onsdag 18 oktober 2017
tisdag 17 oktober 2017
Tisdag ...
Den allra finaste av höstdagar tycks det bli!
Ljummen luft .., verkligen l j u m m e n ..., och så mild och go!
Ser flockar av för mig okända fåglar (läs: jag urskiljer dem inte) som flyger lågt, lågt över åkrarna ..., för övrigt är det lugnt.
Harry känner doft av löptikar och draaaar mer än vanligt i kopplet.
Ute på kustvägen ser jag kunden som varje dag måste gå miltals .., det spelar ingen roll när jag kör eller cyklar till affären, så möter eller passerar jag honom! En vattenflaska i ena handen och hörlurar i öronen. Han kanske är sjuttio år? Max.
Och löven gulnar i rask takt.
Kyckling på spisen.
Kokt kyckling med ris och currysås är nästan det bästa jag vet.
Pratar med friherrinnan som packar och packar och packar.
Till helgen ska pv hjälpa till och köra släp med sånt som ska till återvinningsstationen och nästa måndag är han chaufför när det som ska förvaras i ett hyrlager ska iväg.
Den dagen eller kvällen när allt är klart; när hennes del av huset - den hon bor i - är tomt, och när flyttstädningen är över, då torde friherrinnan pysa ihop som en pangad ballong.
Eller så blir det tvärtom.
En enda stor lättnad.
Att packa ihop ett helt liv ..,vilket sjå!
Den allra finaste av höstdagar tycks det bli!
Ljummen luft .., verkligen l j u m m e n ..., och så mild och go!
Ser flockar av för mig okända fåglar (läs: jag urskiljer dem inte) som flyger lågt, lågt över åkrarna ..., för övrigt är det lugnt.
Harry känner doft av löptikar och draaaar mer än vanligt i kopplet.
Ute på kustvägen ser jag kunden som varje dag måste gå miltals .., det spelar ingen roll när jag kör eller cyklar till affären, så möter eller passerar jag honom! En vattenflaska i ena handen och hörlurar i öronen. Han kanske är sjuttio år? Max.
Och löven gulnar i rask takt.
Kyckling på spisen.
Kokt kyckling med ris och currysås är nästan det bästa jag vet.
Pratar med friherrinnan som packar och packar och packar.
Till helgen ska pv hjälpa till och köra släp med sånt som ska till återvinningsstationen och nästa måndag är han chaufför när det som ska förvaras i ett hyrlager ska iväg.
Den dagen eller kvällen när allt är klart; när hennes del av huset - den hon bor i - är tomt, och när flyttstädningen är över, då torde friherrinnan pysa ihop som en pangad ballong.
Eller så blir det tvärtom.
En enda stor lättnad.
Att packa ihop ett helt liv ..,vilket sjå!
måndag 16 oktober 2017
Tacksamhet ...
Igår, när vi körde hemåt och passerade allehanda små skånska byar med hus som såg ut som ruckel (i Skåne finns gott om såna!) och slogs av hur ofattbart vackert det ändå var med alla lönnar som nästan brann i rött och gult i solskenet .., då lyssnade vi till Godmorgon Världen i P1 och vi satt alldeles tysta i bilen (pv körde) och bara tog in allt det intressanta.
Om någon vill veta hur det programmet var, så finns det här att lyssna till.
(Alldeles extra mycket tyckte i alla fall jag om Margit Silbersteins krönika som handlade om klasstillhörighet. Margit S som tidigare kunde ses i SVT:s nyhetskanal - om det nu var Rapport eller Aktuellt - får här komma mycket mera till sin rätt!)
Igår, när vi körde hemåt och passerade allehanda små skånska byar med hus som såg ut som ruckel (i Skåne finns gott om såna!) och slogs av hur ofattbart vackert det ändå var med alla lönnar som nästan brann i rött och gult i solskenet .., då lyssnade vi till Godmorgon Världen i P1 och vi satt alldeles tysta i bilen (pv körde) och bara tog in allt det intressanta.
Om någon vill veta hur det programmet var, så finns det här att lyssna till.
(Alldeles extra mycket tyckte i alla fall jag om Margit Silbersteins krönika som handlade om klasstillhörighet. Margit S som tidigare kunde ses i SVT:s nyhetskanal - om det nu var Rapport eller Aktuellt - får här komma mycket mera till sin rätt!)
Dagens fönster ....
... finns i ett rött hus ute på en ..., ja, ute på slätten, helt enkelt.
Några kilometer bort finns samhället Västerstad, som låter som en stad men inte är det.
Lördagkväll hördes helgmålsringningen ända till min syster.
Åtta kilometer åt andra hållet ligger Hörby med ett härligt gammalt torg.
Aldrig har jag sett så många traktorer på en Ica-parkering som just i Hörby.
Letar efter någon film om Hörby, men allt som kommer upp handlar om traktorer.
Det får bli Hörby Big Band i stället.
... finns i ett rött hus ute på en ..., ja, ute på slätten, helt enkelt.
Några kilometer bort finns samhället Västerstad, som låter som en stad men inte är det.
Lördagkväll hördes helgmålsringningen ända till min syster.
Åtta kilometer åt andra hållet ligger Hörby med ett härligt gammalt torg.
Aldrig har jag sett så många traktorer på en Ica-parkering som just i Hörby.
Letar efter någon film om Hörby, men allt som kommer upp handlar om traktorer.
Det får bli Hörby Big Band i stället.
När man är hos sin syster ...
Hos sin syster kan man vara sig själv.
Man kan halvligga på soffan i vardagsrummet (ingen tv påslagen, aldrig någon musik, ingen radio, vi är så totalt olika som man kan vara!) och läsa dagstidningen eller norpa sig en bok från hur många sprängfyllda bokhyllor som helst och man kan fråga om man får låna hem en av böckerna och få till svar att "nej, den får du".
I köket står då hon som är storasyster och laddar kaffebryggaren som är en melitta-tratt som sätts ovanpå en rödemaljerad kaffepanna, allt medan man själv bläddrar lite i boken och tänker att den blir bra att läsa under nästa veckas tre lediga dagar.
I ett skåp i vardagsrummet kan man upptäcka en sockerskål som en gång fanns i vårt barndomshem och som bara togs fram vid speciella tillfällen och jag är så tacksam att det är min syster som har tagit hand om den - och annat som fanns hemma - kanske hade jag inte, då, när det var bouppteckning, haft förstånd att inse värdet av sånt här?
Vepan till höger vävde mina systrars mamma.
I vardagsrummet hänger även en blå broderad vepa, nästan från tak till golv, som deras mamma gjorde under sin konvalescens (hon behandlades för en hjärntumör och opererades i Sthlm).
Och man kan bli stående i det där mellanrummet mellan köket och vardagsrummet och där det står en avlutad byrå och ovanför den hänger gamla fotografier .., där är faster Ann-Marie som ser ut som en filmstjärna från 40-talet med vågor i håret och jag tänker att hennes mun och min pappas är likadana och där är bilder från pappa och Gunnas vigsel- mina systrars mamma som jag förstås aldrig fick lära känna - men ändå tycks bekant med.
I hela min uppväxt fanns hon där .., på ett fotografi ovanpå öppna-spisen .., ett fotografi där hon har turban på huvudet och är klädd i en stickad norsk kofta.
Och hennes dödsannons låg i köksklockan.
Hon fanns och ändå inte.
Jag brukade följa mamma till kyrkogården när hon gjorde fint på Gunnas grav och jag tyckte alltid att vi kunde ha gjort den ännu finare. Så ensam hon måste ha känt sig där nere under jorden och äkta maken som hittat en ny fru - en sjuksköterska, ja, henne hade hon ju träffat under besök på sjukstugan, men inte hade hon väl anat att den kvinnan en gång skulle bli nån slags extramamma till hennes döttrar -. Sånt tänkte jag ofta på.
Och ändå .., hade inte Gunna dött, ja, då hade ju allt varit annorlunda.
Så knepig tillvaron kunde vara!
I vanliga fall brukar vi dricka kaffe i kopparna som morbror Jim tillverkat (dom i hörnan på bilden), men omtänksam storasyster vet också att jag inte tycker om att dricka i glas, så nu serveras vi kaffe i vackra, vita muggar.
Hos storasystern är det ordning och reda.
Lugn och ro. Var sak på sin plats.
Plastbyttor från GB märkta "nålar och band", "knappar", "snören", alla byttorna prydligt uppradade på hyllan i gästrummet där vi sover.
På byrån i samma rum - i en ram - finns wifi-adressen, ungefär som på hotell.
Det är på det hela taget omtänksamt alltsammans.
Hos sin syster kan man vara sig själv.
Man kan halvligga på soffan i vardagsrummet (ingen tv påslagen, aldrig någon musik, ingen radio, vi är så totalt olika som man kan vara!) och läsa dagstidningen eller norpa sig en bok från hur många sprängfyllda bokhyllor som helst och man kan fråga om man får låna hem en av böckerna och få till svar att "nej, den får du".
I köket står då hon som är storasyster och laddar kaffebryggaren som är en melitta-tratt som sätts ovanpå en rödemaljerad kaffepanna, allt medan man själv bläddrar lite i boken och tänker att den blir bra att läsa under nästa veckas tre lediga dagar.
I ett skåp i vardagsrummet kan man upptäcka en sockerskål som en gång fanns i vårt barndomshem och som bara togs fram vid speciella tillfällen och jag är så tacksam att det är min syster som har tagit hand om den - och annat som fanns hemma - kanske hade jag inte, då, när det var bouppteckning, haft förstånd att inse värdet av sånt här?
Vepan till höger vävde mina systrars mamma.
I vardagsrummet hänger även en blå broderad vepa, nästan från tak till golv, som deras mamma gjorde under sin konvalescens (hon behandlades för en hjärntumör och opererades i Sthlm).
Och man kan bli stående i det där mellanrummet mellan köket och vardagsrummet och där det står en avlutad byrå och ovanför den hänger gamla fotografier .., där är faster Ann-Marie som ser ut som en filmstjärna från 40-talet med vågor i håret och jag tänker att hennes mun och min pappas är likadana och där är bilder från pappa och Gunnas vigsel- mina systrars mamma som jag förstås aldrig fick lära känna - men ändå tycks bekant med.
I hela min uppväxt fanns hon där .., på ett fotografi ovanpå öppna-spisen .., ett fotografi där hon har turban på huvudet och är klädd i en stickad norsk kofta.
Och hennes dödsannons låg i köksklockan.
Hon fanns och ändå inte.
Jag brukade följa mamma till kyrkogården när hon gjorde fint på Gunnas grav och jag tyckte alltid att vi kunde ha gjort den ännu finare. Så ensam hon måste ha känt sig där nere under jorden och äkta maken som hittat en ny fru - en sjuksköterska, ja, henne hade hon ju träffat under besök på sjukstugan, men inte hade hon väl anat att den kvinnan en gång skulle bli nån slags extramamma till hennes döttrar -. Sånt tänkte jag ofta på.
Och ändå .., hade inte Gunna dött, ja, då hade ju allt varit annorlunda.
Så knepig tillvaron kunde vara!
I vanliga fall brukar vi dricka kaffe i kopparna som morbror Jim tillverkat (dom i hörnan på bilden), men omtänksam storasyster vet också att jag inte tycker om att dricka i glas, så nu serveras vi kaffe i vackra, vita muggar.
Hos storasystern är det ordning och reda.
Lugn och ro. Var sak på sin plats.
Plastbyttor från GB märkta "nålar och band", "knappar", "snören", alla byttorna prydligt uppradade på hyllan i gästrummet där vi sover.
På byrån i samma rum - i en ram - finns wifi-adressen, ungefär som på hotell.
Det är på det hela taget omtänksamt alltsammans.
En hel drös glädje ....
... kan se ut så här!
Tack alla raringar som bidragit!
Natur, barn, skaparglädje, ledighet, frihet, mänskliga möten ..., ja, det är ofta sånt som sprider glädje bland er bloggvänner, det är i alla fall tydligt! Ett sånt här collage postas till någon av er .., det får bli som en liten överraskning.
Stor kram till er alla!
... kan se ut så här!
Tack alla raringar som bidragit!
Natur, barn, skaparglädje, ledighet, frihet, mänskliga möten ..., ja, det är ofta sånt som sprider glädje bland er bloggvänner, det är i alla fall tydligt! Ett sånt här collage postas till någon av er .., det får bli som en liten överraskning.
Stor kram till er alla!
Det bästa för Kerstin i Dalarna ...
Barnbarnet och sy-lan ♡
Barnbarnet och sy-lan ♡
Läste godnattsaga och "sjöng" för barnbarnet J i tisdags - så mysigt ♡
Idag har jag varit på sy-lan. (Ungefär samma som syjunta). Fick klart ett par pyjamasbyxor och nästan hela pyjamaströjan 
med en sovande räv 🦊 på tyget.
Ser fram emot vad kommande vecka kommer att bjuda på 
Kram Kerstin i Dalarna
// Här kom fina Kerstin i Dalarna insladdande på sluttampen, men det spelar ju rakt ingen roll ... all glädje tas emot med tacksamhet!
söndag 15 oktober 2017
Sånt som gjorde mig glad ...
Övernattningen hos min syster och hennes dotter i Skåne.
En sak vet man: den som står vid spisen har alltid Nelly i hälarna.
Förra helgen fyra hundar; nu tre.
Här är Harry och fina Tara.
På väggen hos min syster: vår pappa och mina systrars mamma.
Hon hette Gunhild Nilsson och var uppvuxen i Risliden utanför Norsjö, inte långt från Malå.
Alldeles för ung drabbades hon av en hjärntumör och dog vid 33 års ålder, efterlämnande två döttrar på sex och nio år och så pappa då.
Det är ett alldeles underbart ljus i det skånska köket.
Och ganska lågt i tak.
En bricka med enbart västerbottniska byanamn finns i huset.
På fjärde raden nerifrån, längst till vänster, skymtar lå i Malå.
Tidigt i morse vaknade jag av ett förfärligt oväsen!
Vi hade sovit med fönstret öppet, men det här var rena väckarklockan!
Hundratals kajor flög av och an, skränade och skrek .., för att en stund senare lugna ner sig och så blev allt tyst och lugnt igen.
På en äng intill låg kossor och sov ..., på en annan stod hästar.
På väg hem tittade vi in hos Antik & Design i Åkersholm, inte långt från flygplatsen i Ängelholm. ( #antikkulan på instagram)
Hittade en rakspegel som fick följa med hem, plus en fin gammal fotoram, där en bild av min pappa ska få bo.
Ja, men det blev en härlig liten tripp med supergod mat och mycket prat och skratt.
Det tackar man för.
Övernattningen hos min syster och hennes dotter i Skåne.
En sak vet man: den som står vid spisen har alltid Nelly i hälarna.
Förra helgen fyra hundar; nu tre.
Här är Harry och fina Tara.
På väggen hos min syster: vår pappa och mina systrars mamma.
Hon hette Gunhild Nilsson och var uppvuxen i Risliden utanför Norsjö, inte långt från Malå.
Alldeles för ung drabbades hon av en hjärntumör och dog vid 33 års ålder, efterlämnande två döttrar på sex och nio år och så pappa då.
Det är ett alldeles underbart ljus i det skånska köket.
Och ganska lågt i tak.
En bricka med enbart västerbottniska byanamn finns i huset.
På fjärde raden nerifrån, längst till vänster, skymtar lå i Malå.
Tidigt i morse vaknade jag av ett förfärligt oväsen!
Vi hade sovit med fönstret öppet, men det här var rena väckarklockan!
Hundratals kajor flög av och an, skränade och skrek .., för att en stund senare lugna ner sig och så blev allt tyst och lugnt igen.
På en äng intill låg kossor och sov ..., på en annan stod hästar.
På väg hem tittade vi in hos Antik & Design i Åkersholm, inte långt från flygplatsen i Ängelholm. ( #antikkulan på instagram)
Hittade en rakspegel som fick följa med hem, plus en fin gammal fotoram, där en bild av min pappa ska få bo.
Ja, men det blev en härlig liten tripp med supergod mat och mycket prat och skratt.
Det tackar man för.
Det bästa för Kerstin i Trelleborg ....
(ni vet, hedgrenskan, som numera heter Hedgren-Jörgensen)
Mitt veckans bästa är att vi körde upp till Mölndal med laxbakelser från Laxbutiken för att fira minstingen på hennes födelsedag. Lycka!
//Den alltid så omtänksamma Kerstin hade skickat det här till min messenger och det glömdes förstås bort! Ja, nu börjas det ,-)
Kerstin: du får ett litet extrapris. Och att texten blir så här, det beror på att jag kopierade det från messenger-rutan.
Så vill ni vara bombsäkra
(ja, bombsäkra och bombsäkra ,-) på att komma med,
mejla då glädjen till bisse151@gmail.com
inte till min mobil
eller till messenger
då kan det som sagt glömmas bort.
Så vill ni vara bombsäkra
(ja, bombsäkra och bombsäkra ,-) på att komma med,
mejla då glädjen till bisse151@gmail.com
inte till min mobil
eller till messenger
då kan det som sagt glömmas bort.
Och nu blir det dragning ...
För att alls hinna med innan mörkret faller (jag filmar med mobilen) så blir det lite ruschigt.
Eller mycket ,-)
Grattis till vinnaren!
Vinsten - som är en gåva från Kattis som ska projektarbeta tillsammans med fotografen - postas i morgon, måndag.
Ni var åtta stycken som var med!
Tänk, jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att ni skulle haka på så bra med glädjebidragen!
För att alls hinna med innan mörkret faller (jag filmar med mobilen) så blir det lite ruschigt.
Eller mycket ,-)
Grattis till vinnaren!
Vinsten - som är en gåva från Kattis som ska projektarbeta tillsammans med fotografen - postas i morgon, måndag.
Ni var åtta stycken som var med!
Tänk, jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att ni skulle haka på så bra med glädjebidragen!
Det bästa för friherrinnan ...
Det bästa denna veckan har varit att vi fått packat så mycket saker inför flytten.
// Elisabet skriver: så här är det: det är olika omständigheter som gör att friherrinnan, som bott i samma hus och på samma ort i prick hela sitt liv, att hon nu tar sitt pick och pack och flyttar. Mycket ska magasineras och så blir det ett betydligt mindre boende. Det är inte så att hon har misskött sig på minsta vis .., det är annat som spelar in och vi är många, många som håller tummarna för henne, att det ska bli så bra som det bara KAN bli! Det är i mina ögon oerhört starkt och modigt att ta ett sånt beslut, när man kanske inte vet hundra hur det blir framöver - med boendefrågan -.
Kanske kan man se det som ett gott tecken att hon igår hade sju rätt på V75 :)
Det bästa denna veckan har varit att vi fått packat så mycket saker inför flytten.
Det är många beslut som ska tagas; kan inte påstå att det är
så kul precis.
Men det ska bli bra.
Jag har en underbar person som
hjälper och stöttar mig.
Livet tar konstiga vägar ibland.
Friherrinnan
// Elisabet skriver: så här är det: det är olika omständigheter som gör att friherrinnan, som bott i samma hus och på samma ort i prick hela sitt liv, att hon nu tar sitt pick och pack och flyttar. Mycket ska magasineras och så blir det ett betydligt mindre boende. Det är inte så att hon har misskött sig på minsta vis .., det är annat som spelar in och vi är många, många som håller tummarna för henne, att det ska bli så bra som det bara KAN bli! Det är i mina ögon oerhört starkt och modigt att ta ett sånt beslut, när man kanske inte vet hundra hur det blir framöver - med boendefrågan -.
Kanske kan man se det som ett gott tecken att hon igår hade sju rätt på V75 :)
Det bästa för Kattis - även hon i Närke - ...
Det bästa i veckan, det var att jag under lördagseftermiddagen tog mig tid till att vara ledig. (Omdömesskrivartider till trots!)
En ny stickning, tid med liten son, långsam matlagning, och en aperitif i höstsol på bron tillsammans med min man. Ljuvligt!
//Kattis
Det bästa i veckan, det var att jag under lördagseftermiddagen tog mig tid till att vara ledig. (Omdömesskrivartider till trots!)
En ny stickning, tid med liten son, långsam matlagning, och en aperitif i höstsol på bron tillsammans med min man. Ljuvligt!
//Kattis
Det bästa för Eva på Frösön ...
Hej!
Det har varit en märklig vecka, har inte riktigt landat än. En av bästorna var chokladprovningen förra söndagen. Jag och två väninnor åkte till Helleberg, en pytteby några mil från stan.
Där finns Tinas praliner, härlig dam som tillverkar gudomlig choklad. Vi fick lära oss massor om chokladens ursprung, olika bönor, rostningar, chokladhalt, hur man gör färdig choklad...Mycket intressant. sedan provsmakade vi choklad så det nästan kom ut genom öronen.
Sedan kom måndagen, en av de värsta dagarna i mitt liv. Kommer aldrig att glömma när maken skriker, "Det brinner!" Han var ledig och hade gjort en brasa i kaminen, han hörde hur det sprakade i taket och såg sen lågorna där bredvid kaminröret.
Han upp på taket och försökte släcka men det fanns inte på världskartan att han skulle klara det. Jag ringde SOS och försökte förklara vägen till stugan medan jag sprang ut och in för att hämta sånt som var viktigt. Jag såg att elden tog mer och mer fart i taket och till sist kunde jag inte gå in längre. Sedan kom ambulans, lokaltidningen (!), sex brandbilar och tre polisbilar.
Allt gick snabbt och vi kunde inget annat göra än att stå där och se på. Nog gick tankarna i huvudet just då. Skulle allt brinna ner?
Ett bästa mitt i allt elände var att det var "bara" taket och en del av väggen som skadades. En byggfirma får fixa det. Inga större vattenskador blev det inte heller. Nu är taket provisoriskt lagat och allt bråte utanför städade vi upp i tisdags. nu kan man nästan tro att allt är som vanligt, ja innan man går in d v s.
Livet kan ändras fort. En glädje är att vi klarade oss, det kunde ha slutat mycket värre.
Kram Eva
Hej!
Det har varit en märklig vecka, har inte riktigt landat än. En av bästorna var chokladprovningen förra söndagen. Jag och två väninnor åkte till Helleberg, en pytteby några mil från stan.
Där finns Tinas praliner, härlig dam som tillverkar gudomlig choklad. Vi fick lära oss massor om chokladens ursprung, olika bönor, rostningar, chokladhalt, hur man gör färdig choklad...Mycket intressant. sedan provsmakade vi choklad så det nästan kom ut genom öronen.
Sedan kom måndagen, en av de värsta dagarna i mitt liv. Kommer aldrig att glömma när maken skriker, "Det brinner!" Han var ledig och hade gjort en brasa i kaminen, han hörde hur det sprakade i taket och såg sen lågorna där bredvid kaminröret.
Han upp på taket och försökte släcka men det fanns inte på världskartan att han skulle klara det. Jag ringde SOS och försökte förklara vägen till stugan medan jag sprang ut och in för att hämta sånt som var viktigt. Jag såg att elden tog mer och mer fart i taket och till sist kunde jag inte gå in längre. Sedan kom ambulans, lokaltidningen (!), sex brandbilar och tre polisbilar.
Allt gick snabbt och vi kunde inget annat göra än att stå där och se på. Nog gick tankarna i huvudet just då. Skulle allt brinna ner?
Ett bästa mitt i allt elände var att det var "bara" taket och en del av väggen som skadades. En byggfirma får fixa det. Inga större vattenskador blev det inte heller. Nu är taket provisoriskt lagat och allt bråte utanför städade vi upp i tisdags. nu kan man nästan tro att allt är som vanligt, ja innan man går in d v s.
Livet kan ändras fort. En glädje är att vi klarade oss, det kunde ha slutat mycket värre.
Kram Eva
Det bästa för Ulrika i Närke ...
Jag trivs så otroligt bra här och det är lika gott att komma hem som att åka ut på äventyr. :-)
Ja det är nog att få umgås med människor som vet vad
Ehlers-Danlos är och vad det innebär, människor som accepterar en som
man är, rakt av. Att inte behöva förklara hela tiden är sååå skönt.
Jag
har dessutom blivit otroligt ompysslad och bortskämd. "Lägg upp
fötterna! Vila!"
Och massage har jag fått, massage av mina spända, ömma,
krampande ryggmuskler som var så ljuuuuvlig så jag trodde jag dött och
hamnat i himlen. :-)
Och efteråt, att komma hem.
Det bästa för Barbro i Brämhult ...
Så fort den här veckan gick.
Så fort den här veckan gick.
I början av densamma var maken kompledig och vi tog en snabbtur till Göteborg för att det behövdes inhandlas ett nytt objektiv.
Göteborg alltså!
Vad är det med den staden? Något med stämningen tror jag...den är så välkomnande.
Att vi lämnade ett mulet Borås (6-7 mil österut) och kom fram till ett fantastiskt soligt Göteborg, var liksom ingen nackdel.
Av
en händelse hamnade vi på Magasinsgatan, där denna väggmålning finns
och intill på den öppna platsen finns det food trucks/snabbmatsbilar som
bjuder på strömmingsrätter, korvar m.m. Såg populärt ut. Vi tog istället varsin kaffe inne på De Matteos kaffebryggeri (intill Artilleriet), i trevlig rosterimiljö.
Ett
tips om ni kommer hit någon gång: gå in i bakre delen av rosteriet och
uppför trappan. Då hamnar ni på en supercharmig bakgård och där finns en
liten fin blomster-och inredningsbutik som heter Floramor & Krukatös.
Kram!
Det bästa för Anne i Mantorp ...
Hej!
Hej!
Den här veckan är det många bra saker att välja mellan, så det
får bli födelsedagen som firades på onsdagskvällen. Den började med att
jag fick lift med en nybliven 15-åring i en sprillans ny EU-bil. Woow,
vilken rolig upplevelse.
Väl framme blev det fika med kladdkaka
bakad
av den 13-åriga jubilaren. Mumsigt! Efter fikat försvann ungdomarna
till sina förnöjelser och vi äldre langade fram kortleken och spelade plump. Jag vann!!!
Vi spelade om 1 krona plumpen och jag skämdes lite att sno åt mig slantar av dom övriga, men eftersom det fanns önskemål om att träffas snart igen och spela så kändes det okej att ha roffat åt sig. La inte summan på minnet, tror det var 54 kronor. Haha!
Kram/Anne i Mantorp
lördag 14 oktober 2017
Det bästa - vinsten -.
Ser ni det vackra fotografiet som ligger på bordet, vid boken?
Det är vinsten.
Tänk, så fin att rama in!
Och så här skriver fotografen - Christoffer Collin - wisslaren på instagram, om bilden.
Och det som gör det här möjligt, det är ingen mindre än madamen i Närke: Kattis!
Tack snälla, rara! säger jag.
Ser ni det vackra fotografiet som ligger på bordet, vid boken?
Det är vinsten.
Tänk, så fin att rama in!
Och så här skriver fotografen - Christoffer Collin - wisslaren på instagram, om bilden.
Och det som gör det här möjligt, det är ingen mindre än madamen i Närke: Kattis!
Tack snälla, rara! säger jag.
Jo, men jag tycker verkligen sååå mycket om hösten!
(Och om våren och sommaren ...).
Och så glad är jag att pv planterat lönnplantor som nu har tagit sig och förgyller med all färg.
Och att upptäcka sigge under vinbärsbusken just som man ska vända bilen och man kommer nära honom, men han ligger tryggt kvar, vet att matte har koll. Eller hoppas kanske.
Alla möten på jobbet, förstås.
Den äldre mannen som ville ha hjälp med att välja blombukett .., kvinnan som hämtade ut canvastavlan och berättade om motivet (hennes teckning från tioårsåldern och motivet var hennes pappa som matade hönsen) ..., pojken som gjorde sin mamma sällskap vid kassan (kanske 11 år) och som plockade upp exakt varje vara med streckkoden åt rätt håll och jag gjorde tummen upp och sa hur bra gjort det var och hur mycket det underlättar för en kassörska; hur mycket fortare det går och hur omtänksamt det är av kunden.
Och när jag körde till jobbet och i Steninge upptäckte pv komma cyklande i våldsam fart och hur han - som han ofta gör - lyfte handen till en slängkyss!
Jo, men det har - hittills - varit en så fin vecka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)