Maktkamp ...

Obs. Jättedålig skärpa, av någon anledning!
Kanske för mörkt .., men ni anar väl hur det ser ut.

Det är vad det är.

Idag när jag kom hem från jobbet och pElle mötte harry i dörren, blev det kel-kalas.

pElle gneeeed sitt huvud mot en - om vi säger så - något förvånad harry och jag trodde väl inte mina ögon.

Några timmar senare .., såg det ut så här.

På morgonen ...

Ja, visst hade jag kunnat redigera bilden innan den togs.
Tagit bort tång och annat .., lagt tillrätta.
Men nu gjorde jag inte det.
Tillvaron behöver ju inte alltid vara stajlad likt en lägenhetsannons i DN.


Ja, i nästan en timmes tid, (från sex till sju) blir det promenad för harry och hans matte, som är jag.

Vi går mellan åkrarna ., svänger vänster in på grusvägen .., sen rakt ner mot havet .., över stegen som ser ut som ett A och där harry nu glatt springer iväg före och klättrar upp och ner hur enkelt som helst och han vet precis vart vi ska!

Och så vidare ..., över ljunghedarna och havet på höger sida och hästarna långt uppe på åsen .., vi ser dom och dom ser oss, men mer än så blir det inte.

Nästan nere vid lilla båthamnen springer en kanin iväg.

Det är närapå hundrameterstempo, så där som Usain Bolt ..., och jag är evigt tacksam att inte harry hinner se vad som händer, men han k ä n n e r doften och går med noooooosen i backen och sniffar och viftar på svansen .., åååå, detta är stövartag så det bara dånar om det!

Han är så glad och tycks så förnöjsam harry!

Skuttar hit och dit och kommer när jag ropar och sitter fint vid sidan (då får han godis, "såååja, nu var du duktig!") och mot slutet är jag tämligen trött i benen, men då är vi ju närapå hemma.

Som ett nytt liv är det.

Och sju böcker hade han skrivit ..

Idag blir det kassaarbete från nio till tre, frånsett en kvarts fikarast.
(Pv åker hem på håltimmarna och rastar den svansviftande krabaten).

Mellan skyfallen kommer icke-stressade kunder in och handlar morgontidningar och frukostbullar och det pratas väder (förstås) och semestrar och "jaha, nu är ni tillbaka ni gamlingar, ja, välkommen ska ni vara!" säger en äldre kvinna och ler vänligt.

Någon kommenterar min dialekt och jag kommenterar någon annans.

Västgötar är lätta att känna igen.

"Ja, du gissade rätt .., jag är från Kinna!" säger en rar dam.



Och så är där norrbottningen som är rätt långt till åren kommen, det var han som kom från Örarna och som jag trodde hette "Öarna", och jag berättar att jag tidigare har skrivit om honom på den här sidan.

"Jaså, du skriver också ., ja, det gör jag med .. jag har skrivit sju böcker förstår du!" säger han plirigt leende och på utpräglad norrbottnisk dialekt .., och betänk att han har varit hemifrån sedan 1954!

I femtiosju år!!

Och jag bara gapar förvånat .., sju böcker?

"Har du skrivit sju böcker?" utbrister jag.

Javisst.

Och mannen lovar att jag ska få låna den allra första boken, ja, han ska ta den till affären och lämna den i kassan , absolut, att han ska .., "få se, du heter Elisabet, eller hur ...?" säger han.

"Titta, här står minsann en riktig författare!" förklarar jag för kunderna bakom och då ler den skrivande mannen från Norrbotten och säger ..."ja, det är ju så att jag har bara gått sex år i skola och därför kan jag skriva .,. det kan ju int dom som har gått ut skolan numera ...".

Han säger det brett leende och jag känner hur mycket jag tycker om honom!

Just så var det på jobbet.

Onsdagsfönstret ...

... är ett typiskt Ulrika-fönster och finns i Pershyttan, i Västmanland.

Och vilken härlig röd färg!

Klockan 19.00

Då blir det kvällsdopp i havet.

"Nitton grader varmt i vattnet ...", säger en äldre herre som kommer gående med en termometer i handen.



Kvällarna är nu svalare än tidigare.

Och långt ute till havs ser vi ett hundratal "ålakråkor" sitta uppradade på en mindre ö.

Det liknar nästan ett radband.

Vid matbordet ...

"Vi måste köpa en pär-gräv!" säger jag till pv.

Ja, det är när sitter ute och äter middag.

Precis då upptäcker vi att harry ägnar sig åt potatis-upptagning, meddelst grävmetoden.

Oj, vad det sprutar jord!!

Och överlycklig kommer han tokrusande med en potatis som han väl tror är en sork eller nåt .., och han slänger den i luften och springer runt, runt, runt och jag säger att ..."nej, vi behöver inte köpa nån ..,. vi har ju harry ...".

Också en insikt ...

Små, små är morötterna och särskilt stora är inte potatisarna av sorten Asterix heller.

Men när jag lägger dem i kastrullen och tänker att ååå, det blir nog gott det till fiskburgarna .., då känns det himla bra.

Nästa sommar ska trädgårdslandet tredubblas i storlek.

Och vi ska bli ena hejare på att gallra bland morötterna!

Ledig dag ...

Och det är rent ofattbart varmt och jag tar harry med mig och går ner till havet.

Först till klipphällarna, men det blåser rätt friskt och är såphalt där jag i vanliga fall försiktigt tar mig i vattnet, så jag vågar inte (ser mig själv ramla och slå bakhuvudet i någon sten och så blir jag liggandes där i timmar och harry blir förskräckt och springer vilse och hur ska pv hitta mig ...?) och efter en stund av velande går vi till "vanliga stranden", där det just idag är i det närmaste folktomt.

Och så bär jag ut harry tills vi nästan inte bottnar .., jag ser en plattfisk fly för livet ..., och harry simmar alldeles galant i land och i bakvattnet dyker jag och det är bara så helt ljuvligt!

Det är såna gånger man känner att man l e v e r.

Eller rättare sagt: vad som är viktigt i ens liv.


Efteråt ligger vi ihopkrupna på filten och jag somnar med harry på min arm.

I säkert en timmes tid blir vi liggandes där.

Så här ser han ut när han vaknar.

Och så en ångermanländsk inköpslista ...

Micke, ni vet .., Ulrikas kompis, han den alltid så glatt leende mannen från Ö-vik, skriver så här:

"När jag var och handlade häromdagen låg denna lapp i kundkorgen och då tänkte jag ju på dig :)

Inte nog med det var en hel sida skrivit, det fortsatte på baksidan med.

Mikael."


Och här är baksidan.


// Tack snälla, rara! säger jag.

Har man inget annat för sig ...

... kan man ju alltid studera dödsannonser.

Det har jag gjort så länge jag kan minnas.

Jo, jag tycker helt enkelt att det är hur intressant som helst!

Hemma var det lokaltidningen Norra Västerbotten som kom i postlådan och på den tiden var dödsannonserna oftast utformade på nästan exakt samma sätt: ett kors och så var där ett namn och någon fin vers och så var det inte mer med det.

Numera är det som att läsa en roman, eller i alla fall en novell, när man slår upp familjesidan .

I Dagens Nyheter är det en väldig variation på annonserna!

Där finns allt från vanliga svarta kors .., till hjärtan, ett ankare, en motorcykel, en eka i solnedgång (säkerligen var Lennart fiskare ...) , där är prästkragar, en uggla, en raggarbil till Janne .., där ett Djurgårdsemblem .., en liten talgoxe till Karin Carlsson, en koltrast, flygande gäss .., ett Hammarbymärke ., där är en sovande katt och en sittande katt och en man som ägnar sig åt flugfiske .., där är en papegoja, en cyklist, en taxibil, en fjäril, en röd gerbera, ett ånglok en cockerspaniel, där är liljekonvaljer, en ros och linnéor, där är kortspelsfigurer (säkerligen tyckte Ulla Åkerman om att spela kort ..?), och där är en liten röd stuga med flaggstång bakom huset .., det är till Eivor Sterner.

I GP är det segelbåtar och solnedgångar som gäller, ja, en kamera också för Thore Swenson från Kungälv. Måhända var han fotograf?

Ibland funderar jag på vad jag själv skulle vilja ha för symbol?

Ett fönster, kanske?

Ni vet det där .., fina fönstret från Skottland?

Eller Eva på Frösöns lilla humla som vill ut genom det stängda fönstret, eller varför inte en inköpslista? Tänk, vad människor skulle undra!

Ja, sånt kan man fundera på när man är ledig från jobbet och drar sig för att börja städa.

Igårkväll ...

Trött och slut på.

Lycklig efter helgens äventyr.

Och från klockradion lyssnar jag till P1:s Tankar vid dagens slut.

Det är Lilian Levin som tänker eller har tänkt.

Själv tänker jag att jag tycker om P1.

Lediga-dags-fönstret ...

... finns på Ystad Saltsjöbad, hotellet som ligger alldeles vid stranden.

Vilken glädje det var .., detta att ha balkongdörren helt öppen hela natten.

Att somna till vågskvalp.

Att vakna till soluppgång.

Fint främmande ....


"Skynda dig ner .., vi har en räv i trädgården!" säger pv lätt upphetsat.

Så jag lämnar sängvärmen och ilar ner mot köket och kameran.

Stel i kroppen är jag ..., efter gårdagens maratonpass i kassan.

Knak-knak låter det i knäna.

Och räven .., ja, den är förstås försvunnen.

Ett härligt kvällsfönster från ...

"Hej,

Hoppas du haft trevligt på Tattoo.

I publiken satt också min mamma och pappa, de som kommer ner till oss på torsdag!

Här får du två kvällsfönster, tagna från mitt arbetsrum.
(Det andra kommer senare .. hälsar Elisabet.)

Det blir så otroligt vackra skuggor i den provencalska solnedgången och just de här bilderna ger känslan av en diktrad: "dagen svalnar mot kvällen".

Av Edith Södergran tror jag.

Precis så är det just nu.

Från kroppstemperatur till 29 grader där man åtminstone kan andas lite!!

Kram

Monica."

// Och så här börjar den, dikten av just Edith Södergran.

Dagen svalnar mot kvällen...
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan...
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

Och så börjar allt om igen ...

Gammal skylt som skrevs i lilla kvartersbutiken.
Å, så jag tyckte om den delen av mitt arbete.


Hela sommaren har jag arbetat sextimmarspass, ja, förutom helgerna, men genom diverse byten och semester, visade det sig att jag blev fri hela fyra helger på raken i juli, annars hade det nog varit värre.

Sex timmars arbetsdag .., det är som paradiset!

Aldrig har jag varit så där förfärligt trött som i vintras och har jag slutat eller börjat klockan två, så har jag hunnit simma i havet eller bara sitta på altanen .., jag har aldrig känt mig slut på.

Inte som förut.

Idag började det vanliga livet i affären.

Nästan alla turister har åkt hem och plötsligt är inte tre kassor igång och inte är det längre låååånga köer i alla kassor, nej, nu är jag i stort sett ensam kassörska och bara ibland behöver jag ropa på Carina och när hon går hem vid två, kommer Alexandra och då är det vi två i kassan.

Det har gått bra.

Det är som ett annat t e m p o.

Lugnare.

Och ändå aningen mer stressigt, för nu vimlar det inte av unga sommarjobbare som är hur duktiga som helst och har arbetat flera somrar på raken och kan allting!

Men bra, som sagt.

Vänliga kunder har återvänt från semestrar och är solbrända och tjusiga och skolan är igång och där är trötta småttingar som hämtats från dagis och Läkerolförsäljaren har visat höstens nyheter och jag måste förmodligen förändra stället med tuggummi som finns vid kassan och apoteksdelen ska göras om tycker chefen och jag har fixat att göra andelar till travet och det kändes så himla bra!

Som ljuspunkt kom chefens svärmor Elvy med hembakad äppelkaka som inte bara var vacker, utan sanslöst god .., sånt gör ju sitt till!

Men en lång dag blev det.

Jag var på plats vid kvart över åtta och kom hem halv åtta.

Körde moppe.

Luften var ljummen.

Här hemma väntade en ljuvlig kycklingsallad och ett glas rött vin ..,och harry, som har tillbringat dagen hos Hilda i stan, sover likt en slagen hjälte på soffan.

I morgon stundar l e d i g dag.

Jag ler för mig själv när jag skriver dom orden.

L e d i g dag.

En sak är säker: får jag leva tills den dagen kommer, kommer jag nog att trivas som fisken i vattnet när jag blir pensionär!

(Och Bodil meddelade vid lunchen att jag inte kommer att ha så här långa måndagar, det blir som förut .., och jag hade kunnat hoppa högt av glädje!)

En hel drös med fönster ...

.... som man kan hitta i Trondheim.

Ja, det var vad Cecilia N gjorde för flera månader sedan - hittade och fångade dem -!

Och nu har alla dessa fönster legat och trängts i fönstermappen och hur roligt kan det ha varit?

Särskilt roligt kan det inte heller vara att agera fönsterputsare på den här byggnaden.

Skåne i bilder ...

I bilen på väg söderut, mot Skåne, lyssnar vi till Sommar i P1.

Underbara danska skådespelerskan Ghita Nörby pratar (utan manus, och det hörs ...) om olika "kors" i livet och jag förmodar att hon menar vägskäl.

Just då ..., ser jag ett kors i form av ett kryss, på himlen och funderar samtidigt på mina egna vägskäl här i livet.


Ystad har ett alldeles eget rum i mitt hjärta.
Det känns verkligen som att "komma hem".

Och vi tar in på Ystads Saltsjöbad och får rum i två olika längor.
Pv och jag själv i den äldre, gula delen (pilen), och min syster längst till höger.

Båda har vi utsikt och balkong mot havet.


Och det blir middag på Marinan, tattoo-final, gin och tonic i hotellbaren och världens skönaste sängar att sova i.

Jag ställer upp balkongdörrarna på vid gavel.

Hela natten hör vi vågorna slå mot stranden!


Klockan 06.00 lämnar jag hotellrummet och går ner till stranden.
(Men bilden är tagen vid 5-tiden).

Solen på väg upp i öster.

Det är iskallt i vattnet och jag ser flera brännmaneter och går efter viss tvekan ut och doppar mig bara helt hastigt och väljer därefter hotellpoolen .., simmar länge ..., alldeles ensam är jag och det känns om om jag inte klarar av mera glädje och tacksamhet.

Det känns som om hjärtat ska brista.


Efter badet står jag i hotellrummet och tittar ut .., hänger liksom över den franska balkongen .., vinkar lite så där "hej-hej" till hundrastande damer och herrar.


Bryggan.

Under sjutton somrar badade jag här.


"Hej du harry .., dig mötte jag ju igår i Bjäresjö, kommer du ihåg det ...?"

Och vi träffar Anders som också är på besök i Ystad och tillsammans åker vi till Fritidsbaren.

Då har vi hämtat Harry som har övernattat hos mina barns pappa och hans fru Karin och inte att förglömma, labradoren Meja!

"Stackars lille Harry .., nog ska han bli förvånad (läs: bedröööövad ...) när han vaknar och upptäcker att vi inte är där ...?" säger jag på kvällen.

Såna tankar kan man glömma.

Harry lekte hela eftermiddagen och kvällen med Meja och somnade gott och tryggt uppe i sängkammaren, tillsammans med Meja, Karin och Tommy.

Lika glad och sprallig var han på morgonen, alltså i morse.

Så var det med den saken.


En skräckinjagande hund visar sig bakom ett staket, inte långt från caféet.

Jag kan lova att harry inte var så där värst morsk när vi passerade.

"Passa dig din lille skit så jag inte käkar upp dig till lunch!" såg det ut som om den tänkte.


Och vi kör längs Regementsgatan där jag bodde i sju år, det var när jag blivit ensamseglare.
Pilarna visar mitt köksfönster, samt två av de tre vardagsrumsfönsterna.

Inga pelargonior skymtar - vare sig i något fönster - eller på stentrappan.

Som dött .., är det.

Ica Supermarket får besök .., i kassan sitter Emelie och det blir lite småprat och jag skriver ett meddelande till den frånvarande chefen och lägger på hans skrivbord.

Och av en slump träffar vi ovanpågrannen Erik som nu är gift med Grazie från Brasilien och på gatan kommer två andra grannar och kramar om och är sååå rara och ..., ja, ni förstår!

Möllers får också besök.

Och jag tvärtittar in på Ejdern där mamma tillbringade så många år.

Lotten och Inger (som jobbade natt) är på plats.

Kramar och mera kramar.

Hjärtevärme.


Innan vi åker vidare, stannar vi till vid stranden, den där jag oftast låg och solade.

Den ligger lite väster om stan .., vid nya kyrkogården och där får även hundar vara.

Åååå, harry är dödens trött efter gårdagens lek och stoj och sover hela tiden, förutom när vi låter honom simma ett par gånger, mest för att svalka sig.

På väg norröver fortsätter sovandet.

Och tänk, inte en enda gång på vare sig dit, - eller hemresan -, kräks han!


En sväng till Svedala blir det också.

Åååå, så roligt!

Och vänsterhänder fångas på bild.

Från vänster pv, Micke, jag själv, bettankax, lindalotta och världens goaste lilla Ebba, som minsann kan cykla alldeles själv!


Ebba har fått en bok som handlar om Ellen och som vanligt när det är småbarn och djur med i bilden, är det pv som blir favoriten.

Jominsann .., i hans knä duger det att sitta och lyssna till Ellens öden och äventyr, men det blir även läsning om Emma och Totte, som nog alla 70-talsmammor (och pappor) känner igen.

Bettankax har bakat en underbar mjuk kaka .., och på bordet finns även Milanokakor från Möllers och morotskakor .., det är inte långt ifrån att magen spricker!



Vid femtiden ska vi åka norrut igen.
Till Halland.

I bilen ligger harry och ebba ska säga hejdå och klappa honom.

Ja, om hon törs, alltså .., för liiiiite pirrigt är det allt.

"Titta, där ligger han och är så snäll ...!" säger pv.


Tur att hon har hjälm när det ska klappas hund.

"Ja, men dååå vågar man nog klappa honom lite ...", tänker Ebba och böjer sig fram.

Åååå, denna övermåttan ljufvliga lilla tös!


//Och den som orkade läsa allt detta, tilldelas en stilig medalj av största storleken.
Tålamodsmedaljen.

Söndagsfönstret ...

... från Nykarleby i finska Österbotten, kommer dagens fönster.

Den flitiga ellem från Skellefteå höll i håven.

Och plötsligt är harry försvunnen ...!

Som galningar letar vi ..., rooooopar och hojtar och springer hit och dit.

Jag tar moppen och susar iväg längs småvägarna .., möter människor som är ute och rastar sina hundar och jag frågar om dom möjligen har sett en liten svart svansviftande krabat, men icke.

Paniken är inte nära, den finns där!

Och för min inre syn ser jag honom ligga överkörd och söndertrasad .., eller hur han slagit följe med någon annan och nu är kidnappad och aldrig mera får vi ha honom hos oss!

Och jag tänker på kvällen i Ystad och goodbye tattoo och hotell!

Till sist kör jag hemåt igen.

Där, på gården, står en glatt viftande liten krabat och hans husse.

"Har du hittat honom??" säger jag häpet.

Jodå.

Han låg och sov uppe på soffan på övervåningen!!

(Och jag ropade och ropade där nerifrån trappan .., men se harry nilsson hade tydligen ingen lust att komma ner .....).

Nu ..., kan vi pusta ut.

Den sjätte semesterdagen ...

Detta att ha blivit med hund igen - efter sex års avbrott - är en aldrig sinande glädje.

Jag tänker ofta att harry är en sån otrolig glädjekälla!

Och att ha både hund och katt, det är det bästa av allt.

Katterna gör som dom vill ..., jag är liksom bara deras betjänt eller hovdam .., och jag tycker verkligen om det här självständiga hos sigge och pElle.

Men harry .., han visar med hela kroppen hur ofattbart lycklig han blir när jag/vi kommer hem från jobbet eller har hämtat tidningen .., åååå, det viftas med svansen och han gläfser och vill vara nära-nära-nära!

Och när vi går ganska långa promenader längs havet, så skuttar han så glatt omkring och nu vet han mycket väl att hästlortar är inget man äter vare sig till lunch eller frukost, men ååååå, så han retar matte eller husse genom att närma sig lorthögarna och så står han där och "ja, kaaaanske att jag ska ta en hästskit ändå ..?", men han gör det inte och skuttar glatt iväg.

Svansen som en trumvirvel!

Jo, det blir ett annat samspel med en hund och det hade jag nästan glömt hur det var.

Och igårkväll när vi gick i säng, då sa jag till pv ..."vilket annorlunda (läs: rätt trångt ...) liv du har fått .., från att i många års tid ha huserat ensam i din säng och haft allt utrymme i världen, (i alla fall den mesta delen av tiden ..), så har du nu en katt, världens längsta hund och en frodig madame i din närhet!

Över denna insikt tycktes herr pensionatsvärden inte alltför bedrövad och eftersom harry återigen låg mellan oss, så fylldes väl även denna natt av syndiga tankar.

Men ikväll ska det sovas på hotell ..., och då ......!