Små och stora möten ...

"Ska vi ta en promenad innan du åker till jobbet ..?" frågar pv och det gör vi.

Det är då man får liv.

Det är då man får en slags ro i själen.

Och när vi har tagit oss in i hagen - som ju är en enda stor ljunghed - då är detta vad vi ser.

Kan man ha det bättre som häst?


Och vi möter två snart tonåriga töser som kommer cyklande.

Dom har haft frukostpicknik en bit längre ner på heden och en av töserna berättar att där, där dom satt och åt frukost, där bodde en gång hennes farfar, Einar Johansson.

"Han var håltagare .., det är ett farligt arbete", säger flickan som har luciablont och lockigt hår.

Och hon följer oss en bit ner mot båthamnen och pekar ut var hennes farfars lilla stuga en gång låg och vi får höra om det farliga med hans arbete och det fasansfulla öde som drabbade honom och jag frågar om jag får filma och det får jag och hon berättar.

Detta ska jag lägga in ikväll.


Överallt är det hästar ..., och luften är ljummen och det är varmt och skönt.

Alldeles lagom.


På en stor sten slår sig pv ner och harry gömmer sig bakom husses rygg, där är det tryggt.
En av hästarna kommer fram och nooooooosar på den svarta - och inte just då - så värst svansviftande krabaten, och sen går vi ner till hamnen och pv ska ösa båten och harry springer glatt ombord och jag filmar .., men väljer sen att gå upp på strandbrinken.

Just då händer det som jag har väntat på: harry dråsar överbord!

Jo, jo.

Vad var det jag sa .-)

För övrigt tycker jag ....

... att Skavlans program igår var fullständigt lysande!

Och jag vet också varför.

Jo, detta att inbjudna gäster får komma till tals - utan att det är planerat -, som när Benny Andersson helt plötsligt vittnar om sitt liv som nykter alkoholist och då öppnar sig även hans son och berättar om sin väg.

För att inte tala om den till synes så kloka och insiktsfulla My Skarsgård.

Och advokaten till "den norske gärningsmannen", han som inte en enda gång nämndes vid namn. Den senare, alltså.

Alla hade de något att berätta och Skavlan är - enligt mitt sätt att se det -, mästerlig på att få människor att berätta.

Berätta med stort B.

Lägg därtill redaktionens förmåga att locka intressanta människor till programmet.

Morgonhälsning ...

Äntligen har vi fått harry att förstå att med sigge nilsson måste man ta det lugnt.

Och nu, när sigge tittar in och sitter i husses knä, så är den svansviftande krabaten sååå försiktig och noooosar rent av ömsint mot den lille tigern.

Och ja, jag vet, det här har utvecklats till katt, - och hundbloggen.

Lördagsfönstret ...

... speglar sig i väggklockan, den som finns i vardagsrummet.

Kompisar ...

Nu Ingela, kanske du ser lite bättre?

Så där enormt stor och yvig tycker jag inte att Fridas svans är .., det måste bero på vinkeln mot kameran ,-)

Och den som kan läsa av hundars kroppsspråk, ser att harry väldigt, väldigt gärna vill busa med lille Hugo som just har druckit vatten.

"Ja, ja ... men låt mig få dricka i fred!" tror jag att han tänker.

Ledig dag ...

Och vännen Anna-Karin kommer på besök och överraskar med att ha, inte bara Frida med sig, utan även nytillskottet Hugo, en alldeles ljuvlig liten krabat som påminner om hemifrån-ingelas hundvalp!

Efter inmundigande av nybakad citronkaka och titt på bilder från New York, blir det promenad ner till havet.

Vilken dag det är och har varit!!

Längst fram på bilden springer Frida (golden retriever, 9 år), sen Hugo (5 månader, till övervägande del shih tzu ..., kanske det stavas ..?) och sist Harry med vit svanstipp.


Igår nästan storm och ösregn.

Idag = som den allra vackraste sommardag!




Och så här ser det ut när Anna-Karin kastar en pinne i vattnet ....

Pincett och förstoringsspegel ...

Och starkt solljus.

Ja, vid 57 års ålder är det bara att inse: man håller på att förvandlas till man.

Kanske lika så gott att man investerar i en bra rakapparat och lite after shave.

Näsduk hitåt ....!

Och jag bara råkade ramla på den här lilla filmen, när jag letade efter trailern till "Mitt liv som hund".

En slags utmaning ...

Den andra bilden på den första bloggen.
Lintotten Emil på sitt livs första fotbollsträning.

Från Anna i Sheffield kommer en liten utmaning.
Sex frågor som ska besvaras.

Nu är det ju så att alla som läser här vet ju allting redan, men okej, jag ska göra ett försök.

1. Varför började du blogga?

Jo, jag har alltid tyckt om att skriva, allt från insändare till kåserier (numera kallas det "krönikor", men det är egentligen ett slags bloggande i längre format bara) till hemsidan i Malå.
Däremot har jag aldrig närt en längtan att skriva en bok.

Själva bloggandet .., det började i september 2005.

Jag var på besök hos helsingborgaren och testade att göra en egen blogg .., ahaaaa, var det inte svårare!!
Och så skrev jag mitt allra första - väldigt försiktiga - inlägg.
Det tog nog en halvtimme innan jag vågade klicka på "publicera-inlägg-knappen".

Och aldrig fick man någon kommentar, ååå, det var som att skriva för döva öron ,-)

Den första som förbarmade sig (förutom jag själv som testade ...) var vännen Leina; ja, jag hade förmodligen tvingat henne.
Ulrika, som då gick under namnet "Ellis" var också rätt tidigt ute, liksom Bloggblad och Celia.
Den 23:e september dyker Anna upp, hon som kallar sig eller kallade sig Mandalaya.

Och det första fönstret publicerades samma månad.

Detta drömde jag om i september år 2005.


Den allra första bilden på den allra första bloggposten.
Emil på sin första fotbollsträning.
Redan då tyckte jag uppenbarligen bäst om huvudlösa bilder.

2. Målet med bloggandet?

Å, jag har inget mål alls!

Skulle jag i n t e skriva, skulle jag - och det är på fullt allvar - garanterat hamna på en psykiatrisk avdelning .., min hjärna skulle sprängas och gå itu.

Det är ett sätt att rensa hårddisken.

En slags dagbok.

Det jag tycker bäst om med bloggandet, det är det där utbytet av tankar som ibland sker.
Och allra underbara människor man har fått träffa eller inte träffa.

3. Vilka bloggar följer du?

Jag tittar som regel in hos alla i min länklista som har uppdaterat sin blogg.
Läser aldrig modebloggar.

4. Favoritfärg ...?

Vitt och svart, kanske?

5. Favoritfilm ...?

Här skulle man förstås vilja dra till med någon avancerad och kulturell historia, men se .., det går inte, för där finns en film som jag tycker mer om än någon annan.

En film som är så otroligt finurligt filmad .., med härlig musik och en hel drös med människor som man får följa på n ä r a håll.



Den här.
Om filmen ...


Och den här!

Jag hyrde den på Halmstad bibliotek och vi satt i soffan Ektorp och såg den .., utan att säga knappt ett enda ord på hela tiden .., den var u n d e r b a r!



Och den här .., med den allra ljuvligaste (nu är alla superlativen med ...) filmmusik, komponerad av Ennio Morricone.



Och den här.

Ja, då får man nog en bild av vad jag tycker om för slags filmer.

6. Vilka länder skulle du vilja besöka och varför?

Tillbaka till Irland, bara för att det var så vackert och kändes som "hemma".
Enkelt och icke-tillgjort.

Indien - för att det säkerligen inte skulle kännas som hemma -.
Och för att jag ä l s k a r indisk mat.

Italien - för att där, i lilla bergsbyn i Aostadalen, där kände jag mig också hemma.
På en gång.

Jag skickar vidare till alla som känner sig manade.

Det här är egentligen en "utmärkelse"/award ... men jag tycker att alla i min länklista är värda medaljer och utmärkelser, så hoppa på, den som vill!

Och tack till dig, Anna i Sheffield.

Dagens fönster ...

En gång i tiden tillhörde den här lagården familjen Nilsson i Kalvträsk, Västerbotten.

Det var Anders Fredrik Nilsson och hans hustru Anna Elisabet.

Min farmor och farfar.

Anders och Anna fick sju barn, varav två dog i späd ålder.

De som överlevde hette Erland, Ivar, Gösta, Alice och Anna-Maria.

Ivar var min pappa.

Genom hela min uppväxt berättade pappa om livet i Kalvträsk .., om storebror Erlands uppfinningsrikedom (han byggde sig så småningom ett eget flygplan, ritningen hade han i huvudet) .., om föräldrarnas tidiga död i tbc och åren därefter hos barnens farbror och faster - båda barnlösa -.

Pappa var en makalös berättare.

För två år sedan stannade pv och jag själv till vid den här lagården.


Pappa i slutet av 60-talet.
Han hade nästan alltid skjorta.
Kan det vara därför som jag tycker att det är så attraktivt med skjortklädda män?

Det var tomt på gården och i boningshuset - som nu förstås tillhör någon annan - .., pv satt kvar i bilen och jag klev ur och gick en sväng på gårdsplanen och runt lagården .., det var som att promenera i en skog av någon annans barndomsminnen ..., och jag tog den här bilden och tänkte att .., ååå, här har alltså min pappa sprungit som lillpojke!

Nu växte nässlorna höga mot lagårdsväggen och jag plockade en liten bukett sommarblommor och vi körde till kyrkogården och jag satte blommorna på farbror Erlands grav - farmor och farfars hittade jag inte -.

Det det där besöket och promenaden runt lagården ...., det var - på något förunderligt sätt -, som att ha fått träffa farmor och farfar för första gången.
Ungefär som att dom inte alls skulle ha gått bort i så unga år, utan att jag hade kunnat titta in och fått slå mig ner vid deras köksbord, ja, liksom bara sitta där en stund ..,och farmor Anna skulle ha hämtat en liten vas och fyllt den med vatten och sedan ställt blommorna på bordet, kanske på en rutig duk, och där skulle vi ha suttit och jag skulle ha sagt ..."ligger farfar och sover?"


Fiskarpojkarna i Villvattnet.
Bilden togs innan pv gud-förklarades.

Efter besöket på kyrkogården, körde vi mot Skellefteå, men stannade till i Villvattnet.

Det var en alldeles ljuvlig sommardag och där, vid bryggorna, såg vi två småpojkar som försökte fånga fisk med hjälp av en håv och till slut fick pv testa och han fick genast fångst och en av pojkarna utbrast då - på bred västerbottniska -: "men du, du är ju en GUUUD!"

Själv satt jag på stranden och log och kände mig som den lyckligaste människan i världen.

Ungefär.

Sex kvällsfönster från Norge ...

Närmare bestämt från Trondheim.

Det är väl detta som i husannonserna kallas "visst renoveringsbehov", alternativt "varsamt renoverat", ja, eller "gammaldags charm".

Cecilia N tog bilden som har legat och vilat i fönstermappen i flera månader!
(Å andra sidan kom det en hel svärm, så dom har haft sällskap av varandra).

I morgon ...

.... har jag ledig dag.

Då känns det så här.

Och tänk, när jag moppade hem från jobbet ikväll, då liknade solen en halv grapefrukt på väg ner i havet och jag hyste en vag förhoppning om att hinna till Steninge och att jag där skulle kunna plocka upp kameran ur anoraksfickan, men icke .., solnedgången påminde om den i Grekland eller Thailand och när jag väl kom till Steninge och stannade vid en parkeringsplats, då hade solen sjunkit ner bakom horisonten!

Men i morgonkväll ..... .

K a n s k e.

Bilden kommer från Norge och vännen Bente.

Det är hennes solrosor.

Ingen rubrik alls ....

Så här ser det ut när vi går på sedvanlig promenad, nu längs havet.

Vid strandkanten en liten fågel .., en snäppa, kanske?

Vit undersida .., mörk näbb. Trippig gång. Lätt i luften.



Och harry hittar en fågel som inte längre är i livet.


All möjlig bråte har flutit iland .., det är nya grejer varje dag.

En blå leksaksspade, en fylld vattenflaska .., mjölkförpackningar .., och den här lådan.


Eftersom tiden är knapp, genar vi upp mot åsen till .., där fabrikörens villa snart är klar.

På taket syns fem män som står och inspekterar något som jag inte vet vad det är.

Sju olika firmabilar (kakel, el, med mera ..) står parkerade vid stängslet och lite längre fram: en grå Porsche.

Vid polska ambassaden är gräset exakt lika grönt som igår och nu är det dags att ge sig av till affären.

I sin hundkorg - oftast ockuperad av pElle - ligger harry och sover .., medan pElle själv kurar på fönsterbrädan här intill mig.

"Uppförsbacke ...", jo, jo.

Det var igår som jag berättade om den där lodräta uppförsbacken till Guds Gröna Ängar, den där evighetslånga backen som fick mig att pusta och stånka och mitt vänsterknä att knorra.

Att gå ner igen, ja, det var inte så mycket enklare.

Och halt var det.

Men allt är som bekant relativt här i världen.

I värsta stormen knakade det till och en stor ek dråsade halvvägs i backen intill pv:s mammas sommarhus, det som nu oåterkalleligen är någon annans.

Och herr Göransson den äldre, han kom från Småland med motorsågen i högsta hugg och fällde resolut trädet till marken.., och i två dagar har nu Göranssons mellanpojke ägnat sig åt att frakta hem ovan nämnda träd, fast i bitar.

Igårkväll vid niotiden kom han hem - något slut på - om jag säger så.

Och vedboden är sedan länge fylld .., nu gäller det att skapa utrymme för allt detta!

Inte ett ord ska jag hädanefter nämna om uppförsbacken.

Googlade på Guds Gröna Ängar och föll pladask för detta.
(Ja, det är ju inte allom gifvet att en gång få springa omkring på dylika ängar, lika bra att ni tar er en titt.)


Sommarens blomster på altanen har inte varit något att hurra för.

Men ..., självsådda på något underligt vis, har ett sällskap små penséer (eller violer ...?) hittat ett hem alldeles nedanför trappan till altanen.

Ett par decimeter med blå blommor!

Detta blev nog sommarens största glädjeämne på blomfronten!

Landet Halland idag ...

Nu är det bara att vänta ...

.... på posten.

Det känns som lilla julafton.

Dagens fönster ...

Känner ni igen er?

Just det.

Nu är vi i Västmanland, hos Flitiga Fönster-Fångerskan, den Fagra, Flyttglada och Förälskade Ulrika.

Flera kvällsfönster ...

... från Värmland.

Så här skriver avsändaren och jag blev alldeles inutivarm när jag läste raderna.

"Luften är ljummen.

Vinden har lagt sig och solen skiner så där kvällshöstfint.

Jag tar en promenad och passerar vårt fina Naturum.

Tar upp telefonen och fångar några fönster till madamen i landet Halland.

Turtlan i ett annat land."

Mot himlen ...

"Vad hände? Trillade den ut ...?"

Dagen till ära tar vi en annan promenadväg.

Nu blir det inte havet, utan först åkern och sen över kustvägen och in mot Guds Gröna Ängar.

Åååå, så vackert där är!

Fulvackert.

Först en liten "sjö" i åkern där små sädesärlor flaxar omkring och sedan uppför och ännu mera uppför och mitt vänstra knä knorrar (och jag tänker att å, är det här pv idkar rullskidträning, det måste ju vara totalt livsfarligt!), men harry är spralligare än jag någonsin har sett honom och ut och in ur gammelskogen springer han .., ja, han skuttar över nedfallna och mossbeklädda trädstammar och han plaskar i en bäck och så upp och iväg igen!

Och nedfallna kastanjer blir till den allra roligaste leksak!

Rakt upp i luften slänger han dem och så iväg för att hämta dem och förvåningen är total när kastanjen ramlar ur sitt hölje och landar på marken.



Det här är sista månaden som jag betalar på min moped.

Nästa månad - tror jag - blir det inköp av en ny kamera med bättre objektiv.

Så länge får ni nöja er med en ranglig älgkalv till hundvalp och en suddig skorv.



"Ååå, bäst att skynda sig hemåt .., vem vet om man blir uppäten av den där typen ...?" kanske den lille skorven tänker.

Så stor världen är för honom.

Eller henne.

Dom som blir över ...

Känns det igen ...?

Det är alltid några praliner som blir liggande kvar i Aladdinasken.

Och några som norpas bums.

Man kanske skulle offra sig och ta en med körsbärsfyllning ....?