Det är säkert femtio år sedan jag senast gick på teater och då var det hemma i Malå och minns jag inte helt fel var det "Lång dags färd mot natt" - grannfrun Ann-Britt hade bjudit mig, men det blev liksom ingen succé. För min del, alltså.
Jag, som i min ungdom tyckte att det var hemskt att gå i luciatåg och som - fortfarande - aldrig i livet skulle vilja delta i en maskerad, ja, det blev på nåt sätt pinsamt att se vuxna människor på scenen. Film, ja, det var liksom nånting annat och jo, jag inser att det låter hur tokigt som helst.
Men nu var Riksteatern här med "Landet inuti" och regissör för den föreställningen är Joakim Rindå; just det, Gunnars son och då tänkte jag att ..., ja, men då måste man väl ändå?
 |
| Patrik, Joakim och Mymmel ... |
Först blev det middag tillsammans med Joakim - som tycks PRECIS lika snäll och rar och go som på bilden här - och därefter dags att göra oss redo för föreställningen. I foajén träffade vi Hilda, Patrik och Mymmel (Mymmel längst till
Och Mymmels härliga väninna Gudrun var också där ..., här är det ännu mera prat.
I själva föreställningen deltog tre skådespelare - alla män - som representerade olika människor runt om i Sverige som vittnat om sin uppväxt i landsorten och framför allt hur det är att vara gay/lesbisk .., om rädslan att inte våga komma ut .., eller att ha gjort det .., men också om det här med utanförskapet när man lämnar sin hembygd och flyttar till någon storstad.
Väldigt mycket igenkänning blev det!
Av en slump hamnar Hilda och Patrik på bilden .., där till höger står dom och jag tänker att nu är det inte många månader kvar tills det vankas bröllop för deras del.
På golvet hälldes det ut jord som formades till Sverige och jag satt längst uppe, alldeles vid Norrbotten. När bilden togs var föreställningen slut och vårt land hade suddats ut.
Publiken var blandad - många ungdomar - men även män och kvinnor i vår ålder.
Ja, det var
Efteråt blev det kaffe och en mazarin på den övre våningen och jag klarade att gå såväl uppför som nerför trapporna, men hjälp, så stel jag har varit och så ont jag har haft i natt och ännu har!
Den som har läst här hos mig länge, vet vad jag tycker om håriga armar.
Just det.
Om håriga armar tycker jag m y c k e t.
Och det kan jag säga .., att Joakim, han hade lurviga armar!
Innan vi åkte in till Halmstad (22 km) tittade vi in i affären där jag arbetar.
Där, ute på parkeringen, upptäckte jag den här bilen och den här dekalen.
Finns det nån människa som kan läsa texten utan att börja nynna på melodin?
Inte jag i alla fall.
Och innan vi åkte upptäckte jag att lupinerna är på väg upp .., nu går det fort .., snart blommar dom!
Nu ska jag ta mig an frukostdisken!
4 kommentarer:
Va kul med teaterbesöket och att du och PV fick tillfälle att träffa min son :-) !
Oj, har du redan ätit frukost alltså... jag har just stapplat ur sängen, fast jag har varit vaken en stund med Ring så spelar vi i öronen.
Den där håriga armen, ser ut som min mans... fast hans lurv är gulligast när han blir solbränd och armlockarna blir alldeles vita.
Jag gillar teater, men inte sån som jag inte förstår... Lång dags färd läste jag framlänges och baklänges i mitten av 70-talet, och tenterade av den på engelska. Jag såg den som tv-film, men har inte sett teatern. Politisk teater som var modernt när jag var student och hade abonnemang på teatern, det var inget kul, så jag tappade en del av intresset. Nu går jag hellre på musikal eller opera.
gunnar i vaplan: väldigt trevligt var det!
Bloggblad: jag minns att när det var paus på den föreställningen, var det många som trodde att det var slut och skulle börja ge sig av ,-)
Den föreställningen missade jag. Den gavs i Boden precis den dag som jag reste till Stockholm. (Dagen innan terrorattacken.) Å andra sidan är jag ju medveten om "problematiken".
Skicka en kommentar