Ibland får man brev som är som ..., ja, som blir till guldglitter i en grå vardag.
Ett sånt här, till exempel.
Avsändaren har jag känt sedan jag var fjorton, femton år.
Då, var jag dödligt in love i den unge mannen.
Nu, är han en sån bra vän.
"Hej Elisabet!
Har du någon gång legat och väntat på en sömn som känns allt längre borta för varje tanke du tänker?
Jag har läst någonstans att en människa kan vända sig upp emot 40 ggr/natt vilket just nu känns en aning snålt tilltaget.
Man vänder på kudden, hittar en perfekt sovställning och för ett ögonblick känns allt bra, men ganska snart så börjar det kännas obekvämt och klockan på radion stressar mer och mer för varje titt.
Alla försök med sovtrick gick åt pipsvängen.
Jag försökte Räkna Får men min fantasi behagade spela mig ett spratt - du anar inte vilka skapelser som försökte hoppa över mitt staket -!
Jag räknade 1, 2, 3 osv men har inget minne av på vilken siffra jag tappade koncentrationen och försvann in i en pytt av olika tankar.
Jag tänkte på X som dog igår.
Han hade kämpat mot sin cancer i 5-6 år och som sagt, igår mitt på dagen, var allt över.
Trots att jag egentligen bara träffat X ordentligt en enda gång, så känns det ändå som att jag har gjort honom bekantskap även om det bara är via P och hans berättelser om X och hans kamp.
Jag har tänkt på stundande arbetslöshet, fantasibonusar och miljöförstöring, det känns nästan som om att Moder Jord håller på att falla sönder.
Jag har tänkt på dig och vår bekantskap och den gör mig glad även om den bara är elektronisk.
Usch, vad ordet bekantskap låter ytligt.
Jag känner mig rätt mosig och det krävdes ett par kaffekoppar extra och en kalldusch för att skaka liv i mig, men nu är jag igång med helgbestyret vilket som vanligt betyder både städning och affärsbesök.
På tal om kalldusch, nu är varmvattenberedaren lagad.
Just nu försöker jag med musikens hjälp tvinga i mig lite julstämning, hoppas att det lyckas."
