Det bästa för en friherrinna på vift ...

Bild: Lena Wattsgård - aka friherrinnan -.

Det har varit skördemarknad på Öland och där har friherrinnan varit på besök och bedårats av allt vackert och dessutom har hon ätit kroppkakor som smakade bra.

Allt enligt vanligtvis välunderrättade källor.

Mitt eget bästa ....

Nästan varje dag tänker jag på det här med den utbytta knäprotesen som gör livet så mycket enklare.
Att inte ha ont .., att inte halvgråta var gång man åker hem från ett arbetspass .., att rent av nästan glömma bort att det en gång verkligen har VARIT  ett sånt elände .., det är en sådan gåva.

Bilden är från 2014, då var det alltså mitt vänstra ben och knä som var så svullet.
Nu är det tvärtom, men ont har jag inte.

En stunds glädje kände jag också när den lilla sländan - som av någon anledning hamnat i den rostfria hundskålen och inte tog sig därifrån då det var så glatt yta - fick komma och vila ut lite i min hand.
Alla tre hundarna nosade så försiktigt på den främmande varelsen som var så skör, så skör .., och efter en liten stund tackade den för sig och flög iväg. 

Då kom jag plötsligt att tänka på en annan slända; en som låg på en stenmur i samhället Seaton i Cornwall. Vi hade parkerat bilen och var på väg ned till stranden och havet då jag upptäckte sländan och det visade sig att den var skadad i käken och förmodligen låg på sitt yttersta.
Den fick också vila i min hand en stund.
Nu var det i och för sig inget glatt minne, men ändå .., det kändes varmt i hjärtat när jag hade den i handen.

Annat som kändes så bra: jobbet och överlämnandet av mina uppgifter till rara Cornelia, som säkerligen kommer att känna det mer betydelsefullt att stämpla in hädanefter. 

Det här med egna ansvarsområden, det betyder så mycket.

Att det går framåt med den inglasade altanen känns också bra.
Det går inte fort, men det går framåt.
Pv har kontaktat två elfirmor och får vi bara hit dem, så ska väl resten komma på plats.
Kontakter ska sättas dit och utebelysning monteras.
Det är mörkt om kvällarna nu.

Och Ulrika berättar om sitt bästa ...

Hidinge kyrka, Strängnäs stift.

Veckans guldglimtar har varit:

--- tisdagens andakt och musik- och fikastund på demensboendet. Jag plockade med lite skog in (mossa, löv, blåbärsris o.d.) och kantor Gunnar hade med sig några kantareller.

Det blev jättelyckat; det väckte minnen och satte igång alla möjliga samtal. Vi luktade på svamparna och barndomsminnen av svamp- och lingonplockning kom fram - lingon som plockats i Småland och då dök det hos en av de boende upp "Flickorna i Småland" så då sjöng vi den tillsammans. 

Efter fikat sjöng vi Imse Vimse Spindel, Blinka lilla stjärna och några andra barnvisor som de flesta av dem minns texten till. Vi avslutade med Ju mer vi är tillsammans.Jag tycker såå mycket om de här stunderna! Det känns att man gör nytta, att man gör gott. Det är en ära att få vara med om det!

--- denna morgons högmässa i Hidinge nya kyrka. 

Jag går inte i kyrkan särskilt mycket men idag var det avsked för vår underbara, underbara präst Simon, som ska börja jobba i en annan församling.

Han höll sin avskedspredikan och det var avtackning och tårta och tal och även om det känns så otroligt tråkigt och sorgligt att han slutar (han är den godaste människa jag någonsin träffat och utan tvekan den finaste prästen också) så blev det ett så fint avslut med visserligen många tårar överallt men med sådan värme och glädje också.

Så det är absolut ett av veckans bästa, trots allt.

Från Dalarna kommer Kerstins bästa ....

För det första har min kropp inte motarbetat mig! Jag har kunnat göra det jag tänkt - dagarna däremellan har jag vilat.
Måndagen började med en efterlängtad hårklippning Nästan ett år sen sist.

Tisdagen var vi på Internationella Matmarknaden i Falun.

Många goda ostar och annat att provsmaka.

Veckans höjdpunkt var "Hyllningskonserten för Björn Skifs 70-år" i Vansbro. Oerhört duktiga lokala artister mellan 4-80 år.

Kram Kerstin i Dalarna

Det bästa för Anne i Mantorp ....

Foto: Anne i Mantorp

Hej!

Min veckas allra bästa var turen ut i svampskogen med äldsta sonen. Vädret var alldeles lagom och svampen var också alldeles lagom, kanske lite för många trattkantareller i min korg. Det är ju så himla tråkigt att sitta och rensa, särskilt när man inte har en kamrat att sitta och småprata med under tiden. 

Ett glas vin kan ju underlätta lite, men det har jag ju sällan hemma. Jaja, nu är i alla fall svampen rensad och en del har hamnat i frysen och resten i min mage.

Vi lyckades också gå lite vilse i skogen och jag blev rejält trött och när jag kom hem låg ett underbart kort i hallen och gjorde mig så glad, så glad och då försvann lite av tröttheten. 

Tack snälla för det jättefina kortet med alla det bästa från förra veckan.

Kram/Anne i Mantorp

Det bästa för Turtlan i Karlstad ...

Hej!

Veckan har varit mer i stil med att inget speciellt har hänt.
En ganska vardaglig vecka men en sak sticker ut.

Vi har kånkat och flyttat lite möbler och gjort om storasysters rum till ett kontor till M.
Rummet är husets minsta men det blev bra.

Storasyster pluggar numera på annan ort och har knappt bott i "sitt" rum sen vi flyttade hit för tre år sedan. Så nu kommer det bättre till nytta och M:s (något röriga) skrivbord och dator behöver inte stå strax vid trappan på övervåningen.

Så vår lilla ommöblering känns som veckans bästa från mig.

Turtlan

Dagens fönster ...

Det händer att jag nästan glömmer bort hur vackert det är hemmavid, men när den här bilden kom susande genom rymden .., då stod det så klart för mig!

Så här skriver ellem i Skellefteå:

"Här kommer en svärm med fönster som jag fångade på hemvägen igår.  Bron är min cykelväg och så här års är det väldigt vackert".

 

// Tack du snälla, rara ellem för bilden som ju är så otroligt vacker! 

 

Det finns tre städer i Västerbotten: lilla Lycksele, Skellefteå och Umeå. 

 

Bor man i Malå är Lycksele närmast; där går malåungdomarna i gymnasiet och på BB i Lycksele har många malåsmåttingar kommit till världen och där, i en sal på medicinavdelningen, dog min pappa.

 

I Skellefteå är två av mina tre barn födda - den första och den siste -, i Skellefteå har jag som lillflicka följt min pappa på otaliga hundutställningar .., vi har lunchat på Spisbaren och i mellanstadiet åkte flera klasser till Skelleftehamn och fick bada i badhus - ack, vilken lycka - ! 

I bussen, på väg till Skellefteå, drack jag mitt livs första Merry och i Medle, utanför Skellefteå, såg jag för första gången i mitt liv ett blommande fruktträd.

 

Här en liten hjärtevärmarfilm från Skellefteå.

Söker på "Umeå" på youtube och då kommer det här upp .., ja, jysses! 

Det bästa för Barbro i Brämhult ...

Elisabet!

I Love You ♥

Älskar din medkänsla och omtanke för människor runtomkring dig.

Tony hämtade posten och sa: Vad är det här? Därav förstår man att vi inte ofta får sådana här smarta vykortsmoderniteter i brevlådan.

Tusen tack! Mina ögon tårades på direkten = "direkt in i hjärtat-reaktion".

Så det här måste självklart bli "veckans bästa" för mig.

Massa kramar från: Barbro D i Brämhult

En annorlunda dag ....

Har man i hela sitt vuxna liv arbetat varannan helg - förutom då på semestrar förstås -, så blir dom där två lediga dagarna nåt alldeles extra. Och allra bäst är det på fredagkväll .., då ligger den där ledigheten framför en, ungefär som en skimrande liten present om vars innehåll man inte har en susning. Ja, om man nu inte har planerat nåt, alltså.

Det hade vi inte.

Och denna den första dagen arbetar pv med det inglasade uterummet .., vi åker till Slöinge och hämtar ut en trasmatta som jag beställt (blev fel nyans av rött .., den får ligga i köket) .., och pv köper virke på byggmarknaden .., sen hemåt via Getinge och Steninge och vid tolvtiden frågar vi om grannarna vill dricka kaffe med oss och det vill dom.

Egentligen är det kvinnans son som äger huset (det som en gång tillhörde Gun och Göran), men av olika anledningar har nu kvinnan och hennes man tillbringat ett par månader här i Stensjö och det är så himla trivsamt. Nu sitter vi ute på altanen och pratar om allt möjligt och vi får veta att mannen är Våg, och storebror, äldst av tre syskon och uppvuxen i en bruksort i Gästrikland och att han har  arbetat två år i Bagdad berättar han också.

Hans fru, hon som är blond och slank (och Lejon), är ett mittenbarn (fem syskon totalt) arbetade i sin ungdom som au pair i Nairobi i Kenya av alla ställen på jorden .., hon har varit gift med en officer och fick då lära sig allt om Hur Man Uppför Sig, men nu har det varit dom här två i många, många år.

Några timmar senare är det vår tur att bli bortbjudna.



Det är Ecke och Britt som är inne på sluttampen av sommarhustiden och vi bjuds på en päron/äppelpaj med vaniljsås och sitter i deras trivsamma kök och så ansluter sonen Jonas och då blir det en massa prat om resor och om den här filmen som fått så bra kritik - med Fares Fares - och Jonas säger att på det hotellet - Hilton i Kairo - har han en gång bott och jo, han tänker nog se filmen och det tänker jag också göra.

På fönsterbrädan - alldeles intill mig - ligger en fjärdedel av årets tomatskörd.
"Vi fick fyra tomater, det var allt!" säger Britt lite deppigt.
Och då blir det prat om hur smaklösa butikernas tomater är just nu och för övrigt hela vintern.

Längst till höger Britt .., som är en av de vackraste kvinnor jag någonsin träffat.
Ecke tycker om färg och har gröna chinos.
En kraftfull man är han, med naturlig pondus.
Båda har arbetat som lärare.

Och vi talar om olika resmål .., om ordning och reda i Tyskland .., om älgar som äter upp äpplen och Jonas säger att han härom dagen såg en älgko med två kalvar komma promenerande rakt mot busshållsplatsen i Stora Skipås och vi pratar om näktergalen som inte hördes i vår .., om det totalt ofattbara att någon - helt frivilligt - kan välja att bli nazist och vi pratar om hösthallon och om havsfiske.
"Någon hade fått hundra rödspättor!" säger Britt lyriskt och undrar om inte pv är sugen på att göra Ecke sällskap ut till havs för att lägga ut nät.

Ecke och Britts cyklar vilar sig mot husväggen ...

På diskbänken står en liten hink med nyplockade björnbär som ska förvandlas till sylt inför middagen - det är Jonas som har plockat dem - och så reser han sig upp och säger att han ska ner till stranden och ta sig ett dopp, kanske det allra sista för i år?

Jo, men det blev en fin lördag.
Mycket prat och mycket glädje.
Tillsammansglädje.

Om ni vill vara med ....

.... på det som gjorde hjärtat extraglatt eller bara lite varmare ..., så är det i morgon det kommer på plats. Barbro i Brämhult var först ute med sitt bidrag och det ligger nu och väntar på kamrater. Hur trist är inte det ...? Alldeles ensam.

Collaget här ovanför visar en det-bästa-dag här i landet Halland.
Minns jag rätt så var det i fjol som två av tre barn med respektive var på plats här i Stensjö och det fiskades krabbor, Maria bakade och bjöd på sina urgoda bullar och det spelades golf.

Och vår lilla hall svämmade över av skor.

Ett av de bästa ....

Igår på jobbet var det lång kö i kassa 1 där jag stod och så var det då en äldre herres tur; en som under årens lopp har blivit rejält krumryggig och när han inte är så lång i sig själv, så blev det lite knepigt att nå ner till alla varorna i kundvagnen.

Kön var lång.

Bakom mannen stod en ung kvinna i 20-årsåldern och plötsligt frågar hon mannen framför henne om hon kan hjälpa till att plocka upp varorna?
Så glad han blev!

Är man väldigt till åren kommen, kan det ta tid det här med kortbetalning, så medan mannen letade efter sitt bankkort, passade jag på att packa mannens varor i två kassar och så, när betalningen var klar, klev den unga kvinnan fram och lyfte galant ner dom tunga kassarna i mannens kundvagn.

När mannen så tackat för sig, ropade jag försiktigt till mig kvinnan, gjorde tummarna upp och tackade för att hon varit så vänlig och hjälpsam.

Och jag tänkte på hur mycket jag älskar mitt jobb och hur många oerhört underbara ungdomar det finns!

Dagens fönster ...

"Hej, skickar en fönsterbild från mitt jobb. Sitter i byggnaden på andra sidan.
Karolinska sjukhuset långt i bakgrunden.

Hälsar Anna.-Lena i Tumba."

// Och tack snälla, rara! säger bloggmadamen.

Det bästa ...

På söndag är det dags för veckans bästa igen!

Vill du vara med, så mejla bara det som gladde dig lite extra till bisse151@gmail.com.

På collaget här ovanför syns förra veckans glädjeämnen.

Välkommen med just ditt bidrag!

Fredagsfönstret ...

... fångades av Ulrika!

Är det en ask tro, det där trädet till vänster om fönstret?

Den tid vi lever i ....

Ibland, men inte alltid, känns det nästan som om jag ska gå sönder av glädje.
Eller kanske mer av nån slags tacksamhet över det faktum att jag råkat komma till världen just när tillvaron exploderar av framsteg.

Först kom den svartvita tv:n och det var ju ett under i sig, så färg-tv (pappa skulle bara testa om det var nåt att ha och efter någon dag sa han ..., "Elisabet, du förstår, t.om vädret blir ju finare i färg" och färg-tv:n blev kvar i vårt vardagsrum) och sen dundrade det till: då kom mobiltelefonen och datorn!
Och  s o m  jag älskar internet!

Så otroligt många rara och vänliga människor som dykt upp i ens liv tack vare Facebook och inte minst bloggen! Och så detta underbara Instagram!

I morse när jag vaknade vid femtiden, sträckte jag mig efter min mobil och började skrolla runt lite.
På Instagram hamnade jag först av allt i Etiopien där en stor högtid firades (bilden längst uppe) och jag tänkte att "så olika våra liv är!"

Därefter kom den franske presidentens konto och jag, som inte kan mer än några enstaka franska ord, tycker att det är alldeles oerhört intressant att följa herr Macron på hans resor och allt vad han nu gör.
(Det var det där med den dyre sminkören som retade mig bara).
Macron tycks ta sitt värv på allvar.
(På samma sätt följer jag även Angela Merkel, men inte Donald Trump, ja, han är på Twitter).

Och så, direkt efter den franske presidenten, dök den här bilden upp.
Den är tagen av Agnetha som en gång bodde i Malå och var kund i affären där jag arbetade och det var henne och hennes man /sambo som pv och jag besökte i somras, då, när dom husbilscampade i Mölle, i Skåne. Så härligt det var! Och så varm inutivarm jag kände mig efter det besöket!
Och jag tänkte också att vilken hullerombullertillvaro det är med Instagram!
Först ett inlägg från Afrika, så den franske presidenten och så Agnetha från Skellefteå!
Livet! Livet!

Allt det tänkte jag på den här morgonen, när jag låg under täcket - med harry intill mig - och skuttade runt i hela instagramvärlden! Där var Zambareilen i Oregon - hon som har så vackert rött hår och slaktar hönsen själv och berättar om livet ute i urskogen .., och där är arbetskamrater som nu bor på andra ställen - en av dem praktiserar på svenska handelskammaren i Amsterdam - och där är Nils-Erik hemifrån som fångat hösten på bild och den bilden är taen precis nedanför det som en gång var vårt hus!
Inom loppet av en sekund kände jag igen mig.

Vilken lycka att få vara med om allt det här!
Precis så känner jag det.

Dagens fönster ....

Nu har Ulrika varit och hälsat på hos dom här bamsehundarna igen!
Nästa gång kanske man får skåda husse eller matte också, jo, det vore nånting.

Vilket som: tack snälla som så ofta har fönsterhåven med dig!

Klockan 06.00 .....

... ger sig pv av till hamnen i Skallkroken (i Haverdal, några km från mitt jobb) för att ta ner masten på båten. I helgen är det nämligen dags att plocka upp båtarna på land.

"Men ska du göra det ensam ..?" frågade jag.

Jodå, inga problem.
Och i min mejl hittar jag den här bilden.

"Snart är masten nere ...", har han skrivit.

I sommar har det av olika skäl bara blivit bryggsegling, men nästa sommar - om allt är som det ska - då ska det bli andra bullar av! Då har vi mer än två, tre veckors ledighet tillsammans!

På jobbet ....

Det blev en lite omtumlande dag igår.
Först medarbetaresamtal i en timmes tid och under årens lopp har jag arbetat i olika butiker, men det här med samtal med chefen - i enrum och utan stress - det har sannerligen varit en bristvara.
Fram tills nu.

I en timmes satt vi i lilla kontoret och allt möjligt togs upp, däribland min uppsägning och att jag faktiskt tackar för mig den 22:a juni 2018. Det kändes bra. Som om en ny fas i ens liv tar vid och som om jag nu står på tröskeln och har ställt dörren lite på glänt; ungefär som när man är på väg ut, men ändå inte stängt dörren.

Joakim frågade också om det fanns nånting som jag tycker att jag borde förbättra, ja, han sa det inte direkt så, men andemeningen var den, och jag loooog och sa att det finns hur mycket som helst att förbättra, för så är det ju. Det blev ett bra samtal, tycker jag.

Och nu ska jag lämna över mina uppgifter till underbara Cornelia A så hon får skola in sig.
Så roligt för henne! Det här att ha egna ansvarsområden, det tror jag verkligen på, då blir arbetet genast mer betydelsefullt.

Cornelia ... en ängel rakt av!

Lite senare på dagen kom en kund in och skulle hämta ett paket.
När jag knappade sifferkoden på datorn, såg jag att paketet skulle ligga på hylla B01, men se där fanns inget sådant att hämta; inte i kundens namn!
SOM jag letade!!
Gick igenom alla hyllorna- om och om igen ..., samt lådorna där vi har våra rekommenderade brev/paket, men icket!
Till slut frågade jag kunden om jag möjligen kunde få hennes telefonnummer, så skulle jag leta igenom allt igen senare på eftermiddagen, då vi hade lång kö i kassan och jag började känna mig rent illamående.
Nej, hon ville absolut ha sitt paket.

Till slut bad jag Cornelia som då stod i kassan, att gå igenom hyllorna och hon, som är längre än jag själv, upptäckte att det lilla kuvertet glidit ner bakom sin hylla! Ååå, vilken lättnad!
Så jag tag kuvertet och letade upp kvinnan som just då var vid fruktdisken, kramade om henne och förklarade hur det hela låg till ., och att jag hade blivit så nervös så jag knappt kunde tänka klart, ja, hon såg aningen bister ut medan jag letade och letade, ja, det blev så bra allting på slutet och jag sa som det var att det absolut inte min förtjänst att det efterlängtade paketet (som egentligen var ett fodrat litet kuvert) kom fram, nej, det var Cornelias!

Det var full fart hela kvällen och vi hann verkligen inte med det vi - i vanliga fall - brukar hinna med.
Allt blev lidande!
Nåja, schemat kommer att förändras, så framöver blir vi fler på eftermiddagarna (som det nu är, så är vi bara två från klockan tre, ja, i kassan) och det känns bra!

Kom hem .., föll ihop i soffan .., berättade om dagen som varit .. pv vittnade om skoljobbet (han drömmer nog också om pension ...) och stöp i säng!
Nu stundar ledig dag och det känns sååå bra!
Kanske vankas ett dopp i havet?

Lediga-dags-fönstret ....

Från Kerstin i Trelleborg kommer dagens fönsterbidrag.
Så här skriver hon: "Som ett kinderägg - tre i ett; en glasdörr som låter oss se fönstret i ett rum och reflekterar fönstret i rummet intill."

Tack snälla! säger jag.

Dagens fönster ....

"Behöver ingen närmare presentation. 

Tog bilden i förrgår. (söndags)

Kram på dig!/Solbritt"

// Elisabet skriver: tack Solbritt! Du  a n a r  inte så många känslor den bilden satte fart på! Bakom dessa fönster (och ytterligare två) tillbringade jag sju år.  Jag var fyrtionio när jag flyttade in; då hade såväl min mamma som min dotter bott där, jag blev liksom nummer tre.
Nyskild.
Ett helt nytt kapitel i mitt liv skulle skrivas.
Så mycket ängslan och oro som singlade omkring i den lägenheten - i alla fall till en början - men också, så mycket glädje!
Så många möten!
Och på ett sätt mötte jag även mig själv.

Att flytta från ett hus som man älskat, till en liten etta i stan .., vilken omställning!
Så jag gjorde mig en egen liten täppa på trappan ut mot gatan och planterade stockrosor utanför fönstret, till vaktmästarens förtret.

"Hur skulle det se ut om alla gjorde så?" sa han uppbragt.

Ja, förmodligen skulle det bli himla trivsamt.

Lägenheten hade en gång varit blomsterhandel och aldrig har jag väl haft finare pelargonior än under tiden på Regementsgatan!
Och herr och fru Undulat flög fram och åter mellan fönsterna och flög aldrig ut, trots att dom hade möjlighet.

Tvärs över gatan låg Fridhems Livs där jag kom att arbeta under tretton år.
Så många rara människor som man lärde känna!
Ofta hade jag fönstren ställda på glänt eller på vid gavel och kunder från affären passerade och hojtade hej. Så mycket värme som kom inseglande i den lilla ettan!

Och där utanför pågick livet.
Det var filminspelningar (Wallanderfilmerna) och gatukontorets personal som kollade att allt fungerade. Och i huset på andra sidan - det grå - var det damfrisering.

På andra sidan gatan, alldeles vid affären, samlades det här glada gänget när det var dags att åka till Tomelilla på dans. Finklädda. Upprymda. Vinkandes. Och världens raraste kunder! Mannen i kavaj i mitten, han som står lite bredbent, heter Jonas Nilsson och ingen kund har väl någonsin varit så snäll mot mig som just denne Jonas.

Och från ett annat fönster i lägenheten hade jag utsikt mot Maggans second-handbutik och hennes hund Jonna som ofta låg och sov i skyltfönstret, eller som här, blir ompysslad av en tant vars namn jag har tappat bort. Femtio meter bort, bara runt hörnet, låg (och ligger ännu) Möllers bageri.
Hur många Milanokakor hann jag kalasa på innan flytten gick till landet Halland?
Många!

I lägenheten bodde även pElle - min katt - och på soffan tillbringade en husletarman från Stockholm en vecka - i alla fall nattetid - på dagarna sökte han efter drömhuset på Österlen.

På golvet i lägenheten har den STORARTADE madamen från Göteborg sovit ut (efter bloggträffen) och i loppisfåtöljen har Bettankax suttit och även Torun från Staffanstorp och Ulrika har tillbringat minst två veckor på Regementsgatan hos mig!
Och tänk ...., Bente från Hamar i Norge har också - tillsammans med sin son - tillbringat några dagar i just den lilla lägenheten!

Och bloggvänner från Östergötland och Jämtland har tittat in! Dit kom även en cykeltokig smålänning och hade med sig en blodtrycksmanschett.
Emil och Emma har sovit över, till mormors glädje.

Ja, den lilla lägenheten med sina outsägligt vackra fönster, den har verkligen en särskilt plats i mitt hjärta. Det har även ovanpågrannen Erik, som inte längre är i livet. Här vinkar han till oss från .., varifrån han nu är.

Handtaget till det som då var "min dörr".

Så här såg det ut sist jag tog en bild av trappan utanför lägenheten.
Tomt och öde.
Lite sorgligt.

Tack du snälla, rara, goa Solbritt för fönsterbilden som satte igång en hel lavin av minnen och känslor!