fredag 16 juli 2021

Blandad kompott ....


Vattnar lilla rosen "Louise Odier" (som jag tycker liknar en vanlig nyponros) och där nere på trädgrenen som agerar stöd - eller mer som skydd, så inte robotgräsklipparen tar död på den lilla plantan -  upptäcker pv den här krabaten. Nu, när mossfolk lärde mig hur google lens fungerar och jag testat .., så verkar det vara en Rhizotrogus, ett släkte av skalbaggar. 
Om det nu är rätt? (Det är viss resevation här). 


Flera gånger om dagen smörjer jag in ärret på handen. 
Det har varit sååå hårt och spänt, men nu äntligen börjar det mjukna lite.
Olika salvor har fått träda i tjänst, men allra, allra bäst har Apotekets Apoliva Body Lotion visat sig vara. 


I morse var det stört omöjligt att få ut nånting ur tuben, så jag klippte upp den och där i botten fanns salva så det säkert räcker veckan ut! Minst! 


Efter sedvanliga morgonnyheter (nu mest på 4:an, jag vande mig när jag låg på sjukhuset), blir det en runda i trädgården. Eller runt huset, för någon direkt "trädgård" är det ju inte. 
Vackrast idag .., jo, men det är nog stockrosens finurliga frökapslar! 


På nyheterna visades ett inslag från Tyskland och dom förfärliga översvämningar som drabbat människor. Den här kvinnan berättade att dom nu skulle evakueras från sitt hem, ett hem som riskerade att dras med i dom strida strömmarna. Jag kan säga att jag hade svårt att hålla tårarna borta. Vilken  f a s a! Arma människor! 


När jag nyss hade blivit ensamseglare och bodde i lilla 1:an i Ystad, då tänkte jag ofta att jag faktiskt inte hade nånting att förlora, rent materiellt, ja, förutom foton och brev. Det var en oerhörd frihetskänsla att inte vara bunden av saker. Bilden är därifrån. pElle, då ännu i livet, syns ligga på lilla bordet och i köket/sängkammaren  skymtar pv på datorns bildskärm. (Ser nu att bilden är spegelvänd).

Nu är det annorlunda. 
"Tänk, bara tänk om huset skulle segla iväg med allt vad det innebär, vilken sorg och bedrövelse, ÄVEN om det är materiella ting man förlorar", sa jag till pv. 

Men det är ju så mycket mer än så. 
Så många minnen och .., så mycket trygghet. 


Och så en gårdagsbild, fångad när jag vi var på väg hem igen.
Lika hett idag. Det är knappt att man uthärdar.
Nu elvakaffe!

Dagens fönster ....


Så här skriver avsändaren: "Och om du vill skola om dig från penionärslivet, så finns en liten kvartersbutik i Porto tillgänglig.Verksamheten överlåtes, står det på lappen."

Tack annannan! Jag ska noga överväga detta .. en liten kvartersbutik skulle jag verkligen tycka om att äga!  


torsdag 15 juli 2021

Klimatet ....

Plus fyrtionio grader i solen på altanen. 

Pv cyklar till Slöinge och köper grundfärg. 

Jag dammsuger och byter överdrag i soffan. 

Harry pustar ut.


Dagens fönster ....

Så här skriver avsändaren: "När tropikerna nådde Sverige och havet var ljummet, så stannade vi natt x 2 på ett trevligt pensionat. Det var gult med en massa härlig växtlighet runt om. Ja, då kan man inte låta bli att fånga ett fönster i farten."

//Och då säger bloggmadamen: tack Turtlan och tack som kom och förgyllde några dagar! Alltid välkomna när ni!

onsdag 14 juli 2021

Spridda skurar från landet Halland ...


Ja, det har verkligen varit uschligt med bloggandet, men när själva livet kommer emellan - när man har småttingar, barn, en svärdotter och goda vänner på besök - om än inte samtidigt - och när man dessutom har så ont i vänsterhanden, då får tangentbordet vila. 

Så här (bilden med brickan) har det sett ut dom senaste två dagarna. 
I måndagseftermiddag kom nämligen Turtlan med sin "M" på besök och det har verkligen varit så roligt! Det är andra gången vi har nöjet att ha dem här och förhoppningsvis blir det fler gånger. 
Finn ett fel skulle kunna vara rubriken på bilden! 
En äggkopp ska nämligen bort. Hon som rätt nyligen genomgick en gallstensoperation, avstod ägget. 


Och vi har tagit hand om en vilseflugen brevduva, vilken kanade fram och åter på tegeltaket för att slutligen hamna i hängrännan. Så länge fick den vila i en kartong, den bjöds på vatten och solrosfrön och fick övernatta i mitt sovrum. 
Den var såå fin! 


Efter diverse efterforskningar kunde vi kontakta ägaren som visade sig bo i Höganäs. 
Nu var han på semester, men i hans ställe kom den genomsympatiske Lennart som också har brevduvor och bor någon mil eller två öster om Halmstad. 


Såååå mycket vi fick veta om detta med att ha brevduvor! Och hur intressant det var!
I medlemsregistret kunde jag konstatera att där vimlade av efternamn som kunde härledas till forna Jugoslavien och Lennart sa att jo, så är det. 
"Bästa sortens integration!" menade han .., detta att komma med i en förening med blandad kompott av nationaliteter.


Tillsammans med värmlänningarna blev det många bad. 
Igår i Särdal (efter att vi bjudits på god lunch i Ringenäs, på golfrestaurangen). Den läckert gröna badhandduken inhandlades på Ikea och det var inte i år, berättade Turtlan.


På väg till bilen efter badet. 
Det var tjugofyra grader varmt i havet.


Och i sanden, just innan stranden tar sin början, ligger allt som oftast parkerade skor. 


Igårkväll innan middagen. 
Av värmlänningarna fick vi en hel drös med tomater och en såå härligt grann aubergine - inköpt i någon gårdsbutik - och av detta, plus lök, vitlök, färsk timjan, och krossade tomater med chili och kanske nånting mera - gjorde jag ratatouille och så lite diverse till. 
Mycket prat, om allt och inget. 


Idag återigen stranden, men här i Stensjö. 
M ä n g d e r  med människor var där och pv räknade till fyrtionio parkerade bilar. Tjugotvå grader i havet .., vi badade i omgångar .., jag blev- det är sant - biten av en krabba i baken och pv kom med kaffe och kanelbullar och servade oss övriga. 

Nu är här lika tomt och tyst som i söndags, då, när barn, svärdotter och en minsting, tackade för sig. Pv har tagit min elcykel och givit sig av till Slöinge för att hämta ut ett paket .,. Harry sover på soffan och bordsfläkten får jobba övertid! 

Nu ska jag dammsuga! 
Over and out ..., och om någon fortfarande strosar omkring bland bokstäverna här inne, så hoppas jag att ni har det bra på alla sätt och vis!

Onsdagsfönstret ...


I Dragör på Själland, där har hedgrenskan varit tillsammans med sin Peter, han som väl är till hälften dansk och man anar vem han höll på under fotbolls-EM. 

"Peter letade fönster åt dig hela tiden. Här är några!" skriver hans hustru.

Det tackar jag verkligen för!

söndag 11 juli 2021

Söndagsfönstret ....


Vaknade halv fyra i morse och fönstret hade hela natten stått på vid gavel. Jag låg nere, i gästrummet - i det som en gång kallades för Gunnars rum - men nu ofta heter "Marias rum", ty det är där hon ligger tillsammans med sin hund. 

Halv fyra och lite gryningsljus, men kanske mest från gatlyset här nedanför. 
Det finns inte många av den sorten på Ejdervägen; dom kan nog räknas på ena handen. 
Och vilket fågelkvitter det var och ljud från havet ..., sjöfågelljud! 

Låg länge och lyssnade .., tog mig därefter an Sven-Göran Erikssons Sommarprat i P1. Ja, det var inte det sämsta.

Dagar kommer och går ... (verkligen en djup insikt, eller inte).


Fr.v. store krabbfångaren ..., Elliot i gul regndress med mamma bakom, samt AP med Edvin.

Dom kom i fredagskväll vid halv åtta. Det var sonen med familj från Skåne och AP från Ekerö. Vad gjorde vi? Jo, det blev ett kvällsdopp på fredagen och morgondopp i regn på lördagen och krabbfiske samma dag, men då tillsammans med bonuskusinen Edvin som - tillsammans med mamma Hilda - kommit med buss från stan. 
Det skiljer nio månader mellan gossarna - Edvin är äldre - och fungerade så bra dem emellan!

När de gäller krabbfiske anar jag vem som har mest roligt. 
Det är trettiofemåringen, han med blå regnjacka. 
Tio krabbor fick dom upp i rask takt och jag tänkte i morse, att en sak som man märker skillnad på när barnbarn blir lite större, det är att man skapat minnen åt dem. 

När jag nu på morgonen frågade Elliot hur många krabbor vi fick igår, visade han genast upp alla tio fingrar! Jo, ett litet minne har kanske fastnat.


Att pillra på - och få fram ljud - på stränginstrumenten som hänger på väggen, ja, det var himla kul ...., eller att rita på papper (men ännu hellre på mattan!) eller klinka på pv:s piano .., eller lägga pussel eller klappa Harry .., allt gick an. 

På eftermiddagen blev det buss hem till stan igen, då Edvin idag ska åka på utflykt norröver, med sin pappa och sina kusiner.


Fler minnen som skapas. 
Att på morgnarna köra till Solhagas bageri och köpa bröd och som lillkille få en egen papperspåse med en källarfranska (med lite mjöl utanpå) att hålla i. 

Man kan också plocka vinbär från busken vid det gula huset och kalasa på dessa på väg till bageriet. Och innan man åker hemåt, får samme gosse plocka jordgubbar och ännu mera vinbär och lägga i en liten bytta - att kalasa på under hemfärden -. 


Tio minuter efter att barn och barnbarn tackat för sig och kollat en sista gång så inget blev glömt, kommer Sigge hem. Han är den typen som håller sig borta när det är många bilar på uppfarten .., kanske aningen orolig att det ska vara äldsta dotterns hund Charlie som kommit, och om två veckor kommer ju även lille Steven hit - nytillskottet - men Sigge vänjer sig väl. 


Och nu ....?
Nu är här så tomt och tyst, precis som det en gång var när Emma och Emil var i samma ålder och dom åkt hemåt. 

Jag har slängt tvätt i maskinen, dammsugit och gosat lite med Harry - det är han som skymtar i soffan -. Jag har också läst era kommentarer angående håravfallet. Det är inte stora  s j o k  som faller, utan när jag rör håret, får jag kanske tjugo strån i handen, var gång. 

Idag sa pv för första gången att ..."oj, så tunt ditt hår har blivit!" 
Verkligen uppmuntrande! 
(Det går an att säga det själv .., men värre när någon annan kommenterar det).

Ja, ja. Det är som det är. Tack för goda råd, ni som kommenterade på förra inlägget! Jag har så fruktansvärt ont i min brutna (men nu lagade) handled - den är svullen och varm - så jag tackar er här (för era tankar ang. hårtappandet) så behöver den handen inte anstränga sig så mycket. 

I morgon väntar besök hos arbetsterapeuten på sjukhuset och sen nåt betydligt trevligare: då får vi påhälsning och övernattning av rara vännerna från Värmland; nämligen Turtlan och hennes M. Ska bli sååå trevligt!

torsdag 8 juli 2021

Jag brukade alltid ....

... tycka att det var lite fånigt när män på väg att bli kala på huvudet, ja, när dom kammade över det hår som fanns kvar. Försökte täcka liksom.

Nu gör jag likadant. 

Varje hårtvätt är ångestfylld.

Jo, så här var det ...


Seglingen hem från Torekov var helt perfekt. Ljuvligt väder och sex knop mellan varven och båten är ju så tung, men går ändå lätt i vattnet, tycker pv. Jag har ju noll koll på sånt. 

När vi är nästan hemma .., när han revat storseglet och fendrarna kommit på plats och vi ska till att starta motorn och gå in i hamnen, DÅ .., hörs det bara en döende suck och där finns inte tillstymmelse till kraft i motorn! 

Det blev till att segla norrut mot djupare vatten och inga luriga rev (vilka finns i närheten av hamnen) och så kollades batterierna (alla var full-laddade) och jag kände bara att nu vill jag aldrig mera i livet sätta mig på den här båten och oväder var på gång och fy, så hemskt det var. 

För att göra en lång historia kort (eller iaf kortare) så kontaktade vi Sjöräddningen i Grötvik, nån mil söderut och dom kom och bogserade in oss i hamnen på ett elegant sätt och på rätt plats och med fören före, men det ordnade pv och en annan båtägare galant - bara vände båten genom att dra den ut ur fållan - tjopp, bara! 

Kunde vi ha gått in med enbart förseglet? Nej, inte med den vinden och en sju ton tung båt. Pv fick beröm av räddarna och det var då skönt. 

Nu väntar vi på mekaniker Håkan som har lovat ta en titt på eländet. 
Kanske är det startmotorn?
Kanske nånting annat. 

(Och jag kan säga att Sjöräddningen fick en dusör så dom kan äta smörgåstårta en gång i veckan den här månaden! Vilka räddande änglar dom är!)


Dagens fönster ....


"Det finns fönster som bara ropar på mig att stanna och fånga dem till dig!"

Så skrev madamen i Porto och jag bugar och bockar och säger  t a c k! Men jag tyckte att tisdagsfönstret ropade ännu mera på mig :)

onsdag 7 juli 2021

En onsdag ...

Då blev det återvinningen i Falkenberg och därefter supergod indisk mat till lunch i lilla restaurangen i Heberg (där f.d. malåbbon Axel "Aloha" Jonsson bodde och verkade som folkskollärare under en stor del av sitt liv) och vänligare personal var det väl länge sedan jag mött. 


Här står den rara personalen, flankerade av pv och en annan matgäst. 
Två ur personalen var från Bangladesh, kvinnan till höger från Nepal. 
Och mannen i grönt, han var en pratglad herre som hade Västergötland som sitt ursprung.

Sen hemåt och några timmar då vi inte gjorde så mycket. 

Klockan fem blev det middag hos friherrinnan och Ann-Marie i Steninge. Krångel med gasoltuben som visade sig vara tom. Det blev pv och A-M som åkte iväg och bytte ut den tomma mot en välfylld en - allt i automaten som står på Hemköps parkering - så himla fiffigt! 

God mat som alltid! Grillad entrecôte med tillbehör och gott vin. Sherryn som vi bjöds på, fick gå i retur till värdinnorna .., vi är så himla dåliga på sånt här som whisky och nu sherry, pv och jag själv. Och tzatziken .., underbar!

För att inte tala om den vackra krukan på bordet!

Nu är det fotbolls-EM som gäller och Danmark har ju gjort en supermatch hittills. 

Vet inte om jag orkar se hela .., och blir det straffläggning går jag och lägger mig. 

På Willys parkering i Falkenberg blev jag stoppad av en man i 30-årsåldern kanske. Han kom emot mig med ett brett leende och hälsade vänligt och frågade om jag hade barn eller barnbarn och lite sånt och hoppades att jag hade haft en fin dag och solen strålade ju, ja, men det var ju bra. Det jag har svårt för, det är när säljare lindar in det dom tänkt sälja och försöker smöra innan själva det egentliga ärendet visar sig. 

Så jag sa ..."men vet du, kom till saken!"
Då blev han häpen och sa "jaha, du verkar vara en bestämd kvinna" och jag sa att så är det nog.
Och så berättade han då och det hela var för en god sak - det handlade om föräldralösa barn - men jag berättade att jag redan betalar ett par hundralappar i månaden till ett barnhem i Ghana och nej, tack .., men jag hoppades att han skulle ha bättre tur nästa gång. 

Efteråt skämdes jag, men bara lite. 
Det var så olikt mig. 
Kanske håller man på att bli en sämre människa.
Kanske är man det redan.

Dagens fönster ...

Ett älskat barnbarn som skriver till sin mormor att "här har du dagens fönster!" och den där mormorn, hon blir såååå glad, så det är inte sant! 

Nu är det där äldsta barnbarnet på väg till Samos i Grekland, tillsammans med bästisen Fanny och jag tror att det är Fanny som är fångad på bild. 

Emmas mamma brukar skoja och säga att dom där två, dom lever som pensionärsliv när dom är utomlands och den första bilden som vi såg på hennes sida, den visade yatzyspelande vid poolen. 


Sedan pandemin började har Emma arbetat hemifrån och det har gått över förväntan bra. 
Men  s o m  jag log när jag upptäckte hennes väldigt ergoniskt utformade arbetsplats i köket.
En annan gång hade hon strykbrädan som skrivbord.

"Men mormor, det är inte så dumt, det är höj, - och sänkbart!" sa hon smajlande.


Nästan samma bild, men den här togs när Emma åkte på semester till Grekland med sin mormor, som ju är jag. Då var hon tio år. Nu är hon tjugofyra.

Älskade Emma! 
S o m   jag önskar att ni får en helt underbar vecka med sol och bad och att ni åtminstone är vakna till elva på kvällarna! Och tack för fönstret, förstås! 

tisdag 6 juli 2021

Några dagar på bortaplan ....

Bilden: det var helvetiskt varmt två av dagarna och med hjälp av en tumstock stod vindrutan på däck öppen.

Seglade iväg torsdag förmiddag och kom fram till Torekov fyra timmar senare. Till min förskräckelse upptäckte jag ett helt sällskap segelbåtar vilka höll ungefär samma kurs som oss och man började ana att .., hmmm, tänk, om alla dessa ska till samma hamn som vi själva.

Det skulle dom. 

Dom eskader-seglade från Falkenberg; elva båtar vilka var snabbare än vår elefant-tunga historia (7 ton!) och när vi kom in i hamnen, hittade vi ingen ledig plats. Jo, en, men pv var orolig att den skulle vara för grund. Till slut vinkade en glad man från Malmö in oss och jag kände mig som den mest ringrostiga människa som stått på en båt, men han dirigerade bra. 

Dessutom var det vind som tog tag i båten och då blev det fören mot bryggan och jag sa till pv att "ja, ja, jag kan stanna här ombord i några dagar, det är lugnt!" (Här skulle det ha varit en smiley, men ni förstår väl). Båten är högre i fören och det är hopplöst för mig att ta mig av och betydligt knepigare för Harry. 

Efter en stund beslöt pv sig för att vi skulle vända båten, bara genom armstyrka och rätt vind. Det gick geschwindt! 


Nu har jag inte sett mer än en glimt av tv-serien Solsidan, men där drivs det uppenbarligen med stockholmare vilka kommer till Torekov, går i samlad tropp - såklart i vita badrockar - och ja, ungefär så. Jag kan i alla fall säga att det  v i m l a d e  av människor med stockholmska som dialekt! 

På Instagram skriver en bloggvän som arbetat som lärare i Sthlm, ja, att under hennes besök i Torekov häpnade hon över hur många bekanta där var - hemifrån - föräldrar till elever hon haft .

Underbart vatten - kristallklart - och nästan 22 grader varmt! 


Vad sysslade vi med, förutom alla bad i havet?
Jo, vi löste DN:s korsord, men fick kvar någon ruta längst uppe till vänster. 
Här fuskar pv och googlar på något ord. 


Och vi fikade i omgångar och jag tänkte på hur mycket jag tycker om dom här Rice-muggarna! Bakom muggen skymtar den jättestora motorbåten av märket Marex 360 CC  vilken betingar ett pris av drygt fyra miljoner kronor. 
Ägare visade sig vara en familj med tre söner och en liten dotter (alla i tripp-trapp-trull-formation) och det ska jag säga, att det var en båt som heter duga. 


Ibland fikade vi två gånger.
Pv rastade Harry .., fick lyfta honom på, men han  - Harry - hoppade själv av båten. 


På väg till eller ifrån servicehuset (välskött och fint) blev det ofta småprat med hundägare. Här är det Carlos - en borderterrier i Harrys ålder -. Carlos bor i vanliga fall på norra Jylland och jagar mer än gärna fasaner, men ner i något gryt, nä, det tackar han nej till. 
Kaptenen på båten och hans fru (eller tvärtom) skulle nästkommande dag segla mot den bohusländska skärgården. 


På fredagkvällen kom minstingen från Malmö med sin pappa (som för dagen fyllde år) och mamma. Jag stod i båten och hörde en bekant liten stämma och när jag tittade ut längs piren, såg jag minstingen komma skuttande på piren och det kändes som om hjärtat skulle brista av glädje!

Dagen därpå fångades krabbor (så less alla krabbor ska vara på turister som drar dem upp i en hink och så ner i havet igen!) och pv hittade en sjöstjärna som såväl den lille och jag själv fick hålla i, innan den återvände till sitt rätta element. 


Beundrade solnedgången gjorde vi också - men inte bara vi - det var mängder med människor som satt på piren med dinglande ben och spanade mot väster och solen som var som en apelsin! Och hur många som helst tog selfies med den här vyn som bakgrund och där var till synes förälskade par som samt ömt omslingrade och så vi då, som hängde lite vid piren och sa "men så himla fint!" 
Det är Hallands Väderö som skymtar till vänster. 

Vi hade tänkt oss att segla hem på söndag, men då var det åskoväder som låg och lurade och jag gullbad pv att vi väl kunde vänta en dag. Så blev det. 
Och om det bedrövliga äventyret tänker jag berätta i morgon. 

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ... 


... fångades av den skånska madamen i Portugal. 

Tack annannan! säger jag.

torsdag 1 juli 2021

 För övrigt …

…. kan jag inte kommentera hos bland annat dig, Bert. 

Kanske hos er andra också?  

Jag får göra det när jag kommer hem. 

Torekov vid halv tio …. 

Knappt fyra timmar tog det oss att segla från Skallkroken till Torekov och det blåste upp allt mer, för att sista timmen bli riktigt gungigt. Harry blir orolig när det smäller och har sig och allra mest när båten kränger rejält. 

Hela tiden såg vi en hel radda med segelbåtar vilka tycktes följas åt och på slutet var dom före oss in i hamnen och det gällde att hitta en ledig plats. 

Det visade sig vara en eskadersegling från Falkenberg till Torekov; dom följdes alltså åt. Tidigare år har vi legat längs med piren, vilket varit perfekt för såväl Harry som mig. Nu var den möjligheten borta; man vill kanske få in mer pengar , ty nu ligger mindre motorbåtar i stället där och då ryms såklart fler på så sätt. 

Vi ligger som regel alltid med aktern mot piren/bryggan, men nu blåste det nåt så hemskt och blev sånt vindfång med båten, så det blev fören först. En vänlig och hjälpsam man från Malmö hjälpte till med tamparna, men det fanns inte en CHANS att jag skulle ta mig av båten! Båten är betydligt högre i fören och hoppa kan (får) jag inte. 

Nåväl. När regnet upphört och vinden äntligen mojnat   började Pv fundera på hur vi skulle vända båten utan att ens använda motorn. Jo, han lossade alka tampar utom en lång ”landtamp” och så liksom droooog vi oss ut mellan dom två pålarna och så drogs det igen och det gick sååå bra!

Hjälp, så glad - och lättad - jag blev! 

Nu känns livet sååå mycket bättre! 

Vi har ätit middag, Harry ligger i ”salongen”/köksdelen (ser inte ut som en salong), Pv har diskat och människor passerar här utanför; bland annat en flicka i pyjamas …, sååå fin var hon! 

Detta skrivs på mobilen och texten kommer hipp som happ, men det får ni ha överseende med!  Ajöken, sa fröken. 





onsdag 30 juni 2021

Mitt i veckan ....


Foto: Maria B

Under i alla fall halva mitt yrkesverksamma liv, har jag varit ledig på onsdagar. Tänk, nu är det mer än ett år sedan jag  h e l t  och hållet tackade för mig, men fortfarande känns det som om "å, idag är jag fri!" 
Vilken härlig känsla. 
Lite som bonus. 

Bilden här ovanför kom någon gång under gårdagskvällen. 
Maria och hundarna var då på väg längs E4:n norrut och ett par gånger stannade hon till, svängde av från stora vägen och rastade hundarna .., som här, vid en liten insjö. 
Så vackert! 
"Men det regnade precis hela tiden!" sa hon som vid femtiden var framme vid första delmålet, nämligen Skellefteå. 


För övrigt regnar det även här, men det behövs. 
Pv ska köra till hamnen och fortsätta med installerandet av solcellsplattan och jag tänker dammsuga, skriva till min syster som återvänt från Portland och besöket hos Fredrik och Shae (son och sonhustru) och så blir det förstås rehabövningar. 
Allra värst är den längst nere till vänster .., ååå, så det strääääcker och drar och gör ont! 


Här sitter hon - den förstfödda - med båda hundarna och första natten blir det övernattning i liten stuga på 12 kvm, belägen vid Vitberget. Det är tur att hon inte är "besvärsrädd". 


Foto: AP

Hennes lillasyster tillhör samma sort - den inte besvärsrädda -. 
Det här var nämligen hennes utsikt igårkväll.


Det finns mycket jag beundrar hos pv (nåja, ganska mycket , man ska väl inte ta i ,-), men en sak som han verkligen besitter, i alla fall när det gäller sådant som han är intresserad av, det är den icke föraktliga dygden tålamod. 

Igår skulle han dra kabel från akterruffen (som på bilden är under hans ben) och upp genom stålröret. Först borrades hål i ovan nämnda rör (och det tog tid!) och sen hade han ett fasligt sjå med en "genomförare", alltså en slags metrev där man fäster själva kabeln och därefter fiskar upp den. 

I timmar höll han på och en borr lossnade och hamnade på havets botten och jag tänkte att detta hade jag garanterat givit upp för länge sedan och i stället - med hjälp av silvertejp - fäst kabeln på den där stålpinnen. 

Så tänkte icke pv. 
Och män och kvinnor passerade och en äldre magerlagd herre stannade till och sa att detta var den vackraste Hallberg Rassy/Rasmus han någonsin sett och då var det inte långt ifrån att båtens kapten sprack av stolthet och andra kommenterade vad han sysslade med och ja, det blev sånt där småprat som det ofta blir i hamnar och bland likasinnade. 
Oftast män emellan.

En trevlig kund från affären sa, när han hörde att borren gått till havs, "Ja, hade man bara en magnet att fiska med, kunde man nog bli förmögen på skruvar och annat som tappats i vattnet och gömt sig i dyn!"


Och i en segelbåt en bit ifrån vår, där var Bengt och han hade för ovanlighetens skull sin fru med sig och när hon försiktigt och lite tveksamt skulle ta sig ombord, ja, då sträckte Bengt så chevalereskt fram sin högra hand och hjälpte henne och en annan båtägare sa .. "men å, så romantiskt det där såg ut!" och det var precis vad jag själv tänkte. (Faktiskt såg jag för min inre syn en sekvens från filmen "En officer och en gentleman".

Och ute till havs, men ändå inte mer än ett hundratal meter från hamnen, låg Eddie i sin lilla segelbåt. Så gör han ofta. Ligger där som Vår Herre eller Fru har skapat honom och ibland tar han sig ett dopp och simmar lite och så där kan det pågå timmavis. 
Vilken livsnjutare! 

Så var det. 
Nu blir det rehabövningar!