fredag 4 februari 2022

Förmiddag i landet Halland ...


Det blir det vanliga .., men ändå inte. 
Pv:s  träningscykel har pajat, den blir svindyr att laga och tio i sex - i hällregn och mörker - skjutsar jag honom till bussen, den som går från Stora Skipås och in till Halmstad. 

Sen hemåt. 
Det blir eld i kaminen .., kaffe och en rostad macka med ost och marmelad - när hände det senast - och hjälp, så gott det var! Harry som deppar när inte familjen fullkomlig, lägger sig i gästrummet. 
"Kooom nu Harry! Kom och lägg dig här hos matte på soffan!" ropar jag. 
Nej, han kommer  i n t e. 

Tittar på morgon-tv där det handlar om dom olymiska spelen .., om snöovädret längs E4:an norröver och så intervjuas vänsterpartiets Nooshi Dadgostar,  hos såväl tv4 som hos SVT. 
Oj, så snårigt det blir och så osäkert hon svarar .., det känns som om orden är inprogrammerade (som så ofta hos partiledare), men det är nästan på gränsen till pinsamt, så där så man önskar att intervjun ska ta slut. 
Man våndas liksom med den som intervjuas.
Ja, hu .., tur att man inte är partiledare!


Gårdagens ishalka på Ejdervägen har nu tackat för sig, men igår var det annorlunda.
Då valde jag att ta vägen via Ecke och Britts tomt (där det inte var så här grönt, det här var från i somras), förbi grinden (där en gång Nelly fastnade mellan spjälorna ...)  och så tog vi stigen mellan vägen och bäcken. Av och till fastnar yllekappan i taggiga slånbärsgrenar i knähöjd och jag förundras över att Harry fixar det så bra. 
Han liksom bara duckar.


Så har den nya kyl/frysen kommit på plats och trätt i tjänst. 
Mellan det gamla kylskåpet och arbetsbänken har diverse platta saker hamnat i kläm;  liksom hasat ner. Där var ett presentkort på en restaurang (som vi har letat det!), några vykort och så tre små summeringar av lika många somrar. 
På bilden är det glädjen från sommaren 2010 som jag håller i handen. 
För mig är det här ett bra sätt att komma ihåg det som hände; vardagligheter som annars så lätt kanske faller i glömska. 

"Den glada mannen i Falkenberg" .., jo, det minns jag så väl! 
Jag passerade en bank och där utanför kom en man gående och han looog så varmt och vi utbytte kanske tre meningar - om vad minns jag inte - men jag minns däremot hur varm jag blev inombords och ändå var det ett så oändligt kort möte.

"Ingbritt Persson" står det på den översta raden.
Ja, henne glömmer jag aldrig. 
Det var i juli 2010 .., jag höll på att städa ur lägenheten i Ystad, jag var svettig och trött och slut på och vi skulle några timmar senare köra med flyttlasset hit till Stensjö. 
Då ringde det på dörren och jag öppnade och där stod till min förvåning Ingbritt, trogen kund i lilla affären där jag arbetat i tretton år. 
I famnen hade hon en blomma. 
Det blev ett kort möte .., hon sa att hon fått bråttom när hon förstod att det var flytt på gång och nu ville hon bara tacka för vänligt bemötande i kassan under alla åren. 
Av alla arbetsbetyg och sånt man fått när man slutat på en arbetsplats, finns det inget - absolut inget - som har gjort mig så innerligt glad, som blomman från Ingbritt.

torsdag 3 februari 2022

Dagens fönster ....


Å, ni underbara fönsterfångerskor! 
I förrgår fönster från Skellefteå, igår från Porto och idag från Karlstad! 

Så här skriver den som höll i håven: !

"Hej! 

Lite dålig skärpa och fångat med mobilen när mörkret lagt sig så inte den bästa fotokvalitén. Men lite vackerhet’  kommer väl med.

Fönstren finns på en innergård här i Solastan. Huset ligger längs en av stadens shoppinggator (… ja när folk shoppade mer på stan…) Baksidan mot innergården är däremot mer anonym.

Skulle vara spännande gå in där i trapphuset och se fönstren mer på nära håll.

Turtlan".


onsdag 2 februari 2022

Det bästa ...


Det bästa idag, den här onsdagen i februari, det var nog besöket hos Ecke och Britt i Halmstad. Ett sånt där "vi tittar in och ser om dom är hemma och tar med oss nånting till kaffet - besök". Jo, dom var hemma. Den vita Saaben som nog sett sina bästa dagar, stod prydligt parkerad på infarten. 

Och så blev vi där ett par timmar och det är så knepigt för Ecke, han har liksom tappat all rumslig uppfattning sedan han blev helt blind, men vi försöker styra honom rätt så gott det går. På köksbordet, på lingonduken, stod en liten vas med vintergäck och snödroppar. 


Harry blir verkligen  ö v e r l y c k l i g  när han får hälsa på sommarhusgrannarna och han springer och skuttar och tack och lov för dagen nyklippta klor! Allra mest håller han sig nära Britt. Hon brukar nämligen öppna kylskåpsdörren och se om där finns nånting ätbart att ge honom .., nån liten korvbit eller så, men idag blev det en halv sockerkaksbit med lingon. 
Det gick det med.

"Thomas, du kanske kan hjälpa oss med tv:n?" sa Britt. 
Den hade helt avlidit - tv:n - och hon som verkligen tycker om att leta efter bra program. För den som är blind, kanske det spelar mindre roll, då blir radion det viktigaste. 

Nu brukar pv inte kalla sig för ett tekniskt geni, men hur som haver lyckades han ordna så att allt blev som det skulle och på tv-skärmen kunde vi se  Carina Bergfeldt intervjua en ung man och Britt var så glad. Hon hade tittat på Ingmar Bergmans film "Det sjunde inseglet" (det gjorde inte vi) och hon berättade om när Ecke och hon i sin ungdom hade suttit på en servering och in kom en stor del från inspelningsteamet och slog sig ned och skulle äta. Vilket äventyr! En av dem var Gunnar Björnstrand.

Det är han som är på bilden. 
"Å, han hade som en slängkappa på sig och var så stilig!" sa Britt. 


På väggen bakom Ecke skymtar fyra tavlor, alla med motiv från Ystad. 
Den längst ner till höger hade Eckes far fått av en arbetskamrat, minns jag rätt så arbetade pappan i hamnen. Ecke har verkligen gjort en klassresa. Och tänka sig, denna nittiofemåring tog fram sin Ipad och visade pv hur man nu kunde följa hur solcellerna på taket generade kilowatt-timmar! 

Om Ystad i allmänhet och var han bodde i synnerhet, pratade vi också. 
Och om torskfisket som nästan är obefintligt numera .., om YIF och handboll (ringde upp mina barns pappa som i högtalartelefon berättade om sin tid som engagerad i föreningen, jodå, dom hade gemensamma bekanta!)  och jag tänkte att Ecke är så fin i sin blå sticketröja, han har nämligen så vackra blå ögon .., men ljusare än färgen på tröjan. 

Den stora tavlan i mitten, den visar prästgården - eller det som var prästgård - när Britt växte upp. Hon tyckte så mycket om sin konfirmationspräst som bodde där, det var anledningen till köpet av tavlan. 

Sist av allt åkte vi till Elgiganten och köpte ny kyl/frys, men inte i två delar, det ryms inte i köket, utan som tidigare. Ja, vi och vi ..., det är pv som betalar såna saker i huset. Jag betalar mattor och annat som blir fint. 

Nu är kylskåpet på plats, pv - som ska arbeta i morgon - har gått i säng och jag ska skriva till min syster i Australien. 

Men allt det ovanför, det var verkligen det bästa idag.

Dagens fönster ....

 ….. kom seglande från Portugal och kanske heter butiken "Rosa Malva" och jag tänker att det liknar ett Majblommemärke - den rosa blomman, alltså -. 

Tack annannan, du flinka fönsterfångerska!

tisdag 1 februari 2022

Den ena och den andra ....

Har tittat på SVT-programmet med Lars Lerin och hans vänner vilka också varit beroende av droger. 
Öppenhjärtiga människor. 
Så mycket elände och så mycket styrka.
Så mycket glädje. 
Så mycket stolthet.
Men också .., sorg över sånt som inte kan göras ogjort. 

Från skrivbordet i rummet intill hördes - och hörs ännu - youtube-prat (läraren Agne Paulsson från Kristianstad) och ämnet är matspjälkningsapparaten. 
Aha.
Pv förbereder för lektion i naturkunskap på torsdag.
I skrivande stund handlar det om ringmuskeln.


Snyggt och lockande omslag, ja, då föll jag.

För övrigt är min säng renbäddad och Harry fick brått att krypa i säng. 
Med mig upp ska jag ha den bok jag idag lånade på biblioteket i Harplinge, nämligen "Främlingen" av Elly Griffiths. 


Vi var totalt tre personer där inne; det var bibliotekarien, en kvinna som egentligen är från Ljungby och som jag känner som kund i affären, och så jag själv. Det slog mig att man numera per automatik står tre, fyra meter ifrån varandra vid ett samtal och jag undrar verkligen om det - själva avståndet - kommer att förändras, även om och när pandemin tackat för sig.

Nåväl.
Inger i Skellefteå som läser så kopiöst mycket, rekommenderade denna Elly Griffiths böcker, vilka finns i en lång serie. Den serien vill jag börja från början med och det visade sig stört omöjligt just nu - det mesta av henne var utlånat - så jag tog en fristående historia. 
Känns som ett bra flyt när jag läser. 

Det är ju ofta så tycker jag, att det är just den där känslan av hur bokstäverna faller sig, som gör att - i alla fall jag själv - faller för en bok. (Ingen känsla får mig att njuta mera än Torgny Lindgrens sätt att skriva. Eller Frank McCourt. Det är själav rytmen).

Här får man i alla fall lyssna till Elly Griffiths, t.ex varför hon bytte sitt ursprungliga namn till sitt nuvarande.

Kommer ni ihåg Annika ...?

Ja, bloggvänner som varit med länge, gör det säkert. 

Den alltid så rara och glada Annika från Ystad .., hon som under mina år i Skåne arbetade i en klockaffär/urmakeri, men som numera driver egen klockbutik i centrala Ystad. (Filmen togs genom mitt öppna fönster i lilla 1:an).

På instagram (här är en av anledningarna till att jag tycker så mycket om instagram, alla har ju inte lust att blogga ..) har Annika lagt ut bilder av glasbitar, vilka hon funnit på stranden ..., såna här, alltså. 


Finslipade av havet.


Som små smycken! 


Och så blir det så här vackert av det hela! 
Tända ljus t.ex, nu innan stormen skulle svepa över vårt land.
Utifall att strömmen skulle tacka för sig.

Så här skriver Annika: "Det har blivit som en sorts meditation för mig. Promenera till havet och i lugn takt leta efter stenarna (som alltså är glasbitar) i havsbrynet, där vågorna sveper fram. Lyssnar till havet, hittar lugnet. Och stenar!


Och så här: en brasa att värma sig vid. 


Och de allra vackraste snödroppar!! 

Hon fortsätter: "Och nu när jag behövt vara i karantän i omgångar har jag börjat plocka fram de där stenarna som tidigare bara legat på ett fat. Rogivande."

Ja, jag tycker att det är såååå vackert alltsammans! 
Och tack du rara Annika att jag fick visa dem här på bloggen!

 Hitochditväder ...


Det började med regn och nu snöar det rejält. Stora lapphandskar som kanske inte längre får heta lapphandskar, men så sade man förr. Och säger jag nu. 

Efter alla åren i södra delen av vårt land har jag i alla fall lärt mig en sak: februari kan vara en lurig månad. Ena dagen sitter man på sin rumpa i hästhagen och dricker kaffe i solskenet och nästa dag vräker snön ner. 


Då kan man kan pigga upp sig med ett helt underbart (och tämligen ålderstiget) urklipp från Dagens Nyheter och den i mina ögon så eminente skribenten Åke Ekdahl. Ja, brevet är ju från den svartvita flugsnapparen, men adressaten är minsann herr Edahl.


För många år sedan, tio kanske, såg det ut så här en morgon i början av februari, ja, på altanen, alltså. Där finns nu ett högt älskat uterum och bilen som skymtar är nog den röda Volvon, den med sitt .... annorlunda innertak. 

Nu ska jag avsluta det här inlägget för att färdigställa ett annat, men där jag först ville få okej från den som tagit bilderna och det är bara sååååå ljuvligt och påhittigt! 

Vi hörs.
Eller ses här, om ni vill.

Dagens fönster ...


Så här skriver fönsterfångerskan: "Nu har solen nått så högt över trädtopparna, att den lyser in i vårt matrum. Fönstret speglar sig i tavlan. ellem". 

Tack ellem! Vilken vacker och vilsam bild! hälsar bloggmadamen.


måndag 31 januari 2022

Summa summarum ....

... har det varit en bra dag. 

En bra måndag. 

Pv har, tillsammans med ordföranden i Vägföreningen, röjt i ett område någon kilometer härifrån. Klart är det inte, men det tog halva dagen och mer därtill. Det är mest små träd eller buskar .., och nu ligger en hög här ute på gräsmattan, ja, det blir väl ved till nästa höst. 

Hade middagen klar när han kom hem (stekt torsk med grönsaker, potatis och god sås på creme fraiche/fiskbuljongtärning) och på bänken står en bytta med deg som ska förvandlas till grahamsbullar - goda till frukost -. 

Kände mig för ovanlighetens skull aningen huslig, men bara aningen.


Röjningen pågick i närheten av Platåvägen och kör man ytterligare en bit söderut, ja, men hjälp, så vackert där är. Det är väl ungefär halvvägs till Steninge från oss. 


Inledde för övrigt morgonen med att titta på SVT:s Morgonstudion och därefter lyssnade jag till Sveriges Radio. Det var så enbarmligt tråkigt .., samma sak varje dag .., det är covid-läget och det är president Putin som håller övriga världsledare likt marionetter i sin hand. 
Stängde av allting. 

Och soligt och fint har det varit och med posten kom mitt favoritschampo och pv hade beställt en sån här pigg till stavarna, den som man får fäste med och som inte gick att finna inne i Halmstad. 

För övrigt kan meddelas att våra respektive döttrar - båda insjuknade i covid - tycks vara på bättringsvägen. Madamen i Upplands Väsby som varit sjuk längre .., lät riktigt pigg, medan H i Halmstad lät jättesjuk igårkväll, men kände sig nu bättre. Härligt.

Och så ett måndagsfönster ...

Pv tog sig an västerfönstret och jag två övriga. 

Det blev inte så bra resultat för någon av oss, men det var nästan hopplöst att se nånting genom rutorna, på grund av allt salt som kommit från havet och med blåsten. 


Igår hade Gunhild namnsdag, i dag är det Ivars tur. 
På stolen i köket i Malå satt - när bilden togs - en gosse vars ena mellannamn är just Ivar (som hans morfar) och det kan jag ju säga, att särskilt lycklig över detta har han aldrig varit. 
Men jag är. 

Bilden togs när mamma  - efter någon månads besök i Sverige - någon dag senare skulle återvända till Bolivia och jag tog då så många bilder jag kunde av henne. 

Så vackert hår hon hade och knappt ett grått hårstrå, fast hon ju måste ha varit tio år äldre än vad jag själv är nu, när bilden togs. 

Kanske pillar Ivar-gossen på en lös tand ...? 
Året därpå flyttade vi till Ystad.


söndag 30 januari 2022

Utflykt i det gröna ...


Tänk, att man kan må så bra av en liten promenad ner till hästhagen (där det enbart sommartid går hästar, i vår och somras var det får som höll till där) och där slog vi oss ned i lä, med en berghäll bakom ryggen och solen mot ansiktet! 

Vi hade kaffe i termos ., var sin bit citronkaka och lite smarrigt till harry förstås (i minsta sortens Sia-glass-bytta). Alltså var alla nöjda. 

Så där satt vi, pv, harry och jag själv .., och hade havet på vår högra sida och nej, det var inte så här mörkt - det var ju soligt, blåsigt, men fint ..,  - men jag fick mörka bilden för att harry skulle bli fin. Älskade Harry! I maj fyller han elva år.

Efter att inte ha sovit knappt nånting natten mot idag, kämpade jag mig för att hålla sömnen stången, då det ju var EM-final i handboll och hurra, hurra, vilken spännande match! 

Man anar ju från vilket håll vinden alltid kommer ., när man tittar på raden av dessa träd vilka hukar mot öster. Det är al .., dom står vid kanten av bäcken.


Sigge låg i så här i växthuset och njöt av sol och värme (och framför allt: lä!) när vi travade iväg. Jag kan meddela att han låg exakt likadant när vi kom tillbaka.

Dagens fönster ...

Hon är duktig på att upptäcka fyrfotade vänner som tittar ut över världen, ja, hon den här madamen i Portugal.

Tack! säger jag. 

Söndag i slutet av januari ...


Och idag har Gunhild namnsdag. 
En av alla kvinnor med det namnet var mina systrars mamma .., hon som inte fick leva längre än till några år efter trettio. Hon hade tre namn: Gunhild Evalda Adelina, men under hela min uppväxt hörde jag bara henne kallas "Gunna". 
Det är hon som är på bilden här ovanför och den lilla tösen är min syster i Skåne; Rigmor. Rosett i håret .., så typiskt den tiden.
Bär pappa ett sorgband på sin kavaj/uniform?
Om min syster var två år kanske när bilden togs, då borde det ha varit 1943. 
Vem dog då?

På spiselhällen i Malå stod under alla år ett fotografi av Gunna. Hon bar då en norsk lusekofta (såg det ut som) och hade en slags turban virad runt sitt huvud, kanske efter någon behandling i Stockholm (hon hade behandlats för en hjärntumör och läkaren hette Olivecrona). 


En till Gunhild känner jag - nämligen den rara  moster Gunhild som gifte sig med mammas lillebror Olaf -. 
Här står hon ko i det som en gång var mormors kök och lagar mat och svanstippen av en hamiltonstövare skymtar vid den röda pilen .., och den observante noterar förstås att Gunhild, precis som jag själv, går barfota inomhus sommartid. 
Vitlök har hon tydligen använt också. 


Och så kom stormen igårkväll. 
Det gick ändå över förväntan. Ett stort träd längs grusvägen åkte i backen och det är i det "hiet" som näktergalen brukar sjunga. Träden är kala och ser mer döda än levande ut, men det tycks inte bekymra den skönsjungande pippin. 

Nu ska vi ut i solen och dricka kaffe och ta en bit citronkaka .., sitta i lä mot några klippor och bara njuta, innan det blir eftermiddag och handbollsfinal. Hjälp, så spännande!

lördag 29 januari 2022

Dagens fönster och lite till ...


Lördag. 
En seg morgon. 
Kommer ner i köket och ska göra i ordning frukosten. 
Kokar ägg .., brickorna är färdigdukade sedan igårkväll .., nu fattas bara min plastbytta med müsli och jag letar som en besatt och begriper inte var jag kan ha ställt den? 
Öppnar skåpdörrar .., tittar noga .., t.om i kylskåpet. 
Ingen bytta. 
Frågar till sist pv, har han möjligen sett den?
"Ja, men den står ju här, rakt framför dig!" säger han. 

Plötsligt känns det som om jag befinner mig i filmen "Gasljus" med Ingrid Bergman .., ni vet, där mannen försöker driva henne till vansinne, genom att medvetet förvirra henne. 

Så fruktansvärt obehagligt det var .., den där känslan av att jag inte begriper hur det hela har gått till. Har jag själv tagit fram byttan ur skåpet? Hur kan jag inte ha sett den?


Vid tiotiden ger sig pv iväg till ett möte med Vägföreningen. 
Han säger att jag ska se till att hålla elden i kaminen vid liv .., då det tog sådan evinnerlig tid att få fyr på densamma. 
Tittar på reprisen av På spåret. Tänker att Johan Glans ser så snäll ut; ja, hans medtävlare också. 

Mellan lägga-på-mera-ved-varven går jag ut och ställer undan allt som kan tänkas flyga iväg när ovädret ikväll ska komma över oss. Trädgårdsstolar, ett bord .., räfsor .., en svart plasthink ., en mindre Höganäskruka. Sånt.
Dörren till växthuset har pv redan surrat fast rejält. 

Skriver därefter en inköpslista. 
Tulpaner och ingredienser till en grönsakssoppa. 
Säkert annat också. 

Tittar upp. 
Regndroppar på fönsterrutorna ., en vind som friskar i. 
Ungefär så.

fredag 28 januari 2022

Det bästa jag vet ....

Nästan. 

Men vem kan sitta stilla och inte bli sprittig i benen när man lyssnar till detta?

Tre minuter in i filmen börjar det. 

Spridda skurar från en bra dag ...


"Un jour de différence ...", sjunger Susie Arioli så sinnligt. 
(Här sjunger hon nånting helt annat, men också så mjukt och fint. Nuages. 
Aha, det betyder tydligen moln. Susie Arioli är canadensiska).

Ja, tänk vilken skillnad från en dag till en annan ..., i alla fall om solstrålarna redan på morgonen når in i köket och vidare ut över den del av världen där man bor och ännu mera underbart är det ju om det inte blåser isvindar. 

Och där står Harry och väntar på att matte ska bli klar för promenad. 
Jo, alldeles strax! 


Vi går längs havet och framme vid lilla hamnen (Oskars hamn) tar jag paus och slår mig ned i trädgårdsstolen vid den vita pilen. Solen mot ansiktet. Å, Gud .., det är så härligt så det går inte att beskriva och det knirrar och knarrar från bryggorna .., jag har vinden i ryggen och lite från väster, men det är lika fullt så ljuvligt. 

Hur länge blir vi där?
En halvtimme, kanske?
Eller fyrtiofem minuter?
Inte en människa ser vi.


Och jag tänker att där hade vi kunnat sitta och ta kaffe när pv kommer hem från jobbet, men då är det nog så mycket kyligare och så har han då avverkat ett par mil på cykel och är säkert frusen. (Måste komma ihåg att elda för varmvatten!) Kanske inte ändå? 
Igår köpte han plats till Vasaloppet. Han ska åka buss med det vanliga gänget från Ljungby och är nu förmodligen salig av glädje i fem veckors tid, innan det hela ska gå av stapeln. 

Vad då?
Hans axel?
Ja, men det säger han att det ska ordna sig. Det är bara när han sträcker sig uppåt och bakåt i ett visst läge, jodå, inga problem! 


Så hemåt. 
Det är fortfarande så tungt i bröstet, särskilt när det är aldrig så lite uppför eller än värre: om det är motvind. Kommer man någonsin att bli som förr? 

Nåväl. 
Man kan i alla fall glädjas åt blomlådan som pv byggde kanske för ett år sedan eller två. I vår ska den få rätt nyans på det gröna; den här blev så kylig. 

Så lunch. 
Stekt blodkorv med strimlad rödkål + apelsinbitar och lingonsylt. 
Tänk, att nånting så enkelt kan vara så gott! 

Gör DN:s nutidstest för vecka 4 och får åtta rätt av tio. 
Jo, men det är okej.
Garanterar att pv får full pott.

Nu kaffe mot solsidan.
Ikväll handboll. 

Och Karl har namnsdag. 
Min pappa, t.ex. Karl Gustav Ivar - om han hade varit i livet - och inte att förglömma den underbare och fine Emil också. Grattis till er båda!

Fredagsfönstret ....


... fångades av Barbro på Raggarön (jag vill fortfarande - av bara farten - skriva Babsan i Uppsala). Nu togs bilden inifrån själva båtbyggeriet.

Tack som dig tid! säger jag.

torsdag 27 januari 2022

Kväller ....


I morgon ska det - enligt SMHI - vara strålande sol mest hela dagen. 
Det har varit så urdåligt med kallbad, mest för att jag nästan alltid fryser inombords och då lockar det ju inte lika mycket. 
Kanske i morgon. 
K a n s k e. 
Jag vet ju hur lycklig man blir efteråt. 

Pv har gått i säng .., äldsta dottern har testat positivt (ja, hon är inte gravid) och där blir det inget jobb bland patienter inom de närmaste dagarna. Det är ju närmast ett mirakel att hon har klarat sig såååå länge.

Lyssnade till nyheterna där experter tror att inom kanske två veckor är alla mer eller mindre immuna och pandemin ska lägga sig. Vi får väl se hur det blir. 

Bilden visar en gren av en ek här på Ejdervägen.

Tittar på ....

Målningen gjordes av Eva Grelsson. Känner igen min lilafärgade linnejacka och pelargoniorna i fönstret. Och stockrosorna som jag olovandes planterade under fönstret.


... Antikrundan från Ystad och förstår precis varför jag trivdes så bra där. 

Inte ett enda bekant ansikte upptäcktes.

Vi pratar ibland om hur det blir om den ene av oss går hädan före den andra.  

(Ja, det händer ju inte sååå ofta att båda tackar för sig samtidigt).

Skulle jag bli ensam kvar, då blir det flytt till Ystad.

Livet ...


En av anledningarna till att jag ofta tänker lägga ned bloggen, det beror på att man (jag) redan på instagram skrivit om vad som sig tilldragit haver.
Det känns som ett ständigt upprepande. 
Men nu blir det - detta till trots - ännu en upprepning. 



Igår fick jag nämligen veta att Anitha Renström hemifrån, hade gått bort. Eller helt enkelt inte längre var i livet. Anitha .., hon som tillsammans med sin Per-Erik var med på bloggträffen i Steninge i maj 2009 - då hade jag ännu inte flyttat till Halland - och hon och P-E hade då lämnat huset i Adak (inte långt från Malå) och hyrde ett hus någonstans i Skåne; jag kommer inte ihåg riktigt var

S o m  dom trivdes! 
På bloggträffen hade Perra (som ju var musiker i ordets rätta bemärkelse) med sig gitarren och han sjöng och spelade, ja, det var på det hela taget trivsamt och dagen därpå fick Annika Engström lifta med dem hem till Kävlinge. 

(Bilden är från hemtidningen Norra Västerbotten och jag frågade sonen om det var okej att låna den, det var det. Tack Kristoffer!)

"Hade inte Anitha en papegoja?" skrev Annika i en kommentar igår.
Jo, papegojan kom jag också ihåg. 
Och vilken omsorg om djur hon hade!

Ett eller två år efter bloggträffen somnade Per-Erik in i sömnen och hittades av Anitha, som tyckte att han hade legat och sovit ovanligt länge. 
Nu är även Anitha, född 1956 - efter en tids sjukdom - borta. 
Alldeles, alldeles för tidigt! 

Och så här berättade dom om sig själva på min vänsterhandsblogg.

Hoppas innerligt att dom får mötas igen, Anitha och Per-Erik! det säger jag bara.