Tips från Lena .....

Ja, inte friherrinnan ..., men Lena som har sommarhus i Särdal och vars blogg hette .., något som jag inte längre minns, men det kan säkert andra bloggvänner komma med, det namnet. Hedgrenskan, till exempel som har bra minne, för att inte tala om Rexxie? (Nu kom jag på det! Motvillig blogg, hette den.)

Men vad tipsade hon om, denna rara Lena? Jo, så här skrev hon i ett meddelande: "Jag tror att du skulle uppskatta den här filmen. Befriad från snabba klipp och intressant". 

Filmen - en dokumentär om modernt lantbruk - som finns på youtube, visade sig verkligen vara just det hon beskrev. 

Här en länk, om någon vill titta. Själv blev jag glad av den och inte bara det; nej, även fylld av beundran av människor som tar sig an allt som har med djur, odling och hårt arbete att göra. Imponerande! Tack Lena! säger jag.

Dagens fönster ...

 Så här skriver avsändaren, som ni nog anar vem det är: 

Glömde närbilden på kaklet igår fredag, den kommer med nu.

"Godmorgon från Porto! Rua Anselmo Braamcamp, närmare bestämt. 

Det här är en rolig gata. Här flyttar nu in arkitekter och konsthantverkare, men det gamla finns fortfarande kvar. 

Och här en bilverkstad från bilens ungdom ....

E: Ser det inte ut som ett cykelställ där nere vid skrivbordet? Och ett rejält kassaskåp finns också och en tomte. Och elsladdar lite hit och dit. 

Undrar hur ägaren ser ut?

Ännu flera fönster!"skriver jag när det plingar till och får till svar: 

"Fångade i farten! Jag var uppe på Portos högsta höjd och såg solen gå upp. Sedan hade jag gott om tid att fånga fönster!"

// Tack annannan! säger jag och googlar på gatans namn och så blir det, som det så ofta blir, att man hamnar någon annanstans, t.ex på en hotellsida från Porto. 

Å, hjälp!!! För dryga 900 sv.kr per natt kan man alltså hyra en lägenhet som ser ut så här . Det är inte långt ifrån att jag dånar.

Heja Finland!

Vilket oerhört resolut ingripande angående fartyget som misstänks ha kapat någon eller några kablar i Östersjön! Respekt!

 

Ps. Undrar vad som har hänt med SVT? Nästan dagligen visas filmer från norra delen av vårt land och inte minst från Tornedalen. Idag fick vi följa med längs Kungsleden. Långsamhets-tv i ordets rätta bemärkelse och sååå vackra bilder! Ds.

Tidig morgon ...

Oavsett när jag drar täcket över mig om kvällarna, tycks den inre reveljen gå igång klockan fyra på morgonarna. Så och idag. Kolsvart ute, förstås. Ingen Sigge intill mig. Dricker lite vatten och försöker somna om, men det är omöjligt. Lyssnar till USA-podden med Sara, Ginna och Roger. Rubriken för avsnittet är "Så blir Trumps första 100 dagar". Intressant, som alltid. 

Fortsätter därefter med Europapodden där Parisa Höglund är programledare. "Julturné genom Europa - med blick mot 2025", är rubriken. Där får vi - via SR:s utrikeskorrespondenter - ta del av hur det varit och kan tänkas bli i olika delar av Europa. Lubna el Shanti i Ukraina vittnar om hur hårt kriget slår mot vanliga människor. I staden Mykolaj (stavas ibland Mikolaj) t.ex har befolkningen varit utan rinnande vatten i princip sedan invasionen tog sin början! 

Programledaren - som jag även lyssnade till i Det Politiska Spelet i P1 - är nog bra, men oj, så jag saknar Caroline Salzinger. Den senare hade en förmåga att låta så avspänd; ungefär som om hon satt runt köksbordet och pratade med Daniel Alling i Berlin eller Andreas Liljeheden i Bryssel eller någon annan av SR:s eminenta utsända och det var alltid lika intressant. 

Och när jag skriver detta, plingar det till på familjechatten. Det är Maria som vill visa vyn från hennes sängkammarfönster.

"Vilken morgon!" skriver hon.

Dagens fönster ...

Så här skrev WalkaboutSweden för många år sedan, då, när hon skickade det här fina fönstret till landet Halland: 

"Hej Elisabet! Tycker att julen har sådana härliga kontraster (i alla fall för oss två).

Man planerar och fixar före jul, är glad och tacksam för att alla i vår lilla skara är på plats på julaftonen, äter och umgås. Sedan juldagen i total slapparstil. Inte många knop den dagen. Återhämtning.

Lite vemodstankar brukar smyga sig på mig den här helgen - finns vi alla här nästa jul..?

Eftersom jag vet att du gillar den här fönsterbilden Elisabet så skickar jag den till dig, så kan du spara den bland alla dina dagens fönsterbilder, om du vill.

När jag la in den på Instagram på juldagen, så skrev någon att då är det allmän flaggdag - det passade ju extra bra.

God fortsättning!"

// Nu är det ju inte vare sig juldag eller annandag, men väl fredag och det går ju precis lika bra. Och ja, Barbro .., jag sparade bilden och idag kom den på plats igen. T a c k! Elisabet.

Torsdagkväll ...

Och här sitter jag på soffan Ektorp och funderar på hur man på smartaste sättet skulle kunna skydda dessa kablar, vilka det tydligen vimlar av i Östersjön. 

Några förslag?

Dagens trauma, (för att inte säga Årets Trauma) och lite till ..

Ja, det inträffade för en halvtimme sedan, då Sigge Nilsson tvingades uthärda ett julbad. Att ensam hålla fast en motsträvig katt, duscha honom genomvåt, skumma in med lite schampo, duscha bort alltsammans riktigt noga - allt medan denna kissen motsträvigt jaaaaamar och försöker slippa undan - det är inte det enklaste. 

Ser ni hans mjuka mage? Jag ÄLSKAR DEN. Förr fick man aldrig ens nudda magen, nu - om man är riktigt ömsint och försiktig - tycker han om när jag drar med fingret och säger att hans mage är så leeeen och fin.

Och så avdelningen "lite till". Jo, ett idag helt underbart "Tankar för dagen" med Staffan Westerberg. Här en länk till det korta programmet som jag ändå fann tänkvärt. Denne finurlige herr Westerberg med så mycket klokskap inom sig, berättar bland annat om baktid och framtid. 

(Mycket kärlek var det här, i tyska Bad Doberan där det var bröllop på hotellet där vi då bodde. Här fotografering av brudgummen och hans vänner).

Lite baktid och även framtid, kan man få ta del av i - enligt mitt sätt att se det - en av årets bästa och varmaste filmer, nämligen "Den sista resan" av och med Filip Hammar, Fredrik Wilkinsson och framför allt Filip Hammars far. Vilken film! Den finns nu på SVT-play (därav länken). Sååå sevärd! Den har vi sett tidigare, men ska se om den. Ikväll kanske?

Mera film! Igårkväll tittade vi på "En liten bit av kakan" - en iransk film som fått fina recensioner. Den handlar om en sjuttioårig kvinna som lever ensam i Teheran (dottern bor i Sverige med sin son) och maken är död sedan länge. Den handlar om ensamhet, längtan och vad en enda dag kan betyda. Den filmen går på bio just nu, men själva såg vi den via Triart.se (49:- för två dygn). Här kan man läsa om vad som kan hända när man gjort en sån här film - en film som visar upp hur det kan vara i Iran - och priset man kan få betala om man visar upp verkligheten.

Om kärlek - på olika sätt - kan man lyssna till här, även det från Tankar för dagen. Och vilken härlig skånska uppläserskan har - Christina Claesson heter hon -.

 Dagens fönster ...

Från Porto - i alla fall från Portugal - kommer Annandagens fönster, vilka ju är en hel del. Tack annannan! säger jag. 

En undran också. I nybyggda fastigheter, typ hyreshus, används då ännu kakel som väggbeklädnad?

Julen 2024 ...

Jo, julen 2024 avlöpte utan mankemang. Vi hade tillfrisknat och kände oss tämligen som vanligt .., och måndag mitt på dagen blev det lillejulafton hos Hilda, Edvin och Martin, Martins fina Welsh springer-spaniel Otto, samt Mymmel. Vegansk och icke-vegansk mat. Paket med hemstickat innehåll, vackra badhanddukar och mycket annat. S o m  jag tycker om deras lägenhet! Sigge var inte med, fick stanna hemma, men jag tar nästan aldrig liggande bilder, så det fick bli Sigge som gjorde dem sällskap. 

Någon tomte i egentligen mening dök aldrig upp, men Edvin fixade det hela galant.

Här Mymmel och Hilda. Tror att det var här som ett rim lästes upp. Mymmel ska få åka på utflykt tillsammans med Hilda, först till Göteborg och därefter kanske Varberg. En tillsammans-dag för mor och dotter.

Senare på eftermiddagen tog vi sikte på landet Skåne, Martin (med Otto i sällskap) tog sikte på Göteborg och det var alldeles lagom med trafik, men aldrig roligt att köra i mörker.

Pojkarna gick tidigt i säng .., sååå mycket anspänning i luften .., tänk, dagen därpå skulle ju tomten komma!

Och så julafton. Då var det uppspelta småpojkar vilka fick flera julklappar på morgonen - perfekt för att stilla längtan - och vid halv elva kanske körde vi till Ribban och tre av fyra tog ett dopp - en låg i betydligt längre och det var inte jag eller pv .., det var Anders .., och det gröna lilla bastuhuset var igång och män i bara mässingen tog sig ett dopp i havet och det ÅNGADE var gång någon kom ut eller gick in i bastun (nu även några kvinnor) och sällskap med 25-30-40-åringar kom i sällskap för att ta ett juladopp och andra var klara och på väg därifrån och det önskades God Jul till förbipasserande och precis alla log och hälsade tillbaka och Maja hade tagit med sig termoskaffe, lussebullar och pepparkakor och hur underbart var det inte! 

Innan badet hann vi med ett besök på Limhamns kyrkogård, för att besöka Majas syster Amandas grav. Amanda blev bara sexton år och hade varit multisjuk i hela sitt liv korta liv. Vilken oerhört vacker, ljus och luftig kyrkogård.

Och så eftermiddag. Efter Kalle (totalt ointresserade barn) kom Tomten som pratade någon slags småländska med touch från Vetlanda, se det var minsann en fin tomte. Paket öppnades och kaos utbröt. Den minste gossen som är så musikaliskt intresserad fick en TRUMMA, en slags mini-keyboard med högtalare (!!!), maraccas (användes som trumpinnar!), ett munspel och så allt det andra .., småbilar och en radiostyrd turbo-bil i plast som formligen flög fram över vardagsrumsgolvet och ni kan ju tänka er. Pv var nog glad att hörapparaterna blivit kvar hemma, ty ljudvolymen var tillräckligt hög ändå. 

Vid åttatiden kröp utmattade barn i säng, jag läste aftonbönen och kliade femåringen på ryggen och berättade - på uppmaning - om min pappa Ivar och det vanliga - när han hämtade hem korna, en historia som jag börjat vidareutveckla lite för att åtminstone få liiiite variation i det hela. 

"Men farmor, du kan väl berätta vad Ivar brukade göra när du var liten ..?" gullbad min sängkompis. 

"Ja, ja .., du menar när han brukade killa mig eller jaga mig med någon knäppskorv eller ville att vi skulle kappspringa runt huset eller hur han brukade smeka min kind med handen när han reste sig upp från soffan och skulle gå i köket för att koka te och då passerade fåtöljen där jag satt?" sa jag och strök med min ena hand över hans kind, så där så han skulle förstå.

Apropå te. Collagebilden här ovanför, längst ner till höger, visar Viggo som i morse ville dricka te, så där som Thomas gör. 

Väldigt fundersam var han över tepåsen .., han försökte stoppa den i munnen, men gjorde sedan som förebilden och doppade den upp och ner, upp och ner ...,. och grimaserade sedan när han testade drycken. Nej, det blir nog ingen tedrickare av den lille gossen. 

När pojkarna somnat .., vankades julklappsspel. Vad var det för priser? En ostbricka med knivar i trä .., en pizzadito i trä med slizer till .., två flaskor vin, en flaska champagne plus godis, en ljuslykta (blev min), plus en biobiljett, boken "Jag minns", plus en påse Ahlgrens bilar och sist av allt någon slags marschallhållare. I ljusblå skjorta sitter mina barns pappa, han som för bara tre veckor sedan fick ny knäled i vänster ben. Nu gick han utan krycka, om än försiktigt.

Nej, lite till. Vill från hjärtat tacka för alla rara, vänliga julhälsningar som kommit och en av dem, var den här. 

Den fina katten heter Harrisa och bor hos Anne i Mantorp. Vilken underbar bild! Tack Anne!

Dan före dan-fönstret .... 

Full fart var det i bagarstugan när ellem passerade .., ja, det är ett fönster som visats förr, men lite juligt är det ju, i alla fall tomteluvan på mannen! 

Något godare än nybakat tunnbröd, särskilt när det är "mjukkakor", det finns väl inte på jorden.

Söndag ...

Kan man bli förälskad i ett örngott? Jo, det kan man. Eller i alla fall övertecknad. Minns jag inte fel, har även småpojkarna i Bunkeflo ett påslakan av den här sorten och jag blir lika glad var gång jag ser det. 

Då kommer jag ju osökt in på det helt underbara programmet som visades nu på morgonen. Programmets titel är "Mönsterberättaren Wanja Djanaieff" och det ska jag säga, att detta var ett så livsbejakande program så det var inte sant! Denna Wanja som gjort så många annorlunda mönster och som visade sig vara en sådan personlighet! Verkligen sevärt. Programmet finns tillgängligt på SVT-play fram till januari 2027, men kan tyvärr inte ses i hela världen. (Hennes son 

Ringde precis till min syster och påminde om skidskyttet. Hon lät så oerhört förvånad och raspig i rösten. "Men är du sjuk .., ligger du?" frågade jag. 

Nej, inte sjuk, men hon låg kvar i sängen. Jag berättade att det nu var mitt på dagen och klockan var tolv, så ville hon hinna med skidskyttet fick hon nog stiga upp, men för den delen, är man åttiotre år och inne på sitt åttiofjärde, så får man göra precis som man vill .., det bestämmer man själv. (Risken är ju att det blir svårt att sova på natten .. , men det är väl smällar man får ta).

När vi växte upp tyckte pappa jämt att vi skulle "upp och hoppa", det vill säga, han ville förstås inte vara ensam som var uppe på morgnarna (mamma arbetade jämt), men det förstod vi inte då. För mig var det inga problem, jag var ju själv extremt morgonpigg, men mina systrar som ofta på helgerna varit på Borgen på dans, var väl måttligt intresserade att stiga upp vid halv åtta, åttasnåret.

För övrigt? Tre aluminiumformar med Janssons gräddas i ugnen .., det är eld i kaminen och tänka sig, i morgon är det lille-julafton. Inte minsta lilla stress känner jag. Allt är lugnt och fridfullt.

Dagens fönster ...

Så här skriver avsändaren som är annannan: "Ett till skånskt fönster hann jag fånga till dig! Taget den signade soliga morgonen som var igår. Nu är jag på väg hem till Porto."

//Under det här året som gått, har flera av bloggvännerna förlorat någon av sina föräldrar. Annannan är en av dem och så här fint skrev hon på sin blogg. Inlägget har rubriken "Och kornen har sin vila."

Själv hade jag väntat länge på att min mamma skulle få sluta sina dagar. Hennes sista år var - hur fin personalen än var på boendet - inte ett liv som hon själv skulle ha önskat sig. Talet försvann, det blev blöjor och detta att vara helt beroende av andra människor. Det blev oändligt tomt, men bra. Det var som om hon nu äntligen fick frid och ro och fick lämna den där skruttiga kroppen och hjärnan som sedan ett par år tillbaka tackat för sig.  Nu, sexton år senare, kan jag minnas henne som hon en gång var. 

Med pappa var det annorlunda. Han var ju till synes så frisk och hans insjuknande gick fort. Vi hann liksom inte vara med, min syster Birgitta och jag själv bodde sjuttio mil hemifrån och aldrig kunde vi väl drömma om att pappa skulle begravas just innan jul. I början av december var det fyrtioåtta år sedan han dog. Nu har jag redan överlevt honom med snart fem år. 

Men så är det förstås. Vi blir allt fler, vi som i vår ålder står utan föräldrar. Nu står vi själva längst fram i ledet.