ha.

Det barnet,som är en vuxen människa, har i sin tur fått ett barn och nu stundar barndop.

Men se på det barndopet får inte mamman komma, för hon har ju uppfört sig illa och inget av syskonen får berätta för mamman, hon som är mormor, när dopet ska vara.

Nej, mamman ska skämmas.

Och mamman berättar att hon har gråtit så där så att alla tårar har tagit slut.

Hela hennes liv blir bara en härva av elände.

Och hennes barndom var inte ett dugg bättre.

Det var mellan varven ett rent helvete.

Aldrig tar det slut.

Så kan det också vara här i livet.

Litet brev från pElle ..

Så här trött var jag efteråt.

 Hejsan, det här är pElle som skriver! 

Idag har jag varit med om nånting roligt må ni tro!


Det var nämligen så att matte skulle köra bilen till Haverdal och handla sånt som hon hade glömt och då frågade hon mig om jag "ville hänga med?"
(pv tyckte att det var "jäkla onödigt och inte det minsta miljövänligt" att hon skulle åka till Haverdal, hon hade ju varit i Getinge också - tidigare idag -, men matte sa att nu skulle han inte hetsa upp sig, för totalt sett förbrukas det så lite bensin i det här huset när han nu cyklar hela veckorna och då slutade han att tjata om det där.)

"Nå, vill du det, pElle?" sa hon och jag följde efter henne till bilen och hoppade in i baksätet och så åkte vi iväg.

Ni kanske tror att jag var tvungen att sitta i den där blå kattburen, men det var jag inte, jag fick göra precis som jag ville, så jag lade mig uppe på det som kallas hatthyllan och så låg jag där och tittade ut, medan matte körde.

Först passerar man Skipås, sedan Steninge (ååå, då kände jag hur tårarna brände bakom mina ögonlock, för jag tänkte på Gunvor och hur bra vi hade det ihop, hon och jag ..) och sedan kommer man till Särdal och där finns en stor väderkvarn på vänster sida och sen, inte långt efteråt, svänger man höger och kör in på en liten byaväg och då är man nästan framme.

Hela tiden låg jag där uppe. 
Jag såg fyra hästar och två föl också och några människor som cyklade och en farbror som var ute och rastade sin hund och matte pratade med mig och det var himla spännande, ja, ni vet .., jag är ju nästan bara alltid hemma hos matte om dagarna, jag och sigge nilsson och han vill bara ligga för sig själv, han är ganska tråkig, tycker jag.

Nu har jag berättat för er.

Faktiskt tänker jag vila nu.

I Getinge ...

På ett hus nära Konsum.

Apropå inlägget lite längre ner ..

... så kommer via AP:s mobil några ögonblicksbilder.

Här ovan Taurus som tittar ut över vattnet, ja, han står i sin trailer förstås.

Nu ska det åkas färja!



Och hästmadamerna på väg!

Nog tror jag att flickor/kvinnor som håller på med hästar, förvandlas (eller kanske är från början?) till Starka Kvinnor, det är vad jag tror.

I säkert en halvtimmes tid har jag kämpat med Den Nya Versionen av Blogger, för att lägga in bilderna.

Det tar ibland evigheter att ladda upp dem och det lär ju vara så fantastiskt bra(obs. ironi!) att dom inte kommer på rad, uppifrån och ner - sägs det - (Ulrika visade mig - i den gamla versionen - hur man lätt som en plätt gick in i redigeraren, kopierade den bild man ville flytta på och vips, hade man den där på rätt plats!) men hur jag än har försökt med detta nya, så den bilden som kommer undertill, tro inte att den har gått flytta upp ett steg, så jag har fått den till att bli nummer 1.
Och texten, den kommer lite hipp som happ. 
Jag kanske inte alls vill ha någon liten bildtext, men att då försöka komma direkt och skriva som vanligt under bilden, det går ibland, andra gånger inte alls!

Fredag i landet Halland ...

Bild från en annan resa. Höga Kusten. Sommaren 2009.

Blir till en bra dag. 

So far, alltså.

Det blir telefonprat med sonen som är fri från arbetet och just då ligger i sängen ("men jag har uppstigningstid senast klockan 10.00", säger han) och det blir prat med AP som är skvitterglad, ty hon ska på träningsläger och jag tror - eftersom hon tidigare har pratat om Vansbrosimmet -, att det är ett simläger, så jag frågar om dom ska hålla till utomhus (kanske med våtdräkt för att få det mera realistiskt?) eller i bassäng ..., och hon, i sin tur, tror att mamma har fått spader och hjärter eller allt på en gång.

Det vsiar sig vara ett ridläger i tre hela dagar.

Ååå, så lycklig hon är!

Nu ska Taurus in i trailern och så kör dom tillsammans, fyra, fem kvinnor i olika åldrar (några i 45-årsåldern, AP själv som är trettiofyra, och yngst är hon som är född 1989) alla med var sin häst.

"Vi ska köra tillsammans och hon som är yngst, ja, det är första gången hon kör trailer själv!" säger AP glatt.

Det handlar om Sammanhållning och Kamratskap, så mycket förstår jag.

Och i inkorgen hittar jag ett mejl från dr Böhlander.

 Hon planerar inför resan till London i slutet av november.

Fyra stycken blir vi; dr Böhlander, hennes väninna Jennie, Jennies mamma Kerstin och så jag själv.

Och jag, som inte trivs med att gå ut och in i butiker (läs: det värsta jag vet ..), föreslår adventsgudstjänst i S:t Paul´s Cathedral, klockan 18.00 pip på söndagkväll, ja, den första advent alltså, och jag skickar med julpsalmer på engelska och av bara farten - Fader Vår också -, ja, det är lika så gott att vi övar redan nu .., och jag säger att förhör av psalm och bön kommer att ske kvällen innan, förslagsvis när vi sitter på någon härlig pub och utan att någon har bett om det, tar jag osjälviskt på mig rollen som förhörsledare.

Det är inte långt ifrån att jag redan nu börjar känna mig som Hedvig Näslund, vår stränga småskolefröken.

Ps. Någon som känner för en rundtur i katedralen? Inga problem! Klicka här, bara. Ds.

Bara så ni vet.

Och allt eftersom klistrar jag in fler bilder i albumet.

Till Londongirl - Gullholmen

Om Judit ...

Och jag dyker ner bland alla bokstäverna i hemtidningens sida om Avlidna.

Som ännu en liten roman blir det.

"Mamma var en glad, snäll och duktig person som kunde vara ganska rättfram i sina kommentarer, men hon menade inget illa.

Hon sysslade med allt möjligt, många är sommarbarnen och systerns barn som hon hade hand om, skogsplantering, städerska, tvätterska med mera.

På fritiden, medan hon bodde kvar i Fromheden, hade hon fullt upp, det var att laga mat och servera på otaliga bröllop, vara värdfolk med pappa, jobba i kaffeserveringen när det var dans, baka bröd, driva upp plantor i växthuset, väva, måla tavlor, sticka, aldrig rädd för att prova på något nytt.

Hon älskade att baka goda kakor och hade alltid många sorters kakor. Hon bjöd gärna på kaffe med dopp. Man kunde ofta få fikabröd med sig hem också. Hon lagade gärna god mat och var aldrig rädd för att prova nya recept. Palt gjorde hon gärna.

Hon älskade att spela bingo och hon och pappa kunde köra åtskilliga mil för att spela och träffa folk. Hon var väldigt social. Otaliga var pensionärsresorna som de gjorde tillsammans.

Mamma har levt ett långt och innehållsrikt liv."

Fredagsfönstret ...

.... finns i Bohuslän, på ön Gullholmen.

Bland det vackraste och mest annorlunda jag har sett i vårt avlånga land.

Inte fönstret (jag själv tog bilden), men samhället med sina smala, trånga gränder och alla trähusen och hela tiden - havet intill -.

I love You!

Det var då det ....

Kanske var han nio, tio år och skulle åka buss alldeles själv. 

Det var första gången.

Och jag stod där utanför och frågade om jag inte skulle få en kram och sonen sa att "det kunde jag väl", men först ropade han till busschauffören att titta bort.

Å, hjälp, så piiiinsamt om han skulle se när mamma fick en kram!

Nu har många år passerat, sonen är tjugofyra år, ja, det är ett helt annat liv, när jag ikväll ringer honom.

Det visar sig att han är på jobbet.

"Jaha, okej, ja, men ...", säger jag.

"Var det nåt särskilt du ville ..?" undrar han.

Jag säger att det var det inte .., nja, jag ville bara säga hur mycket jag tycker om honom.

"Ja, jag älskar dig också mamma", svarar sonen.

"Är du ensam i bilen ...?" frågar jag.

"Nä, min kollega sitter här intill och ler ...", säger han som nu är en vuxen man.

Oj.

Nånting har hänt under vägens gång.

Och jag tänker att det finns inte ord för hur mycket jag älskar den sonen!

Och bara så ni vet ...

Så tänker jag hädanefter samla mina bilder här.

Om Olle ...

I klockans inre ligger min mammas dödsruna.

Lokaltidningen hemifrån, den blir för den sedan länge utflyttade, ja, som en slags mental navelsträng.

Eller en kanske en själslig sådan?

De första åren tittar man på bilder av brudpar .., efterhand blir det avdelningen "födda" som får besök och nu, när man själv är vuxen och har barnbarn, skuttar man direkt till sidan med "avlidna".

Och där möter man ansikten och stelnade leenden från före detta grannar och där är gamla lärare och namn som låter bekanta, men man glömt vem dom tillhörde?

Och ingenstans i världen kan där finnas dödsrunor där människor har tyckts så otroligt förnöjsamma, som just hemma i Västerbotten!

Små, små bokstäver formar en bild av en människa och här sitter jag, långt hemifrån, och tycker mig till sist nästan känna den där personen som inte längre finns.

Så här kan det t.ex. stå i texten och där finns också en bild som visar en man i blå skepparkeps.

"När flottningen upphörde köpte Olle bogserbåten han arbetat på, döpte den till Viktoria, tog skepparexamen och drev passagerartrafik på Storavan flera somrar.

Olle var i många år inneboende hos sin syster i Arvidsjaur, bodde sedan i egen lägenhet men det kändes aldrig som hemma. Han timrade en sommarstuga i Krokviken, satte sedan upp ett eget hus i Avaviken.

Olle var ungkarl och började efter pensioneringen resa till Gambia, först på semester och sedan för att hjälpa till med ett skolbygge. Detta ledde till att vi träffades.
Kärlek uppstod, vi gifte oss först i Gambia, senare i Bergnäsudden och fick därefter dottern Margot.
Medan jag studerade var Olle hemmaman.
Vi har varit lyckliga tillsammans."

Ser ni bilden framför er?

Det blir som en liten roman.

Och Olle med den blå kepsen på svaj, blev åttioåtta år.

"Om det verkar som om jag blev lite rörd nu ... ?"

Det finns program som går rakt in i ens hjärta.

Och inte behöver det vara ett låååångt program heller.

Fem minuter, räcker gott.

Vilken guldpärla!

Nu vet man hur det blir ...

Så här kanske det blir.


Någon månad, eller i alla fall, några veckor före Vasaloppet, då börjar pv bli mentalt frånvarande.

Allt som rör sig i hans huvud, handlar om uppladdning och själva loppet.

Nästa år, 2011, blir det först stafettvasan (underbar video!) tillsammans med AP & Micke, Anders, dr Böhlander och så pv då.

Det är på fredagen.

Två dagar senare stundar det Riktiga Vasaloppet, för pv:s del, alltså.

Och som om det nu inte vore tillräckligt, så ringer Anna och vill prata med husets herre.

Nu är det hennes tur att utmana!

"Ställer du upp?" frågar hon honom.

"Javisst!" säger han glatt och jag tar mig för pannan.

Så nu ska det tränas även för detta.


AP. Första cykelträningen.

Vätternrundan.

Anna har redan börjat.

I mailen nu på morgonen finns en bild (jag ska fråga om jag får lägga in den ..., "jag ser för djävlig ut på bilden, men ja, du får lägga in den", skriver hon senare och jag ler för mig själv ...) där hon står redo med cykeln .., då var klockan 5.30 och det första träningspasset skulle klaras av.

På sin egen blogg berättar hon om beslutet att ställa upp och passar även på att utmana en massa ridkompisar.

Och så avslutar hon så här:

"Själv kan jag bidra med smågodis.
Jag planerar nämligen att ha en cykelkorg fullproppad med smågodis när loppet går!
Så på inköpslistan står nu ett stycke cykelkorg.
Ja, och ett stycke cykel också förstås, för någon sådan har jag inte heller..."

Oj, oj, det här kommer att bli en tuff vår, inser madamen i det gula huset på kullen.

Fem fönster från Skåne ...

Madamen som bor i Portugal skriver i en kommentar att nu har hon minsann fångat fönster och vill jag låna ett, så går det bra.

Om jag vill!

Men jag lånar inte bara ett .., jag norpar fem fönster på raken!

Ni ser dem på husgaveln .., och ni ser också åkern med vad jag tror är sockerbetor och den vackra väggen med inmurade stenar.

Man ser också, i alla fall om man klickar upp bilden, en röd vallmo mitt bland allt det gröna.

Och när jag lägger in fönstret ser jag att hon har namngivit den.

"Mitt-hjärta-bor-i-en-gammal-gård" .., står det.


Det är nästan så att jag får hjärtsnörp.

annannan sa...

Fårr ju jag också, nu när du säger det...

Du är väl bekant med dikten?

Från folkhögskolan i Tomelilla där han undervisade till den här gården kunde han ha cyklat, Theodor Tufvesson.

Mitt hjärta bor i en gammal gård,
en gammal gård på slätten,
med vita längor och svalebon
under takens mossgröna brätten.

Och åldriga almar med sagor i,
- en evigt susande klunga,
och tätt inpå väggarna vångar och fält,
som förtroligt i sommaren sjunga.

Och en dröjande doft av lavendel och ros
i låga kisthus och salar,
och ett minne, som ler i var ruta och vrå
och sakta till hjärtat talar.

Här bodde de gamle, här gled deras liv
i tid för längesen gången,
- så stilla som julisus
en afton i gåravången.

Här glider livet så stilla än,
ej stormen rör lågan på härden,
- här är tystnad och ro för ett hjärta än
mitt i den larmande världen.

Theodor Tufvesson 

I soffan ....

pensionatsvärden rättar matteprov

i pausen

tittar vi på Uppdrag Granskning

det handlar om korruptionen i Göteborg

man tror inte sina öron

eller - det är ju det man gör -

i förebyggande syfte

så där så man inte förgås

dubblar jag dosen av blodtryckssänkande medicin

och lägger två små vita tabletter vid frukostkoppen

Livet

Och där låg vi och läste var sin bok. 

Medan pv bygger innertak, bakar jag bullar och tänker på sommaren som var.

Från öppet fönster hörs motorsågsljud.

Vi funderar på att ta ett dopp i havet.

när pv har kommit hem ...

kaffestund på altanen

och uppvärmda gifflar med glasyr

på golvet av trä springer en liten syrsa