Bente fra Hamar i Norge säger så här ...

Foto: Bente - just från caféet i Östmark -.

Tenkte jeg skulle hive meg med her.

Når en har vært/er så sjuk som jeg er av ME,og det sosiale omgangjenget mest består av å "treffe" folk på nett, så forgylles tilvaron STORT av å få komme ut av huset.

Har vært på tur til grannlandet i ca 1 døgn.

Fikk komme til mitt elskede Lekvattnet, kafe i Östmark, ja, langt ute i de värmlandske skoger finnes dette kafe .

Selv om jeg nå må sove ett par døgn etterpå var det verdt det.

Så ett stort takk til min venninde som tok meg med på denne turen.

-B-

Bente

.Fikk komme til mitt elskede Lekvattnethttp://www.lekvattnet.nu/

sportigajenny om det bästa ....

... har inte varit det obefogade skäll vi fått den här veckan på jobbet då folk har ifrågasatt namnet på museet, varför vi inte har John Bauertavlor i vår utställning, toaletterna fungerar inte...

Nej, det var besöket jag fick på jobbet i tisdags, av för mig "okända" Ellem och hennes make.
Eller jag vet ju vem Ellem är så att jag vet att hon brukar kommentera din blogg titt som tätt Elisabet.
Men jag har ju aldrig träffat henne, förrän nu.
Och det var ett mycket trevligt möte måste jag säga!

Det har liksom förgyllt hela min vecka! =)

//sportigajenny

P.S. Det där att toaletterna inte fungerar... Oftast har de stoppat i fem enkronor istället för en femkrona, eller så har de "smitit" in utan att stoppa i en femkrona, och då går det helt enkelt inte att låsa dörren... Alt. så har de stoppat i en femkrona, men så har dörren stått lite på glänt, och så har de inte tryckt ner handtaget efter att femman lagts i, då går det inte heller att låsa! D.S

Och Ulrika säger så här ....

Ja, du får en vare sig du vill ha en eller inte. ;-D

Marcus: en ständig glädje. Lugn, trygg, äkta. Lurviga, starka armar. Varma händer.
Så oerhört snäll. Händig till tusen.

Såååå fin i mekar/fixarkläderna. :)  

Pålitlig. Djurvän. Och alldeles avgudad husse. :-)

 

 Djuren - det ger sååå mycket gädje, det här att leva tillsammans med både hund och katt. Och snart kanske det blir en tredje katt här. Det finns en katt som har gått här sen i våras, som vi inte lyckats hitta någon ägare till. Han kommer nog att få flytta in hos oss. Vääärldens snällaste och keligaste är han.

Och så att Andreas hälsade på en kväll och vi åt god mat och sen färska jordgubbar till efterrätt och vi satt länge ute och njöt. Och jag kände mig så tacksam för vad jag har och för att Marcus och mina barn trivs så superbra ihop. Den här familjekombinationen är verkligen jackpot!

 

// Ulrika har en veckolång fotoutmaning som heter duga .., någon fler kanske vill vara med? 

Reglerna är tänjbara (sånt gillar jag) och anordnaren verkar rar och snäll.

För första gången hoppade jag på något sånt!

Förra veckans bästa för Kerstin ...

 Veckans bästa blir nog i form av en bildkavalkad.

* Jag har varit kattvakt hos syrran - mysigt och gott!

* Varit till stugan efter att T kommit från jobbet två dar¨.

Härligt att det är så nära.

 

* Årets mest efterlängtade: P-Floyd-konsert i Skog.

 

En upplevelse som är svår att beskriva - bäst att uppleva :-)

Flera hundra personer som en helg per sommar (fredag och/eller lördag) samlas i en lada mitt ute i skogen, för att lyssna på Pink Floyd-musik.

800 biljetter säljs till varje kväll och för inbitna fans och långväga gäster finns en speciell camping. 

Kolla gärna länkarna på hemsidan.

Hälsningar Kerstin

Ulrikas fotoutmaning - svartvitt -.

Väldigt förutsägbart .. men nog måtte väl ändå sjuttonårige pElles framtassar platsa under rubriken svartvitt?

Den här bilden är inte tagen idag, för hur jag än kämpade för att få honom att sitta stilla, så vägrade han.
Ja, det blev ungefär som när han ska få maskmedicin .., klorna ut!

Alltså får det bli en liten fuskbild, tagen för något år sedan.
Förlåt.

Och här finns listan på andra deltagare i fotoutmaningen .,. vi blev jättemånga! 

 

Och detta är vad det hela ska handla om i veckan.

Här gäller det att tänka till ,-)

Det bästa som hände ....

Jag tänkte att ni nog var less på det här med det bästa.

Kanske skulle jag skippa att lägga in några inlägg.

Strunta i att fråga er?

Men så, när jag öppnar min mail idag, efter att ha haft tolv timmars bloggfrånvaro och lite till .., upptäcker jag att  - utan att jag ens har nämnt det - har det kommit brev med just det som varit bäst; det som gjort er glada.

Och jag ler för mig själv och tänker att ni är då för  u n d e r b a r a!

Nu ska jag bara ta mig samman och sätta ihop dem!

Det tar en stund.

Någon fler som vill vara med?

Mejla då förra veckans "det bästa som hände" till bisse151@gmail.com, så ska jag fixa det hela.

Likt sommarfåglar ...

Längst uppe t.v. en Jungfru, sen en Våg, ännu en Jungfru och så - med ring - en Stenbock.

... som kommer flygande över landet Halland och tar rast vid havet, dyker vännerna upp!

Förra veckan rara SoF och hennes man och igår; min före detta arbetskamrat från lilla kvartersbutiken i Ystad - Malin med sin Jörgen -.

I några år arbetade vi tillsammans och så otroligt duktig, ambitiös och trevlig att arbeta med var den här madamen! Då var hon en tämligen ung och ensamstående trebarnsmamma - festglad och allmänt yster - och nog var jag lite tvehågsen när chefen meddelade att hon skulle bli vikarie för en mammaledig arbetskamrat.

Oj, så fel jag hade!

Malin har ett så spännande livsöde!
I vuxen ålder hittade hon sin biologiska mamma (och halva släkten!) i södra England och det blev ett så kärt möte och jag minns när Malin kom in affären - det var innan hon hittat dem - och köpte utrikes frimärken och berättade att nu hade hon skrivit ett brev till England och kanske skulle hon kunna hitta sin släkt där?

Jag minns också när hon kom och berättade att nu, nu hade hon ringt till någon av släktingarna och jo, dom fanns där .., hennes mamma och halvsyskon också!

Pappan är iranier (kanske är det därifrån Malin har fått sina mörka, vackra ögon?), men se honom har hon inte lyckats hitta.

Nu arbetar denna begåvade (som inte vet hur begåvad hon är!) fyrtiotreåriga skånska inom hemtjänsten och när vi sitter ute i den mörka sommarkvällen, berättar hon om sitt arbete (någon har frågat), vad hon gör .., hur hennes arbetsdagar ser ut (kokar kaffe, bäddar sängar, hjälper till med påklädning, masserar ben .., småpratar ... tycker om ...) och jag tänker att hon har hamnat alldeles, alldeles rätt.

För ett år sedan förlorade hon sin mamma i cancer (den mamma hon har vuxit upp med) ..., och om detta med förluster av anhöriga pratar vi också om. 

Det skiljer femton år mellan Malin och mig, men tänk .. det känns nästan inte alls.
Inte för mig.

På morgonen, efter scones, kaffe, rabarbermarmelad och osten som jag tycker så mycket om (men som blev så nedskriven av någon annan ...), ber jag dem knäppa händerna. 

Till pv:s oerhörda förnöjsamhet gissar jag helt fel!

Jörgen är Jungfru, nummer tre av fyra syskon och har vänster tumme upp.

Malin är - i den familj som hon vuxit upp i - storasyster, Våg och har också vänster tumme upp.

Om jag skulle säga vad som utmärker Malin, så är hon först och främst oerhört  l o j a l, sen skulle jag säga omtänksam, spontan, naturlig och rättfram.

Jörgen visar sig vara otroligt  l u g n  och snäll. 

Nästan till midnatt sitter vi ute på altanen och pratar om allt och inget. 

Vinet är gott .., räkgrytan smakade bra .. och visserligen får vi hämta filtar och jag tar på mig anoraken, men ändå .., inombords känns det varmt och gott.

Dagens fönster ...

"Bästa småkompisarna E , H , deras mamma B och jag har varit på utflykt till Bjurbäckens slussar.

Där vid slussarna som tillhör Bergslagskanalen finns ett fint café med gott hembakt bröd.

Cafét ligger i den gamla slussvaktarebostaden från mitten av 1850 talet och där fann jag det här härliga fönstret.

Hej i sommarnatten från mig.

Turtlan."

Bara så ni vet ...

.. så är detta en av de godaste ostar jag någonsin har smakat.

I vanliga fall har vi alltid Kvibille Cheddar - det är pv som varit den trogen i alla år -, men till min oerhörda förvåning kom han häromdagen hem med den här skapelsen.

S u v e r ä n t  god till frukostbrödet och perfekt med plommonmarmelad till!

Andra tycker precis tvärtom.

Dagens Sommarpratare .... 

... är Klara och Johanna Söderberg, två unga artister, helt okända för mig.

Gårdagens var Petter Stordalen, norsk hotellägare i den större klassen.
Jag lyssnade på drygt halva programmet innan det var dags att ge sig av till affären och besvikelsen var stor .., jo, jag hade verkligen sett fram emot det här programmet.

Men är man själv noll intresserad av karriär och pengar (förutom att klara sig för dagen och lite till), blir ett program som är bräddfyllt av just detta, inte särskilt upphetsande, därmed inte sagt att det är dåligt.

Man har bara helt olika infallsvinklar till detta med karriär.

När jag sedan - vanvettigt slut på - gjorde kväll vid halvelva igår, lyssnade jag till resten av programmet.

Då ändrade det helt karaktär .., då blev det mer personligt och då tyckte jag att det var  b r a.
Eller i alla fall intressant.

Nu ..., har jag siktet inställt på den fjortonde juli!

Dagens fönster ...

"Uppfyller detta kravet på ovackerhet?" skriver Guy, som väl fått nog av skruttfönster här på bloggen.
(eller mer så här .., han vet att jag faller pladask för det lite avskavda .., aldrig så eleganta och utsirade tempelfönster, ger mig inte samma känsla ,-)

Jo, du Guy .., det här platsar galant!

Olikheter ...

Storgatan i Malåträsk - det som senare blev bara Malå -.
Så här såg det ut i min barndom.

I huset närmast till vänster fanns då en affär, Öbergs, men vad i all världens dagar där såldes, kan jag för mitt liv inte komma ihåg. Så småningom blev det bostad till den - utan konkurrens - mest älskade lärarinnan hemma; Klara Öberg, född i Estland och gift med Birger Öberg.

Sen kommer Gulf bensinstation, som egentligen inte var en station, utan bara två pumpar.
Den sköttes om av Mauritz Brännström, pappas bäste kompis och innehavare av Brännströms Sport.
I affären doftade det läder (hundkoppel hängde direkt till höger när man kom in ...) och på ena kortväggen satt ett uppstoppat älghuvud.

Mauritz och bagaren Sören.
Skidorna hette SixJe Elit och syftade förstås på skidåkaren Sixten Jernberg.

Varannan vecka fick jag som lillflicka följa mamma och pappa till Mauritz och hans fru Gunborg som inte bodde långt från oss. Där var det kaffe och kaka och småprat, mest om jakt, förstås.
I hörnet, nära köket, låg alltid en av deras gråhundar.
Familjen hade två söner, Björn och Håkan och uppe i en av pojkarnas rum fanns en grammofon (!) och där fick jag för första gången lyssna till den här artisten. 
Exakt på pricken kommer jag ihåg hur skivkonvolutet såg ut!!

Mauritz, som en gång vunnit Vasaloppet, var född och uppvuxen i Norsjö och hela han var som en stor och varm och go nallebjörn.

I samma hus som sportaffären fanns även Lundgrens Konditori.
Bagaren hette Sören och den ene sonen - Fred - blev erkänd konstnär som nästan alltid målade hästar.

Vid sju års ålder upptäckte jag en kortvuxen man som satt vid bordet och fikade, det var just där inne på Lundgrens Café.
"Kortvuxen" kanske man säger idag, då sade man "dvärg" och dvärgar hade jag bara sett på Cirkus Scott i Lycksele .., en liten, liten man som tog hand om biljetterna och detta gjorde på mig ett bestående intryck.
Så när den kortvuxne mannen slog sig ner vid ett fönsterbord på caféet, klättrade jag upp på räcket utanför och tittade in .., spanade liksom genom fönstret med kupade händer.
För mig var det nog ungefär som att cirkusen kommit till byn.
Dagen efter hade någon nitisk klasskamrat skvallrat för vår fröken och jag fick förstås skämmas offentligt.

Lundgrens Café var även ett bageri och var morgon när klasskamraten och jag själv gick till skolan, passerade vi baksidan av huset och där ute stod då limpor som skulle svalna innan dessa kördes ut till byns butiker.
Brödutköraren hette Helge Forsmark, men kallades Tjenamoss.
Och limporna låg i vaxade påsar och doftade himmelskt gott ...., jag undrar om det är därifrån jag har sån förkärlek till nybakat bröd?

Det sista huset som skymtar, lite vitare i färgen, är Sigges El.
Där fanns då även Sigges fru, som jag i skrivande stund har glömt namnet på, men hon hade damfrisering i ena halvan av huset och det var där som bästa kompisen Gunilla och jag själv gjorde hål i våra öron.

Ja, det var frisörskan - Asta! - nu kom jag på det, som skötte den saken.
En isbit hölls mot örsnibben och så stacks en nål igenom och vips, hade man hål i örat!

Allt det här .., alla dom här minnena som tjoppar upp, kom fram när jag läste det här inlägget, där någon annan kommer ihåg sin barndoms uppväxt; hur det såg ut och hur där nu är och hur hon har det idag - i ett annat land -.

Fem minuter ...

efter att pv skurit huvudet av plattfisken

gapar den ännu

gapar och gapar

det avskurna huvudet ligger i diskhon

och det är som att ögonen tittar

i en vit plastbytta en bit därifrån

ligger kamraten och inväntar sitt öde

vansinnigt ångestfyllt är det


jag funderar på att bli vegan

Tidig morgon i landet Halland ...

Tidigt på morgonen tar pv cykeln och susar iväg ner till lilla hamnen .., sedan iväg med segelbåten och så ut på havet för att vittja det enda nätet.

Bara en stund senare får harry göra matte sällskap - men vi promenerar - och morgonen är så vacker, ja, så där så man nästan går sönder! Hela västra sidan mot havet är som en blomsteräng,  med blommor mellan klippskrevorna!

Tänk er den allra ljuvligaste palett av rosa trift, gul käringtand, blåklockor ..., rosalila fackelblomster .., och där är en slags vitblära och hela sjok av backtimjan, ja, aldrig har jag sett så många blommor här någon gång!

Och dimman väller in från havet och jag ser den lilla segelbåten och förstår att detta kan bli aningen knepigt .., vi går in i hamnen och rundar den .., möter grannarna som varit på långpromenad och nu ska hemöver .., och så slår vi oss ner längst uppe på hällarna (där jag antar att Eva från Tyresö stod och tittade ut mot havet ...) och där - långt borta - syns båten och jag ser hur pv står upp och förstår att han tar upp nätet och dimman lättar .. harry sitter intill mig och när båten närmar sig och pv ropar "hej harry!" är det som om harry får ström i kroppen!

Ingen är så högt älskad som husse! 

Sen kommer båten försiktigt inseglande i hamnen och harrys svans förvandlas till en propeller.
Vi slår följe med husse på hemvägen - har har cykelkärran (den som han är så glad för!, "vilket bra köp det här var!" säger han ofta) på släp och däri ligger elmotorn, det gröna nätet och det tunga bilbatteriet som ger ström till motorn - och det är övermåttan kvavt och mina jeans blir som ett våtvarmt omslag.

Hela tiden spanar jag efter huggorm.
Häromdagen såg pv en stor sådan ligga mitt på grusvägen.

Nästan hemma, just innan vi kommer till parkeringen, möter vi hamnkaptenen Tommy som kommer körande i sin vita pickup och han vinkar så glatt ("visst hade han fått ta bort plåsterremsorna nu från kinden?" säger vi unisont .., ååå, som vi hoppas att den cancersvulst kaptenen drabbats av ska försvinna för gott!) och bara lite senare kommer nästa hamnsjåare .., det är en skäggprydd pensionär som handlar i affären .., nu ska alla karlarna - fyra, fem stycken - träffas där nere i hamnstugan som väl är en före detta arbetsbod av ytterst enkel modell och så sitter dom där och pratar om allt och inget.

Vilket undebart sätt att starta en dag! tänker jag ofta.

Och nu är vi hemma.
Två plattfiskar blev fångsten.

Och snart vankas frukost på altanen.

Dagens fönster ...

... kommer från Västergötland och den här gången är det den eminenta fotografen Mian som varit alert med håven.

Så här skriver hon (som har semester och vill ha sol!):

 

"Plåtat med min mobil.

Vi tänkte att vi skulle cykla på e.m. men det sket sig stort...

Ska fortsätta att läsa "Gengångare" av Nesboe om en stund.

Jag blir så rastlös av att vara inomhus. 

Och mörkt är det.

Nu får det bli en kopp kaffe tror jag bestämt."

Så litet man vet om sig själv ...

Råkar, av en slump, hamna i SVT:s utmärkta kunskapskanalen.

Där visas ett fantastiskt intressant program och aldrig i livet hade jag väl kunnat drömma om att jag skulle sitta i soffan - totalt fängslad - och titta på detta.

Men det gjorde jag.

I femtionio minuter.

Det var det här programmet.

"Och ingen har protesterat ...?!"

En cykelväg planeras att dras genom naturreservatet, den blir - allt som allt - väldigt lång och tanken är att den ska gå från Göteborg till Helsingborg och så förbi här då, där vi bor.

Nära havet.

Pv är - som alltid när det gäller cykling -, entusiastisk, och tycker att det är jättebra.

"Så roligt om fler människor får ta del av allt det här vackra!" säger han.

Ja, det är då när vi har fått besök av en sommargäst - i vanliga fall boendes på Lidingö - som är mäkta upprörd och nu efterfrågar pensionatsvärdens åsikt.

Själv sitter jag på pinnstolen intill och lyssnar till diskussionens vågor som - i alla fall ibland - går rätt höga.

Dagens sommarpratare ...

... var den här madamen.

Jag låg på soffan och lyssnade och insåg att jag nog tillhör fel målgrupp.

Sen fick jag ett mejl från en god vän, där jag fick veta att en artist som jag tycker är så bra och ser så trevlig ut, regelbundet ger sin fru stryk.

Jahapp.

Där susade han iväg från piedestalen.

(Obs. det handlar inte om sommarprataren!)

"Hej, hej ...!"

Hos såväl Steel City Anna (boendes i Sheffield, England) som hos Monet i Sydfrankrike (intressant reflektion om detta med hälsandet finns här..) , ja, även hos anna of sweden (här skriver hon också om hälsandet eller bristen på just detta ..) som lämnat USA för Skåne, kan man ibland läsa om det som skiljer våra länder åt.

Eller: skiljer människorna åt.

Hur intressant som helst är det!

Monet berättar ofta om hur artiga och vänliga fransmännen är och Anna i Sheffield vittnar om en slags mänsklig värme mellan människorna som hon möter här och där .,. på bussen eller annorstädes.

I dagens DN hittar jag den här lilla artikeln - den som finns på bilden -.
Och jag läser och förundras och tänker .., är det verkligen så illa ställt?

Det händer ibland att jag på promenader med harry möter människor och nio av tio hälsar alltid.
I Ystad var jag så förvånad över hur artiga människor var .., det hände ofta att ungdomar önskade kassörskan "trevlig helg", nåt jag aldrig hade varit med om i Malå!

Häromdagen läste jag följande rader hos Steel City Anna, som då har varit på hemmabesök i Stockholm.

"På Wayne's Coffee står jag ordentligt i kö och väntar på att affärsbiträdet, eller baristan kanske, ska titta på mej när hon är färdig med den förra kunden (i England skulle det vara extremt oartigt att bryta sej in med sin egen beställning innan det är ens tur, och orsaka stress för alla inblandade) och hälsa och kanske säga välkommen, vad vill du ha. På Starbucks i Sheffield brukar de fråga how are you today och skriva ens namn på brickan så att man säkert får rätt kaffe och fråga vilken sorts mjölk man vill ha, så någon form av kommunikation hade jag väntat mej även i Stockholm. Hon tittar till på mej, irriterat, ungefär varför står du här. Jag tittar tillbaka. Hon ser besvärad ut, och så säger hon inte vad vill du ha, hon säger "jaha?" mycket snipigt. Detta påminner mej om sketchen med Ulla Skoog som får lingonkaffe av Reuter och jag ler stort. Då får jag en blick som att jag är en dåre. Jag förstår senare att det snabba irriterade ögonkastet samtidigt som hon betjänar kunden före (det ska tilläggas att det är totalt tre personer i kön och mycket lugnt) är Stockholms motsvarighet till välkommen, what would you like today. Jag har betett mej utanför ramarna, missförstått en kod." 

Så skrev Anna i Sheffield efter ett besök hemma i Sverige nyligen.

När jag själv besökte London för något år sedan, frågade jag ett flertal människor om vägen och möttes av idel vänlighet!  Precis likadant var det på Irland!

Och det är då, när jag har läst den lilla artikeln, som jag funderar över detta .,. är det verkligen så illa ställt i vårt land?

Är vi så ohyfsade?
Och vad beror det i så fall på?
 Det kan man fundera på.

Intressant vore det ju också att klura ut om det skiljer något mellan våra grannar i öster och väster?
Är norrmännen artigare än svenskar?
Hur är det med danskarna?
Och finländarna?

Någon som har en teori ...?

Skånska fönster så här på en fredag ..

Det är inte bara Turtlan som är på semester och har fönsterhåven redo .., det har även madamen från Västergötland, hon som tar så fina bilder - ju mer rost som finns att fånga, desto bättre - !

Nu har hon och maken (fantastiskt fina bilder tar han!) varit på fotosafari i såväl Köpenhamn som i Skåne och det är därifrån dom här bilderna kommer.

Så här skriver fönsterfångerskan:

"På vår färd genom Skånes underbara landskap i sommarskrud, så kommer vi fram till samhället Lövestad. Där har liksom "tidens tand" fått göra sitt jobb.

I mitten av byn hittade vi företaget "Spiken i kistan" (ett kul och passande namn), som handlade med antikviteter och byggnadsvårdsartiklar.

Skickar ett antal bilder från husen och området runt omkring, så får du en känsla av hur det såg ut.

SoF"

Fönster helt i fotografens smak ... och i min!

Och nog är det väl humle som växer så frodigt där till vänster om den härligt gröna dörren?