Att läsa Joyce Carol Oates är som att befinna sig i en båt som stillsamt närmar sig ett vattenfall .., man anar att något förfärligt ska hända och man får ont i magen och vill helst titta i slutet (vilket man också gör ...) och mellan varven händer det man inte förväntar sig ska hända och ibland rörs man till tårar och ibland hatar man människorna eller somliga av dem.
Den här boken handlar om en ung kvinna som gifter sig med en predikant som, morgonen efter bröllopet, tar livet av sig genom att kasta sig utför Niagarafallet.
En månad sedan gifter hon om sig med Dirk Burnaby, advokat i samhället, och med honom får hon tre barn, två söner och en dotter.
Om deras komplicerade familjeliv .,. om sånt som aldrig pratas om och tystas ner .., om korruption och ond bråd död, handlar den här romanen.
Så här skriver Helena i Bokhora och p r e c i s så är det.
(Jag sa samma sak till pv idag och ser att jag skrivit om just detta med ont-i-magen i första stycket.)
"Har man läst Joyce Carol Oates förut infinner sig magontet, den där fysiskt betingade känslan av att den oundvikliga katastrofen är nära, ganska tidigt i romanen."
Just så.
Den handlar också om kärlek, lust och hur förunderligt vi människor reagerar i olika situationer.
Mellan varven (någonstans i mitten) tappade handlingen styrfarten och jag läste korta stycken om kvällarna när jag hade lagt mig. Mot slutet blev den väldigt, väldigt bra!
Betyget: 4 av 5.
Andra har tyckt så här.
