När jag köper potatis .....

... blir jag stående en stund och funderar på om det ska vara mjölig eller fast potatis till frestelsen.

Intill mig står en kvinna i min ålder. Kort, mörkt hår. Påminner lite om min mamma. 

"Hej, du verkar vara lite av en potatisexpert .., vad tror du, fast eller mjölig potatis till Janssons?" säger jag. 

Kvinnan ler och vet besked. Jo, men hon använder den fasta sorten. 

Det blir kanske en halv minuts prat, möjligen det dubbla .., men jag känner på en gång att jag tycker så mycket om henne. 

Det känns som om vi har nycklarna till varandras hjärtan. 

Visst är det förunderligt, detta att ibland behövs inga omvägar.

Allt klickar.

Dagens fönster ...

... blir ett fönster från Plockton i nordvästra Skottland .. ett samhälle med tropiskt klimat, sa en av hotellgästerna där vi bodde för en natt (i ett mögeldoftande rum ...)  i den här staden nära havet.

"Ja, dit måste ni åka .., det är inte långt härifrån och ni ångrar er inte!" fortsatte han. 

Så det gjorde vi. 

Och det var vackert och vi satt på stranden och slängde en bit bröd till en lurvig hund som gärna ville smaka av vår lunch. På väg tillbaka till bilen upptäckte jag fönstret och det fina vykortet. 

Sånt som gör hjärtat varmt ...

Jo, när man på SVT:s nyheter råkar titta på ett reportage från Hudiksvall, där elever på ett teknikprogram - tillsammans med påhittiga lärare - har satt samman (läs: svetsat med mera)  femtio mindre kaminer, vilka ska skickas till Ukraina. 

Tomrummet i kaminerna fylls med powerbanks, ljus och pannlampor - allt sponsrat från lokala företag -. 

Hurra för sånt här! Ni har min fulla beundran, ungdomar!

Dagens fönster och DN:s quiz ...

Juli 2016. Vi klev på tåget vid stationen i Edinburgh och detta var vad vi såg från vår horisont. Det tycks ha varit ett knepigt korsord som mannen i den rosa skjortan ägnade sig åt .., oj, så han funderade!

Och intill oss satt ett kortspelande ungt par från Skottland, vilka aldrig besökt London .., men nu var dom på väg. 

Att resa med tåg är bara så trivsamt! 

Så till veckans Nutidsquiz. 

Vid 6-tiden plingade det i min mobil. Jaha, då förstod man .., pv var klar och nu skulle jag få resultatet! Så var det också, men jag höll på att trilla ur sängen när jag såg texten - 7 rätt -! Var det möjligt?  Om pv har sju rätt, då har jag nog inte mer än fem, tänkte jag och blev aningen orolig. 

Men dra på trissor .., jag hade 9 rätt! Fel på fråga 7 (Europafrågan). Gissade vilt på trean.

Ja, jag är jätteglad för mina nio och ska fira detta med en lussekatt. Pv är inte fullt lika glad :).

Ajöken, sa fröken.

Spridda skurar från landet Halland ...

I fjorton år har jag känt pv (tiden rusar iväg!) och i drygt tolv år har jag varit bosatt i landet Halland, men aldrig har jag varit med om en sån kyla och halka som under den här veckan! 

Det har ömsom snöat, regnat och frusit på och att gå ut med Harry är i sanning spännande, inte enbart för att vi såg en helt underbart vacker räv, nej, ska man komma hem med livet i behåll, eller utan att ha brutit något ben?

Så här ser det på vår altan. 

Som synes har julgranen tagits in, men ännu inte klätts. 

Igårkväll blev det liten före-jul-träff hos Ecke och Britt inne i stan. 

Där känner sig Harry hemma och alldeles väldigt gärna vill han hoppa upp i soffan, men okej då, "jag kan väl lägga mig under bordet då", tänker han nog. 

Och när Britt kom med en wienerkorv att kalasa på, ja, då glömde han t.om bort Ecke, han som i vanliga fall är den stora favoriten.

Så lättköpt kan en hund vara. 

Innan dess hade vi varit ute vid "Hallarna" - på Biltema - och hittar man inga julklappar där, då är det illa ställt.

Pv hittade i alla fall vad han sökte.

Det blev ett par trivsamma timmar tillsammans. 

Britt hade gjort Janssons, men eftersom pv inte är någon sillälskare, fick han en slags egen Janssons gjord på kalkonköttbullar. Jättegod var den! 

Allt möjligt diskuterades, inte minst deras installation av solceller! 

Att någon - som om fem år kan fira 100-årskalas - läser på allt om solceller och därefter bestämmer sig för att "ja, detta ska vi satsa på!" och gör det och har stenkoll på hur mycket dessa celler har sparat in till dem, ja, det är för mig så fantastiskt.

Nu har deras villa ett perfekt läge mot söder, det spelar förstås in, men ändå. 

Vi pratade också om detta att vara blind. Pv hjälpte till att ta in deras julgran och Ecke sa att .. , ja, om ljusen kommer upp eller inte betyder ju inget för honom. 

"Det är lika svart oavsett vad ...", sa han lite leende. 

Att ha förlorat synen .., fy, så hemskt.

Dagens fönster ....

... fångades under någon av dom där härliga dagarna i Berlin just innan påsk och kanske tänkte jag inte på just fönster när bilden togs .., mer på floden Spree och människorna och detta att på vissa träd hade löven börjat slå ut. 

Och så hade jag ju besvär av en hälsporre och kunde inte gå många hundra meter förrän jag fick sätta mig - om där nu råkade uppenbara sig en bänk att sitta på -. 

Bara en stund, sen upp igen! 

Å, så jag tyckte om dom där dagarna och även boendet, det som var så spartanskt. Mängder av ungdomar bodde där, många var på skolresa och en grupp kom från England. Och på innergården fanns en förskola med hojtande småttingar som gick på rad och lyste upp tillvaron med sina reflexvästar.

Här ett vykortsställ vid Prenzlauer Allé, det var där vi hoppade på och av spårvagnen. 

Har jag inte sagt det förut, så säger jag det nu: jag älskar vykort som är lite annorlunda. 

Inte bara vyer över slott eller som i Malå - över kommunalhuset eller minigolfbanan -, dessutom med fotografens skugga över det sistnämnda.

Köpte jag något vykort? 

Kanske inte.

Detta eviga vykortsskrivande, då, i ett annat liv. 

Nu hamnar bokstäverna här, på bloggen, eller på instagram. 

Bilden togs i Grekland .., i staden Rethymnon, tror jag. Vi hade tagit en sista-minuten-resa med Spies resebyrå och efter en vecka fick vi byta boende .., det var rena skräcken den första tiden. 

Ja, det här blev - som så ofta annars - tankeflykt.., från Dagens fönster till vykortsskrivande. 

Nu ska jag dricka upp kaffet. 

Ett nyöppnat paket Arvid Nordquists Gran Dia. Det är lycka det.

Jag bestämde mig tidigt ...

Nej, i år skulle jag dra ner på julkortsskrivandet. Kanske skulle jag inte skicka ett endaste ett?

Meddela på Facebook bara?  Och kanske sätta in motsvarande summa till något behjärtansvärt ändamål. 

Jo, det tänkte jag. 

Gjorde jag det? 

Nej, men betydligt färre än tidigare år.

Man kan också - och det har gjort - skicka julhälsningar i form av digitala gåvokort. Till exempel till Operation Smile,  UNHCR .., Individuell Människohjälp .., Amnesty International, Erikshjälpen,   Hjärnfonden ..., Hjärt och Lungfonden  , ja, där finns många att välja på .

Själv har jag valt Operation Smile och UNHCR.

Och om någon nu får ett julkort av mig och inte har skickat ett eget, så gör det inget. Ingen behöver sucka och tänka "oj, nu har jag inte skickat till henne .., hjälp, nu måste jag ...!" 

Nej, det måste man absolut inte!

För mig är det här med julkorten ren och skär terapi och ett sätt att emellanåt få känna sig lite kreativ.

 Och så ett kvällsfönster ....

.... från Hornsgatan på Söder i Stockholm. 

Den som fångade denna härliga vy, jo, det var grannen Annelie, som väl bodde där innan sommarstugan här nere revs och så byggde Annelie ett helt annat slags sommarboende, ett som min son tycker är "jättehäftigt".

Tack rara Annelie!

    Män som sjunger ...

Jo, jag har tipsat om den här dokumentären tidigare, men gör det återigen. S o m  jag tycker om den! Programmet handlar om ett gäng herrar där dom flesta har fyllt åttio och mer än så och alla bor dom i Wales, övar i sin kör en gång per vecka och så får man följa deras tillvaro - mest handlar det om sjungandet -. 

Det handlar också om körledaren - en härlig kvinna som verkligen betyder mycket  för dem alla -. 

Filmen är gjord av Dylan Williams som är son till en av herrarna, han som står näst längst till vänster och var nittio år när filmen spelades in. (Hans tillvaro hade liksom tippat över styr). Upptäckte reprisen igårkväll och lägger in en länk till den, om någon är intresserad. Filmen kan endast ses i Sverige.

Här kan man läsa lite om handlingen.

"This humorous and melancholic portrait of a Male Voice Choir begins when the filmmakers’ father, widower Ed, 90, sells the family home and arranges his own funeral. His only remaining solace is Tuesday night practice, but with an average age of 74 and suffering a hemorrhaging of the bass section his beloved choir is facing a crisis of its own.

They must act or face extinction. So the hunt begins to find ‘brown haired men’ in their 40s and 50s who can take the choir forward. As their search intensifies we come closer to them. Whilst Ed finds new meaning, Merf deals with his own bad news by focusing on the Choirs revival and Gwyn laughs at his prostrate cancer diagnosis and walks on the wing of a plane to raise money. Finally, they raise themselves and travel to Northern Ireland to perform for the first time in 20 years."

Sååå sevärd, tycker jag.

     Dagens fönster ....

..... fanns i min lilla 1:a i Ystad. 

Det där fåret som mest liknar en råtta om nosen, fick jag av min syster i Australien. 

En bra tisdag ..Kör till en butik i en närliggande by och hämtar ut paket och blir sååå glad när jag kan visa kassapersonalen hur man räknar ut vad en postens vadderade påse - en som ska skickas utrikes -  kostar, men egentligen tog det tid innan dom trodde mig. 

Tänker ofta på hur dåligt det är av butikschefer, detta att inte se till så att de som arbetar i kassan - och som dagligen ska hantera postärenden - inte får lära sig detta ordentligt. Det är illa skött mot personalen (som får känna sig mindre vetande) och det är även oförskämt mot kunderna. 

Dålig service, helt enkelt. 

Jag har skrivit om detta tidigare, men gör det igen: det tar TID att lära sig allt om hur man skickar paket runt jorden ., ordnar med tullhandlingar etc, plus allt det övriga, sådant som handlar om fullmakter och Gud-vet-allt, allra helst när man, inom vissa områden, kanske hanterar dem bara någon enstaka gång per år. Men detta att ha koll på hur man skickar paket, det tycker jag är grundläggande ., det borde alla få träna på, särskilt innan man landar i julmånaden.

Det handlar också om yrkesstolthet - alldeles oavsett vilket yrke man råkat hamna i eller sökt sig till -. Att man vill göra ett bra jobb.

I det avlånga paketet låg dels den fina teckningen/målningen/trycket som jag beställt, men också en väggkalender av samme man, Henning Trollbäck. 

Å, den är så vacker! 

Den är ganska stor och jag får fundera på om det ska få bli en julklapp  eller om jag behåller den själv.

Och nu kan jag ju träna på att teckna vackrare tulpaner än mina egna som blir enahanda och ganska fula.

Här under några småbilder från kalendern, frånsett då tulpanerna som står här på rumsbordet. 

Natten mot idag var det på tok för varmt i sovrummet och då får jag alltid mardrömmar.  

Drömmen i natt slog alla rekord. Då befann jag mig i yttre rymden på något vis och plötsligt sögs jag ut ännu mera i allt det svarta - jag liksom kände hur otroligt fort det gick - och jag kunde på inga villkors vis hålla  mig kvar, utan bara svischade iväg. 

I drömmen tänkte jag att "jaha, är det så här det går till när man dör?"

Otroligt olustigt var det.

Erkki  ...

Kunskapskanalen ikväll och Erkki Makkonen från Finland tävlar i att simma i isvakar.

När han inte tävlar, går han ner till sjön och badar, iklädd endast stickemössa och badbyxor.

Länge blir han i .., simmar och har sig.

Efteråt tar han sin rullator och ger sig av hemåt, fortfarande endast i badbyxor.

Och så går han på gym och tränar, för "när man simmar behöver man starka lårmuskler", förklarar denne  friskus.

När filmen spelades in var Erkki nittioett å r.

Dagens fönster ...

... fångades i Halmstad och byggnaden med den i mina ögon så härliga färgen, heter Gula Briggen och var tidigare ett fängelse. 

Om jag har fattat det rätt är det nu ett hotell. 

Jo, så är det.

Här kan man få veta mera och har man inte nött in namnet Gula Briggen tidigare, så har man det efter att ha läst på den sidan. Garanterat. 

Biokväll och lite annat ...

Så var vi då igårkväll inne i Halmstad och tittade på filmen "Min vackra stjärna" - en titel som för mig är helt obegriplig i sammanhanget, men så är det ju ofta med titlar. 

Vi var kanske åtta personer i hela salongen, så det var gott om plats. Och filmen var låååång, lite mer än två timmar. 

Hur var den?

Jo, en inte alldeles typisk Kore-eda-film, såväl pv som jag själv hade svårt att hänga med i svängarna, särskilt i första halvan av filmen. På väg hem liksom "dissekerade" vi handlingen, i ett försök att få kläm på det hela. 

"Ja, men just det, så kanske det var tänkt!"

"Jaha .., utspelade den sig i Sydkorea, jag trodde det var i Japan!"

Bra skådespelare, som alltid i Kore-edas filmer och ingen är enbart ond eller god .., jag älskar att människor skildras med så mångfacetterade personligheter!  En liten kille på kanske 5 år, kommer in i bilden efter halva filmen och hjälp, vad den pojken betyder mycket! Helt obegripligt hur en så ung gosse kan agera sååå bra!

Så här skrev Aftonbladets recensent Emma Grey Munthe och jag håller med i allt. 

"Den vanligtvis finlirande regissören Hirokazu Kore-eda brer på tjockt med sentiment, förenklar, överlastar med känslosamt pianoklink och dito gitarrplink. Men någonstans där under finns precis som i hans långt bättre "Shoplifters" fina skådespelarprestationer och en varm – och emellanåt rolig – berättelse om hur hittade och valda familjer många gånger övertrumfar blodsband, och om hur det tar en by att ta hand om ett barn. Utspridda här och där finns scener som kommer att sitta kvar länge i hjärtat, för hur Kore-eda med små medel förmedlar något stort om människan och vad vi kan vara för varandra."

Björn Jansson i SR:s Kulturnytt tyckte annorlunda. 

Så här. 

(Fällde vi några tårar ..? Nej.)

Nöjesguidens recensent var lyrisk. 

Betyget från mig blir en stark 3:a och pv - som inte är hemma och därför inte kan sätta något betyg - menade att filmen hade mått bra av att kortas ned med kanske en kvart. Båda var vi eniga om att det kanske vore en idé att se om filmen senare - hemmavid - då brukar man se det hela med andra ögon -. 

Och fotot var  U N D E R B A R T.

(Den fina julgranen stod på Lilla Torg, alldeles intill biografen).

Dagens fönster ...

.... finns i det gula huset, men bilden togs för sex år sedan. 

I år det här datumet har alla tre hyacinter som jag köpt inte visat tillstymmelse till att vilja växa, så det här var nog ett bra köp .. , jag menar, skönheterna på bilden. 

Den lilla ljuslyktan var en julklapp från Emma.

Idag och igår ...

Idag. 

Stillsam förmiddag. Frukost och korsordsknåpande (för min del) och pv som bakade sitt långpannebröd, samt kanelbullar. (Han gör två degar samtidigt).

Vid tolvtiden hämtade vi Sonja och körde in till Halmstad .., mötte upp hennes dotter Maria och så åt vi lunch på indiska restaurangen med det pretentiösa namnet "Best of India". 

Nåja. Idag var det verkligen betydligt godare än förra gången .., det var helt otroligt vilken skillnad det var. 

Sonja, som är aningen skraj för stark mat, tog redan när vi satte oss någon slags tablett för att klara magen och det kanske behövdes.

Bilden visar min tallrik. Mest vegetariskt ., bara en liten sked med lammkött i sås (starkt).  

Efteråt berättade Maria om sin sex veckors rundresa i Indien (då var hon ung) och det var hur intressant som helst. Det handlade om chocken dom första dagarna, smutsen, alla människor, alla ljud, färger och dofter (och odörer) .., men också hur mycket hon tyckte om det hela. Det gjorde däremot inte hennes pojkvän, som helst ville komma därifrån så fort som möjligt.

Igår. Pratade med 3-åringens mamma som var lyrisk över hur pedagogiska lärarna på sonens förskola är och hur oändligt mycket barnen får lära sig!

Kanske hade hon - ungefär som jag själv - bilden av någon slags barnförvaring innan dom själva fick barn. Nu är det helt annorlunda tankar!

Och jag fick ta en titt på förskolans hemsida och översköljdes av glädje och tacksamhet över hur engagerade lärarna tycks vara! Och så påhittiga! Skickade ett mejl och tackade dem .., tänk, vi lämnar ju det allra käraste vi har i deras händer och hur mycket betyder det då inte att det känns bra.

Nu fotboll (Marocko leder över Portugal ., tänker på annannans man .., han har det nog svettigt just nu) och så har jag tittat på när Svante Pääbo fick ta emot Nobelpriset och tidigare idag såg jag en intervju med samme man och tänkte att han har sån utstrålning .., han ser så glad ut. Det är inte ofta män gör det, tycker jag .., inte så där så dom har väldigt glada ögon. Hur jag än försöker komma på någon, så kan jag inte göra det.

Min pappa hade sån blick ibland. 

Här på besök hos mormor i Dikanäs .., på väg hem efter en bilresa i Norge.

Ja, sånt kan man grunna på. Glada ögon, alltså.

Ett något försenat lördagsfönster ...

Letade en sak, fann ett annat. Ett härligt, ruffigt fönster från Kina! 

Från Kina ..? 

Aha, då måste det ha varit Cruella/Helena som hade håven redo och jo, så var det. 

Så här skrev hon: 

"Hej, skickar ett fönster från ett gammalt fabriksområde som nu hyser gallerier, ateljéer, små restauranger och hantverksförsäljning. 

Området heter Redtory och här låg Sydostasiens största konservfabrik på 50- och 60-talet, understödd av Sovjetunionen.

När Kina och Sovjet inte längre stod på god fot bar det sig inte längre och området förföll."

På agendan ....

Den japanske regissören Kore -Eda Hirokazu tillhör mina favoriter, ja, när det gäller filmer som får mig att må bra. Jag har sett flera stycken av hans alster och har ännu inte en enda gång blivit besviken. Den senaste var "Still Walking"; den såg jag 2020 via Triart.se.

På söndagkväll är det dags för hans senaste film vars titel är "Min vackra stjärna" och den går på Röda Kvarn.

Den har fått jättefina recensioner, vilket ju inte garanterar nånting alls, men jag kan väl inte drömma om att just denna skulle vara någon slags flopp.

Och eftersom husets herre bjöd på julbordet igår, bjuder jag honom på bio. 

Det var länge sedan sist och ska bli sååå roligt.  

(Varför tycker jag så mycket Kore-Edas filmer? Jo, för det är ett slags långsamhetens lov i dem .., och enligt mitt sätt att se det - sååå vackert filmat -!)

Annat?

Jo, äntligen är dagens korsord i DN löst. Jag började med det tidigare idag och har - med ojämna mellanrum - tittat till det. 

Så kom pv hem och då hjälptes vi åt. Härligt att kunna lägga det åt sidan.

Nutidsquizet - dagens resultat -.

Så här blev det. 

Pv hade 8 rätt (kommer inte ihåg vilka fel han hade .., han kommer in och berättar i samma stund som jag själv vaknar ...) och själv hade jag 7 rätt. 

Fel på musikfrågan ..., Tiktok, samt sms:et.

En stulen hund .., ett besök i Löberöd och lite annat ...

Pratar med min syster i Skåne. Hon sitter i sin lilla Toyota utanför sjukgymnasten i Löberöd - agerar chaufför alltså -. 

Vi pratar skidåkning på tv och lite annat. 

"Hörde du om Birgittas hund   ?" säger hon plötsligt. 

Nej, det har jag inte hört. Det visar sig då att B:s hund Beau varit ute på tomten (som är inhängnad) och när B kommer ut, är hunden försvunnen. Bara borta och en bit av stängslet saboterat! 

Panik, förstås! 

Så småningom ringer en veterinär som fått in Beau och han har då läst av chippet och på så sätt fått veta vem som är ägare. 

Någon hade tydligen hittat Beau i en park långt hemifrån och hur han kom till veterinären visste inte Birgitta. 

Hu, så hemskt! Jag vet inte vad jag skulle ta mig till, om vi kom hem till ett tomt hus - där ingen stod och viftade på den lilla svanstippen så snart man visar sig -! 

"Lite annat" står det i rubriken. 

Lite annat kan vara en film på Twitter som visar en sårad ukrainsk soldat som ligger på ett flak och nu transporteras vidare för att få vård. Intill honom sitter en annan soldat .. dom sjunger den här sången "Slava Ukraini", även den skadade sjunger med så gott det nu går .., han är vit i ansiktet och man ser hur han knyter händerna hårt, hårt mot bröstet .., och han har ju så ONT och var gång jeepen eller vad det nu är kränger, vrider han sig i plågor och han visar sin vigselring och säger att han tänker inte dö, han ska ju bli pappa. 

Nej, jag klarar inte att se hela filmen. 

Jag skrollar vidare och tänker att .., jag undrar jag .., om du verkligen får uppleva att bli pappa.

Vilket totalt vansinne krig är.