Dagens fönster ...
Så här skriver avsändaren som är annannan: "Ett till skånskt fönster hann jag fånga till dig! Taget den signade soliga morgonen som var igår. Nu är jag på väg hem till Porto."
//Under det här året som gått, har flera av bloggvännerna förlorat någon av sina föräldrar. Annannan är en av dem och så här fint skrev hon på sin blogg. Inlägget har rubriken "Och kornen har sin vila."
Själv hade jag väntat länge på att min mamma skulle få sluta sina dagar. Hennes sista år var - hur fin personalen än var på boendet - inte ett liv som hon själv skulle ha önskat sig. Talet försvann, det blev blöjor och detta att vara helt beroende av andra människor. Det blev oändligt tomt, men bra. Det var som om hon nu äntligen fick frid och ro och fick lämna den där skruttiga kroppen och hjärnan som sedan ett par år tillbaka tackat för sig. Nu, sexton år senare, kan jag minnas henne som hon en gång var.
Med pappa var det annorlunda. Han var ju till synes så frisk och hans insjuknande gick fort. Vi hann liksom inte vara med, min syster Birgitta och jag själv bodde sjuttio mil hemifrån och aldrig kunde vi väl drömma om att pappa skulle begravas just innan jul. I början av december var det fyrtioåtta år sedan han dog. Nu har jag redan överlevt honom med snart fem år.
Men så är det förstås. Vi blir allt fler, vi som i vår ålder står utan föräldrar. Nu står vi själva längst fram i ledet.
4 kommentarer:
Just det där med att ”nu står vi längst fram i ledet”, kom över mig precis när mor hade gått bort. Märklig känsla. Sen slog det mig att mor blev 90 år, då har jag kanske gott om tid kvar…
Faktiskt känner jag inte alls detta att stå först i ledet. Men det du skriver om din mamma, det känner jag precis igen med de i min familj som dog gamla och sjuka: när de var borta kunde jag minnas dem som de var, innan de blev dåliga. Med pappa kände jag rent spontant att nu finns allt det fina kvar och allt det som var irriterande i vardagen är borta. För min pappa var en fin och klok och oerhört kompetent människa men med drag och vanor som var tröttsamma för de som levde nära honom. / Annannan
PS I huset där fönstret satt bodde det första samkönade par jag visste om. Det var knappt man hade namn för det på den inte alltför öppensinnade skånska landsbygden 1980, men jag hörde heller aldrig det talas illa om dem. För mig som barn var det minst lika märkligt att de inte var därifrån, att de pratade uppsvenska och hade ett mycket speciellt möblerat hem. Två män som bodde ihop, det hade jag ju andra exempel på, som min morfars kompisar T och A som var bröder och tog över gården tillsammans.
Annannan: Då var ni nog ändå före oss, ty där jag växte upp hade jag aldrig ens hört talas om män - eller kvinnor heller - som bodde tillsammans som par. Jo, när jag blev äldre förstås, men inte i uppväxten. Däremot minns jag en man som brukade stå vid en torkställning och dra in doften från kvinnors trosor och det, det kan jag lova dig var minsann spännande värre.
Skicka en kommentar