tisdag 2 maj 2017

Halvtid ...


Ja, i morgon är det sju veckor sedan jag senast klädde om mig för att åka till affären och jobbet; det var den fjortonde mars som vi vid niotiden på morgonen körde till Hässleholm och ortopeden och jag bad att få ratta bilen - allt för att skingra tankarna - och jag kan nästan i detalj minnas allt som hände fram tills det var dags att sövas; det är som inetsat i minnet!

Jag minns den unge mannen som skulle få sin skadade menisk åtgärdad och när jag togs in förberedelserummet och fick ta av mig det mesta och lägga mig på det som senare visade sig vara ett operationsbord på hjul, då såg jag hur mannen låg på en likadan rullbår/bord och han skakade som ett asplöv - hela kroppen hoppade liksom - och han såg helt borta ut och någon sköterska bredde över honom en filt och sa "oj, vad han fryser!"

Och jag minns narkosläkaren - en ung kvinna - som satt på min vänstra sida och strök med tummen och pekfingret på min vänstra hand och hur hon ideligen vände blicken upp mot en skärm där mitt blodtryck visades och hon sa .."ja, men det är på väg neråt Elisabet".

Nu är allt över och jag vill inte göra om det.


Återstår så sex veckor av ytterligare rehabilitering .., av sträcka och tänja och böja och gå på promenader och resa sig upp och ner från stolar - om och om igen -.
Tanken är att jag sedan ska arbeta nån slags halvtid - tre timmar om dagen - i minst två veckors tid och sedan är det vanligt schema som gäller i sex veckor, innan jag har riktig semester.

Det har, än så länge, varit en kylig rehabtillvaro, men nu tycks det som om det vänder.
Nu är det bara en tidsfråga innan allt slår ut.
Den stora boken i slänten ner mot vägen till, den har stoooora, svällande knoppar .., och björkarna skirar försiktigt i ljusaste grönt.
Och i rabatten, den mot väster, blommar älsklingstulpanerna, dom där små, söta sakerna som är på bilden här ovanför. Som jag älskar dem!


Spireorna är trögstartade, men kommer så snart dom också.
Grannen Ingers vita länga skymtar där i mitten av bilden.
Av alla som här på Ejdervägen vet jag ingen som har så fint som Inger; där är flera vita längor och det påminner på nåt vis om nåt spanskt ..., absolut inget prål, bara så enkelt och så vackert.  

Och så finns där en jordkällare - helt övervuxen av mossa - som på pricken ser ut som den lilla stugan som tomtegubben hade, ja, ni som har läst Hattstugan kanske förstår vad jag menar?

På Ingers tomt har hennes son nu ägnat någon timme eller två åt att försöka få fart på gräsklipparen av robotmodell. En stor boxer har han med sig; den sitter kopplad och igår hade harry helt sonika gjort ett stående hopp rakt över gärsgården och hälsat på, men lika raskt hoppat hem igen.
Den hunden - boxern - är kastrerad, så det gick bra.


Pingstliljor är mina favoriter, men många har vi inte.


Det var en glädjens dag igår - i alla fall så här lokalt -, i mitt hjärta.
Mellanbarnet vann sin första dressyrtävling tillsammans med fina hästen Gabbe och då blir man så här överlycklig! Jag har helt sonika lånat bilden och vet inte vem som agerade fotograf, men jag hoppas att det är nån snäll en som inte blir arg.


Och äldsta dottern ..., hennes ständiga glädje över familjens nytillskott, lille Charlie, ja, den vet liksom inga gränser! På vår familjechatt syns ett ständigt flöde av de allra mest ljuvliga bilder på en svartlockig lurvtuss och alla längtar vi förstås efter att få träffa den här krabaten, så där på riktigt!

Foto: Ulf Palm /TT

Annat känns mindre lustfyllt.
Att det i vår upplysta tid finns nynazister som spatserar omkring på gator och torg, är för mig en gåta. Jo, vi har yttrandefrihet i vårt land, men nog känns det kluvet detta att se vitskjortade män och kvinnor och alla ser likadana ut och ingenting förstår man.
Hur är det möjligt?!
Och nej, förintelsen .., har den verkligen inträffat?
Jag säger det igen: hur är det möjligt?
Hur kan någon vettig människa vilja ansluta sig till nånting sånt här?
Och hur känner deras föräldrar sig?


Så nånting helt annat - lika skrämmande - men på ett annat sätt.
På SVT-play finns programmet "Sista skörden" som tar upp det här med odlande och hur människor fördärvar det där yttersta, tunna jordlagret som till sist blir helt sterilt .,. där finns inte en endaste liten daggmask, det hela liknar mera cement.

I programmet pratar en rundmagad man från USA - en jordbrukare - och jag tänkte först när jag såg honom att jaha, han är väl en sån som bara ser till pengar, men oj, så fel jag hade!

Vilket intressant och viktig program det här är!
Här är länken om någon är intresserad.

Ja, det var några tisdagstankar den andra dagen i maj.
Hoppas att ni alla har det bra och ditt humör ändrat sig fina Ulrika!


Tisdagsfönstret ...


Flitigaste fönsterfångerskan fann flera fönster ..., på utflykten till landet "Sörmland".

Och tänk att hon hade håven med sig!

Tack gulle-Ulrika!

måndag 1 maj 2017

Dagens fönster ...


Nej, ännu är inte påskpyntet bortplockat .., jag tänker som sagt var på hur trist det måtte vara för alla småkycklingarna att återigen hamna i en brun papplåda och ligga där i ett helt år!

Alltså tar jag in en liten bukett vitsippor .., planerar att putsa fönsterna i morgon och gläds åt alla smådjuren där på fönsterbrädan!

(Passserar tv:n där Fråga Doktorn är programmet för stunden och  upptäcker då att programledarinnan har skaffat sig rejäla lösögonfransar).
Sista april och viktig tävling ....


Igår var vi bjudna till Hilda och Patrik som bor ute i Bäckagård; ett hyreshusområde i allmännyttan som i mina ögon är så fint och välskött och där är så lummigt och grönt! På innergården blommar körsbärsträd och där är gott om buskar. Cykelavstånd in till centrum i Halmstad och till havet - helt perfekt -!

Nu var det sextioårskalas!
Hilda har fyllt 29 och Patrik 31.



Och nej, det var inte bara vi, där vimlade av småttingar och där var en höggravid svägerska, där var bröder och svärföräldrar och en svartlockig hund! Och av alla gästerna så hade nog minst fem deltagit i en Toughest-tävling och det var inte bara männen på kalaset! (filmen) Imponerande!
Det är just den tävlingen som pv ska delta i nästa helg, ja, jag säger inget mera.

Hilda - som vuxit upp som endabarn till pv och Mymmel - hon har hamnat i en släkt där det är många syskon och minst lika många syskonbarn, så himla härligt .., och jag tänkte att så skulle jag också ha velat ha det och tänk, att ha syskon som inte bor så långt ifrån varandra!



Veganska smörgåstårtor ..., nej, det hade jag aldrig testat tidigare .., m e n  så gott det var!
Två varianter hade Hilda gjort; jag tror att det var den här (bilden) jag tyckte var i en klass för sig.



Här är den andra!


Vad gjorde vi?
Jo, där var ett slags Melodikryss (konstruerat av 29-åringen) som vi skulle lösa - vi delades in i tre olika lag - och tack och lov för pv som är en hejare på melodier och allt som har med musik att göra! Stor lycka; vi vann!
Två frågor förblev olösta: det ena var namnet på en musikkompositör (till filmmusik) och så fick vi veta några olika filmer som personen i fråga komponerat musiken till, men se, där gick alla bet.




Svaret på den vågräta raden tredje uppifrån visade sig vara Hans Zimmer; en favorit hos Hilda.

Ännu en fråga var för knepig för oss; svaret var Wien.
Nåväl, vi vann ändå och det var ju skönt för den som är tävlingsinriktad!



Och då tar jag samma bild igen; för här är vinsten och mannen som som tittar så förundrat mot taket, det är Patriks pappa - en sprallig man som gått i pension -.
Och så förstapriset då .., blomman!
Ja, det var kul!

Så åkte vi hemåt och tog det lugnt ..,  skink,- och broccolipaj med sallad blev valborgsmiddag .., pv höll på lite med altanen och jag planterade två tämligen robusta plantor med timjan och satte ut dom nyinköpta blommorna (det var det här med pelargoner eller pelargonior) i växthuset ....,och vi tittade på Mästarnas mästare och sen blev det inte så mycket mera.

Jo, vi var förbi på affären och handlade lite och dom var två i kassan och mycket kunder hade det varit hela dagen och jag smöööög in i mejerikylen och puttade fram lite mjölk så där försiktigt och åååå, så jag hade velat vara kvar och göra fint och fylla på och hjälpa till!

Idag är det alltså 1:a maj. 
Ååå, så jag tycker om maj månad!
Några planer? Nja, jag ska fixa i växthuset .., mina barns pappa kommer körande från Ystad med Meja (labradoren) som vi ska ha hand om i tio dagar (harry går redan med spända öron och väntar ...) .., friherrinnan pratade igår om att kanske ta ett dopp i havet och i så fall gör jag henne sällskap (osäkert om jag doppar mig dock) och när Meja kommer, då tar vi till Göstas Café i Steninge och äter lunch.
Tvätt snurrar i maskinen, annan tvätt hänger på sträcket.

Ungefär så.
Mer märkvärdig är inte tillvaron, men det är tillräckligt för mig.


söndag 30 april 2017

Sista-april-fönstret ....


... får bli Eckes, från lillhuset, det där huset som jag så gärna skulle vilja köpa och ha,
som en slags säkerhet. Men där finns nog vare sig vatten eller avlopp.
Valborgsmässoafton - då -.


Idag är det Valborgsmässoafton och det är knappt man tror sina ögon, ty solen flödar, himlen är blå och så här - som på bilden - såg det ut igårkväll när jag råkade vända mig om och tittade ut över den lilla plätt av världen där jag bor .., ner mot havet till.
Så vackert det var!

Valborgsmäss ..., det är för mig norra norrlands inland och fjälltrakter .., snöfläckar på marken och sällan gröna gräsmattor. Det är manskören som står framför kommunalhuset och sjunger så fint .., många har trenchcoat och några har studentmössa på huvudet (då, på 60-talet, känner jag inte en enda människa som har tagit studenten) och en av dem som sjunger är Fred Holmlund, han som är gift med Britta - båda arbetar som apotekare och Britta pratar skånska -.

Valborgsmäss är också grannens pojke Bosse och hans kompis Rolf som skjuter häxpipor och andra smällare; det är fyrverkeri från gamla kommunalhusets tak och massor med människor där nedanför - på torget och längs Storgatan - och alla roppar "åååååå!" när fyrverkeripjäserna skjuts av mot himlen.
Alla vackrast är "vattenfallet" som alltid avslutar det hela.
Som ett regn av silver är det som flödar ner från taket och mot marken!

Gammal bild av Malå .... jag växte upp på Udden till vänster på bilden.

Det är samhällets brandkår hemma som sköter om det här med fyrverkeriet..
Högt uppe på taket ser man brandmännen huka och sätta fyr.
Där är Ingelas pappa Tomas och där är också min bästa kamrat Gunillas pappa, han som heter Folke och i sin ungdom var duktig slalomåkare.

När fyrverkeriet är slut och vi applåderat, går alla hemåt och ingen hund skakar av rädsla; dom flesta har nämligen jakthundar som är vana vid smällar och skott.

Ibland (mest på 60-talet) har vi som bor på Udden ordnat med egen majbrasa, oftast nere på isen som alltid ligger kvar till slutet av maj månad. Så småningom - långt senare - blir det brasor uppe i Tjamstabacken eller nere i "sjöparken" nära det nya kommunalhuset; det som på 80-talet hamnar på vykort, men inte är ett dugg vackert.

Nu är det ett annat liv .., nu bor jag i landet Halland och något kommunalhustak med fyrverkeri finns i alla fall inte här, i Stensjö, men kanske någon majbrasa i Steninge eller Eftra och där står säkerligen mängder med människor, men ingen som jag känner så där som man gjorde hemma. Kanske några kunder från affären .. kanske lite småprat .., men inget vattenfall och ingen grannpojke som skjuter häxpipor.




lördag 29 april 2017

Liten eller stor utflykt ....


Det är säkert femtio år sedan jag senast gick på teater och då var det hemma i Malå och minns jag inte helt fel var det "Lång dags färd mot natt" - grannfrun Ann-Britt hade bjudit mig, men det blev liksom ingen succé. För min del, alltså.

Jag, som i min ungdom tyckte att det var hemskt att gå i luciatåg och som - fortfarande - aldrig i livet skulle vilja delta i en maskerad, ja, det blev på nåt sätt pinsamt att se vuxna människor på scenen. Film, ja, det var liksom nånting annat och jo, jag inser att det låter hur tokigt som helst.

Men nu var Riksteatern här med "Landet inuti" och regissör för den föreställningen är Joakim Rindå; just det, Gunnars son och då tänkte jag att ..., ja, men då måste man väl ändå?

Patrik, Joakim och Mymmel ...

Först blev det middag tillsammans med Joakim - som tycks PRECIS lika snäll och rar och go som på bilden här - och därefter dags att göra oss redo för föreställningen. I foajén träffade vi Hilda, Patrik och Mymmel (Mymmel längst till vänster höger på bilden; hon är mamma till Thomas dotter Hilda) och här blir det lite prat om Jämtland (Mymmel är född och bodde där tills hon var åtta år) och lite annat.


Och Mymmels härliga väninna Gudrun var också där ..., här är det ännu mera prat.


I själva föreställningen deltog tre skådespelare - alla män - som representerade olika människor runt om i Sverige som vittnat om sin uppväxt i landsorten och framför allt hur det är att vara gay/lesbisk .., om rädslan att inte våga komma ut .., eller att ha gjort det .., men också om det här med utanförskapet när man lämnar sin hembygd och flyttar till någon storstad.
Väldigt mycket igenkänning blev det!

Av en slump hamnar Hilda och Patrik på bilden .., där till höger står dom och jag tänker att nu är det inte många månader kvar tills det vankas bröllop för deras del.

På golvet hälldes det ut jord som formades till Sverige och jag satt längst uppe, alldeles vid Norrbotten. När bilden togs var föreställningen slut och vårt land hade suddats ut.


Publiken var blandad - många ungdomar - men även män och kvinnor i vår ålder.
Ja, det var faktiskt jättetrevligt alltsammans!

Efteråt blev det kaffe och en mazarin på den övre våningen och jag klarade att gå såväl uppför som nerför trapporna, men hjälp, så stel jag har varit och så ont jag har haft i natt och ännu har!


Den som har läst här hos mig länge, vet vad jag tycker om håriga armar.
Just det.
Om håriga armar tycker jag  m y c k e t.
Och det kan jag säga .., att Joakim, han hade lurviga armar!


Innan vi åkte in till Halmstad (22 km) tittade vi in i affären där jag arbetar.
Där, ute på parkeringen, upptäckte jag den här bilen och den här dekalen.
Finns det nån människa som kan läsa texten utan att börja nynna på melodin?



Inte jag i alla fall.


Och innan vi åkte upptäckte jag att lupinerna är på väg upp .., nu går det fort .., snart blommar dom!

Nu ska jag ta mig an frukostdisken!

fredag 28 april 2017

Hit och dit ....


Frånsett några år när jag var ensamseglare, så har jag alltid varit omgiven av minst en hund.
Min pappa hade kennel och födde upp hamiltonstövare, men där fanns även perioder av andra raser .., en finsk spets, en tax, en släthårig foxterrier och så fick jag själv familj och där var då en gul labrador och en engelsk cocker spaniel och tillsammans med pv kom alltså harry in i mitt liv.

Och så Nelly på sluttampen.

Av alla dessa hundar har ingen ens varit i närheten av att vara så egensinnig och så personlig som just Nelly. Jodå, hon blir väldigt glad när någon av oss kommer hem från jobbet eller när friherrinnan dyker upp eller när småbarn hälsar på, men annars är hon inte direkt social.

Just nu ser det ut så här, som på bilden.
Hon ligger på soffan Ektorp och har gömt huvudet bakom en stor kudde.
Så gör hon nästan jämt.


Igår fick hon smaka en liten bit stekt fiskpinne, lite stuvad spenat och lite potatismos.
Sällan har vi sett henne så nöjd och belåten! Hon gick raka spåret till soffan, kurade ihop sig på fleecefilten och sov sedan som en liten prinsessa!

Birgit och Valter ... så rara och fina!

Regnandet bara fortsätter (men ja, det är bra!) och jag har pratat med en vänlig sköterska på ortopedmottagningen i Hässleholm och fått tidigarelägga mitt återbesök, nu till den sista maj.
Enligt Försäkringskassan ska jag vara hemma två veckor mindre än vad herr kirurgen anser .., men jag tror nog att jag borde kunna klara av det?
Då arbetar jag tre timmar per dag, fyra dagar per vecka i två veckor och sen .., som vanligt.
Nåja vi får väl se vad läkaren säger.

Helt ärligt längtar jag tillbaka till affären!
Tänk, så roligt att få träffa Birgit och Valter igen och alla andra rara kunder!
Det är ljuvligt med ledighet, men ...., jag saknar kontakten med andra människor.

Ungefär så.

Den låg i kundkorgen ....


I en sån här röd kundkorg som jag plockade undan för att ställa dit min egen.
Och jag blev så varm i hjärtat när jag såg den lilla inköpslistan.
Dagens fönster ...


... finns i ett gult hus på en kulle i landet Halland.
Och ja, som ni ser är det olika höjd på fönsterna (fönstren ...?), varför vet jag inte riktigt.

Det kan nog pv förklara, för nån kommer säkert att fråga ,-)

Bilden togs igår.
Fredag i slutet av april ...


Vilken ljuvlig dag vi fick igår!
Solsken och visserligen kyliga vindar, men så är det ju nästan alltid här om våren.
Och om vintern och ibland om hösten.

Vid tvåtiden åkte jag in till stan, till en hundbutik där en rar och trygg ung kvinna klipper klor på alla möjliga och omöjliga (somliga med munkorg) hundar och det i raketfart! Det var många svansar som gick under magen på respektive hund .., tänk, att detta ska vara så obehagligt!

På väg hem såg jag miljoners vitsippor i skogsdungarna .., det är så oändligt vackert så det är inte sant! Och bokens löv är på väg att spricka ut ..., spireorna skirar nu rejält i grönt!


Allt är så sent i år; i alla fall för att vara här.
När jag letar regnbilder, hittar jag den här. Det var för två år sedan som det prunkade så fint i blomlådorna; i fjol var det inte ens hälften så fint!


Sedan någon vecka tillbaka eller kanske två, har vi bevattningsförbud i Halland.
Det här med den sjunkande grundvattennivån, den kan ju sannerligen få en att bli förskräckt.
När hade vi ett  r i k t i g t  störtregn senast?
Nej, jag kommer inte ihåg det.


Men så hittar jag ju bilden från något år tillbaka eller två, då när friherrinnans gräsmatta förvandlades till en liten insjö .., när kan det ha varit? Och då hann förstås inte vattnet rinna undan, utan det svämmade över alldeles hejdlöst!

På sociala medier kan jag läsa kommenterar om bevattningsförbudet.
Hur kan golfbanorna få vattna sina banor? undrar någon. (Dom tar vatten från en damm).
Och alla pooler som finns här i Halland (och annorstädes) .., alla fina sommarhus i Tylösand .., kommer sommargästerna att vara solidariska och spara på vattnet?
Sånt funderar människor över.


Natten mot idag kom så äntligen lite regn och pv var förutseende och hade ställt ut hinkar för att samla ihop regnvattnet .., ja, det är olustigt det här med klimatet och vad vi har ställt till med.

Men annat är trevligare!
Ikväll ska vi besöka Halmstad Teater och få träffa Gunnars pojke Joakim Rindå och så får vi se uppsättningen av "Landet inuti". Spännande! (Länken - den första - går till en intervju med denne Joakim som alltid ser så himla snäll ut).

För övrigt?
Fick igår en så rar kommentar på instagram från en kund i affären och det gjorde min dag igår.
Mer behövs inte.
Det är det lilla här i livet som sätter spår, är det inte så?

torsdag 27 april 2017

När man får nog ....


Igår raderade jag såväl Aftonbladet som Expressen från min mobil.

underbart att slippa deras dravel och ständiga chockrubriker.

En slags gallring bland alla appar som trängts på min mobilskärm.

Så där så att man får fri sikt.

onsdag 26 april 2017

Lediga-dags-fönstret ....


Det var då det .., innan pv bytte ut alla fönster och medan han ännu hade sina blommiga gardiner i behåll. En av längderna kom senare att användas som svepning när pElle skulle begravas.

Och det är mamma som tittar upp mot himlen, där nere till höger.
Jag tog bilden dagen innan hon skulle återvända till Bolivia och vi visste båda varför ..., tanken fanns förstås att vi inte skulle ses igen. I flera år skulle hon vara borta och vad allt kunde inte hända då?


Glädjen av att ha livlig fantasi ....


Igårkväll beslöt jag mig för att tänka tvärtom: jag skulle låtsas att jag arbetade som vanligt men hade min vanliga varannanveckas ledighet - onsdag, torsdag och fredag - och på en gång kändes det bättre!
Ååå, så härligt att vara ledig i tre hela dagar!

Och tänk, när morgonen kom strålade solen och det  k ä n d e s  nästan som en ledig dag!

Någon moped har jag ju inte kvar, men jag tog cykeln och pinnade iväg till affären; mest för att få lite socialt liv, men också för att handla. Medvind dit. Satt i fikarummet och pratade med Marie och Joakim ., mest om semestrar och om den stundande sommaren och om auto-order och så blev det ytterligare lite småprat med Bodil och Mange och där var Anne-Marie och fyllde in charkvaror och torskfilén var restnoterad och i kassan stod Malin.


Passerade fruktdisken och tänkte att ååååå, så fin och välfylld den var .., gjorde tummen upp till Erik som är fruktansvarig och han blev glad, men sa att en del av äran ska mannen som arbetstränar hos oss ha och det är ju kanon!


På onsdagar står fiskbilen utanför affären och jag är alltid lika imponerad av den som är ansvarig för skyltarna där utanför. Köpte två byttor fisksoppa och dövade samvetet med att ge Valentin en tjuga.
Från morgon till eftermiddag sitter han där på huk och att han inte fördärvar sina knän, det övergår mitt förstånd.


Så hemåt.
Nu var det motvind och tungt och jag tänkte att kanske är det inte världens klokaste idé att ge mig ut på såna här cykelturer, men den värk jag får efteråt är ju mer av träningsvärk och det kan jag ta och musklerna måste ju ändå få arbeta och det  g ö r  dom när jag cyklar  - även med en el-variant - för trampa måste man hela tiden och jag åker inte med full effekt; kanske hälften.
Jo, men det känns bra.
Och det är en sån underbar frihetskänsla!

Vad såg jag?
Jo: jag såg ett grönturkosfärgat hav, skogsdungar och dikesrenar översållade av vitsippor .., jag såg att många av träden nu börjar skimra lite i ljusaste grönt .., jag såg byggnadsarbetare som satte upp en Friggebod och det doftade sågspån när jag passerade!
Jag såg också alla smålammen i Särdal .., nästan alla är svarta och där var fyra små lamm som stod på en tackas rygg och jag loooog för mig själv, allt medan gransångaren sjöng och sjöng och sjöng.

Och jag såg får i en hage och hörde en koltrast flöjta sååååå vackert .., och när jag svängde in på vår väg såg jag blåsippor nere vid Eckes syrénhäck och jag svängde upp i vådlig hastighet på uppfarten och sa till mig själv "du klarar det, du klarar det, du klarar det!" och det gjorde jag.

Nu är klockan snart halv tre.
Nu ska jag sätta mig ute i solskenet och tänka på hur skönt det är med lediga dagar.

Och så vill jag säga TACK! till härliga Babsan i Uppsala som ringde nu på morgonen.
Nej, vi har aldrig träffats - på riktigt - men när man har kommenterat hos varandra så länge, i så många år, blir det ju ändå så enkelt att pratas vid! Det är det allra bästa med bloggandet; eller sociala medier öht.


tisdag 25 april 2017

Tisdagsfönstret ....


I hela sitt liv har friherrinnan bott på samma ställe .., i ett stort, grått hus klätt med eternit och där har hon vuxit upp hos sin morfar och mormor och där bor nu också.

Från vardagsrummet har hon den här utsikten och det är ju inte fy skam.

Ofta när hon ringer säger hon ..."ja, nu har vinden vänt, det ser jag på havet och vågorna .., nere vid Kohallarna är det ..." och där alla höbalarna skymtar, där bor bonden Stig. Han har också bott på samma ställe i hela sitt liv. I maj släpper Stig ut korna och sen är dom ute hela sommaren och långt in på hösten .., dom går där nere vid havet.

På något sätt vilar det en slags beständighet över tillvaron just här i början (eller slutet, välj själv) av byn.Och nej, jag har inte varit nån stor nomad, men flyttat runt har jag - även om det blivit många år på olika ställen - och ibland kan jag tänka att det måste vara tryggt med den där ..., känslan av att allt är som det alltid varit.
Eller nästan, i alla fall.
Dagens väder ...

Infarten till Steninge, norrifrån.


En sak vet man ju med bestämdhet .., och det är att livet är alldeles för kort för att man ska långledas.
Men det är just vad jag har gjort idag.

Aningen piggare blev jag av en kopp kaffe med gott tillbehör hos friherrinnan - så där vid fyratiden - och sen ett besök i affären för att köpa ännu en säck solrosfrö och det var såååå fint i fruktdisken och fint i hela affären och på lagret stod Malin som jag brukar arbeta måndag,- och tisdagkvällar med, nu stod hon där och sorterade tobaksleveransen och där var mannen som arbetstränar hos oss och hans dotter också - kanske var det dom som gjort så fint i frukten ? - och Pernilla i charken lovade att lägga undan ett paket färsk torsk till mig i morgon och sist av allt kom chefen och då blev det lite småprat med honom också. Mest om mitt knä.

Nu är pv hemma och strax ska han iväg på körövning.
Boken jag beställt från Adlibris har kommit idag (tack för tipset annannan!), kanske tar jag mig an den ..., och jag undrar hur det ska sluta i bästa thriller-serien - brittiska Line of duty - ..., fyra avsnitt kvar, HUR ska man uthärda!?


En tisdag i april ....


Och det blåser nåt helt otroligt - men än värre var det igår - då var det mellan varven 20 sekundmeter och det skakade nästan i huset! Nåja, har man valt att bosätta sig nära havet, så får man förstås skylla sig själv. Allt det andra uppväger. Dagarna på stranden .., alla bad .., doften av tång och så den där känslan av frihet.


Världens sämsta bild blir det, men jag tog bara en dump från filmen på instagram .., bara så ni förstår. (Och för övrigt blev filmen än värre när jag klickade upp den, så den fick gå hädan).



Men vände jag ryggen mot havet till .., såg det ut så här.
Ååå, så underbart!
Jag undrar när det händer .., det här att man blir hemmablind?
Efter sjutton år i Skåne i allmänhet - och Ystad i synnerhet - kom jag aldrig dithän.
Liite hade det hänt, det upptäckte jag när vi körde från Gunnar i Jämtland hem till Västerbotten .., till Dikanäs och Malå. Jo, jag hade helt glömt hur vackert där var .., jag hade glömt alla vildblommorna vid dikesrenen; alla smörblommor, rödblära, hundkäx och allt det som jag inte kommer ihåg!


Och jag hade glömt känslan när jag gick ner till stranden hemma i Malå .., jag hade glömt doften av vide och glömt myrstacken i backen och jag hade glömt utsikten från Tjamstaberget.
Kommer det att hända här också?
Ja, kanske om jag blir dement.


Inte långt från parkeringen upptäcker jag små sällskap av styvmorsviol!
När man inte kan stå på knä, får det bli så här .., lite från ovan.
Så fina dom är!


Och så hemåt.
Tänk, att man bli så glad över en liten avknipsad kvist av den blommande pelargonian!
Och jag tänker på gårdagkvällens avsnitt av suveräna "Line of duty", den brittiska polisserien som gör att man får ont i käkarna av all spänning.

Det är tisdag idag.
Från Australien kommer ett mejl där min syster berättar att hon nu fått tid för byte av höftled, ja, det ska ske på självaste Norges nationaldag och sedan får hon stanna på sjukhuset i FEM dagar!
Det är lite skillnad det, mot för hur det var i Hässleholm, där du nästan ska packa dina pinaler några timmar efter operationen. Nästan.

Ungefär så är det här.
Det franska valets första omgång blev ungefär som jag hade förväntat mig och nu blir det intressant att se hur det slutligen går. Att man inte helt kan lita på opinionsundersökningar, ja, det lärde man sig om inte annat när britterna sade ja till Brexit.