... sitter i grannfruns fina bil, den med en stjärna i fronten.
Det är den där kvällen när vi eldar upp allt löv, som kvinnan i bilen stannar till och småpratar lite.
Bara några hundra meter bort längs gatan bor hon, men ändå rätt ensligt .., och dom flesta husen tillhör sommarfolket.
"Ja, jag är mörkrädd när jag ligger där ...", erkänner hon.
Jag säger att vi lämnar dörren till pannrummet öppen, så kan hon - om skräcken skulle bli för stor och rentav ohanterlig - sova i gästrummet, ja, det är bara att krypa i säng.
En alldeles underbar kväll är det.
Och pv eldar och eldar.
Och se, där kommer den blivande tvillingmamman promenerande med sina tre hundar.
Hon bor precis rakt över vägen - från det gula huset sett -.
Så blir det en stund småpratande med henne också.
Det är sånt jag tycker om.
Småpratet.
Inte nödvändigtvis kalas och fest och fint dukade bord .., nej, jag föredrar såna här små möten.
torsdag 14 april 2011
Det hade kunnat bli så fint, så fint ...
På väg hem från affären ligger dimman tät över det halländska landskapet.
Havet på vänster sida .., åkrar och trädsilhuetter .., å, så vackert det är!
Så jag stannar till och parkerar vid sidan av vägen .., letar reda på kameran och går ett hundratal meter för att fånga allt detta magiska på bild och få den rätta vinkeln.
Perfekt!
Det är då följande ord visas på displayen: "inget minneskort".
Så var det med den saken.
Återbesök ...
Idag blev jag presenterad för den rara lilla tösen som - igår och för första gången i sitt sexåriga liv - handlade allldeles själv.
En liter mjölk, var det.
Jag fick veta att hon heter Tyra.
Och Tyra hade glad i hågen berättat för sin mamma att tanten i kassan hade blivit stolt att få vara kassörska när hon (Tyra) handlade.
Då tänkte jag på en av cheferna jag hade i Ystad .., han som hutade åt mig och sa att jag skulle sluta prata med kunderna.
På väg mot Slöinge ..., landet Halland, sommaren 2010.
Lite planerar vi inför sommaren.
Jo, det är skönt med mentala morötter som dinglar så där lockande framför en.
Invigningen av Gothia Cup och två nätter på hotell Rubinen i Göteborg och att få se Emmas lag spela någon match, ååå, så roligt! Jag har redan lagt in om ledigt och hotellrummet är betalt sedan månader i förväg.
Och Ystad Tattoo i augusti och kanske övernattning på hotell Saltsjöbaden alldeles vid havet, pratar vi också om .., och att promenera på Regementsgatan och säga hej till alla bekantingar och titta in i affären där man en gång arbetade.
Och så goda vänner som kommer på besök till det gula huset på kullen.
# Pyssla i trädgården. # Se till att alla mina bin jobbar bra. # Bygga ett hönshus och skaffa höns. # Måla huset som jag bor i.(falurött. # Paddla kajak. # Stockholmsbesök. # Hälsa på min son på hans sommarställe. # Kajakpaddling i StAnnas skärgård # Hälsa på bloggvänner. # En tur till ett gult hus i Halland. # Kajakpaddling vid Hallandskusten. # Hälsa på FaceBook-vänner.
Hmm... ser ut som om sommaren inte räcker till ;-) Tur att man är pensionärsledig..!
Vad jag egentligen drömmer om är orealistiska drömmar (som t.ex vrida klockan tillbaka), så här är de som åtminstone går att förverkliga (kanske)
* Att flytten är avklarad * Tid att hämta andan, hinna känna efter och ta in vad som har hänt. Tid att bara vara... utan måsten. * Ett jobb * Sol * Värme * Grönt gräs * Resa till landet Halland sa...
Men du, Söderköping är inte helt fel heller - och om ni åker mot Sthlm är det bara en omväg/genväg på 1,5 mil... med vätskekontroll! Om vi inte är ute med båten förstås...
* Präst- och diakonvigning i Östersund. En fin vän vigs till präst.
* Flytta ut till stugan i skogsbrynet.
* Påta i trädgården.
* Åka en tur till Härjedalen, över till Röros och en tur i Norge.
* Fira äldsta dotterns bröllo
Ikväll i kassan ....
Liten tös står framför mig och tittar lite blygt mot kassörskan - som är jag -.
"Vet du ...? Det här är första gången i mitt liv jag handlar själv, jag är sex år ..., mamma har bett mig ...", säger hon leende.
"Men vad säger du ..:!! Första gången du handlar själv och jag får äran att vara din kassörska, du förstår så stolt jag blir!" svarar jag.
Och så sträcker hon fram en tjuga och tar växeln precis som alla mindre barn gör, det vill säga, dom tar pengarna uppifrån .., håller alltså inte ut handen.
Den riktigt uppmärksamme besökaren måhända noterar att jag inleder dagen med ett upplyftande besök på hemtidningens familjesida; avdelningen dödsfall. Ett ålderstecken så gott som något. Ibland tänker jag så här, att när man träffar en ny man eller kvinna som tidigare har haft längre eller kortare förhållanden, så borde man kunna ringa till deras respektive ex och fråga hur personen ifråga har varit?
Ja, ungefär så där som när man köper begagnad bil.
Tänk, så praktiskt!
Problemet är väl bara att man - i alla fall inte det första året som ensamseglare - skulle få så där överdådigt fina recensioner av sin före detta, ty det där med oerhört lyckliga skilsmässor - det tror jag inte så mycket på.
Jodå, det finns, men jag tror inte att det är det allra vanligaste.
Hur som haver .., så i morse när jag satt här vid datorn och råkade titta längst ner på skärmen och såg alla flikar där jag hade varit på besök .., då loooog jag för mig själv och det var i det ögonblicket jag kom att tänka på det där med att ringa upp och höra sig för.
För det kan jag lova er, att detta (att ha en massa öppna flikar) var nånting som den lurvige i Helsingborg irriterade sig över, ja, han ansåg mig vara rent av obildbar i det fallet.
Den punkten ..., hade garanterat kommit med på min "inte-så-bra-lista".
(Jag kan tänka mig en massa andra saker också .., så där som ..., att alltid ha samma kläder .., han skulle säkerligen ha pratat om en anorak och om att vara enjängd och inte bry sig i att vara sexig.)
För övrigt har jag mailat honom bilden, så där för att visa att jag fortfarande är obildbar och gör som jag vill ,-)
Just det.
// Det var den här eminente bloggaren jag tittade in hos när bilden togs.
Det är när jag står och diskar, som jag upptäcker två skator i slänten.
Skatorna går och rotar i marken och tycks väldigt upptagna och se där, där ansluter en kråka!
Och sigge nilsson har fått frukost och vill gå ut .., står i hallen och jaaamar.
Jag öppnar dörren och han stannar till; som förstenad.
Sen smyger han ögonblickligen till slänten, där skatorna och kråkan nu flaxat iväg och sitter i träden alldeles intill .., ilskna och omåttligt irriterade på den där kattslyngeln som nu förstörde alltsammans!
Själv hämtar jag kameran.
Jaha .., det är så det är, dom har ett hittat ett litet musbo.
Madamen med det osedvanligt goda minnet, Cecilia N, har besökt Trondheim och det ska jag säga er, att en mer flitig fönsterfångerska vet jag inte om där finns i vårt land!
En hel fönstersvärm, ja, nästan så där som Gunnars bin, kom svischande till inkorgen.
Så här skriver Cecilia:
"Räven fick mig att tänka på din Sigge som kommer travandes. På dörren till den affären fanns en affisch om begivenheten som vi var där för. Det visade sig att ägaren sjunger i kören som vi skulle sjunga med."
Pannrummet, där jag numera känner mig helt hemmastadd. Men för något år sedan eller mera, då, när jag hade fått nytt knä och var sjukskriven .., då var jag livrädd för alla spakarna och pv fick sätta lappar och markera hur jag skulle hantera dem.
Och pv har, efter kvällens körövning, cyklat hem (22 km enkel väg) i becksvart mörker och ösregn.
Ja, ja .., det finns många olika sorters sjukdomar här i världen.
Men glad i hågen är han och berättar - medan han eldar i pannan - om vad kören övat på ikväll.
"När blir nästa konsert ...?" frågar jag.
"Det blir ingen fler i vår, vi har ju redan haft två", svarar han.
Jaha, ja.
Just nu övas det bara för skojs skull.
Och detta är vad han nynnade på där han stod i vardagsrummet.
Detta är alltså vad kören - bland annat - sjöng ikväll.
(Och nu ligger Skellefteå AIK förskräckligt risigt till i hockeyn ..., ajajaj .., det blir kanske till att gratulera den här madamenom några dagar ...).
... kände jag mig när Johanna sa att "Bodil vill prata med dig, Elisabet."
Bodil är chefens fru.
Så jag lämnade kassan och gick till fikarummet, där även chefen himself befann sig och Bodil frågade om jag ville ha kaffe och jag sa att nä, det behövdes inte.
Sen blev det en halvtimmes prat.
Om hur jag trivs i affären och med arbetskamraterna och inte minst med chefskapet.
Sånt.
Hela tiden satt jag nära fönstret - i hörnet - och jag snurrade den röda hemköpspennan fram och åter och en gång tappade jag den på bordet och alldeles solklart kände jag igen symptomen .,. en slags osäkerhet.
Och så fick jag svara på en fråga.
"Ja, gärna!" sade jag.
Så till den som undrar om man vid femtiosju års ålder möjligen kan få ett nytt arbete och till och med fast anställning, vill jag bara säga: ja, det kan man!
Bilden: bloggmadamen, hon med harhjärtat, är väl tre, fyra år och besöker för första gången fotografen i Malå, Åke Burwall. Håret är lockigt och ganska blont. Med tiden ska det mörkna rejält.
"Titta fröken, där är solrosor!" ropar lilltösen när hon ser blommande raps.
... av en tågresa från Malmö till Ystad.
Småttingarna på bilden, till exempel.
Det är första gången på tåget för en del av dem och ååå, så spännande och vilket äventyr och alldeles stört omöjligt är det att sitta så där stilla som fröken säger att man ska.
Och somliga får spritt i själen bara av tanken på en resa till Indien. (Bloggmadamen, t.ex.).
Andra ... gör slag i saken, kollar passet och ger sig av.
Som sonen.
I morgonbitti klockan sex-noll-noll-pip lyfter planet från Kastrup.
Sjutton timmar senare är han framme i Los Angeles.
Glädjen är säkerligen densamma, som för ystra småttingar på ett Pågatåg.
... är det ju, att det ösregnar.
Vid tiotiden ....
Hällregn ute och gomorron-tv inne.
Den till synes så sympatiskaYukiko Duke recenserar böcker.
... har kommit susande från södra Frankrike och sedan tagit sig raka spåret till landet Halland och därefter snirklat sig in genom sängkammarfönstret som står på glänt och - sist av allt - pustande lagt sig till ro i min inkorg!
Och se där .., där finns även en hälsning från fönsterfångerskan!
Så här skriver hon:
"Hej i den halländska vårsolen!
Hoppas ni har fortsatt lika fint väder.
Här strålar solen och det blir lika varmt idag som hela veckan, upp mot 28-29 grader.
Det är precis på gränsen till att vara skönt - jag klarar inte för hög värme så det blir en pärs i sommar!
Såg att du efterlyste fönster.
Här kommer ett franskt av mera modernt slag, taget i området där vi bor. Så här ser det ut överallt på förmiddagarna.
Man hänger ut täcken och lakan på vädring, så som man gjorde förr i Sverige.
Lite dumt just nu kan jag tycka eftersom vi har pollen överallt - det bildas ett ljusgult lager inom ett par timmar på våra utemöbler trots att vi torkar och torkar.
Hur blir det då inte att sova med detta pollentäcke?
Man kan fråga sig vad det är som gör att man, redan i tidig ungdom, fascineras av ett visst land?
Ett land som man aldrig har besökt.
Ett land, så långt borta, ja, som vore det till månen.
Ett land där allt är så fullkomligt annorlunda än där man själv växer upp.
Så var det för mig när det gäller Indien.
Vad var det som hände?
Vad var det som fångade intresset?
Kan det vara att allt var så totalt annorlunda?
Min egen uppväxt i ett tryggt inlandssamhälle i norra norrlands inland och fjälltrakter .., ett samhälle med den obligatoriska Storgatan - som sannerligen inte var särskilt stor, men förvisso låååång - med Lundgrens Konditori , Burwalls Bok, - & Pappershandel .., med midsommarfirande vid hembygdsgården ..., med Ica och Konsum, Filadelfia och väckelsepredikanter och "Borgen" med Sven-Ingvars.
Och Solviksbadet och Forum-biografen.
Ååå, så långt ifrån Indien som man kan tänka sig.
Inga kor på gatorna, möjligen en och annan ren.
Ingen het currykryddad mat med ris, men palt och fläskpannkaka och ibland söndagsmiddag på Folkes bar - slottsstek med brunsås och kokt potatis -.
Ville man ut i världen, tog man bussen till järnvägsstationen i Bastuträsk.
Där, vid luckan för godshantering, fanns kartan över Sverige, men inte över världen.
På perrongen i Bastuträsk doftade det järnväg och äventyr och där var pling-plonget i högtalaren att Lapplandspilen var på ingång och snart skulle man sitta på tåget och höra dunket från skenskvarvarna och snart skulle äventyret börja.
Och världen kom närmare.
Och tänk, en alldeles vanlig måndagkväll i början av april sitter jag i den luggslitna loppisfåtöljen och med hjälp av SVT lämnar jag det gula huset på kullen och hoppar på tåget som ska ta mig från Amritsar till Bangalore ..., (vilka namn ... "Amritsar och Bangalore"!) och jag slår mig ner bland alla människorna som är så vackra och finlemmade och säkert blir det trångt för min omfångsrika rumpa, men åååå, vilket äventyr som tar sin början!
Ungefär så var det igårkväll.
Och någon gång ska det bli verklighet. Någon gång ...,ska jag ta tåget från Amritsar till Bangalore.
"Traffic in Bangalore", står det som rubrik på bilden som jag norpade från nätet. Ja, men det ser ju väldigt mysigt ut. Det är något bussbolag som gör reklam. Ska man ta sig över gatan, får man nog hålla kon i svansen.
Nja, jag kanske åker till en något m i n d r e stad, tänker jag när jag ser bilden.
Och titta här!
Innan man kliver på tåget i Amritsar, kan man ta ett - hopefully - svalkande dopp i kanalen i samma stad!
Ja, men det ser ju ..., ja, skönt ut.
Och fint hotell finns också och billigt! (Lagad mat till frukost, å, som bäst!)
Jag har en gammal moster som i alla år har velat åka till Venedig (igen, hon var där på 50-talet någon gång), men nu börjar hon nog tyvärr inse att det nog inte kommer att bli någon mer Venedig-resa!
Ja, nån enda gång ska jag väl ha en rubrik som verkar lite lockande!
Men så värst lös var den nu inte, elden .., och tänk, att jag fann detta eldande så himla roligt.
Man kan fundera över vad det är som orsakar den där rädslan?
Jag kom att tänka på två saker.
1. I min ungdom, jag tror att jag gick i femte eller sjätte klass, vaknade jag en tidig natt av att pappa sa att han trodde att det brann hos Bergströms Järn. Pappa stod i badrummet; han hade ställt sig på badkarskanten och där stod vi tillsammans och spanade ut genom det lilla fönstret och vi såg höga eldslågor slå mot himlen och jag minns skräcken.
Det visade sig att det var verkligen lagret hos Bergströms Järn som hade brunnit upp. Ägaren hette Axel Bergström och hans fru var vår klassföreståndare. Någon dag senare satt hon i katedern och var rödgråten. För övrigt sög hon alltid på Strepsils halstabletter.
2. Mera eld. Det är 60-tal och Valborgsmässoafton i Malå och nere på sjön, inte långt från Domänverkets kontor, har det dragits ihop till en jättelik majbrasa. Efter hand börjar den bli lite väl häftig den där brasan .., och lågorna slickar telefonledningarna .., ja, det slutar med att brandkåren tillkallas.
Jag minns ännu rädslan.
Kanske är det därför jag är så sjåpig numera?
(Men nu tyckte jag ju på slutet att detta var superkul, så det kanske ger sig. Vi har eldat upp massor från ensillagebalen, men lika mycket återstår. Minst.)
