Annan konst ...

I bibliotekets foajé finns en anslagstavla där besökare kan ta del av det kulturella utbudet i och omkring Halmstad. Och på ett anslag får vi veta att på torsdagar mellan klockan 16 och 17 kan är vi välkomna till biblioteket för att dela med oss av böcker som vi har tyckt mycket om och vill rekommendera. 

En slags bokcirkel men kanske utan böcker. 

Fika utlovas också. 

Och på Halmstads konsthall pågår en utställning med mens som tema. 

Jag som i min ungdom aldrig berättade för mamma att jag fått min första mens, hade väl knappast trott att något sånt här - ja, en utställning om just detta - skulle komma. Och hur man fixade det hela, utan att berätta, är ju ett mirakel. Eller inte. 

Vi handlade på bok hos Karlssons Livs och jag gick dit i smyg och köpte OB tamponger och kämpade sedan som en galning för att få dem (ja, det var ju bara en) på plats! OB stod för "Omärkligt bruk" och i förpackningen fanns en liten broschyr som visade hur det hela skulle gå till. Själva isättningen, allså.

Omärkligt blev det sannerligen inte .., innan man hade lärt sig konsten. Eller: det var i alla inte omärkligt för en själv. 

Hur väl som helst minns jag när grannens Bosse och jag själv tittade på High Chaparall hemma i deras tv-rum och jag hade försökt mig på att använda detta så genialiska mensskydd (enligt reklamen), men kunde knappt sitta upprätt  .., jag hade förstås gjort fel!

Vardagsmänniskor ...

Jo, jag är verkligen en vardagsmänniska. 

Så härligt med en hel radda av dagar framför sig - om man nu är frisk, alltså -. 

Och idag är det måndag och man kan börja om på nytt och jag tar bilen och kör till Harplinge för att hämta ut ett paket och för att besöka biblioteket. 

Två böcker lämnas igen och tre får följa med hem. 

En bok om konstnären/textilkonstnärinnan Märta Måås Fjetterström (här finns en länk om någon inte skulle känna till henne) och dom övriga handlar om Berlin (den åttonde april flyger vi från Kastrup). 

I bibliotekets läsrum (där finns fortfarande facktidningar att läsa och Hallands Posten förstås) pågår en konstutställning med alster av Katarina Minerva. 

Allra bäst tyckte jag om tavlan på bilden här ovanför. 

Varför?

Jo, för att den gör mig .., ömsint. 

Där är brösten som hänger som på dom allra flesta kvinnor i min ålder, det vill säga, om vi inte fyllt dem med silikon. Jo, den tavlan hade jag gärna haft här hemma. 

Frågar pv vad han tycker? 

Nä, inget särskilt, säger han. 

Nu strular vårt internet - kanske är det blåsten eller nånting - så jag säger ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

.... fanns - och finns kanske ännu - i Dikanäs och det är alltså min mormor Betty som står där och håller händerna om en småtting; mest troligt moster Gunvor, den äldsta av dom tre barn hon fick med sin andre make, Haqwin Bergman. Det är förstås han som står i mitten. 

Sedan tidigare hade hon Margit, mamma och Ivan med förste maken Erhard 

Om jag får gissa, tror jag att kvinnan vid Haqwins sida är hans syster. 

Jag har skrivit "Stark kvinna" och det är jag fullständigt övertygad om att hon var. 

Vilka de två längst till vänster är, har jag absolut noll koll på. 

Denne Haqwin blev innerligt älskad av mamma. Hon kallade honom - i alla fall när hon pratade om honom - "min styvfar" - och denne man kom väl in i mammas liv när hon fem, sex år. 

Själv var jag nog tonåring innan jag insåg att han  i n t e  var min biologiske morfar. 

Han var underbart snäll och kallade mig för en "liten surrhumla".

Hur snäll denne Haqwin än var, hade mormor en gång för alla bestämt att hon under inga omständigheter skulle begravas vid hans sida, utan vid hennes förste man. Så kan det gå.

Nästan på pricken ....

.... ett år senare sedan vi testade positivt för covid-19, återkommer detta underliga fenomen som gör att så mycket luktar konstigt! 

Pv luktar konstigt .., min tröja gör det .., jag har en kemisk doft i näsan/huvudet som närapå gör mig galen! 

En bagatell i det stora hela förstås, men sååå irriterande.

Fem vid matbordet ...

Det var Hilda, lille Edvin (4 år i juli), hans mormor Mymmel, pv och jag själv. Och jag hade kokat en linssoppa och kryddat med spiskummin, salt förstås, cayennepeppar, två grönsaksbuljongtärningar och en hel pressad citron .., sen var det förstås potatis, gul lök och röda linser. 

Serverades med klippt persilja och gott bröd. 

Sååå smarrigt och så enkelt och perfekt när man har en bonusdotter som är vegan. 

Recepteet var detta, men jag dubblade det hela, eller tog i alla fall betydligt fler potatisar och på gränsen till ett helt paket linser. 

Kalkonköttet struntade jag i. 

Och tänk, att till och med han som i sommar fyller fyra år, åt av soppan! 

Till efterrätt pv:s fruktsallad med vispad grädde till. 

Bilden: han som är morfar visar hur det går till. 

Det märks att åren har gått. 

I sommar är det tolv år sedan jag lämnade Skåne för landet Halland; det tänkte jag på när vi satt vid köksbordet, Mymmel och jag själv. 

Mymmel har ont i höfterna och säger sig vara så stel och inte är det så mycket bättre här, om än nu höfterna fungerar som dom ska. 

Det händer en hel del med kropp och själ på ..,ja, kanske inte sluttampen, men närapå. 

Pv, som har tränat flitigt och känner sig i toppform, räknas dock inte in i vårt något skröpliga lilla sällskap. Idag fick han köpa en plats till Vasaloppet och lyckan torde därmed  vara fullkomlig. 

Och den yngste i sällskapet hittar sin mammas gamla leksaker som pv tagit ned och det är Mekano och det är en polisbil (den senare tycks vara alla småpojkars favoritleksak, ja, i alla fall våra två minstingars ...) och det är smådjuren och lite annat. 

När det är dags att åka hemåt, får den lilla grisen och gubben av plast göra dem sällskap, ja, dom hamnar i Edvins kylväska och jag klappar om dem och säger att han nu INTE får glömma att ta hand om grisen och ge den mat, så där så den inte ligger och är ledsen inne i Halmstad. 

Edvin säger att det ska han. 

Vad pratar vi annars om hela dagen?

Tja .., om gängkriminalitet och hur detta ska lösas .., (nej, vi har inga snabba svar), om resor till Rom och Berlin och ensamma dagar i Stockholm. 

Vi pratar också om färgstarka kvinnor och Mymmel berättar att hon och en annan kvinna håller på med en bok om historiska kvinnor i Halmstad .., det blir surr om filmer som vi vill se (Mymmel är ordförande i Filmstudion) och tv-serier som vi inte vill missa och om det är viktigt med gemensamma intressen när man lever med en annan människa. 

Sånt. 

Nu är klockan snart halv fem och jag ska - om en halvtimme - titta på ett av mina favoritprogram alla kategorier; nämligen "Arkitekturens pärlor".

Dagens fönster ...

"Titta! Just idag står solen så att man kan titta in genom ett av fönstren jag går förbi på min söndagspromenad!" 

Så skriver den flinka fönsterfångerskan i Portugal och en minut senare kommer ännu en bild av samma fönster .., då med kyrkklockeklang i bakgrunden! Nu är det så att jag lyckas aldrig lägga in bilder med ljud, annat än som länkar - det var inga problem tidigare -, men nu vill det sig inte. 

Men den som tittar in här, kan väl  a n a  hur fint det lät! 

Tack annannan!

Hit och dit ...

Tillvaron - eller i alla fall vädret - växlar hela tiden. 

Just nu är det strålande solsken och den där lilla adresslappen med Maris text, gör mig alltid så glad. Den brukar hänga i fönstret (baksidan är mer färgglad), men snöret har väl tappat geisten under årens lopp. 

Ska fixa till det när jag skrivit klart. 

Annat att glädjas åt: herrarnas guld i curling - lag Edin - så underbart roligt! 

Och att herrn i Luleå - Bert - tipsat mig om den lille Roskarlen som vänder på stenar i jakt på föda, gladde också. Ruddy Turnstone, heter den tydligen på engelska.

Här kan man få träffa den.

Nånting helt annat. 

Var gång sonen ringer, frågar han om jag har nånting planerat för dagen?

Eller "vad är ambitionen för idag ..?" 

Då känns det alltid lite dumt att svara att ..."ja, jag har väl inga större ambitioner .., annat än att vara ute som mycket som möjligt förstås, men inte för övrigt". 

Alldeles nyss ringde han och det var nästan så jag trodde att han befann sig i yttre rymden, sånt brus var det i mobilen. 

Nej, han satt på sin cykel i ett oerhört blåsigt Skåne och var på väg till gymmet.

Det var hans ambition; att träna.

Gott så.

För egen del tänker jag leta efter vårtecken. 

Kanske ska jag spana efter sädesärlan?

Kanske köra till Vastad och och titta till sjöfåglarna som håller till nere vid vattnet?

Pv planerar för rullskidåkning. 

Det är helt obegripligt så ihärdig han är. 

Hans pjäxor luktar pest - rent ut sagt kattkiss - men han påstår att det absolut inte är på det viset. Döm om min förvåning när han ställt ut dem på vädring - i blomlådan - den som sitter just 

utanför ytterdörren!

Nu ut med Harry!

Lördagsfönstret och födelsedag ...

... fångades i mitten av februari 2016 och vi hade satt oss ute för att dricka kaffe och äta nånting gott till - det var friherrinnan och jag själv vid västerväggen - då vi upptäckte en liten madame som tittade ut genom fönstret. 

Höll uppsikt, kanske är rätt beskrivning. 

Förmodligen önskade även hon delta i fikastunden, ty googlar man på synonym till Nelly, borde ordet "matglad" komma upp. 

Födelsedag ...? 

Jo, idag fyller Barbro i Uppsala - numera på Raggarön - sextiofem år (pensionär alltså) och den här bilden som jag tycker kunde bli ett bokomslag till spännande läsning, den har hon tagit, men för många år sedan. 

Barbro är en generös madame med vackert, lockigt hår och temperament har hon också och ett härligt - lite hest - skratt. Under årens gång har hon bidragit med mängder med fönster - och Det-Bästa-bilder -. 

Här en annan bild från Barbro, den kom i juni 2013. 

Bildtexten löd: "Det bästa från Barbro i Uppsala som dragit strömming och var så glad över detta! Moster Greta, 86 år, hade helt helt frivilligt rensat fångsten."

Tack för alla dina fina bidrag Barbro och ha nu en riktigt, riktigt fin födelsedag! hälsar vi från det gula huset i Halland.

Spridda skurar och dagens fönster ...

Bilden: igår, under promenaden med harry. 

Vi gick en motsatt runda .., upp längs badstigen som är kantad av krumbuktiga enar och mängder med små ormbunksbarn, ja, eller nån slags bräken.

Och gårdagen blev en hit-och-dit-dag. 

Regn, solsken, lite mera regn, ösregn och fin solnedgång. Idag.

En lugn förmiddag efter underliga drömmar under natten. 

Kanske är det fullmånen som påverkar?

Idag varnas det för hårda vindar (som om det nu skulle ...?), regn (det också) och snöfall. 

Jag tänker på lilla sädesärlan som övervintrat någonstans i Afrika och brukar dyka upp i slutet av februari .., oj, oj, oj vilken kämpig resa norrut det kan bli för henne. Oväder i Tyskland och Polen .., och vindar med orkanstyrka! 

Hoppas att hon - under resans gång - hittar någonstans att vila ut. 

Tog inte den vanliga rundan med harry igår och kunde notera att fågelboet - det som syns så tydligt nu när inga löv är i vägen - växer i omfång. Och kajor skrek och bråkade om skorstenen på Ecke och Britts sommarhus - det lilla huset -. 

För övrigt?

Det har blivit enormt mycket tv-tittande under OS ... men nu går vi ju mot finalen. 

Igår hann jag med Aktuellt där arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (s) intervjuades angående långtidsarbetslösheten. Mantrat var att "vi ska vända på alla stenar" .., ja, jag vet inte hur många gånger det upprepades. 

Det kändes verkligen ..., inövat. 

Ett underbart reportage från Malmö visade hur Samina Arifa - som nu äntligen via ett projekt fått fast arbete på Segevångsens äldreboende - uttryckte sin glädje över att ha kollegor, ett jobb hon trivs med och framför allt - ja, det bästa-bästa, sa hon - en inkomst! 

Det lyckade projektet .- Jämställd etablering - vilket leddes av en kvinna på arbetsförmedlingen (har glömt namnet), har naturligtvis lagts ned.

Reporter var Lena Pettersson och hennes ska jag skicka ett tack-mejl till. 

Det var ett glädjereportage och oj, vad jag gladdes med denna härliga Samina! ¨

(Här finns en länk till programmet - det börjar vid 9:40 in i Aktuellt).

Bilden: utsikt från sovrumsfönstret vid halv sju i morse.

Dags att ta ner julslingan kanske.

Tog mig sedan - återigen - an Europapodden som nu handlade om Ukraina. 

Såååå bra och så intressant! 

Susanne Palme (EU-expert) hade fått ledigt, nu var det i stället Sveriges Radios korrespondenter från Danmark, Norge och Finland som var med i samtalet och vi fick veta hur olika våra länder hanterar det här med Putin och Ukraina och att Danmark är så mycket mer rättframma och helt klart har deklarerat att man står på Ukrainas sida (och räknar USA till sina närmast allierade). 

Och som jag tycker om Claes Aronsson som programledare!

Alla får prata till punkt .., han fördelar ordet perfekt, tycker jag. 

Till sist ett vackert vykort - en tavla, helt enkelt -. 

På baksidan kan man läsa: "Paintings by Zimbabwean artists". 

Tack annannan! 

Och apropå tavlor kan jag meddela att idag får vi hem tavlan som fått ny passepartout. 

Spännande! 

Nu mot soffan Ektorp, kaffe och skidskytte!

Torsdagsfönstret ....

Av allt som jag har fyndat hos Antik & Design (på instagram antikkulan), finns det inget som använts sååå flitigt, som dom pyttesmå glasen som kanske bott här i ett års tid? 

Dom är aningen större än ett snapsglas och två av dem har trillat i golvet utan att gå sönder och dom är helt perfekta att dricka lite juice i (pressar citron i också) när den dagliga dosen av piller ska tas! 

"Ja, det var inte mycket till fönster ...!" kanske någon tänker. 

Nej, bilden togs nog när det var vår eller sommar och fönstret stod på glänt, men det är dock ett fönster. 

Denna dagen ett liv ...

Det händer ibland att jag får påminnelsemejl från Svenska Spel att min certifiering håller på att gå ut .., ja, jag måste se till att förnya den, ett år går ju fort. 

Hur lycklig är jag då inte att kunna meddela dem att jag är pensionär/friherrinna sedan tre år tillbaka och behöver inte längre hålla reda på alla olika spel som finns. 

Mera glädje! 

Husets herre kommer in med posten. 

Där är ett brev från Region Halland där det meddelas att jag i början av mars ska ha telefonkontakt med hjärtsköterskan Anna .., och så är där två olika brev där man hoppas få stöd till behjärtansvärda ändamål (kommer ofta kring pensionen, vilket förstås är logiskt) och sist av allt: ett platt, brunt kuvert och en handstil som jag endast vagt känner igen. 

Fina frimärken är det också!

Hur jag än försöker, kan jag inte uttyda vem som formgivit dessa frimärken, så jag får ta en bild och förstora upp den, ja, då syns det ju! Hon heter Carina Länk. 

Som vanligt är Postnord värdelösa när det gäller att presentera den som står "bakom" deras porton. Det här är ju som små konstverk, tycker jag! 

För att nu inte vara lika nonchalant som Postnord, så finns här en länk där man får veta mera om formgivaren.

Nå, men vad fanns då i det bruna kuvertet?

Jo, där fanns ett tidningsurklipp om en träbänk i Hammenhög där det varje dag klockan 14.00 finns någon att språka med, eller bara sitta intill, kanske ta en kopp kaffe .., ja, ungefär så. Genialiskt, tycker jag som är en vän av småprat.

I paketet fanns även en bok om Maria i Gedevik (i Bohuslän), författad av Kristina Lindstrand. Boken har fram tills nu stått i en bokhylla i ett hus som väl ska .., kanske inte tömmas, men väl tas om hand om och nu fick den - boken - göra  en utflykt till landet Halland. 

Eller: den fick flytta. .., och boken var som g j o r d  för mig! 

Så här står det på bokens baksida: "Maria på Gedevik - sådana människor finns knappast längre i vårt land. Ensam levde hon sitt strävsamma liv på en jordbit i lä av klipporna och med Gullmarsfjorden och havet utanför".

Ja, så här har den här dagen varit. 

Plus sprintstafett i längdåkning, stafett i skidskytte för damer (Guld! Grattis!), kaffe vid ettiden, prat med alla tre barnen - en via chatt - två via telefon, samt med Lena. 

En bra dag, alltså.  

Och TACK till dig du skånska madame (för närvarande inte i Porto) som postade det platta paketet som gjorde mig så glad! hälsar Elisabet.

Utryckning ....

Allt som oftast går jag och lägger mig senare än pv och igår blev det längre än vanligt - pv sade godnatt klockan elva och jag var uppe och vaken till halv två -. 

Varför? 

Oro? 

Nej, inte alls, men när klockan var elva upptäckte jag att vid midnatt skulle brittiska programmet/dokumentären "Ambulansen" ta sin början och då satt jag helt enkelt kvar i soffan.

Vilket program det var! 

Det mesta handlade om konsekvenserna av stormen Doris som i februari 2017 drog fram över bland annat Storbritannien. Det var nedfallna träd över bilar och det var byggbråte som blåste ner och orsakade död hos en 30-årig kvinna och så allt det andra; så många människor med psykiska problem. 

Alldeles underbara var det här paret (bilderna) där båda var i nittioårsåldern. 

Det var kvinnan som hade dåliga värden och nu blev det ambulans till sjukhus. 

I sjuttiotvå år hade dom varit gifta och såååå rara och fina dom var mot varandra! 

Maken var två år äldre och det var många leenden mitt i allt elände. 

S o m  jag log där jag satt för mig själv!

Det som ofta slår mig när jag ser programmen, det är den närapå .., ja, fattigdom som tycks råda hos så många av patienterna. Där är en make/maka eller något äldre barn som hjälper till med skötseln av den som inte klarar sig själv, men många av dessa - dom senare - skulle ju för länge sedan ha hamnat på ett vårdhem. 

Igårkväll en väldigt dement kvinna som mesta delen av dagarna halvsatt/låg i en fåtölj och absolut inte ville stiga upp och absolut inte tas till sjukhus, allt medan hennes make såg ut att vara totalt slutkörd på. 

"Jag orkar inte ..., jag orkar inte ..", sa han när kvinnan slutligen togs in i ambulansen.

Och precis som i vårt land är det svårt att hitta vårdplatser och patienter skickas hem alldeles för tidigt.

Allra tydligast märks det när någon av parterna drabbats av demens och det är ibland ren misär som visas! 

Och alltid, alltid dessa vänliga och omtänksamma ambulansmänniskor som gör så gott dom kan och borde tilldelas guldmedaljer (eller i alla fall höga löner) för sitt arbete.

Tänk, vilket viktigt arbete .., att ta hand om och lugna medmänniskor som är svårt sjuka och förskräckta! 

Att jag  ä l s k a r   den här programserien, är väl onödigt att säga.

Onsdagsfönstret ....

... upptäcktes i utkanten av Ugglarp, det var många, många år sedan. 

Elva , faktiskt. 

Och nu har vi fått veta att tavlan som hittades när pv röjde på vinden, den som sedemera lämnades in för att få ny passepartout, den är nu klar och kan hämtas på Flygaregatan i Halmstad. 

Ska bli sååå spännande att se hur den blev i sin nya "kavaj"!

Johan tog till vänster ....

Om den mannen kan man läsa här. 

Så otroligt intressant! 

(Påminde lite om mamma .., hon tog också till vänster).

Om det går snett ....

Bilden: Annika Lundberg i Ystad är det som plockar slipade stenar/glasbitar på stranden och därefter sätter samman dem på här vackra sättet, ja, jag har visat det tidigare. 

Det har sannerligen tagit tid för mig att öva mig i (eller våga mig på) att backa ner Kian från vårt garage och ner till vägen. På ena sidan - mot grannen till - är det en stickig nyponroshäck, på den andra sidan är det en slänt ner mot potatislandet och då är risken uppenbar att bilen tippar omkull och man får krypa ut ur bilen (och särskilt akrobatisk är man ju inte). 

Med Toyotan var det så mycket enklare. 

Den var liten och nätt .., och att fickparkera, hur trångt det än var, hade jag absolut noll problem med. 

Bilden: den något spretiga nyponroshäcken. Har man otur - någon har haft det en gång - kan man hamna helt galet och nästan komma in på grannens tomt, just i slutet av backen. Det var inte jag. 

Med Kian är det värre. 

Det tog tid innan jag insåg att när jag  t r o r  att jag är framme vid nånting, så har jag oftast en meter kvar. Och att backa ner till vägen, har varit en svettframkallande prövning.

"Men du kan ju använda bilens kamera så ser du ju precis ...!" har pv sagt (men inte alltid gjort det själv, han tyckte också att det var knepigt).

Och tänk då när sommarhusgrannarna kommer med sin Audi .., då är jag ju nödd och tvungen att ta mig ner på det viset, om jag inte ska tvingas köra långt in på vår gräsmatta och vända där. 

Nja. 

Bilden: pilen visar potatislandet och kanten ner dit är högre än vad som syns på bilden. Kör jag ner i början av slänten, typ längst ner till höger av bildkanten, tippar bilen. Bakom mig återstår väl tio meter innan man är uppe vid garaget.

Fyra gånger tidigare har jag använt mig av bilens backkamera. 

Två av gångerna kom jag halvvägs och fick börja om från början. Antingen var jag på väg in i den stickiga häcken (där är också en höjdskillnad, men inte så hög som den på motsatta sidan), eller än värre: ner i slänten! 

Backen är brantare än man tror. 

Framför allt:  s e g a r e. 

(Det var den jag knappt tog mig uppför, endast stödd med en hässjestör, efter covideländet).

Den tredje gången fixade jag det hela. 

Och idag gick det - inte fort - men ner kom jag! 

U n d e r b a r t, ja, mer än underbart! 

Nu är det bara så att jag får jag ligga i och öva och öva och öva.

Anne ....

Idag är det födelsedag för den bokälskande madamen i Mantorp. 

Så här skrev hon, apropå bilden av väggklockan.

"Denna var min mammas och den hänger bara tyst.
Kanske dags att dra upp den och se om den fungerar ..?" skriver Anne.

Stort grattis till dig, Anne och undrar just om klockan går nu, tre år sedan du konstaterade detta. 

Uppdatering: ringer och gratulerar Anne och det visar sig att tre år senare har den eleganta väggklockan ännu inte vaknat till liv - trots besök hos urmakare - "och nu är förfallet än värre, nu håller inte tejpen glaset på plats, så nu ser det ut så här"- förklarar Anne och skrattar gott.

Jag frågade henne hur födelsedagen ska firas? 

Jo, lunch tillsammans med äldste sonen - han som för övrigt fyller år i morgon -, säger hon.

Tack för ett såå trevligt samtal Anne!

Dagens fönster ....

... fångades i ett gult hus på en kulle. 

Det var eftermiddagssolens strålar som letade sig in i vardagsrummet och då såg det ut så här.

Måndagkväll ...

Med posten kommer en liten by där det eldas för fulla segel och från skorstenarna kommer inte rök, utan små hjärtan. Precis vad som kan behövas en sån här dag när tillvaron kan kännas aningen skakig. 

Då värmer din målning Eva! 

T a c k. 

En bekant har idag fått sin krigsplacering och pv sa att ja, något krigande kan det i alla fall inte bli fråga om annat än måndag till och med onsdag, ja, och så lördag och söndag, det är ju arbete torsdagar och fredagar. 

Det var på ett sätt förlösande, det där skojandet. 

Pv har körövning och har av och till suttit vid pianot och övat på detta.

Själv har jag varit ute på promenad med Harry. Vilket månsken, nästan så jag inte behövde använda ficklampan alls och pannlampan måtte pv ha gömt någonstans, men det gick bra ändå. 

Hörde fotsteg i mörkret, men såg ingen. 

Tänkte något djur ..., tänkte kanske ett rådjur, inte en älg, i alla fall. 

Det visade sig vara en helt mörkklädd man som tände sin ficklampa just som vi möttes.

Tidigare idag surr med mina barns pappa. 

Han pratade även med pv och det blev surr om sjösättningen och när båten ska seglas från Bohuslän till Skallkroken. 

"I mitten av april kanske ...?" sa pv. 

Herrarna tänker tydligen hjälpas åt på den resan.

Förmodligen nattseglats som uppenbarligen är så härligt.  

Och så här såg det ut när jag anslöt under uppresan .., det blev den bästa seglatsen någonsin för min del, från Skärhamn till Vindön. 

Så här fint var det. 

Ibland låg jag i vattnet och höll i mig i badstegen ..., det var ingen fart just då och jag hörde dom båda herrarna prata om lite allt möjligt. 

En dag att minnas.

Alla hjärtans dag och ett måndagsfönster ...

Fönstret visades för sex år sedan och småfåglarna snurrade runt, runt i värmen från elementet. Orkidéen är sedan länge insomnad och himlen är idag inte det minsta blå; nej, det är regn och rusk som gäller.  Och så blåser det förstås.

Idag Alla Hjärtans Dag. 

Ett stort litet hjärta var Nelly som här hade hittat en håla under några enbuskar .., kanske var där någon kanin som gömt sig ..? 

Ett annat hjärta är minstingen i Malmö som jag pratade med igår. Han kom fortfarande ihåg alla våra efternamn, Nilsson och "Jöjansson" och Widner och  Böhlander, det jag övade med honom senast vi var där. Att farmor hade klistermärken på benet, kom han också ihåg. (Såna här små märken med plu-nummer som sitter på äpplen). Och så fick jag veta att han varit på gympa och fått hoppa och klättra och sist av allt fått ett häfte där man skulle sätta in klistermärken; den första gången - som var igår - var det en liten apa som skulle sättas in i boken/albumet.

Sånt värmer ens hjärta.

Ute. 

Hällregn och gråväder idag. 

Som vanligt. 

Och Ukraina, Ukraina, Ukraina, Ukraina, Ukraina, Putin och Biden och Olaf Scholz och Macron och är det inte detta, så är det protester i Ottawa och Paris och ibland på Sergels Torg och Cecilia Uddén - journalisten - vittnar om andra protester, det gäller svenska myndigheters sätt att omhänderta barn. 

Ja, man kan bli galen och deprimerad för mindre än så.

Nu ska jag diska.

Söndagsfönstret ....

Så här skriver avsändaren: 

"När jag redigerade det här igenmålade fönstret kom jag att tänka på dig.

Det finns på ett gammalt affärshus längs Storgatan i Arvidsjaur  som är i behov av lite kärlek och omtanke."

// Tack Guy, så vackert! säger jag.