onsdag 23 juni 2021

Britt ....


Igår skrev jag om Britt på instagramkontot, men jag lägger in bilden även här. Bara för att. 
Kanske för att hon är så fin. 

Så här såg det i alla fall ut igår, då, när pv skjutsat dem in till stan och tillbaka och vi hade ätit lunch och kalasade på svenska jordgubbar efteråt. 

Britt är Skorpion, småländska (från Nässjö), har arbetat som lärare (småskollärare, säger pv), är lågmäld, tålmodig, mamma till två söner, oerhört kreativ, målar vackert, spelar piano (vilket är svårt numera, med värkbrutna fingrar) .., och kanske kommer hon ofta i skuggan av sin man. Britt är liksom inte den som Tar Plats. 

Och här sitter hon vid bordet på altanen, med sina för dagen nyinköpta glasögon på plats. 
Efter en stund upptäckte jag att hon höll glasögonen i handen .., vilandes i hennes knä. 
Jag frågade om dom var starkare än hennes gamla? Jo, så var det.

tisdag 22 juni 2021

Veckans andra dag ….


















Kan man tänka sig .., sol även idag, men lagom varmt. Sneglar ut genom köksfönstret och kan notera att körsbärsträdets grenar vajar i vinden. 

Det var trivsamt hos Ecke och Britt igår. Vi satt ute i trädgården, med enorma - och utblommade - rhododendronbuskar bakom oss och en bit ifrån .., där finns en rund rabatt; egentligen under ett äppelträd (Belle de Boscop) och där vimlar det av aklejor i olika färger! 


Det blev en hel del prat om den nyligen uppkomna krisen mellan dom olika partierna och hur detta skulle kunna lösas på ett vettigt sätt .., men vi hann även med deras bilbekymmer (alltså inte politikernas) .., vådan av skilsmässor .., frisyrer och frisörer .. och Britt tipsade mig om att läsa ett antal böcker av den brittiska författarinnan Lucinda nånting och när jag då snabbt googlade hennes namn, kunde vi konstatera att hon alldeles nyligen hade gått bort i sviterna av cancer. 


Vid halv tio ska nu pv skjutsa in herr och fru Bengtsson till Halmstad. En till provtagningen på sjukhuset, den andra till optikern. Själv har jag förberett lunchen; ugnstekt kyckling med ugnsrostade grönsaker, så får herrn och frun äta hos oss. Såå skönt att kunna hjälpa varandra! 


Britt är en på alla sätt och vis kreativ kvinna och på trädgårdsbordet hade hon placerat en utblommad vallmo. Sååå fint! Såå enkelt! Så genialiskt! 


När vi tackat för och gick hemåt, passerade vi deras trädgårdsland. Å, jag drog med fingrarna genom den nästan buskliknande dragonen!! 


Och pv har plockat fläder och gör saft. 
Ja, ja. 


Det här inlägget skrevs först på mobilen, men det såg så tokigt ut, så nu har jag testat att skriv på det vanliga tangentbordet. Tja .., det går ganska bra, om jag höjer tangentbordet lite. Nu får det vara så här. Jo, det fungerar. Sex dagar kvar med gips. Halleluja, så skönt det ska bli att få det borttaget!

måndag 21 juni 2021

Fridfull … 

Så kan man nog sammanfatta den här dagen. Inte så gräsligt kvavt och hett som igår, utan ljuvlig och syrerik luft. Såå mycket bättre jag mår när det är så här! 

Pv hade många ärenden att uträtta inne i Halmstad och själv tillbringade jag tid i växthuset .., grönkålsplantan fick komma till pallkragen och får nu sällskap av mängder av ringblommor, ja, när dom väl börjar blomma, alltså och jag vattnade och kollade om där var sniglar eller snäckor .., jag hängde tvätt och diskade undan och lite sånt. 

Men lugnt och skönt ändå. 

Vid tretiden var vi bjudna på eftermiddagskaffe hos Ecke och Britt. I hörnan av deras tomt, nära bäcken, står ett ljuvligt doftande träd - en Robinia - eller Falsk Acacia som den också heter. Nej, det fungerar inte att skriva. Jag har ögonmigrän ikväll och text och bilder bara hackar, så jag börjar må illa. 

Återkommer i morgon.

söndag 20 juni 2021

 Allt på en gång …

Ungefär så är det väl med livet.

Det lullar på lite hit och dit, mest är det som det brukar vara - eller alltid har varit - och så får man covid och sen blir man övermodig och tror sig vara släkt med starke Adolf .., man ramlar på altanen, får en fraktur på vänster handled, blir gipsad och därefter opererad och man glömmer - eller lägger viruseländet bakom sig - och så uppenbarar sig besök av sonen med sambo och minsting och allt blir bara solsken. 

I dubbel bemärkelse. Planer går kanske inte i stöpet på grund av frakturen, men planerna blir aningen mer diffusa. Mer av en ”vi-får-väl-se-hur-det-blir-tillvaro”. 

Innan skånegänget återvänder söderut, tar vi en titt på båten. Inte bara en titt …, vi slår oss ned under kapellet och svettas ymnigt …, äter Pv:s rabarberpaj med glass och minstingen får  för första gången i sitt tvååriga liv fånga en krabba. 

Ja, nu är det kanske mest hans pappa som står för själva fångandet och minstingens mamma som håvar UPP krabban i hinken, men ändå! Såå spännande. Och stor var den också, krabban! 

Mera? 

Tidigt på morgonen åker vi (den minste, mamman och jag själv) till bageriet i Slöinge och köper nybakat bröd till frukost. Den minste får av sin farmor en kanelbulle som läggs i en brun papperspåse och hela väggen hem sitter någon och tittar längtansfullt ner mot bullen. 

Jag tänker att äventyr behöver inte alltid vara nåt märkvärdigt; det kan räcka med en bulle i papperspåse

En alldeles egen bulle. 

Och nu ..? 

Nu är här precis som vanligt. Vi har haft spontant besök av Hildas mamma Mymmel som kom med en skörd från sin kolonilott; en bukett med kattmynta, daggkåpa, stjärnflocka, bergklint  och rosa-röd stäppsalvia (bara såååå fin!), samt en planta grönkål som nu ska sättas ut i landet. 

Mymmel hade tillbringat ett par timmar på stranden, när åska och något som liknade ett skyfall drog in från Jylland och oj, vilket regn sen!

Nåja, det behövs sannerligen!  

Ungefär så är livet här i landet Halland. (Och nu dök Sigge upp också! Han har hållit sig borta i helgen, så som han ofta gör när vi har besök). 




fredag 18 juni 2021

Long time, no see ....

Dagarna går och det har varit bökigt efter operationen i måndags. Att använda mitt vanliga tangentbord vid datorn (den med vid skärm som jag älskar) är hopplöst md den klumpiga gipsen och att skriva på mobilen tar sån tid. 

Men livet knatar på ändå. Pysslar i växthuset, i rabatterna, lyssnar till tre olika poddar (USA, Kina och Europapodden) och så handlar jag som besatt. Kanske för att jag nu är hemmavid så mycket och jag bestämmer mig för att strunta i att spara så mycket. Vem vet om man står på benen nästa år? 

Vad är det då som inhandlas? Allt möjligt! En solstol modell större på Rusta, rullgardiner i svart så gäster kan sova i mörker som dom är vana vid (själv följer jag dagsljuset) och när kameran lade av i min mobil köpte jag mig en ny. 

Helt klart ett annorlunda beteende. 

Operationen av handen gick bra, men halleluja för strong pills, det säger jag. Har iaf blivit bra på att duscha och tvätta håret utan hjälp, men annat är knepigt. Att skruva upp korkar, t ex …, eller att öppna ett paket kaffe från Arvid Nordqvist. Nog måtte det ha varit en fascist som utformade den paketöppningen; eller iaf någon yngre person. 

Men så finns det annat som gör en glad. Gårdagens besök av Sonja, t ex och i kväll kommer minstingen i Skåne, ja, inte ensam förstås och det är ju hur roligt som helst! S o m jag ser fram emot ett par dagar tillsammans med en tvååring med sin mamma och pappa! Och om några timmar blir det fotboll och hoppas, hoppas att det går bra för dom blågula! 

Ja, det var lite nytt härifrån!

Ajöken, sa fröken.

Ps. Bäst att förklara lite. Handen svullnade upp så mycket, så gipsen fick tas bort, handen röntgades (men i omvänd ordning) och då beslutades det om operation som blev av i måndags. Nu sitter allt på plats med hjälp av liten platta och diverse skruvar. Har haft sååå ont efteråt. Om två veckor knappt ska suturer och gips bort. Sen hoppas jag att jag håller mig på benen ,-) Ds.

söndag 13 juni 2021

Söndagsfönstret ... 


.... kommer från Cecilia N och bilden togs hemma hos henne, 

Tack Cecilia! säger jag.

lördag 12 juni 2021

Så blev det …



Nytt besök på akuten. Vänligt bemötande. Få patienter till en början. Röntgen .., träff med ny läkare (såå snäll!), borttagning av gips (började nästan gråta, så mycket mindre spänt/ont blev det!) .., samt besked om operation i början av veckan och ny gips. 

Fick skjuts dit och hem av vännerna från Tyresö, några timmar senare var jag bjuden på grillade hamburgare hos friherrinnan och Anne-Marie. Sååå gott! Och så skjuts hem efter middagen och nu är jag mer eller mindre slut på.   

Bilden visar grillmästarinnan i aktion. Det blåste nog  styv kuling och bordsduk och vinglas blåste till marken! (Dock inte mitt glas). 

Hade hoppats på seglingsbilder från Bohuslän och Pv har lovat, lovat och lovat, men han vet nog inte hur man gör, för några bilder kommer inte. Nu ger jag upp. I stället kommer en bild från gipsrummet. Ser ni kedjan nere till vänster? Med den spändes överarmen eller axeln fast, för att hålla emot när läkaren droooog i handen. Det rasslade som om man vore ett djur som skulle kedjas fast. Den gröna slangen tillhör lustgasen. Gud, så skönt att slippa detta!

Ajöken, sa fröken! 

fredag 11 juni 2021

 Berättelsen om Axel på Gillholmen ...


Och fortsättningen kommer här under.

 .....inhägnad, och var så roliga att titta på.

Jag och min bror brukade fånga räkor och små krabbor, till att mata kycklingarna med. Framför ladugården låg ett trädgårdsland, där allt man kan önska sig växte. Annie odlade också lite blommor för skojs skull. I vattnet, nära huset, låg en liten brygga med två träekor. En stor för Axel och en liten till Annie. Bakom huset var en stor grön äng, där korna betade.
Ibland hände det att korna tyckte att gräset började ta slut och vadade då över ett sund till Sunnholmen. Då tog Annie sin lilla eka och rodde över för att kunna mjölka.

Det var alltid så trevligt att komma till Gillholmen. Axel eller Annie vinkade in oss i köket. Så gick Axel ner till sin brygga och drog in en sump, en låda med små hål i, där fångade fiskar kan leva men inte rymma. Ibland var det ål och ibland var det rödspätta. Axel rensade dem och sen fick Annie fiskarna och kokade dem i en gryta. Axel gick ut till trädgårdslandet och grävde upp potatis och de grönsaker som han tyckte passade, exempelvis sallad och rädisor. Det var alltid gott att få så färsk mat. Särskilt potatisarna, tyckte jag var något helt annat än det vi köper i butikerna.

Min bror och jag kunde leka så mycket. Vi byggde segelbåtar som fraktade gods från hamn till hamn. Till slut blev vi så skickliga att vi kunde bygga segelbåtar som seglade över till en liten ö, vände och kom tillbaka. Axel var alltid på gott humör när han träffade mig och min bror. Han brukade hitta på sånger om mig som han sjöng. Det var nog så att Axel sörjde väldigt mycket att han själv inte hade fått någon son.

På kvällarna satt Pappa och Axel på berget och talade om livet. Glädjeämnen och bekymmer.
Jag hörde Axel klaga på att han var så fattig. Då sa min pappa: "Axel, du är en av de rikaste människorna på jorden. Du som får leva i det här oerhört vackra, stilla och naturliga. Långt från stadens brus och larm. Jag skulle inte tveka en sekund om jag fick byta med dig."

Axel var en av de sista riktiga fiskarbönderna i Sverige.
Det han framför allt livnärde sig på var ålfiske.
Nu är Axel död, det är idag på dagen 17 år sedan. (Han levde 11/11 1904 - 8/6 1997).
Ålen är närmast utrotad och fiskarbonden är ett minne blott.

Ola Bryngelsson.


// Elisabet skriver: 
Det här inlägget i GP skrevs den tionde juni 2014 och jag föll pladask när jag läste det!

torsdag 10 juni 2021

Sol och blå himmel från morgon till kväll! Och det har varit såååå varmt ute! Pv har arbetat hårt och förberett kvällens avresa till Bohuslän, tillsammans med hans bror och en gemensam bekant till bröderna. 

Imorgon ska seglatsen till hemmahamnen i Skallkroken anträdas och detta blir väl en riktig ”gubbasegling”. Pv har packat med mat och dryck och det blir säkert trevligt för dem. Förhoppningsvis är dom småländska herrarna hemma igen på söndagkväll; ja, om vindarna är med dem. 

Själv har jag inte gjort så mycket, då jag haft förfärligt ont i handen. Fingrarna liknar tjocka prinskorvar och det kan ju vara värmen som gör att dom svullnar så hemskt? 

Har i alla fall kommit på hur jag kan sätta upp håret, även om det inte blir som tidigare. Det är svårt, men det går. Med hjälp av en hemköpspåse lindade vi in den gipsade armen och då vågade jag mig in i duschen och det fungerade perfekt! 

Så här såg det ut för ett år sedan, då vi var ute på vift med båten. Ni kanske undrar hur Pv gör med bilen? 

Jo, den åker han upp och hämtar när dom väl kommit hem. Det gäller att tänka på logistiken. Ungefär så har vi det, här i Halland. (Bilderna är från förra sommarens äventyr). 

onsdag 9 juni 2021

Och så blev det onsdag ....
 
Full fart hela dagen. I alla fall nästan. Först ett besök hos frissan och jag sa ”klipp kort!” men nej, det ville hon absolut inte. Kanske är hon orolig att en sådan omdaning skulle bli ångestfylld, vilket är högst troligt ..., men några decimeter kapades i alla fall. 
Det är   k n a p p t   att det går att sätta upp! 
Och hjälp, så lockigt det blev! 

Vid halv ett åkte sällskapet iväg till golfbanan och jag renbäddade och vaskade trappan till övervåningen, slängde tvätt i maskinen, vattnade i växthuset, tog hand om tvätten, kämpade så jag nästan började gråta med att få in kuddarna i örngotten (det svåraste hittills) och påslakan och täcke .., nej, dom fick vara. 
Tog Harry på promenad och satte mig sedan i solstolen och vilade. 

Fem timmar senare kom golfarna hem och då var det mesta förberett och klart. Eckes Britt hade dessutom kommit över med en rabarberpaj som var HELT olik allt vi sett i den vägen. 
”Här har du att bjuda dina gäster på ikväll!” sa Britt. 
Tänk, så generöst! Så oändligt omtänksamt! 
(Vi tog den efter middagen  och den var ner syrlig än än söt! Såååå god!) 

I nästan fyra timmar satt vi  ute på altanen och vilken junikväll vi bjöds på! Mycket prat om olika resor, brist på lokalsinne, höga höjder, minstingen förstås (”bara detta att vi pratar om honom gör mig varm i hjärtat!” sa han som är morfar) .., och rondellkörning hann vi också med, precis som när Eva och hennes halvlånge man var här! På bilden är det Monica som förklarar. 
 
Nu är jag så trött så ögonen går i kors! Ska svara på era tidigare kommentarer imorgon! Och mobilens kamera lever sitt eget liv sedan jag var på sjukhuset. Plötsligt har jag ingen kamera - det är bara svart - för att fungera bra några timmar senare! Man kan bli galen för mindre.  

Ajöken, sa fröken. 

tisdag 8 juni 2021

 Eftermiddag ....

Vissa saker är knepigare än andra, ja, med endast en hand tillgänglig. 

Det är t ex i det närmaste hopplöst att skiva ost, då jag skivar med höger och håller fast osten med vänster hand. Ber då pv att i förväg ordna med några med skivor, så är den saken ordnad. 

Kaffepaket kan vara näst intill omöjliga att öppna med TVÅ händer. Ser nu till att kaffeburken är välfylld om jag är solokvist hemma. 

Att diska är svårt, men inte omöjligt. Skippar diskborste, använder scrubbi. 


Behån har fått gå till vila. Adjö, på ett tag! 

Knepigast av allt är att sätta upp håret och jag som ALDRIG har det annat än uppsatt. 

Har idag haft besök av Eva från Tyresö med sin halvlånge make. Dom hade med sig laxbaguetter från Lynga lax och så kaffe till detta och prat i uterummet i dryga två timmar. 

Så rart av dem!

Tisdag vid halv elva ...

Jaha, tredje gången gillt! 

Första gången jag fick en handledsfraktur var några veckor efter min mammas bortgång. Då halkade jag på en liten plastbit på jobbet i Ystad, blev sjukskriven i en dryg månad - vilken tillbringades här hos pv -. Det var tretton år sedan. 

Tre år senare - då bodde jag här - hade jag arbetat två veckor i Haverdal, halkade på en isfläck på gården och samma sak då. 

Och så nu: jag tänkte själv fixa att kånka den vråltunga stengodskrukan till altanen och det gick jättebra att ”snurra” den på gräsmattan och det gick bra att lyfta upp den också - men sen .., stöp jag raklång och om ni inte kände vibrationerna i marken - så kunde dessa nog iaf registreras på seismografen i Uppsala! 

Jaha, nu kommer texten vid sidan om, ja, ja. 

På en gång i såg jag vad som hänt! Det växte som en bulle direkt på handleden och den var sned! Och pv kom som ett skott och tänkte garanterat att ”helvete, nu ryker seglingen!”, men han var som alltid snäll och hjälpte mig att byta kläder och sätta upp håret (en kurs han måste gå, om jag inte kortklipper mig) och sen iväg till akuten. 

Där var det KAOS, någon hade suttit hela dagen i väntrummet och efter ett par timmar kom en sjuksköterska och sa att vi skulle förbereda oss på att kanske få komma på röntgen - möjligen - vid midnatt! 

Vi var då några stycken som valde att åka hem och återvända nästa morgon. 

Det gjorde jag också. 

Nu var det närapå tomt i väntrummet, endast en annan kvinna och jag själv.

Snabb röntgen, sen kontakt med ung läkare och så småningom fick jag ligga på en säng, fick bedövning, morfin och lustgas och så skulle då benen i handen dras tillrätta - reponeras - och detta förfärliga spektakel visste jag minsann hur det gick till, det hade jag sett, då, när den brittiska dokumentären "Akuten" sändes i SVT. Om jag säger som så, så blev jag inom tio sekunder kruttorr i munnen när jag insåg vad som väntade. 

Kanske har ni redan läst detta på instagram och då blir det så tjatigt. 

Kan iaf konstatera att jag numera är även halländsk kräkmästare - morfin är helt enkelt INTE min cup of Tea -.

Skriver mera senare,

söndag 6 juni 2021

Dagens fönster ....


Och så här skriver avsändaren. 

"Det finns inga regler för vad  man får hänga för tvätt i Portos världsarvskvarter, men det här överkastet tycker jag passar särskilt bra!" 

Det tycker för övrigt jag med. 
Och en fågel fångades i flykten också! 

Söndagmorgon och gnäggande hästar ...


Man vaknar klockan fyra och det är likadant som igår. Blå himmel. Ingen vind. 
Lyssnar till reprisen av Naturmorgon, men inte länge. Somnar om. Drömmer att jag arbetar på lilla Fridhems Livs i Ystad och jag är ensam i butiken och där finns ingen växel i kassorna och nästan inga varor. I två år har jag varit pensionär - sedan ett år tillbaka utan inhopp - och fortfarande dessa drömmar! 

Vid åttatiden äter vi frukost under eken. Trädgårdsbordet som igår flyttades till skugga under körsbärsträdet, åker fram och tillbaka. Säger till pv att vi borde ha tre trädgårdsgrupper.

En hackspett trummar ..., och Erlands hästar gnäggar som tokiga. 
En av dem är spattigare än övriga ..,det är en unghingst (bilden) som fullkomligt spritter av energi och hästskötaren förklarar att den hästen är nyligen kastrerad (vi såg ett mindre öppet sår på testikeln). I hagen mitt emot går två ston. 

När klockan är nio ger sig pv ut på rullskidor. 
Det är AP som hetsat honom, då hon igår ringde och meddelade att hon nu avverkat  den första milen på rullskidor (ja, nu i sommar alltså) och hon pratade om "Vasaloppet 2022" och backarna kring Evertsberg. 
Mer behövdes alltså inte. 
Nu är han taggad.
Nu är han på gång.

lördag 5 juni 2021

Summering ....


En lördag med högtryck och då menar jag verkligen  h ö g tryck. Varmt redan från morgonen. Frukost i skuggan under eken. Senare på dagen kommer Sonja på besök. Vi kalasar på rabarberpaj med glass och Sonja har med sig svenska jordgubbar - små och söta - och vi blir sittande ute i flera timmar och pratar om allt och inget. 

Efteråt läser jag DN. Ser en dödsruna med foto av en man. Tänker att så mycket mer personligt det blir med bilder. Minns en annan runa; en annan man .., han satt i en segelbåt och skrattade mot den som höll i kameran och håret var rufsigt och han såg så levnadsglad ut, men det hjälpte förstås inte. 


Mest hela eftermiddagen arbetar vi var för sig. 
Mest arbetar pv. 
Han tar hand om veden och lägger in den i boden och jag rensar ogräs och flyttar plantor med luktärter vilka hamnat i skuggan och jag lagar middag och diskar. Det är underligt, det känns som om sånt inte riktigt räknas. Av mig själv, alltså. 

Läser ett mejl från min syster i Australien. Fortsatt lockdown där sonen bor och hon har varit hos sin supertrevlige (hennes ord) tandläkare och bytt ut en gammal plomb. 

Mellan varven sliter pv och jag själv med DN:s fredagskryss som idag hamnade i lördagstidningen Det var som att min hjärna inte hängde med idag och jag hade aldrig i livet fixat att lösa det på egen hand. Många tvetydigheter ..., en påhittig korsordsmakare måste det ha varit. Han heter förresten Johan Lundin.

Strax kvällsbad. 
Jo, men det känns bra.

fredag 4 juni 2021

Det sista ....


Det har varit en fartfylld dag. 
Pv har varit mer än effektiv och har farit runt som ett jehu; rensat ogräs, klippt gräs, tagit reda på grenar och annat sedan han rensade i slänten .., han har kört in till stan och handlat till sin dunderförkylda dotter och dotterson ... (att han sedan tog med sig två av varorna hem igen .., ja, just det) och så åkte vi till stan igen (nu var jag med) och lämnade potatis och bröd till Hilda (det som av misstag följde med hem). 

Det har också blivit prat med grannen från Täby, som slog sig ned i en av trädgårdsstolarna i ekens skugga. Det blev en hel del surr ., väldigt mycket om dagens skola ., om hans yrkesval (advokat och ja, han skulle välja samma om igen) .,., vi pratade även om föräldrar som åldras och vad det kan innebära .., ja, lite sånt. En trevlig man är det (hans fru också) med några år kvar till femtio,  lite över femtio bara.


Och jag fixade middag som vi tog med oss till hamnen i Skallkroken (men vår båt är ju på Orust just nu) och pv:s brorson Anton har lånat sin farbrors båtplats i en veckas tid, då han köpt en mindre segelbåt i .., Göteborg kanske. Nu var kranbilen där och skulle plocka upp båten och ren tur var det att pv upptäckte - just som dom skulle ge sig av till sjön Bolmen - att masten låg kvar på land!! Det hade sett ut det, om dom kommit hem med bara båten! 


Sist av allt ett dopp här nere hos oss. 
Det är helt ofattbart hur icke-smidig och klumpig jag är just nu, men det ska det bli ändring på! Efter några dagar till havs med båten - då man klättrar upp och ner och ja, på det viset - brukar man känna sig som en ny människa. 

Bilden längst upp visar var vi gick i - från klipporna - och jag kände mig som femhundra år gammal. Det är nämligen en liten sten att kliva på från klippan, men från den stenen till fast mark under fötterna, är det för djupt för att bara kliva ner och för grunt (i alla fall idag) för att dyka, så jag mer som hasade mig i. 
Bedrövligt.
Bättring utlovas. 
Ska öva i morgon.

Första längre ...

... doppet för i år. 

Lågvatten så jag nästan fick gå över till Danmark, men till sist så! 

Simmade kanske tjugofem meter. 

Vattnet var svalt. 

Väckte en liten plattfisk som virvlade iväg. 

Sen cyklade jag hem igen,.

Hängde baddräkten på tork.

Läser morgonmejlet från min syster i Australien. 

Just när hon tänkt sig att ta bilen och besöka sonen sextio mil söderut, blir det - i hans delstat - lockdown igen. Åttiosex smittade. Nu är det stängt. Det är nu andra gången på raken det händer och nu är det verkligen länge sedan hon träffade sonen. 

Ledsamt är det. 

"Men jag kan i alla konstatera att jag nog inte har anlag för depression", säger hon. 

Så där som att trösta sig själv. 

//Det här inlägget skrevs vid tiotiden och nu ser jag att Bert har precis samma rubrik :)

Jag glömde att klicka på publicera-knappen. 

Ja, bara så han inte tror att jag är en härmapa, så lägger jag in bilden här under .

Många "första" .., eller "Great minds think alike".

Publicerat den
2021-06-04 10:26
Automatiskt
Ange datum och tid
fre 4 juni
juni 2021
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30

Dagens fönster ...


Nog är det övermåttan omtänksamt att komma ihåg fönsterhåven, då, när man lämnat hemmet, åkt till Torsby, tagit in på ett boende som liknar paradiset och är aningen orolig inför en operation dagen därpå! 


Tack Turtlan!

// Och mer om Sahlströmsgården finns att läsa här.

Fredag ....


Hämtade pv som kom med tåget från Göteborg igårkväll. Eftersom jag var ute i god tid, svängde jag förbi Ica Kvantum och där mötte jag en kvinna helt klädd i svart, med enbart öppning för ögonen. Det var varmt ute - för att inte säga hett - och jag tänkte att detta måste ju vara ett rent elände att gå omkring i denna klädsel! 

I bilen, alldeles intill där jag stod, satt mannen och väntade på henne och så snart kvinnan slagit sig ner på sätet, åkte åtminstone den översta delen av. 

Tack och lov att man inte föddes i ett land där detta, att helt täcka sin lekamen, anses vara det rätta.

Så hemåt med pv. Gullregn och syréner. Tjärblomster vid sidan av vägen. Och slagna ängar och på somliga ställen dom här vita ensillage-rullarna. Det har gått fort nu. 


Tipsade igår på instagram om Jan Troells kortfilm "Sommartåg"; fjorton minuters resa bakåt i tiden. Troells brorson Peter ska åka med "Sillatåget", från Malmö till Simrishamn och det är så mycket igenkänning i bilderna. Själva tidsandan.

En enda sak stör mig: tåget går i filmen åt olika håll :) 

Den här lilla pärlan finns på svt.play och i en underbar kommentar på ig, skrev Bettankax (numera utan kax) så här: "Denna ska jag se. En gång om året fick jag följa med min mormor till Malmö. Årets äventyr. Vi tog tåget. Lärde mig namnet på alla stationerna. Fina minnen från barnaåren."


Annat sevärt. 
Å, så jag greps av den här dokumentären! Följande står att läsa om filmen: 

"En 5-årig indisk pojke kliver på ett tåg någonstans i Indien och två år senare hamnar han som adoptivbarn i Umeå. Det här är berättelsen om Jonathan Forsman och hans resa tillbaka för att leta efter sina biologiska föräldrar och sitt ursprung. En film av Tove Torbjörnsson." 

Mest fascinerande - för mig - var själva sättet hur man med hjälp av dofter och olika maträtter (typiska för olika regioner av landet)  - försökte ringa in och väcka hans minnen. Helt otroligt var det! 

"Hitta hem" kan ses i ytterligare två år och i hela världen.

(Ps. Tvättade håret i morse och nu föll ännu mera av. Jag tror att en hälften av kalufsen nu försvunnit. Lätt knäckande, men såklart inget man dör av. Ds.)