Elisabet

Mitt eget bästa ....

Nästan varje dag tänker jag på det här med den utbytta knäprotesen som gör livet så mycket enklare.
Att inte ha ont .., att inte halvgråta var gång man åker hem från ett arbetspass .., att rent av nästan glömma bort att det en gång verkligen har VARIT  ett sånt elände .., det är en sådan gåva.

Bilden är från 2014, då var det alltså mitt vänstra ben och knä som var så svullet.
Nu är det tvärtom, men ont har jag inte.

En stunds glädje kände jag också när den lilla sländan - som av någon anledning hamnat i den rostfria hundskålen och inte tog sig därifrån då det var så glatt yta - fick komma och vila ut lite i min hand.
Alla tre hundarna nosade så försiktigt på den främmande varelsen som var så skör, så skör .., och efter en liten stund tackade den för sig och flög iväg. 

Då kom jag plötsligt att tänka på en annan slända; en som låg på en stenmur i samhället Seaton i Cornwall. Vi hade parkerat bilen och var på väg ned till stranden och havet då jag upptäckte sländan och det visade sig att den var skadad i käken och förmodligen låg på sitt yttersta.
Den fick också vila i min hand en stund.
Nu var det i och för sig inget glatt minne, men ändå .., det kändes varmt i hjärtat när jag hade den i handen.

Annat som kändes så bra: jobbet och överlämnandet av mina uppgifter till rara Cornelia, som säkerligen kommer att känna det mer betydelsefullt att stämpla in hädanefter. 

Det här med egna ansvarsområden, det betyder så mycket.

Att det går framåt med den inglasade altanen känns också bra.
Det går inte fort, men det går framåt.
Pv har kontaktat två elfirmor och får vi bara hit dem, så ska väl resten komma på plats.
Kontakter ska sättas dit och utebelysning monteras.
Det är mörkt om kvällarna nu.