Dagens fönster ...

"Jag är på spännande upptäcktsfärd efter nyfunna släktingar i Roslagen på 1700-talet. Här är deras kyrka - 1100-talskyrkan i Skederid/Finsta, 
Heliga Birgittas födelseort. 
En halvtimme från där vi bor nu!"

Så  skriver Monet! 
Tack för ett vackert fönster, säger jag.

Kväller ...

Fortfarande denna evinnerliga blåst!
Badrumsdörren - som inte är riktigt stängd - smäller dovt. Jag tänker att jag inte får glömma att stänga den.

Och så trivsamt med gäster.
Eva och hennes man kom vid halv sex och åkte kanske hem vid åttatiden? Jag bjöd på ratatouille där jag tillsatt stekt lammfärs och så ugnsrostad potatis, morötter och palsternacka till detta. Jo, det blev gott.

Vi satt i uterummet och pratet böljade fram och åter.
Vad handlade det om?
Tja .., det var allt från dyrbara resor i tidningen Vi (framför allt innan coronatiderna dök upp), till hur en bra reseguide bör vara. Jag minns att grannen hemma i Malå pratade om hur fantastiskt skicklig Lasse Lönndahl var som reseledare, det kom jag plötsligt ihåg och att mängder med malåbor reste med Wåhlbergs Buss till Leningrad, tjoppade också upp i mitt minne.

Eva berättade om bussresor  (i Resos regi) med sina föräldrar och hur roligt det var och det var allsång i bussen och maskerad när dom väl var framme och en man hade klätt ut sig till en garderob och för att dansa med honom fick man öppna"garderobsdörren" - själva garderoben var gjord av kartong! Hon kom ihåg hur glada hennes föräldrar var på dom där resorna. Kan det ha varit till Örenäs slott i Skåne? Eva kom också ihåg att hon för första gången fick se blåstång.

Pratet handlade också om det här med Samlad Tropp, om midsommarfirande, sjösjuka, en språkresa till England på 50-talet och rädslan att bli av med sin resväska .., och vi pratade om reservnycklar .., pv:s båtmotor, covid-isolering, Linas matkasse ., spännande maträtter .., olyckan där deras dotter blev påkörd .., och vi surrade om blåsten och jag fick veta att Evas man - blåsten till trots - hade tagit sig ett dopp så snart dom installerat sig i sommarhuset.

Fortkörningsböter i Puttgarden hann vi också med och min och mina barns pappas (plus två av våra barn) bilsemester från Malå till tio mil söder om Alicante i Spanien .., det måste ha blivit mer än trehundra mil enkel väg! Hur orkade vi? Hur orkade barnen?
Vad tänkte vi med?
Förmodligen tänkte vi inte alls.

Nu är det i alla fall kväller.
Sjösättningen av båten hade gått bra och Elliot hade gjort stora ögon när båten dinglade i luften.

Nu mot sängen!

Små armar runt min hals ...

Igår fick vi fint besök från Skåne; då kom nämligen sonen upp med minstingen på en övernattning och oj, så roligt det är!
Vi har hälsat på hos grisarna i Ullarp (ja, det var roligt, tyckte han!), sett tusentals höns (genererade noll intresse) och pratat med några får (samma sak där), men allra roligast var i alla fall att få sitta upp på den urgamla traktorn som står inte långt från hönsgården. Vilken lycka!

Och så gick vi ner till havet och vadade i vågorna.

Små fötter gör små avtryck.

Och som en egen lite skog blir strandarven.
Jag bara  ä l s k a r dem!

Nu har sonen, pv och minstingen givit sig av till Ystad för att bistå exet med sjösättning av hans omsorgsfullt finputsade segelbåt - en Maxi 77:a -och masten ska på och pv erbjöd sina tjänster och ska sova över.
"Men herregud, så snällt!" skrev båtägaren och jag tänkte, som så många gånger tidigare, att å, vad jag är tacksam att dom här herrarna trivs bra i varandras sällskap.

Annat att glädjas åt: idag kommer vännerna från Tyresö ner till sin stuga i Haverdal.
Det var deras dotter som blev påkörd av en bil i förra veckan och som har fått operera båda handlederna och sy igen en lårmuskel. Två gipsade handleder .., vilket elände!

Har tagit fram middagsmat så behöver dom inte krångla med mat när dom kommer.
Det ska bli såå trevligt!
Och oj, så glad Harry ska bli! Han är sååå förtjust i Evas halvlånge man!

Dagens fönster ...

Nej, ingen perfekt skärpa och det är konstigt, ibland kan man direkt på studs få världens skärpa på regndropparna .., sen kan man sekunden senare få kämpa som ett djur och det är rent hopplöst att få till det. Jag fattar inte vad det beror på.

Så här är vädret på västkusten just nu.
Blåsigt och ömsom sol, ömsom regn.

Just nu sol.
Det nöjer jag mig med.

Ett slags möte ...

Sedan några dagar tillbaka - fyra kanske - bor alltså Sonja på Bäckagårdens korttidsboende i Halmstad. Ett slags rehabboende i akt och mening att få henne på benen igen, efter lårbensbrottet förra måndagen.

Som på så många andra äldreboenden - kanske alla? - råder besöksförbud och man får boka tid för att hälsa på och då gäller det att regnet inte öser ner, för man sitter utomhus.

Halv fyra hade vi tid idag.
En kvart senare kom en rar kvinna ut med Sonja - som sitter i rullstol - och vi tilldelades det bord där en äldre man, hans fru och deras dotter, hade träffats och vilka nu fick säga hej och tack Det blev många kindpussar från mannens fru och kramar också och det här med två meters avstånd, det glömdes nog bort.
Jag förstår dem.
Hur svårt är det inte att se någon man älskar så mycket och då att bara vinka hej?
Och jag tänkte på alla dom som inte fick ta farväl av sin mamma eller pappa som då låg döende på något boende. Hur förfärligt ledsamt ska det inte ha varit!

Nåväl, vi satt vid kortänden av bordet och det kändes hur tokigt sm helst att inte ens kunna bjuda på en kopp kaffe ur medhavd termos. Jag hade tagit med en bukett med vad jag hittat i  rabatten ., det var luktärter, lavendel, en vit malva, en kvist från en rosa pelargonia och kanske nånting mera och så en bok att bläddra i, ja, om dagarna i karantän blir alltför långa. (Hon får inte gå ut i korridoren, förrän hennes covidprov visat sig vara negativt).

Boken var denna.
"Hon kallades Daisy" och författad av prinsessan Christina, fru Magnusson. Den handlar alltså om kvinnan som var gift med gamle kungen, Gustav den VI:e Adolf, men som dog alldeles för ung och lämnade fem barn moderlösa, varav en av dem var den nuvarande danska drottningen Margrete.
Mer om Daisy finns att läsa här.

Jo, men den boken blir nog trevlig för Sonja att bläddra i.
För mig också; hon har fått låna den, så kan jag ta den senare.

Hur går det då för Sonja?
Inte så där våldsamt bra, egentligen.
I fem dagar ska hon befinna sig enbart på sitt rum och det är klart, inte blir det mycket till gåövningar och hon ligger i sängen och tränar lite för sig själv (jag känner igen flera av övningarna från när jag fått nya knäleder), men idag hade hon suttit tre timmar rakt upp och ner i sin stol, den i hennes sal, ja, hon ville inte besvära personalen om hjälp att ta sig till sängen, trots att hon fick så ont.

När den tredje timmen på stolen var till ända, då kom sjukgymnasten och ville att Sonja skulle träna, men då hade hon (S) så ont och var så stel efter dom tre timmarna och skulle just få sin smärtlindring, så det blev mest att lägga sig i sängen.
Kanske blir det bättre till veckan?
Man borde kanske testa sig själv och om man är smittfri, åka dit och hjälpa henne, i alla fall med gåövningar i korridoren?

Såväl när Sonja hämtades till mötesplatsen, som när hon skulle skjutsas tillbaka till sitt rum, var det kvinnor från andra länder än vårt som skötte den saken. Den första var en pratglad kvinna från Filippinerna som glatt berättade att hon hade varit så långt upp i vårt land som till Dalarna, men ååå, så hon önskade komma längre norrut, ända till Norrbotten!

Den andra kvinnan var nog från Eritrea och såg även hon så rar ut och man kan ju undra hur vår svenska åldringsvård skulle se ut, ja, om vi inte hade alla dessa till vårt land komna människor? Kvinnor som män, vika tar arbeten som inte står högt i kurs bland våra ungdomar. Allt skulle ju falla som ett korthus!

Medan vi var där, hämtade pv ut medicin och kontanter till Sonja och det kändes bra att ha fått träffa henne. Jag lärde mig också att detta är hasselbuskar. Ja, se där.

Nu är klockan tio och jag ska göra kväll, för att inte säga natt.
Pv har målat fönsterbrädor och golvet i uterummet. Måtte det inte regna i natt, ty dynor och soffa står på altanen, ute i det fria.

Over and out.

Dagens fönster ....

För en tid sedan kom ett jublande sms till min mobil.

Avsändaren var så innerligt lycklig och berättade att ååå, hon skulle bi farmor i november!

Det var just den blivande farmodern som fångade det här fönstret, då, i slutet av juli 2019.

Bäst ....

... är ändå stunderna vid havet. 

Två timmar kanske, mer blev det inte. 

Nej, vi skippade seglatsen till Glommen. 

Att tillbringa söndagen sittandes under kapellet i båten då regnet öser ner, nej, det lockade inte. Vi tog cyklarna och satte kurs mot stranden i Särdal.

En av oss badade (inte pv) .., sen drack vi kaffe från medhavd termos .., pratade lite om båtmotorn .., och löste DN:s korsords - dagens alltså -. 

Skönt att ha det gjort. 

Det är verkligen underligt hur hjärnan fungerar. 

Man kan kämpa med krumeluriga rutor och helt omöjligt tycks det att klura ut vad korsordsmakaren tänkt sig. Sen sitter man och vilar en stund och tänker på absolut ingenting och pv tittar upp och ställer en fråga och på en gång vet man svaret och han säger "ja!!, såklart!" 

Det gäller korsordet, alltså. 

Bakom oss, där vi satt på stranden, var detta utsikten. 

Och i huset efter parkeringen blommade såna här rosa skönheter.
Inte var vi presenterade för varandra heller, men på mitt instagramkonto finns Lena Ödling (lenadjelp) och hon vet alltid när det gäller växter.
Såpnejlika, skrev hon.
Nu vet jag.

Och nu går jag i säng, efter att ha tittat på Netflix och dokumentärserien från Lennox Hospital i New York. Om jag jämför med hur det är på brittiska sjukhus, väljer jag dom senare. Personalen låter sååå mycket mer omtänksam där, men det är väl bara det här "hello love" eller "don´t be afraid darling ..!" till för dem helt okända människor.

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ....

"Hej!

Ett slags fönster om än av plast.

På bryggan vi la till stod ett slags partytält med bord och bänkar under. Smart! Vind och solskydd. Ja inte på hela bryggan, en lagom del. Där fanns detta fönster.

Bryggan finns på en ö i nordvästra Vänern vid namn Amneholmarna.

Turtlan på båttur."

//Tack! säger jag. Ser alldeles underbart ut!

Lördagmorgon ...

Sover gott i min egen säng.
Drömmer mycket.
Lyssnar till gårdagens sommarpratare Anna Bendich - en helt ny bekantskap för mig -. Väldigt mycket igenkänning, men den som firat guldbröllop med sin partner kanske tycker att det var onödigt mycket av separationskänslor.
Ibland tänker jag att .. ja, vi hann i alla fall med ett silverbröllop och lite till.
Om Annas program kan man bland annat läsa här.

Jag tyckte om det.
Pratet.

Harry har legat hos mig hela natten.
Nära, nära.
Husse tar ut honom på morgonpromenad och jag fixar frukost.
Äggröra, bacon, juice, yoghurt med färska bär, kaffe alternativt te.
Faktiskt vet jag inget godare i frukostväg än just äggröra.

Vi sitter ute under körsbärsträdet .,. det är nästan vindstilla, men inte riktigt.
Gransångaren är igång.
Jag hör lågmält prat från sommargrannarna, vars semester nog närmar sig slutet.
Hur trivsamt har det inte varit att sent om kvällarna ., då, när jag står vid sängkammarfönstret och tittar ut (men inte längre tackar Någon för att knölen i bröstet inte var cancer ., så snabbt gick det alltså att glömma detta viktiga!) och ser mannen ligga på soffan och titta i sin mobil.
Några sekunders titt bara .., ändå känns det så hemtrevligt.

Kanske seglar vi till Glommen (norr om Falkenberg) idag.
Och Pv har pratat med Sonja och lovat kontakta hennes försäkringsbolag (olycksfallsförsäkringar) och nu sitter hon i nån slags karantän. Efter flytten från sjukhuset ska hon i fem dagar hålla sig enbart inne i sitt rum på Bäckagård och det ska hon väl klara av. Hon tar sig fram med hjälp av gå-stol.

Over and out.

Ps. Gunnar i Vaplan läste att jag tyckte om Karin Smirnoffs Sommarprat, då tipsade han om detta. (Radionovellen, Maja Runeberg läser Karin S:s novell "Missing people").Tack Gunnar! Och Monet tipsar om en artikel i Aftonbladet som handlar om svårigheten att fixa ett liv i inlandet. I Dikanäs, där mamma växte upp, till exempel. Tack till dig också Monet! Ds.

Dagens fönster och lite till ...

Med tanke på tidigare sommarmånader då björkarna tappat löven redan i juli och vi haft bevattningsförbud, ja, då får man vara glad att det mellan varven regnar.
Nu var vi ju på havet när det formligen öste ner här i landet Halland, så kanske är grannarna döless på skvalandet, men jag tycker att det är skönt.
Nu är det bara växthuset som behöver manuell vattning.
Tack för det!

Och frånsett regnandet?
Jo, igår tvåårskalas på Rotorp i Halmstad, hos Hilda och Patrik.
Huvudperson var förstås Edvin och Hilda hade bakat en slags banantårta och på bordet låg Edvins namn förfärdigat av kakdeg (jag fick D:et) och gäster var dom närmaste: morfars, farfars, föräldrarna, vi och jubilaren.

Det var dukat i trädgården och jag tänkte sen .., jag undrar när - eller om - vi någonsin kommer att hälsa på varandra som vanligt efter detta med viruset?
Jag kör thailändska varianten - eller kanske är den vanlig i hundratals andra länder - med händerna ihop och så bugar jag.
Så får det bli.

Vaknade tidigt idag och lyssnade då till Karin Smirnoff som sommarpratade.
Föll pladask.
Mest för hennes känsla för ord kanske?
Ja, det här programmet tyckte jag alldeles omåttligt bra om.

För övrigt tillbringas denna regniga förmiddag sittandes i vardagsrummet med DN:s korsord i knät (vi turas om) och Tony Bennett som smörsånger så det är helt perfekt.

Och Sonja får idag komma till Bäckagård; ett korttidsboende här i Halmstad.
En mig närstående väninna sa att "Å, fy, dom får hellre skjuta mig än att jag hamnar där!"
Det är tur att Sonja inte hörde dessa ord och inte läser min blogg.
Måtte det gå bra för henne!

Dagens fönster ...

Den 24:e maj i fjol kom alla dessa fönster susande genom rymden.
Från Norrbotten till landet Halland.

Det var Bert Bodin som (igår klagade på att ingenting händer ...) varit så flink och det här fönstret får bli en krya-på-dig-hälsning då Bert idag hamnat på akuten för ett något oroligt hjärta.

Krya på dig Bert! hälsar säkert fler bloggvänner än jag själv.

En torsdag ....

... i slutet av juli - för det är det ju nästan - tar jag bilen och kör till gårdsbutiken i Ullarp.
Maria har beställt två flak ägg och det blir ju perfekt nu när Emma och Fanny kommer förbi; nu, när dom är på väg hemåt igen.

Flickorna har haft några härlig dagar på sin roadtrip.
Först Göteborg, så Varberg (men så blåsigt det är här på västkusten! säger dom unisont), Mellbystrand och Båstad och nu då förbi här. I flera års tid har jag gjort lammfärsbiffar när dom är här - enligt önskemål från töserna - och även så den här gången.
Potatisen (sorten Solist, helt underbart god!) köps här i Ullarp, plus ägg och en bukett med zinnior.
Det är fru Henriksson som på bilden står och gör i ordning inför dagens försäljning.

I en hage intill gårdsbutiken går ett antal grisar och bökar och har sig.
Ja, jag är medveten om att storskalig produktion av kött är oförenligt med att ha grisar så här ..., gåendes ute i det fria, men nog önskar man ju ...

Om inte annat så för grisens skull.
Vilket härligt liv!
Den i mitten låter sig villigt bli kelad med .,. ja, kelad och kelad, jag kliar den bakom öronen och på huvudet och hade jag nu varit bosatt på gården, så hade jag nog tagit en pall och satt mig i grishagen och hade någon av grisarna önskat lite pill bakom öronen, så hade jag gärna ställt upp.

En gång i världen drömde jag om att hitta en bonde att gifta mig med.
Det var länge sen det och inte hade jag väl då kunnat sitta och klia grisar, inte om det skulle försörjas på just djur.
Jo, det inser jag.
Men ändå.

Sen iväg till Ugglarps Grönt där jag köper två knippen olikfärgade morötter och så hemåt. Får ett sms att flickorna lämnat Mellbystrand och när dom kommer är det bara dukningen av bordet som återstår .., och lammfärsbiffarna får godkänt även den här gången, vilket värmer ett mormorshjärta.

"Men mormor .., du har ju glömt en sak!" säger Emma filurigt smajlande.

Jag chansar på behån .., eller mascaran?
Nej då, inte alls.

"Mormor, det här är första gången farmor hinner före, det är ju Emma-dagen i dag!" säger hon, nu ännu mer smajlande.

Aj, aj.
Nåja, jag är förlåten .., biffarna väger upp det hela.

Och nu är dom på väg norröver .., namnsdagsbarnet börjar arbeta på måndag (AMF pension) och Fanny läser på Södertörns högskola och kan ännu njuta av sommarlov. Hon tänker gå i sin pappa Challes fotspår (eller sina egna) och studerar "Sports managment", tror jag att det heter.
Båda två så fina, rara töser!!

Och för oss vankas minsann kalas om någon timme drygt.
Tvåårskalas.
Det blir spännande!

Onsdagkväll i juli ...

Det är inte klokt så trött jag har varit.
Som om .., ja, som om all anspänning inför och under seglatsen tog ut sin rätt precis när vi kom hem. Ändå tyckte jag att det var så vansinnigt roligt. Och hur stark kände jag mig inte! Inutistark. Som Pippi Långstrump.
Jag vågade köra bilen längs bryggan, på den där smala, smala grusstumpen till väg, den som jag aldrig vågade mig på tidigare.
Men nu.
Inga problem.

Och sen, när den förstfödda med man varit här och tackade för sig, då pyste ännu mera kraft ut. Då var det locket på. Eller kanske  a v.

Igår körde vi till Malmö för att hämta den dubbelsäng som Maja ville bli av med (från hennes tid som ensamseglare) och solen flödade och vi möttes i dörren av en lillkille som sovit middag och var lite yrvaken, men som glatt kom i ens famn.
Så mycket glädje.
Så mycket kärlek.
Och så många pussar harry fick!

På eftermiddagen kom sonen med förslaget att vi kanske kunde ta en promenad i Möllan och det bestämdes att Majas föräldrar också skulle ansluta.
En enda gång har jag strosat omkring på Möllevången, men det är åratal sedan - nästan som i ett annat liv -.
Nu följdes vi åt.

Vi beundrade alla vackra tegelfasader (påminner om Ystad, men lite ruffigare) .., Mazettifabriken ..., (såg som en film inom mig när människor vallfärdade till sitt arbete där .., kanske på cykel ..?) och vi passerade den ena restaurangen efter den tredje med mat från alla världens hörn och pv slank in på första bästa frisering och blev stiligt klippt av en man som kunde hantera en klippmaskin (ögonbryn och mustasch/skägg ansades av bara farten!) och jag satt på en stol och tittade på.
Massor av hårtussar på golvet.
Två pojkar från Sjöbo hade tagit bussen för att låta klippa sig just där.
Den ene rakade av sitt tjocka hår - rakt av bara - inte ett hårstrå kvar -!

Och mera strosande.
Jag tittade in hos en skräddare som just var i färd med att sy in ett par byxor - han måttade med krita - och lillkillen sträckte armarna mot sin farmor som är jag och jag blev så innerligt glad .., tänk, att han ville .., och så pekade jag på allt möjligt och omöjligt och sa "titta, där en fågel!" eller "titta där Elliot, där är en hund!"

Middag?
Claes och Monica skulle äta hemma, Maja var inte hungrig och vi andra valde take-away; pv tog thaimat och sonen och jag själv var sin rätt från en persisk restaurang. Lamm för oss båda.

Senare på kvällen, vid åtta, halv nio, blev det ett kvällsdopp på Ribban.
Sonen hade med sig sin drönare och filmade när jag gick ut till andra stegparet .., på bilden går jag alltså på bryggan ovanför sanden .., och vattnet var ljummet och när han sedan anslöt, var vi dom enda som badade.
Vattnet var ljummet och det var otroligt långgrunt.
Det kändes som om bryggan var evighetslång, ja, som om den nuddade vid Köpenhamn.

Tittade man norrut från bryggan sett, var detta vyn.
Så vackert.
Och så otroligt härligt att ha så nära till havet .,. tio minuters promenad från där dom bor.

Och så här.
Anders är den av barnen som delar min glädje i att bada i havet.
För någon dag sedan hade han varit i så länge med minstingen, så han - den lille - nästan hackade tänder (men vem gjorde inte det hemma i Malå; man var illblå om läpparna!), men oj, så roligt det hade varit för dem båda.
Även lillkillen tycks bli ett riktigt vattendjur.

Ja, kära vänner, nu har jag alltså haft paus i ett par dagar. 
Kan man tänka sig. 

Sommarpratarna.., har ni lyssnat till dem?
Hittills har specialistsjuksköterskan varit min favorit, men även Stefan de Mistura (den forne diplomaten .., honom lyssnade vi till ute på havet) och Klara Zimmergren (mycket igenkänning när det gäller skilsmässor).
Jag har missat massor - eller börjat lyssna och tappat intresset -.
Men dom här tre fick mig på kroken rejält.

Tack för vänliga ord också - men - och det är viktigt, det var inte för att gå med håven jag tog liten paus. Jag var helt enkelt döslut och har krångel med kristallsjuka, men det är ju inget farligt, så ni behöver och får inte ömka mig ,-)
Sånt - yrsel - går över.

Ps. Pratade med Sonja idag, som opererades igår. Ryggmärgsbedövning och allt hade gått så bra och personalen var sååååå rara, sa hon. Lilla rara Sonja .Hon lät så torr i munnen, knappt att hon kunde prata (all medicin förstås) och hade varit uppe och gått med gåstol och hjälp från personalen. Å, så jag hade önskat att vi fått hälsa på henne! Ds.

Men ett dagens fönster klämmer jag in ...

Så här skriver fönsterfångerskan:

"Hej!

Ett fönsterbidrag från Stugan.

Vi har inte varit här på fyra veckor så det är så kul se allt som växt. Sen att det kan bli ett fönsterbidrag är lite extra bonus.

// Turtlan"

//Tack Annica! Så rart av dig!

Bloggpaus. 

Lördagkväll ....

Och vi är ensamma hemma, frånsett hundarna förstås.
Stackars Charlie är så beroende av sin matte, att han blir helt olycklig när hon inte är i närheten! Sedan dom lämnade huset (kommer hem senare ikväll) har han vägrat komma in i vardagsrummet, nej, han ligger antingen i hallen eller på sin mattes säng.

Sakta men säkert faller vi in i vardagsmönstret.
Hemmarollerna.

Allt är nu tvättat - frånsett överdragen på båtdynorna - och tack och lov för perfekt torkväder! Vi har hjälpts åt att klippa gräsmattorna .., det har lagats frukost och lunch och jag har ätit upp en stor skål med sallad (grönkål, rödkål, solroskärnor, pumpafrön, våra egna små tomater, ärtskott ., ja, lite sånt), samt satt degen till dom lättbakade frukostbröden, så får det bli nåt extragott till frukost.

Under besöket i Malmö köpte pv sig en ny Ipad.
Hans gamla var nog historiens långsammaste dator, men nu skulle det tydligen ske.
Så blev det också.
Men sen .., ja, tekniskt bevandrade är ingen av oss och tur då att Maria är av ett annat slag, ty hon slog sig ner och hjälpte honom att treva sig fram och till sist blev allt okej.

Log för mig själv när jag var i närheten och hörde honom gissa hejvilt på sina lösenord och till slut sa supporten att "Thomas, det vore bra om du skrev upp dina lösenord så du kommer ihåg dem!"
Kanske att han följer hennes råd?
Eller "råd" .., det var som en order :)

Själv ramlade jag ihop som en tom ballong där luften pyst ut.
Att segla i tre veckor innebär en viss anspänning och att komma hem och börja om med vardagsliv och upptäcka att man förslappats så till den milda grad att man - förra månaden - glömde att betala några räkningar .., ja, det tog på krafterna.
Allt jag hade i tankarna var förmodligen att inte skämma ut mig när vi skulle lägga till eller lämna någon hamn.
Nu är allt betalat och jag irriterar mig omåttligt på påminnelseavgifter, men det är ju företagen i sin rätt att ta ut. Fy skäms Elisabet!

I morgon åker Emma vidare tillsammans med kompisen Fanny, som då kommer och hämtar upp henne.
Dom ska till Göteborg, därefter söderut igen på nån slags mindre roadtrip .., till Mellbystrand och Båstad och kanske att dom dyker upp här igen.

För övrigt är allt lugnt.
Lugnt och fridfullt.
Vi kämpar med lördagskrysset i DN (som är ovanligt knepigt, tycker vi).

På Instagram läser jag att bettankax mamma Ragnhild inte längre är i livet.
Om jag har räknat rätt hann hon fylla åttiosju år den första juni, hon blev precis lika gammal som min egen mamma.

Jag tycker så oändligt mycket om den här bilden, med Bettan som kör bilen och hennes mammas vackra hand på dotterns axel.

Och så oändligt tomt det blir utan föräldrar.
I alla fall om man har haft ett gott förhållande till dem och så var det nog i det här fallet.

En mors hand på sin dotters axel.
Så mycket det säger, egentligen.

Dagens fönster ....

Så här skriver fönsterfångerskan:

"Hittade en fönsterbild när jag bläddrade. Det är vårt vardagsrumsfönster som speglar sig i tavlan som min kusin målat. Jag tycker så mycket om tavlan!
Kusinen heter Yvonne Henriksson och bor utanför Kristinehamn.

Ellem".

//Det förstår jag .., så fin!
Vad heter din kusin?

Snart kamrater .., kanske.

För kanske två år sedan eller lite mera, råkade Charlie (äldsta dotterns fina hund) och Harry i ett våldsamt slagsmål med varandra. Det var inget annat än fasansfullt att bevittna och efter detta är vi noga med att hålla kom på dem.
Här slängs inga hundleksaker på gräsmattan .., dom får mat var för sig, ja, lite sånt.

Att ta dem på promenad tillsammans går hur bra som helst!
Då går dom nära-nära-nära varandra och nosar på samma tuva - inga problem -!
Som vi upplever det nu, har dom i alla fall insett att dom tillhör samma flock.
Däremot lämnar vi dem aldrig ensamma tillsammans.

För en stund sedan åkte Emma och Maria till Falkenberg och jag är hemma med dom två herrarna. Oj, så deppigt för Charlie! Först låg han på sängen i det rum där Maria sover (Gunnars Rum), men nu har han flyttat ut till hallen där han sitter och deppar och hoppas att dom snart ska uppenbara sig.

Harry, han kurar i soffhörnet.

Själv har jag surrat med alltid så rara hedgrenskan i Trelleborg, sms:at ett långt meddelande till Eva från Tyresö (såååå vänligt av dem att ta första vattningarna av alla blommor och i växthuset, ja, innan Mymmel kom på måndagen!) och när Falkenbergsbesökarna kommer hem, blir det väl en sväng till stranden i Särdal, tillsammans med Emma.

Det tycks ska bli en helt ljuvlig sommardag det här! Varmt och skönt .., jag har pysslat bland blommor och blader och hängt ut ännu en omgång tvätt. Det är tur att vi har samma kostnad för att köra en tvättmaskin som i Ystads marina - trettio kronor -!

Nu hör jag ekorren smälla i locket!
(Eller jag hör locket smälla när ekorren tar sig mat).

Dagens fönster ....

... fångades av Monet.

Så här skriver hon:

Hej.

Vi tog oss ur karantänshelvetet som vi suttit i nu i över 5 månader och åkte lite drygt en timme norröver till virusfritt litet pensionat i egen bil.

I den fantastiskt charmiga lilla kustaden Öregrund med nästan bara träbebyggelse sen många hundra år (och en spännande historia som nästan allt här i Roslagen) hittade jag många fönster åt dig! Använd vilka du vill om du har lust.

Det var så svenskt och vackert det kunde bli - vi bor i ett fantastiskt land!

Hoppas sista seglingsbiten går bra!"

//Tack! säger jag.

Hemma igen ...

Bilden togs idag när jag köpte ägg i Ullarp.
Vilket härligt grisliv .., och jag tänker på den fläskytterfilé som ligger i vårt kylskåp .., hur ojuste det är att man ska ta livet av ett djur för att grilla lite  kött, må så vara att vi människor gjort så sedan urminnes tider. 
Men bra känns det inte. 

Jo, men det är nog så här - som på bilden - man känner sig efter tre veckor på båtsemester!
Frånsett en enda övernattning i en alldeles vanlig säng (hos sonen), har vi tillbringat så gott som all tid på eller i närheten av båten.
Mest på.

Ja, vi har förstås utnyttjat olika hamnars duschar och toaletter och på vissa ställen har vi kunnat tvätta kläder och lakan och vi har ätit på Dinas place i Abbekås tillsammans med mina barns pappa och fläskpannkaka hos sonen och och thaimat hos sonens svärföräldrar, men för övrigt har vi klarat oss själva.

Handlat har vi förstås också gjort.
Där finns inget val. Kylen är inte alltför stor och man tar det pö om pö.

Den som följt med här på bloggen eller på instagram, den vet att detta har varit som rena paradiset. S o m  jag har trivts!
Och jag har vuxit inombords, det känner jag tydligt.
Jag vågar mera.
Tror mig om mera, helt enkelt.

Och den där trivseln?
Varför, kan man fråga sig?
Jag tror att det till stor del beror på att tillvaron blir rätt så strukturerad.
På båten behöver jag inte springa och plocka upp verktyg och annat efter pv; där rådor faktisk total ordning och reda. Var sak på sin plats.

Och så är det lugnt, men det är det ju hemma också.
Lite småprat med båtgrannar - eller en hjälpande hand när någon ska lägga till - ja, det är ett enkelt liv att leva.

Igårkväll när jag kom hem blev det rally för mig. 

Jag slängde tvätt i maskinen (är nu inne på den femte), ställde i ordning blommorna som jag föst ihop så det skulle bli enklare att vattna .., jag klippte ner det som dragit iväg på tok för mycket och det var då, när jag kapade några ranliga och ganska klibbiga stänglar, som blomman svarade med att kasta  hur många små frön som helst på min sticketröja. 

Så påhittig naturen är!

För övrigt?
Mitt på dagen idag kom äldsta dottern med man och Emma .., dom har först varit i Ystad hos Tommy och Karin och träffat Anders med minstingen, men nu när vi kom hem, så var det vår tur!
Underbart roligt!

Maria började med att baka sina vida berömda bullar ..., pv gjorde sin lika omtalade fläskpannkaka och jag har fixat en jätteladdning ratatouille - Emma valde den i stället för pannkakan - och så har jag hängt tvätt och torkat en trappa och hämtat kryddorna som vi glömde i båten.

Nu har alla gått i säng, utom jag.
Pv och Peter har spelat en golfrunda; den första för dem båda på ett helt års tid. En var tämligen glad vid hemkomsten, en mindre lycklig.
Ny match i morgon .., med början klockan 07.00.
Mobillarmet (pv:s) ställt på 05.45.

Nu mot sängen!