Eftermiddag ...

Efter alla regndagar har varmvattnet sinat.

Nu eldar pv i pannan.

Själv ordnar jag med middag och lyssnar till musik som gör hjärtat glatt.

Här och nu ...

Nästa gång ska jag lägga maskmedel (för avmaskning, alltså) i maten.


Lillkatten, den som är så mager och alltid så utsvulten, har inte synts till på två dagar.

Inte sedan regnet kom.

Nu uthärdar hon tydligen inte längre och struntar i att såväl pElle som sigge nilsson vill skrämma bort henne, så när jag öppnar dörren för att släppa in husets två kattherrar, kommer hon springande efteråt.

Oj, så hungrig hon är!!

Det torde väl sluta med att vi har tre katter, men det gör inget.



Och pv kommer hem med röda rosor.

Sånt är jag inte alls van vid och blir alltid lika .., ja, nästan generad.

Men glad.



Pensionatsvärden, tillika herr cyklisten, är minsann också glad; han har nämligen just idag införskaffat sig ett stycke våtdräkt.

Nu är det alltså Vansbrosimmet som hägrar!

Och limegrönt i sidorna .., då tänker man osökt på Mian.



Så här stilig blev han i den nya utstyrseln.

(Jag behövde minsann inte be honom två gånger att posera ,-)

På väg hem från jobbet ...

... stannar jag till vid hästhagen.

Det är just före Backalyckan.

I hagen går fyra hästar och efter en stunds funderande ("ja, ska man verkligen våga sig fram .., den där människan har ju nånting konstigt på huvudet?" tänker nog lilla fölet) vågar sig sällskapet fram till staketet.

En bra stund står jag där och småsurrar med dem.

Fölet har exat samma teckning som sin mamma.

Samma vita "stjärna" i pannan .., samma vita strån på höger bakben.

Nej, något svar får jag inte.


Och inte långt från jobbet, just vid korsningen där jag svänger in till Haverdal, ser det ut så här.

Där ligger korna och sover och tycks ha det så skönt.

Regnet hänger i luften, men jag klarar mig hela vägen hem.

Dagens fönster ...

..., kommer från Västerbotten, nämligen bestämt från Bureå.



Och det var Anitha som kom ihåg att ta med fönsterhåven.

Åå, tack så mycket! säger jag.

På den där skalan ....

Hotellbalkongen i Kokkari/Samos, i Grekland.
"Hej pappa! Hur gick det för AIK ...?" frågar Emil.
Året var 2007.

Om tre dagar fyller lintotten 12 år.

För fyra år sedan satt vi på hotellbalkongen i Grekland.

Det var han och jag och vi delade dubbelrum och till havet var det tio meter, inte mera.

Nu är han snart inte det minsta liten längre och rösten har förändrats.

Den här kvällen telefonpratar vi .., om AIK och Djurgården och om den kommande födelsedagen.

Han och Emma ligger ensamma i sin pappas och mammas säng och tittar på "Johan Falk" och för Emma berättar jag om Gunnars spanarbin och jag får veta att hon i morgon ska träna småtjejer i fotboll och på den där skalan från 1 - 10, hur lycklig hon är, eller hur hon trivs med livet i allmänhet, svarar hon (lite skrattande .., hon är van vid den frågan ) .., "nio".

"Du vet mormor, det där sista som fattas är för att jag är förkyld ...", förklarar hon och jag hör leendet.

Emil svarar "tio".

Själv säger jag ... sjuochenhalv.

Det är det eviga regnandet och att det nu är slut på ledigheten som drar ner det hela lite.

Färgglädje ...

... i Köpenhamn.

Men inte idag.

Nu har jag läst ut boken.

Sista trettio sidorna hade jag konstant en klump i halsen och jag hade svårt att förklara handlingen för pv utan att börja gråta.

Funderar på att skicka boken till geriatriska mottagningen i Ystad, eller till Ejderns gruppboende, så där så att anhöriga kan få låna och läsa.

Betyget för "Fortfarande Alice" av Lisa Genova, blir 9 av 10.

Här handlar det om igenkänning rakt av.

// När mamma var sjuk tog jag kontakt med geriatriken i Ystad och frågade om där inte fanns någon slags stödgrupp för alzheimeranhöriga? Nja, det fanns inte. Inte direkt. Men ett möte skulle hållas och där stod en manlig läkare och visade diagram och berättade om plack på hjärnan och allt var oerhört kliniskt; det berörde mig egentligen inte ett dyft.

Det hela blev inte intressant förrän några ur publiken fick ställa frågor och diskutera .., det var ju egentligen vi själva som var (eller skulle komma att bli) dom verkliga experterna och alla hade olika utgångspunkter och erfarenheter, ty våra mammor eller pappor eller maken eller makan som var sjuk, var ju alla i olika faser av sjukdomen.

Och det var just det, det där samtalet, jag hade önskat mig.

Små grupper, inte fler än tio personer kanske, som kunde träffas med ojämna mellanrum och i all enkelhet och där man fick chansen att prata av sig och lyssna till andras erfarenheter.

Mammas besök på geriatriska mottagningen var nog bra, men ibland undrade man ju.

Hur kunde t.ex en ansvarig läkare på en sådan avdelning ordinera läkemedelsdosett till en Alzheimersjuk patient som inte har en aning om vilken dag det är?

För mig är det så oerhört korkat, att jag saknar ord.

Solparasoll ...

Jo, jo.

Hjärtevärmarbilder ..

Det får bli en repris.

Jag blir så innerligt, innerligt glad av lilla Greta.

Och skräcken att det drabbar en själv ...

Mer från bokhögen.

"Fortfarande Alice" av Lisa Genova ..., en bok som handlar om detta att drabbas av Alzheimers sjukdom.

Har man själv varit i närheten av herr Alzheimers skugga ( i mitt fall mamma), så är det näst intill outhärdligt att läsa den här boken.

Allt känns igen!

Precis allt.



Jag känner igen mammas skräck .., jag känner igen ångesten inför varje kvartalsbesök på geriatriska mottagningen där olika tester utfördes ..., att rita hur mycket klockan var (helt omöjligt ..., allt blev fel på den där teckningen!) .., att upprepa upp ord som läkaren nämnde (klocka, kam, hårborste, nyckel och bil ...), ångesten över att inte veta vilken årstid det var ., vilken veckodag ..., och jag minns raden där det stod "skriv en valfri mening" och mamma skrev ..."ja, så här illa ställt är det med min hjärnkapacitet".

Det var i början, när hon hade kvar förmågan att uttrycka sig.

Men klockan, den blev helt fel.


Ett ögonblick av klarsyn.
Och n ä r h e t.
Mamma och Anders.

Jag minns också kuratorn som satt mitt emot mig i sitt arbetsrum och som bad mig berätta - helt ärligt -, hur jag uppfattade mammas situation.

"Stannar det här mellan dig och mig?" frågade jag.

"Ja, självklart!" sa kuratorn.

Självklart.

Och jag berättade.

En timme senare, när mamma var klar med läkarbesöket - vi hade suttit och väntat en stund -, öppnades dörren till kuratorns rum.

Nu var det mammas tur att få tala med henne.

Själv satt jag i en ergonomiskt utformad fåtölj och bläddrade i någon veckotidning.

Från rummet mitt emot hördes lågmält prat.


Det var så här det kändes.
Man ville skydda sin mamma.
Ge henne all kärlek den tid som var kvar.

Jag tänkte på hur det skulle kännas, detta att vara utsatt för olika tester .., tänk, om det vore jag själv och något av mina barn skulle skjutsa mig till sjukhuset och få berätta hur det var fatt med mamma .., hur dom skulle få vara med vid testerna och se alla mina tillkortakommanden?

Är man utrustad med minsta lilla fantasi (eller empati), är det inte svårt att förstå känslan.

Efter en halvtimme öppnades dörren och mamma kom ut i väntrummet.

Hon såg trött ut och i handen höll hon två A4-papper.

"Kan du hålla dem medan jag går och kissar ..?" sa mamma och jag tog papperen och tittade lite förstrött på vad där stod.

På en av raderna kunde jag läsa: "Patientens dotter Elisabet uppger att hennes mor - Ann-Gerd - har förlorat känslan för personlig hygien ...".

Allt som jag i förtroende hade berättat för kuratorn, stod nu på pränt i svarta bokstäver.

Detta skulle alltså min mamma få läsa.

Förrådd av sin egen dotter!!!

U t l ä m n a d.


Bild från nätet.
Jag utgår ifrån att den visar förmågan att visa/teckna tid, under olika faser av Alzheimers sjukdom.
Just så såg det ut för mamma.


Hur enkelt är det inte att sätta sig in i hur det skulle kännas att läsa detta för den drabbade?

Vilken total okänslighet!

Jag tog papperen, rev dem i små, små bitar och slängde dem i en toalettstol och till madame kuratorn ..., hade jag därefter n o l l förtroende.

Allt detta tänker jag på när jag läser boken.

(Femtio procents ärftligt av Alzheimers sjukdom, läser jag också. Inte så värst inspirerande. Vid midnatt lägger jag boken ifrån mig och kryper närmare en sovande pv.)

Måndagsfönstret ...

... finns i "Mannaminne" i Ångermanland.

Stickmadamen Ulrika var redo med fönsterhåven och detta blev fångsten.


// Detta kan man läsa om just Mannaminne.

Klippet är från DN.

Mannaminne ligger i Häggvik i Nordingrå i Ångermanland och är ett verk av Barbro och Anders Åberg. Mannaminne startades 1980 och hade som syfte det som namnet anger - konkreta minnen av historia, geografi, kultur och arbetsliv. Samlingen har sedan dess breddats och utökats till en by med stugor, lador, verkstäder, bilar, traktorer, båtar, kafé och restaurang.

En tunnelbanevagn i original intar en framträdande plats liksom jaktflygplanet Draken från 1955. Den norska stavkyrkan invigdes 2000 och används för gudstjänster, bröllop och dop. Den kinesiska paviljongen tillkom 2006. Hus har flyttats hit från Ungern och Estland, därifrån kommer även en av samlingens spårvagnar.

Förutom teknikhus, rundloge, kustmuseum, emigrantmuseum och jordbruksmuseum finns även konstmuseum med över trettio permanenta utställningar.

För öppettider och evenemang se www.mannaminne.se

I bokhögen ....

Den som gjort omslaget har i alla fall valt fel ras på hunden.
I boken är det en Dobermann.


...den som häromdagen kom med posten och överraskade så, fanns bland annat den här boken.

Det ska jag säga er, mina damer och herrar, att här ångar det av erotik.

I boken, alltså.

Ja, inte bara ångar .., det är så hett så man får nästan ha handskar på sig.

Aldrig i hela mitt liv har jag läst en roman av en kvinnlig författare, där närapå varenda sida handlar om sängkammarvalser i olika takter.

Betyget?

Ja, på den där skalan från 1 - 5 .., så får den en 3:a.

På väg hem ...


... nynnar vi - av någon outgrundlig anledning - på en melodi som jag inte hört på evigheter.

Och närapå galna blir vi, när vi inte kommer ihåg vem som sjöng den.

"Jan Öjlers, kanske ...?" föreslår pv som hade koll på Svensktoppen i sin gröna ungdom.

Nej, så var det inte.

Det var ju den här melodin och dom här herrarna!

Hos Gösta och Sonja ...

Man kan - av bilden att döma -, tro att detta är De Deprimerades Sällskap.
Det är det sannerligen inte.
Och pv är vanvettigt trött, på gränsen till att hamna i koma, men erkänner det inte.
Notera hans fokuserade blick. Att cykla Vätternrundan tar på ....

Ack, vilken lycka att bli bortbjuden på söndagsmiddag!

Allra helst om man har sin egen familj på inte-middags-avstånd.

Döttrarna med familjer bor femtiofem mil åt nordost, sonen sjutton mil söderut.

En syster bor i Australien, den andra i Skåne.

Så pv:s moster och morbror blir som en extra liten familj för min del.


Nu bjuds vi på underbart god lax med tillbehör och ett gott vitt vin till!


Med på middagen är även Gösta och Sonjas dotter Maria med sin man Roger.

Roger är från England och säger att det är lite svårt att hänga med i pratet när vi är många som surrar samtidigt och det är det den här kvällen.

Medan vi pratar om kulturkrockar i Indien och om olikheter i parförhållanden, sitter Roger och Marias hund Alice vid Göstas fötter och väntar på godbitar.

K a n s k e .., k a n s k e .., ja, om hon har tur?


Mitt emot mig sitter Maria.

Kvällsljuset faller så fint över hennes klänning.

"Men åååå, så vackert!" säger jag.


Och Gösta, som är sjuttionio år och inte alldeles kry, blir trött och lägger sig på sängen.


Engelsmannen får visa sin hand, allt medan Indienpratet fortsätter.

Han berättar om chocken över att se fattiga människor ligga döende på gatorna - allt medan andra bara passerar ...-, han berättar om små barn utan en enda trasa på kroppen, inga skor, ingenting .., ååå, han tycker inte om systemet, det gör honom så upprörd.

"Och på tåget .., alla serverades te i plastmuggar och precis varenda en slängde den urdruckna muggen genom kupéfönstret .., det blev hundratals, ja, kanske tusentals muggar under en enda resa!" säger han.

Maria försöker balansera åt andra hållet.


... allt medan Gösta tar igen sig och ligger där och smålyssnar på allt pratet.


Och pv blir också trött och tar igen sig hos morbror.

Ett stort inramat fotografi sitter på väggen ovanför sängen.

Fotografiet visar Gösta och Sonjas tre barn, två döttrar och en son, ja, i yngre år.

Nu, finns bara två av barnen kvar.

Hon, den äldsta - den så innerligt älskade storasystern och dottern - finns, sedan ett halvår tillbaka, inte längre i livet.

På spiselhällen står tre fotografier av henne.


Göstas hand.

Denne driftige smålänning som har varit så energisk i sitt yrkesverksamma liv.

Nu är det som dåligt med orken.

Innan vi tackar för oss och åker hemåt, ger jag honom en varm kram.

Hans stora hand klappar lite på min rygg .., så där "klapp-klapp-klapp".

Kyligt inombords ...?

Då kan man titta på en liten hjärtevärmarfilmsnutt.

Ååå, här är lilla Greta som berättar hur det är att sitta på hästryggen!

Och alldeles ljuvligt är det.

Sportspegeln - nu igen - ...

Antikrundan ...


Ibland - eller ganska ofta - känner jag mig uråldrig.

Jag säger t.ex inte att jag ska hem och "chilla".

Jag slappar bara.

Och inte är jag "addicted" till varmrökt sidfläsk, mer beroende.

Fejsad är jag inte heller.

Undrar just om jag har ägnat mig åt "downshifting"?

Ja, jag vet inte.

Allt detta (eller i alla fall delar av det) tänkte jag på när morgonens P1-program "Kropp och själ" sändes.

Ledig dag nr 2 ...

Dagens fönster ...

... finns i det lilla gula huset, beläget nedanför ett annat gult hus på en kulle.

Allt uti landet Halland.

En slagen hjälte ...

Men förvånansvärt pigg ändå.

Intervju kommer i morgon.