Så här såg det ut i min barndom.
I huset närmast till vänster fanns då en affär, Öbergs, men vad i all världens dagar där såldes, kan jag för mitt liv inte komma ihåg. Så småningom blev det bostad till den - utan konkurrens - mest älskade lärarinnan hemma; Klara Öberg, född i Estland och gift med Birger Öberg.
Sen kommer Gulf bensinstation, som egentligen inte var en station, utan bara två pumpar.
Den sköttes om av Mauritz Brännström, pappas bäste kompis och innehavare av Brännströms Sport.
I affären doftade det läder (hundkoppel hängde direkt till höger när man kom in ...) och på ena kortväggen satt ett uppstoppat älghuvud.
Skidorna hette SixJe Elit och syftade förstås på skidåkaren Sixten Jernberg.
Varannan vecka fick jag som lillflicka följa mamma och pappa till Mauritz och hans fru Gunborg som inte bodde långt från oss. Där var det kaffe och kaka och småprat, mest om jakt, förstås.
I hörnet, nära köket, låg alltid en av deras gråhundar.
Familjen hade två söner, Björn och Håkan och uppe i en av pojkarnas rum fanns en grammofon (!) och där fick jag för första gången lyssna till den här artisten.
Exakt på pricken kommer jag ihåg hur skivkonvolutet såg ut!!
Mauritz, som en gång vunnit Vasaloppet, var född och uppvuxen i Norsjö och hela han var som en stor och varm och go nallebjörn.
I samma hus som sportaffären fanns även Lundgrens Konditori.
Bagaren hette Sören och den ene sonen - Fred - blev erkänd konstnär som nästan alltid målade hästar.
Vid sju års ålder upptäckte jag en kortvuxen man som satt vid bordet och fikade, det var just där inne på Lundgrens Café.
"Kortvuxen" kanske man säger idag, då sade man "dvärg" och dvärgar hade jag bara sett på Cirkus Scott i Lycksele .., en liten, liten man som tog hand om biljetterna och detta gjorde på mig ett bestående intryck.
Så när den kortvuxne mannen slog sig ner vid ett fönsterbord på caféet, klättrade jag upp på räcket utanför och tittade in .., spanade liksom genom fönstret med kupade händer.
För mig var det nog ungefär som att cirkusen kommit till byn.
Dagen efter hade någon nitisk klasskamrat skvallrat för vår fröken och jag fick förstås skämmas offentligt.
Lundgrens Café var även ett bageri och var morgon när klasskamraten och jag själv gick till skolan, passerade vi baksidan av huset och där ute stod då limpor som skulle svalna innan dessa kördes ut till byns butiker.
Brödutköraren hette Helge Forsmark, men kallades Tjenamoss.
Och limporna låg i vaxade påsar och doftade himmelskt gott ...., jag undrar om det är därifrån jag har sån förkärlek till nybakat bröd?
Det sista huset som skymtar, lite vitare i färgen, är Sigges El.
Där fanns då även Sigges fru, som jag i skrivande stund har glömt namnet på, men hon hade damfrisering i ena halvan av huset och det var där som bästa kompisen Gunilla och jag själv gjorde hål i våra öron.
Ja, det var frisörskan - Asta! - nu kom jag på det, som skötte den saken.
En isbit hölls mot örsnibben och så stacks en nål igenom och vips, hade man hål i örat!
Allt det här .., alla dom här minnena som tjoppar upp, kom fram när jag läste det här inlägget, där någon annan kommer ihåg sin barndoms uppväxt; hur det såg ut och hur där nu är och hur hon har det idag - i ett annat land -.
5 kommentarer:
Nu har jag läst båda och intressant var det. Här mindes jag direkt när du fick skämmas i skolan för ingenting, så var det på den tiden, jag minns jag gäspade en gång under mellanstadietiden, blev väl för uttråkad att det var så segt, fröken skällde ut mig ordentligt, hemma berättade jag det och föräldrarna frågade vad jag gjort, ja mamma i alla fall trodde hon uppfostrat mig bättre för jag skulle absolut inte visa att jag var utled. Dofterna från ett bageri fanns på skolvägen och damfrisörskan minns jag, var något stort att gå till, en gång fick hon klippa av mig min fina lockiga svans som ibland var flätor och nu blev någon page med lugg, bröderna skrattade när jag kom hem, men just då var jag lite trött på det långa håret och nöjd själv. Och växte man upp på 80-talet som Anna i södra Stockholm var det en annan värld men kanske mycket är lika också?
Vad intressant att läsa om detta, jag funderar mycket på hur Sveriges landsbygd förändras, finns det överhuvudtaget sånna här byar nu? Flera böcker som kommer skildrar glesbygden som en handfull hus med nedlagda affärer och ett ICA Maxi tio mil bort.
Två så intressanta inlägg!
Det är så roligt att läsa om dina minnen som du beskriver så levande!
Och så tänker jag på vilken skatt det är med de bevarade bilderna -de är väl från det där arkivet kan jag tro?
Monica: ja, hjälp vad man fick skämmas! För ingenting ,-)
Anna: men Malå blev större, tre butiker, sjukhus, skola och mycket annat .., ett vanligt svenskt mellanstort samhälle där alla känner nästan alla eller iaf vet vem dom är.
mossfolk: bilderna är från den där gruppsidan på FB .., som en skattkammare är det!
Vet du om att du egentligen är på väg att skriva dina memoarer? Väldigt roligt och intressant också för mi med mina Kirunarötter, dvs hur ma levde i ett norra Sverige jag inte ens visste fanns! Berätta mera!
Skicka en kommentar