Elisabet

Mitt i veckan ....

Foto: Maria B

Under i alla fall halva mitt yrkesverksamma liv, har jag varit ledig på onsdagar. Tänk, nu är det mer än ett år sedan jag  h e l t  och hållet tackade för mig, men fortfarande känns det som om "å, idag är jag fri!" 

Vilken härlig känsla. 

Lite som bonus. 

Bilden här ovanför kom någon gång under gårdagskvällen. 
Maria och hundarna var då på väg längs E4:n norrut och ett par gånger stannade hon till, svängde av från stora vägen och rastade hundarna .., som här, vid en liten insjö. 

Så vackert! 

"Men det regnade precis hela tiden!" sa hon som vid femtiden var framme vid första delmålet, nämligen Skellefteå. 

För övrigt regnar det även här, men det behövs. 

Pv ska köra till hamnen och fortsätta med installerandet av solcellsplattan och jag tänker dammsuga, skriva till min syster som återvänt från Portland och besöket hos Fredrik och Shae (son och sonhustru) och så blir det förstås rehabövningar. 

Allra värst är den längst nere till vänster .., ååå, så det strääääcker och drar och gör ont! 

Här sitter hon - den förstfödda - med båda hundarna och första natten blir det övernattning i liten stuga på 12 kvm, belägen vid Vitberget. Det är tur att hon inte är "besvärsrädd". 

Foto: AP

Hennes lillasyster tillhör samma sort - den inte besvärsrädda -. 

Det här var nämligen hennes utsikt igårkväll.

Det finns mycket jag beundrar hos pv (nåja, ganska mycket , man ska väl inte ta i ,-), men en sak som han verkligen besitter, i alla fall när det gäller sådant som han är intresserad av, det är den icke föraktliga dygden tålamod. 

Igår skulle han dra kabel från akterruffen (som på bilden är under hans ben) och upp genom stålröret. Först borrades hål i ovan nämnda rör (och det tog tid!) och sen hade han ett fasligt sjå med en "genomförare", alltså en slags metrev där man fäster själva kabeln och därefter fiskar upp den. 

I timmar höll han på och en borr lossnade och hamnade på havets botten och jag tänkte att detta hade jag garanterat givit upp för länge sedan och i stället - med hjälp av silvertejp - fäst kabeln på den där stålpinnen. 

Så tänkte icke pv. 

Och män och kvinnor passerade och en äldre magerlagd herre stannade till och sa att detta var den vackraste Hallberg Rassy/Rasmus han någonsin sett och då var det inte långt ifrån att båtens kapten sprack av stolthet och andra kommenterade vad han sysslade med och ja, det blev sånt där småprat som det ofta blir i hamnar och bland likasinnade. 

Oftast män emellan.

En trevlig kund från affären sa, när han hörde att borren gått till havs, "Ja, hade man bara en magnet att fiska med, kunde man nog bli förmögen på skruvar och annat som tappats i vattnet och gömt sig i dyn!"

Och i en segelbåt en bit ifrån vår, där var Bengt och han hade för ovanlighetens skull sin fru med sig och när hon försiktigt och lite tveksamt skulle ta sig ombord, ja, då sträckte Bengt så chevalereskt fram sin högra hand och hjälpte henne och en annan båtägare sa .. "men å, så romantiskt det där såg ut!" och det var precis vad jag själv tänkte. (Faktiskt såg jag för min inre syn en sekvens från filmen "En officer och en gentleman".

Och ute till havs, men ändå inte mer än ett hundratal meter från hamnen, låg Eddie i sin lilla segelbåt. Så gör han ofta. Ligger där som Vår Herre eller Fru har skapat honom och ibland tar han sig ett dopp och simmar lite och så där kan det pågå timmavis. 

Vilken livsnjutare! 

Så var det. 

Nu blir det rehabövningar!