Torsdagsfönstret ...

... är mitt.

Det är det allra bästa med min lilla lägenhet; här finns de allra mest ljufvliga fönster!

Djupa och höga!

Och som ni ser har gardinerna fått gå till den eviga vilan.

(Pelargoniorna är ännu stora och frodiga ..., den längst till höger blommar ännu!)

Och så ett godnattfönster ...

Ett som kommer från Piet Bootsma och själva fönstret är från Grudziadz i Polen.

Ååååå, så underbart, härligt!!!!

Bild: Christer Nilsson.

Det absolut roligaste hittills på bloggen .... hittar ni här!!

Kväller ...

Detta är vad jag längtar efter.
Att bada i havet.

Alldeles utmattad är jag när jag väl kommer hem.

Jag lägger mig på soffan och har en vit pläd över benen och Pelle vill sova på mina bröst men blir ivägputtad .., nej, det blir för varmt .., och han blir sur och vrång och tar ett skutt ner på golvet.

Tv-programmen fladdrar förbi.

Där är bonden som söker en fru och hittar en och där är han som påstår sig vara en hejare på att prata engelska och kanske inte är det .., och där är kvinnan som vill vara kvar hos sin bonde men som, när hon inte blir utvald, säger att det var då lika bra det och tror man på nåt sånt, nej, just det.

Pensionatsvärden har varit på krogsväng med snart jullovslediga kollegor och ringer och är väldigt glad och upprymd och halvvägs till bussen upptäcker han att ryggsäcken är kvarglömd på krogen ..., och det blir till att vända om och inte blir man särskilt förvånad över det heller.

När vi har sagt hejdå, hittar jag en bok som heter "Slagnäs" och är fylld av svartvita bilder.

På insidan av pärmen har min mamma skrivit något och jag tar på mig läsglasögonen och tar mig en närmare titt.

Så här står det.

"1/2 1981. (mamma är alltså hemma på tillfälligt besök från sitt arbete i Sydamerika).

Bara ett vänligt leende .., en hälsning varm och god .. kan vara nog.

Bara en knuten näve och några bittra ord ..., kan släcka en människas glädje och begå själamord.

Bara två stränga ögon, en tystnad isande kall ...,
kan vara nog att bringa, en ensam förtvivlad själ på fall.

Oh, slösa med varma blickar och tala så milt, så mjukt ...
ty endast kärlek kan rädda, det som är rotlöst och sjukt.

Nils Bolander."

Jag förstår att mamma har skrivit det fritt från minnet och jag minns att vi hade haft någon häftig diskussion innan och så hittade jag det här några veckor senare, - men då var allt som vanligt igen -.

Så onödigt .., när livet är så kort!

Och om igen läser jag raderna och tänker på min mamma som sedan ett halvår tillbaka är förvandlad till aska och ligger i en liten urna av papp.

Ett eftermiddagsfönster från Malå

"Det här fotot tog jag i söndags.

Det är ju egentligen inte ett fönster, men det är taget rakt ut genom fönstret i vårt lekrum. Spetsen på adventsstjärnan syns i kanten.

Det finns faktiskt grannar där bakom och det ser man i dag, men efter helgens snöande kunde man inbilla sig att man bor mitt ute i villande skog.

Det är härligt med snö.

Jag skulle aldrig vilja bo någonstans där det inte fanns snö på vintern.

Men gärna någonstans där det fanns ungefär fyra myggor en midsommarafton.

Ingela."

// Det är mer än femton år sedan jag senast såg Ingela och för mig är hon ... kolsvart och blankt hår .., röd anorak (kan vara fel .. men det är så jag minns henne ..) eller möjligen grön Fjällräven- jacka ... och hela hon utstrålar Friluftsliv!

Bortaplan ...

Tidningen Ud og Se, som jag älskar.
Detta är omslagsbilden.

Om man en ledig dag ställer väckaren på halv sju och en och en halv timme senare sätter sig på Pågatåget till Malmö för vidare befordran till Helsingborg, då känns det kanske inte så värst mycket som en ledig dag, men det är ändå vad det är.

Utanför tågfönstret är världens alldeles grå.

Och väl framme på Knutpunkten har jag en hel timme tillgodo innan det är dags att slå sig ned i tandläkarstolen, så jag spankulerar omkring i det Helsingborg som en gång var lite mitt och jag tittar in i butiken UNO som säljer danska linnekläder och expediten visar sig vara norska, så det är nordiskt värre .., men allt jag tycker ser härligt ut i färgen är snedskuret eller längre baktill än där framme och jag säger att det är då underligt att det inte ska gå göra helt vanliga, ordinära kläder för vanliga människor som inte nödvändigtvis vill ha ett snöre som drar åt ärmen 1 dm från axeln och det håller den norska damen med om.

"Men i februari kommer nya modeller ..., då kanske ...?" säger hon och ler så där lite hoppfullt.

Alldeles helt förvissad är jag att en butik som säljer linnekläder vars modell inte nödvändigtvis ändras från den ena säsongen till den andra .., skulle överleva, ja, i alla fall om där fanns ett bassortiment som man visste att "det här hittar jag här .., självklart i olika färger, men svart och linnefärgat skulle alltid finnas ...".

Det är vad jag tror.


Hänt-i-veckan-varianten till höger.
Det är den svenska passagerartidningen.

Tandläkaren som jag går till, hon håller till vid ett litet torg som jag aldrig lär mig namnet på, det är nära Åhléns i alla fall .., och där finns exklusiva klädaffärer där manliga expediter går omkring med ett måttband runt halsen och det ser ut lite som i London eller nåt sånt .., och där ute på torget är allt annorlunda .,. där sitter nu luggslitna människor som vinglar omkring lite och när jag från tandläkarrummet säger till sköterskan att ... ojoj .., vilket öde att ha det på det viset .., så berättar hon att så har det blivit sedan Systembolaget öppnade där alldeles i närheten.

Det tar nästan en evighet att fixa fyllningen som har havererat och utan att jag ber om det får jag två små stick med Xylocain-sprutan och jag gapar och gapar och lyssnar lite förstrött till lokalradion och pratet om gårdagens jordskalv och tandläkaren säger att hon ska "bränna bort lite tandkött" och det låter ju inte så där värst härligt men man överlever förstås, men sedan blir det borttagning av tandsten och då ligger jag så där som Svävande Damen hos Joe Labero och det låter så otäckt, precis som när man drar med kritan på svarta-tavlan och jag ryser i hela kroppen och säger att "aldrig mera!, detta, ja, jag lovar, är en värre fysisk upplevelse än gårdagens jordskalv!"

När allt är överstökat går jag till en liten restaurang som heter Tapas.

Där, på två avlånga bord, serveras en buffé med massor med smått och gott och det är överjordiskt smarrigt och kostar bara 80:-.

Och så vänder jag hemåt.

På kupébordet ligger två tågtidningar; en dansk och en svensk.

Den danska heter Ud og Se och är så läcker .., medan den svenska tågvarianten mest påminner om Hänt i Veckan.

Det är bilderna och själva layouten jag tycker så mycket om i det danska "passagermagasinet".
Titta här bara!



Men allra, allra bäst tycker jag om en tidning som jag har inhandlat på Pressbyrån och när jag bläddrar i den, då upptäcker jag en liten madame med blå ögon som ler så varmt mot kameran och tänk .., jag säger bara tänk .,. den lilla madamen som inte är så liten längre, det är min dotter och jag ser inte bara dottern, jag ser även Emma, så lika är dom!

Och sen är jag nästan hemma.

Ja, just så var den resan.

Ledigadagsfönstret ...

..... hittade jag i Helsingör, på Själland.

Men tanken var att ni idag skulle få se utsikten från hemifrån-Ingelas fönster .. men se, det gick inte att få på plats just nu .., det bara krånglar och sparkar bakut, men i morgon kanske ...?

I morgon ...

... tänker jag tillbringa min lediga dag, eller åtminstone en timme av den lediga dagen, hos dom här två madamerna, vars händer ni ser här ovanför.

Två timmar på tåg.

Därefter rask språngmarsch i fem minuter och sedan gapa stort.

Det hade trots allt kunnat vara värre.

Kanske.

Vad som är viktigt ...

Om det hade varit det största jordskalvet i Sverige på 100 år och epicentrum hade legat i trakten av Stockholm .,. tror ni då att den nyheten hade hamnat sist av allt i Rapports halvåttasändning?

Det tror inte jag.

Uppdatering: men Aktuellt visade sig på styva linan!
Det tackar man för!

På dejtingsidan ...

... valde jag konsekvent att inte involvera mig med män som visade alltför stort intresse för fester och sånt.

Jag är ju en sån tråkig typ ., en hemmasittarmänniska som gladeligen nöjer mig med att kolla på Gokväll, Fråga Doktorn och På Spåret.

Mina barns pappa var engagerad i nästan allting.

Säg en förening och han var medlem eller ordförande!

Och så seglar man iväg helt solokvist på livets stora hav och tänker att om man någonsin i livet mera ska ha en "käreste", så ska det helst vara en man som är ungefär som man själv är.

En sån där stugsittartyp.

Men vad händer?

Jo, man faller för en man som gladeligen bjuder sin stora släkt på fest ute på verandan och som av hjärtans lust till denna tillställning bakar tårtor, bröd och kakor och lagar räkgryta ..., och samme man är garanterat med i festkommitén i alla föreningar där han är delaktig och han inviterar sjuttio personer till sin stora födelsedag och av bara farten bygger han en dansbana inför den festen och såklart har han porslin så det räcker till allesammans.

Själv har jag sex tallrikar.

Och tänka sig, att den där energiske och festglade mannen åker jag till varannan helg.

Tre timmar på tåg enkel väg.

Frivilligt.

Alldeles frivilligt.

Så ..., det här med logiskt tänkande när det gäller känslor .., det finns det sannerligen inte mycket av.

Så är det.

Två fönster från Anna ....

"Hej Elisabet!

Jag skickar med två fönster idag :D

Det ena är ett riktigt julfönster, med vår julstjärna, allt för stämningen. Det andra är vår framruta i bilen, eller genom det, så det är ju ett fönster men inte ett vanligt fönster som du brukar :D



Ha en bra dag!

/Anna"


//För övrigt tycker jag att Annas blogg är nästan den läckraste jag vet.
Så annorlunda och personlig.

Men skåningarna är lugna och trygga.

Tror jag.

(Klicka på skalvet skrämde ....)

Här är fler trygga skåningar.

(Inslaget heter ..."hans hus fick sprickor av skalvet".)

Efteråt ...

Alla pratar om skalvet.

När jag kommer till jobbet på morgonen står några av arbetskamraterna i personalrummet och en av dem, hon som har småttingar som just har lämnats på dagis, är alldeles rödgråten och hon är orolig och säger att hon helst vill vara hemma hos dem och hon berättar om SKRÄCKEN hos äldsta dottern när det det skalv som mest .,. ja, om fullkomlig panik i lillflickans ögon!

Och kunderna säger alla sak.

"Detta är det värsta dom har varit med om!"

Maggan som har second-hand-affären nära mig, är ännu skakig och berättar hur hyllorna i badrummet bara dråsade i golvet och hos en av arbetskamraterna tippade byrån.

Tommy, som för några månader sedan var granne till min Anders, säger att detta är hans livs värsta upplevelse.

"Jag gick på Hamngatan och befann mig just mitt emot SE-Banken när det började mullra och hyreshusen "ryste" (skakade) och jag tänkte att nu är mitt livs sista stund kommen ..... och dånet .., det var som om när pannan kokade när man var liten .., värmepannan, alltså ..., men jag tänkte att det kanske var en spräning inne i bankkontoret ?" säger han.

Nästan alla har blivit påverkade.

En av kunderna säger att han var övertygad om att värmepannan exploderade.

"Faan .., mer än femti tusen att lägga ut inför julen!!" hade han tänkt.

Andra gissade på långtradare som kört in i huset .., på ett flygplan som kraschlandat i närheten .., hon som bor i Malmö trodde att gas hade exploderat i huset.

Och själv kommer jag alltid att minns mullret .., det där avgrundsdjupa mullret som ökade i styrka och så porslinet som skakade .., ljudet av glas som klirrar mot varandra .. och knaket i tegelväggen!

En så otroligt och rent av ofattbar primitiv känsla som kommer över en .., ren och skär skräck.

Så var det.

För några minuter sedan ligger jag i sängen och plötsligt börjar hela huset att skaka .., och porslinet skallrar .., det är det läskigaste jag har varit med om!!!

Lokalradion meddelar att även dom, i direktsändning, tror sig ha varit med om ett jordskalv.

Puh.

Lite senare: lokalradion meddelar att skalvet låg på 4.7 på Richterskalan.
Om det är nu är att lita på.
Men hela huset s k a k a d e och jag tänkte först att en långtradare hade kört in i väggen eller att det var nån explosion.
När jag ringde den rare pensionatsvärden och upprört berättade om detta .,. frågade han om jag hade "ramlat ur sängen ...?"
Jojo ..,-)

Några tisdagsfönster ...

Underbare och filurige vännen Jom, han vet att bloggmadamen tycker om det som är lite avskavt och inte alltför elegant.

Det vet han.

Så när han skickar den här bilden .., då står det så här i mailet:

"Hej Elisabet!

Jag skickar ett fönster från Röros i Norge, när det var trettio grader
varmt.

Jag hoppas att madame skall uppskatta färgflagorna."

Och det gör hon verkligen!

Tack snälla!

Och ett underbart godnattfönster från Torun!

"Skickar ett fint fönster till dig, taget i helgen i Veberöd, från Mossagården, som hade julbasar.

Jag passade på att få en kvarts provmassage med varm hampaolja.

Ljufvligt!

Fönstret är i det rum där massagen ägde rum, av duktiga Maria."

Tack snälla Torun! säger jag och önskar er alla en riktigt god natt!

Torkvinda ...

Vem som tog bilden?

Jo, Hasse i Örnsköldsvik.

// Och plötsligt kommer jag ihåg något som får mig att le och tänka på mamma.
Det var vintern 1979 ..., några veckor innan jul.
Vi hade rest till norra Argentina, till mamma, och befann oss i djungeln alldeles på gränsen till Bolivia .,. med Pilcomayofloden i närheten.
Rishyddor runt hela campamentet.
Getter och grisar, hundar och katter som sprang hipp som happ.
Giftormar och spindlar stora som tefat.
Mamma som drog ut tänder .., förlöste indiankvinnor på jordgolv .., mamma som delade ut gåvokläder från Malå .., mamma som var så lycklig.
Och så hennes torkvinda .., eller klädstreck .., med röda och orangefärgade klädnypor .., och små vackra kolibris som med sina lååånga näbbar sökte nektar i klädnype-blommorna .., alldeles stilla stod dom i luften med dallrande vingar .., och trodde sig ha hittat världens finaste rabatt .., och så var det bara klädnypor!
Det var då det.
Nu är mamma förvandlad till aska.

Ännu ett fönster från Piet ...

Och detta är från ett museum i Wegorzewo, i Polen.

Cannes nästa ...!

Det är när jag står i kassan och tänker på julen och allt vad som komma skall, som två unga gossar i artonårsåldern närmar sig kassan.

Så stannar dom till och hummar lite .., och så tar den ene unge mannen sats.

"Jo, det är så här .., vi kommer från gymnasiet här intill och studerar media och nu .., ja, det är så att vi ska göra en dokumentärfilm som handlar om mänskliga rättigheter och kvinnors villkor och sånt och nu undrar vi om du möjligen kan tänka dig att vara med i den filmen och liksom berätta och säga vad du tycker? Det kan hända att filmen ska vara med på Göteborgs Filmfestival i vinter ...".

Det är vad han säger.

Och bloggmadamen, som blir över sig av lycka när Sifo ringer och frågar om jag vill delta i en undersökning som femton minuter, tackar naturligtvis ja.

"Jovisst, inga problem .., men det måste bli filminspelning på någon onsdag för det är då jag är ledig!" säger jag.

De unga männen tar mitt telefonnummer och säger att dom ska höra av sig, förmodligen efter jul, och så tackar dom för sig så alldeles omåttligt vänligt och så snart jag passerar chefens kontor skyndar jag mig att berätta även för honom .., ja, faktiskt funderar jag över att redan nu begära löneförhöjning, för tänk, om bloggmadamen visar oanade talanger inom Vita Dukens Område .., ja, kanske hon rentav blir inbjuden till Gomorronsoffan eller Filmkrönikan?!

Chefen verkar dock måttligt imponerad och övriga arbetskamrater tycks i det närmaste helt ointresserade, ja, ja, det är väl avundsjukan förstås som tar sig sådana uttryck!

När jag kommer hem, berättar jag lyriskt om detta för pensionatsvärden.

"Du vet ..., dom vill att jag ska lägga ut texten om vad jag tycker och tänker om mänskliga rättigheter och kvinnans ställning i samhället och sånt ...", förklarar jag för honom.

"Men då måste du väl börja att läsa på lite ...?" säger han genast.

Helt ärligt låter han närapå skräckslagen.

"Läsa på? Näädå, jag ska bara säga vad jag tycker!" svarar jag och då suckar pensionatsvärden och säger att "det är just det jag befarar ..., ååå, jag får nästan ångest .., man vet aldrig med dig vilka stolpskott som kan komma ut ur din mun .., du har ju såna fördomar om allt möjligt ..!"

Jag tröstar honom med att det finns dom som har varit värre.

Min mamma, till exempel.

Mamma, som var den mest radikala och fritänkande människa jag nästan har känt .., mamma som tyckte att alla borde ha samma lön, läkare som städerskor .., och som i mångt och mycket hade rent kommunistiska värderingar, för att i nästa andetag prata som den mest illblåa högermänniska.

Fråga mig och min syster .., vi nästan svimmade när mamma en gång intervjuades av Malou von Sivers som frågade henne vad hon ansåg om situationen i Chile, ja, nu när tyrannen Pinochet hade kommit till makten.

Då tittade mamma, som då hade tillbringat nära tjugo år i Sydamerika, på madame Sivers med öppen blick och sa, helt oförfärat: "ja, du förstår, det har blivit mycket bättre i Chile nu .., ordning och reda!"

Själv bytte jag omgående kanal och var överlycklig över att jag då hette Eikedahl och inte, som mamma, Nilsson .., i efternamn.

Det är förstås nåt sånt som den politiskt korrekte pensionatsvärden nu ska oroa sig för .. , ja, att hans lärarkollegor och akademiska vänner ska inse vilken eländig madame han har fallit för!

Jo, jo.

Så kan det gå.

Själv är jag dock inte det minsta orolig, utan tänker mest på min kommande karriär som filmstjärna.

Måndag ...

Tidig morgon skriver jag brev på vännen Toruns kylskåpsdörr.


En bra dag blir det.

Vid tvättmedelshyllan hör jag hemifrånprat och där står Gun-Inger och Ove som nu har återvänt från Malå och Gun-Inger berättar om lilla barnbarnet och hur svårt det är att nu bo långt ifrån .., men allra mest är det skönt att slippa halvmeterdjup snö och tänk, att kunna gå i lågskor!

Jag säger att när jag får den där hyrbilen i jul, då ska vi komma och hälsa på och dricka kaffe.

Tänka sig, tre familjer från Malå inom en radie av några mil!

Och sen blir det måndagsmöte med diskussioner hit och dit och jag inser att jag har lärt mig så mycket under de här åren i nya affären .., mest om mig själv, kanske?

I mitt barndomshem fanns inga hetsiga samtal .., det mesta tystades ner.

Min pappa var en underbar pappa, men man fick inte mopsa sig och säga emot och jag skrev av mig ilskan på smårutigt papper som placerades så där så att pappa fick läsa och efteråt pratade vi om det som gjort mig så heligt arg och allt gick bra och pappa förstod.

Aldrig att jag hörde mamma och pappa gräla.

Ändå visste man, förstås.

Iskall tystnad vid matbordet .., artiga frågor eller svar mellan mamma och pappa och en obehaglig känsla av att man inte hade fast mark under fötterna .., för man anade förstås att något hade hänt .., men visste inte vad?

Ungefär så har det i stora drag varit i mitt långa äktenskap.

Upprört visk-prat .., så ingen ska höra eller bli rädd.

"Schhhhh! Inte så högt ..!"

Nu är jag snart femtiofem år och kanske är det för att jag äntligen har hittat hem till mig själv, som jag inte längre känner den där skräckblandade rädslan när det gungar pratmässigt.

Och att jag har lärt mig att förstå hur min kropp reagerar.

Att kropp och själ verkligen hör ihop.

När jag plötsligt tror mig om att tappa nån slags tillit - till vad det än månde vara -, börjar jag inom fem sekunder att hacka tänder alldeles våldsamt och jag skakar som ett asplöv.

Det har hänt kanske tio gånger totalt i mitt liv och rektionen är alltid precis densamma.

Just så reagerar jag vid rädsla.

Och sen .., när jag har lugnat ner mig och lite så där utifrån tittat på hur den där människan .., den där vuxna kvinnan som är en blandning av tant/lillpiga/tonåring/mamma/mormor/flickvän/älskarinna och hela rubbet .., hur hon ibland reagerar .., då blir allt stilla.

På nåt sätt är det som om man ger sig själv en slags nåd.

Ja, det är som att få en nyckelknippa till sig själv.

Ungefär så.

Ett eftermiddagsfönster ...

... eller egentligen fyra, men den här bilden får bli den första ..., kommer susande från en för mig helt obekant människa, men ååå, så roligt och så glad jag blir!

Avsändare är Piet Bootsma som bor i Leeuwarden i Nederländerna, tänka sig bara!

"Potmargekade är i mit bostad Leeuwarden (Niederländerna)", skriver avsändaren och det är tydligen Potmargekade som bilden visar.

Tror jag.

Och vi går i sandaler ...

.... ja, om man vill, alltså.

Här finns inte en endaste liten snöflinga!

Saknar jag det?

Njaaaa .., när jag ser Hasses bild, då är det inte långt ifrån!

Dagens fönster ..

... hittar man på 57 Drumcondra Road i Dublin.

Där finns Bed & Breakfast hos den vänlige herrn som kommer från Transylvanien.

Egentligen, alltså.

Pling i min inkorg ...!

Klicka gärna ...

"Hejsan Elisabet.

Du delar juh då och då med dig av fina bilder i din blogg som dina läsare mailat dig.

Jag har läst din blogg bra länge nu, har väl dumpat en kommentar då och då..

Kände att jag ville dela med mig till dig, och kanske dina läsare om du lägger upp dem, två bilder från mitt paradis på jorden.

Det är min familjs sommarstuga, jag hade först tänkt leta fram någon fönsterbild, men hittade ingen jag var riktigt nöjd med för stunden så det blev två bilder på sjön.

Tyvärr är det datum på den ena, skymmingsbilden..

Till stugan åker jag såfort jag kan under våren, sommaren och hösten. Har växt upp där, man fiskar, är ute i naturen, badar, mår gott med de man tycker om bäst, somnar till kaminknaster och tända ljus.

Jag har massor som jag kan berätta om, hur mycket jag tycker om det där stället.

Som när jag förra hösten, vaknade upp mitt i natten.. tyckte att mitt lilla sovrum var så väldigt ljust. Förstod först inte vad det var, vi har nämligen ingen el i stugan, och den ligger i skogen, vid en sjö... så jag tog på mig mina glasögon, och så fattade jag - att det var fullmånen som sken in i sovrummet.

Jag klev upp och gick huttrande ut i höstnatten, sjön låg som en spegel, en svart spegel, och månen... denna enorma måne!

Och vilket ljus månen kan ge, när det är den enda ljuskällan. DÅ om någon gång hade jag önskat att jag hade en "värsting"-kamera, för min lilla fjutt klarade absolut inte av att ta in ögonblicket.



Ville bara säga det, ha en skön 3:e advent, de timmar som är kvar!

/Madelene Nattfrost."


// Och tack snälla, rara! säger bloggmadamen.

Världens bästa tv-program ...

... är detta.

Och tänka sig, att här finns en programledare som inte sätter sig själv i fokus .., utan verkar vara genuint intresserad av de människor han möter.

När pensionatsvärden ringer säger jag att ..."kan vi inte åka till Italien på semester .., jag tror att jag har levt där i mitt förra liv ....?"

Han låter inte helt ovillig.

// Och blir man inte lycklig av att titta på det här inslaget .., då vet inte jag! Det är programledaren som ska lära sig att göra pasta på rätt sätt.

Om tillit eller inte ....

"Aldrig allvarlig" ...?
"Optimist"?
Njaaa, det där vill jag nog syna.

En mig ganska närstående herre - jag nämner inga namn -har i någon veckas tid haft ont i sitt högra öga.

Kanske har han fått en flisa eller nånting sånt som liksom borrat sig fast och mannen i fråga tycker att det är väldigt irriterande.

Han gnuggar och gnuggar och blinkar och har sig och i minst sju dagars tid har mannen vars namn jag inte tänker yppa, vittnat om detta sitt elände.

Så jag erbjuder mig schangdobelt att leka doktor, ja, det vet vi ju alla hur trevligt det är ..,. och har man en tjugoveckors kvalificerad utbildning såsom vårdbiträde i ryggen, ja, då tycker jag nog att mannen - hädanefter kallad patienten - borde känna sig trygg och lugn.

Det gör han inte.

"Ja, men tänk själv ..., jag är faktiskt utbildad till vårdbiträde .,. jag kan det latinska namnet på såväl lårben (femur) som skenben (tibia) för att inte tala om vadbenet (fibula), ja, även på självaste hjärtat (cor).., och likaså nyckelbenet (clavicula)..., och som vore detta nu inte tillräckligt ..., så har jag å arbetets vägnar fått lära mig livräddandets grunder .., ja, skulle min ögonundersökning rendera i hjärtstopp hos patienten så kan jag ordna det också ...., du kan känna dig helt lugn!" säger jag och viftar med en liten topz, för nu har jag ju tänkt undersöka det sargade ögat ..., ja, faktiskt känner jag mig redan som en ögonläkare och ångrar storligen att jag inte slog in på läkekonstens välbetalda bana.

Patienten, som enligt lappen på kylskåpsdörren aldrig är allvarlig,tittar på mig med det friska ögat och tycks väldigt allvarsam, faktiskt på gränsen till sträng.

Och jag viftar lite med mitt undersökningsinstrument.

"Nå ...?" undrar jag.

"Nååå, tänker ni ...?" fortsätter jag.

Men ack, tror ni att patienten hyser sådan tillit till det legitimerade vårdbiträdet så han öppnar sitt öga för undersökning?

Är det vad ni tror?

Jaså, det tror ni inte.

Då tror ni alldeles rätt.

Han vägrar.

Han säger att det där fixar han själv.

Alldeles allvarlig är han dessutom.

Jo, jo.

Nu vet man det.

Så var det med den tilliten.

Patientens namn?

Nää, kommer på aldrig på fråga!

Här håller vi minsann på tystnadsplikten!

Vid tangentbordet ..., Elisabet Nilsson, leg. vårdbiträde/kassörska.

Hjääääälp!



Jag har råkat klicka på någon för mig okän d tangent o och när jag nu skriver, är texten mindre än myrägg och jag ser den inte!!

Hur gör jag för att ändra ...?

Säg inte att jag bara ska klicka på "textstorlek" för det funkar inte ...



Alltså, det är bara när jag SKRIVER ilägget det är litet ... jag ser inte alls nu, t.ex. ..., bara några svarta små prickar ..


Uppdatering: jag hittade det själv. Man ska trycka ctrl +++ om man vill ha texten större. Lätt som en plätt ..-)

Litet brev från pElle ...

Rosa pilen = bjäbbig liten typ.

Hej alla vänner!

Har ni saknat mig?

Inte det, ja, jag har i alla fall haft så mycket att göra nu när matte har besök stup i två .., det är den där pensionatsvärden från landet Halland som är här och hälsar på matte nästan varje helg och det är väl trevligt i och för sig .., det är bara det att jag då blir utputtad från mattes säng .. då ska han pensionatsvärden nödvändigtvis ligga nära henne.

Det är inte så där värst kul.

Faktiskt.

Men nu ska ni få höra .., jag ska nämligen ut och resa!

Sedan jag tvångsförflyttades från landet utanför Ystad där jag först bodde med husse och matte och Anders och en hund och andra katter, bland annat min mamma Ylva, moster Bodil och min bror Henke .. och så tretton hönor och en tupp ..., och därefter en ny hund och en ny fru till husse .., ja, då har jag ju fått nästan som ett nytt liv.

Numera bor jag ju i stan i gamm-mattes lilla lägenhet och jag får mycket godare mat .., hon kokar fisk till mig och jag får ha nästan hela soffan för mig själv och jag har fått åka tåg massor med gånger till landet Halland där jag ägnar mig åt att jaga småfåglar och ibland ligger jag och vilar mig under stora syrénen.

Men nu, nu ska jag få åka ännu längre norrut!

Nu ska jag få tillbringa kanske hela fyra eller fem dagar i det som förr hette landet Västergötland.

Jag ska få bo hos mattes svägerska, hon som har en liten bjäbbig typ till hund, det är honom ni ser på bilden.

I somras träffade jag både den där lille typen och hans matte; det var när dom var här och hälsade på .., och den där lille sprätten försökte genast att morra och sätta sig i respekt .,. men det gick inte alls .. jag bara glodde på honom så där som katter kan göra och då gick han och lade sig under stora slagbordet och låtsades som om det var precis det han hade tänkt sig .., men det var det inte alls och så var det med den saken.

Nu ska vi dela lägenhet, han och hans matte och jag själv i flera dagar!!

Det var den där lille typens matte som erbjöd sig att ta hand om mig, och min matte säger att ingen är så snäll som hennes svägerska och jag säger just ingenting jag .., mest av allt tänker jag på hur det ska bli att vara utan matte så länge?

Fem d a g a r.

Nu vet ni i alla fall hur jag har det.

Om jag kan, så ska jag skriva ett brev när jag har kommit fram till landet Västergötland och berätta hur det går

Jam-jam till alla mina kattvänner från er pElle!

Sånt här är det bästa jag vet!

Åååå, så roligt och intressant att ta del av!

Diagnos ..., hmmm.

Dottern.

Man förstår ju hur illa ställt det e g e n t l i g e n är .., när man får ett mail där avsändaren undrar om något är på tok ...,. för ..."ja, du är ju så inaktiv på bloggen ...".

Och jag svarar världens raraste och mest omtänksamma bloggmadame att ..."nä, jag har bara jobbat och jobbat och haft halländskt besök ...".

Min ena dotter utbrast en gång: "ååå mamma, det är så bra när du arbetar mycket, för då bloggar du inte så mycket och då ser det ut som om du är alldeles normal!"

Mamman bara loooog.

På jobbet ...

På bordet i personalrummet ligger ett kollegieblock där vi fyller i sånt vi tycker är viktigt.

Där står sånt som .."glöm inte att beställa hem reservlampor till ljusstakar!" eller ..."får vi hem mer av lammkotletterna?" .., eller "jag har beställt hem platskassar, bara så ni vet ..!"

Ibland skriver någon och berättar vad kunderna har sagt.

Det var det Anna gjorde idag.

Anna kommer från trakten av Norrköping, egentligen, men har även ångermanländskt påbrå.

Sen kom ju någon annan stursk typ in i personalrummet och gjorde ett tillägg.

Förstås.

Möte med tre människor en söndageftermiddag ..

Suddig bild visar älsklingshalsduken.

Fråga: Var sker dessa möten?

Svar: på en liten cykelbana .. jag är på väg hem från affären .., i cykelkorgen, i en icakasse, trängs ansjoviskryddade filéer med fisk till pElle och en påse julnötter.

Möte nr 1, kvinna med liten hund .., "hej Elisabet .., jaha, du slutar nu för idag .., det måste väl vara skönt ...?"

"Om! Du förstår så härligt ...!" hojtar jag tillbaka.

Möte nr 2, kvinna i 60-årsåldern med stor mun och härligt lilarosa läppstift: "åå, hej på dig du .., du cyklar väl inte på mig ..., vilken läcker sjal du har, häftig färg!"

"Visst är den! Jag köpte den hos Nina på gågatan och älskar den högt och innerligt!" svarar jag och susar iväg över gatan där danska bilister på väg till färjan får vänta på sin tur.

Möte nr 3, gift par i 55-60-årsåldern ...."hej du gumman .., ja, god jul förresten!" ropar mannen som alltid är en som ängel mot mig.

"Men hej på er ..., ja, God Jul till er också, men nog lär vi väl ses innan jul ...?" säger jag och viftvinkar med högerarmen.

Och när jag cyklar vidare, alldeles inutivarm av tacksamhet, vet jag precis varför jag älskar att bo i små städer eller samhällen.

Det är just den där närheten.

Småpratet.

Och väl hemma .., där bara några enstaka synliga spår märks av pensionatsvärden (en vattenfylld diskho, till exempel ...) som har tagit tåget till landet Halland ..., ljuder detta från cd-spelaren.

Söndagsfönstret ...

... hittar man i lilla Lerans butik i Ystad.

Och själva butiken ligger gömd på en innergård och som ni ser finns här inte tillstymmelse till snö .., nej, man kan gå ut barfota på kullerstenarna om man så vill.

Men det vill man nog inte.

Promenad på stan ...

Pensionatsvärden tycker att Överskottsbolaget är nästan i klass med Clas Ohlssons och det är inte långt ifrån att dom bruna ögonen tindrar när han får ge sig av just dit.

Själv vägrar jag.

I sten.

"Aldrig att jag ställer mig i evighetslånga köer och två öppna kassor och stressade människor!" säger jag.

Så han får cykla iväg alldeles ensam.

Själv går jag på stan och har det som bäst.

Jag tittar in i butiken Leran som ligger på en innergård där blågregnet väller från taken sommartid ...,och jag faller pladask för en liten kruka med tulpaner i när jag kommer till Levande Hem och ingen skyltar så fint som den innehaverskan!

Dessutom är hon så himla trevlig .. , mild och rar, liksom.

(Det är den krukan ni ser på bilden och några tulpaner som sticker upp lite hipp som happ.)

I en annan pytteliten och trång butik köper jag några blå hyacinter och så dom där tulpanerna; fem stycken och ååå, så fint det blir och mitt emot Mariakyrkan ringer pensionatsvärden och frågar hur mycket kapten Lintott väger och jag ringer till hans mamma, dr Böhlander, som ropar till lintotten och frågar.

"Tjugunieochetthalvt!" hojtar kapten Lintott och då vet vi det.

Kan det ha nåt med sommarens seglats i Bohuslän att göra kanske?

Kanske det, ja.

På Lindex är det hundra damer i kö och jag vänder i dörren.

Gågatan översvämmas av fortgående damer och herrar och Köpingebro IF säljer grillad korv och där är bingolottomannen i sin kur som viftar med några lotter och mitt emot café Diana möter jag självaste tomtegubben som säger att jag kan få lite godis om jag vill, men just då vill jag inte.

Jag vill bara hem till mig och slå mig ner i 31 kvadratmeter och tända ljus och äta en lussekatt och inte ryckas med i julhets och stress och köpvansinne.

Och nu är jag hemma.

Förmiddag ...

Melodikrysset.

Frukost vid stora slagbordet.

Bloggmadamen sjunger en aria och pensionatsvärden himlar med ögonen.

Pilarna visar ... ganska bra mascara av märket Max Factor .., julkort färdiga att postas .., samt en burk med hjärtmedicin.

Som ni kanske ser brinner tre ljus här hos mig.

Ja, jag tycker att det blir mycket finare så.

(Sicken tur att hjärtmedicinen finns lättillgänglig för en Man Med Principer).

Tankens kraft ..

Livet ligger i dine hender, klar for å formes.

Uansett hvor du befinner deg nå, uansett hva som har skjedd i livet ditt, kan du begynne å velge dine tanker bevisst, og du kan forandre livet ditt.

Du skal nå begynne å fokusere på det du ønsker skal skje i livet ditt, og slutte å fokusere på det du ikke ønsker skal skje.

Takknemlighet er en kraftfull prosess for å omkanalisere energien din og bringe mer av det du ønsker inn i livet ditt.

Vær takknemlig for det du allerede har, og du vil tiltrekke deg flere goder."

Dagens inköpslista ...

Klicka gärna, så ser ni lite bättre.

Min arbetskamrat Maria, hon är verkligen en p ä r l a.

"Här Bettan .., här har du en handlingslapp som min Kajsa har skrivit ...", säger hon.

Ser ni att det står "Handlelista" längst uppe?

Det märks att vi är i skåneland.

Lördagmorgon ...

.... "ja, vi ska till Rönn och spela på hästar!" säger Sture när jag undrar var dom är på väg.

Och jag arbetar bara i två timmar, sedan kommer Malin och tar över ("vad ska du göra då ...?" frågade chefen igår och jag sa ..."ja, vara tillsammans med hallänningen, inget särskilt ..,bara ta det lugnt .,. jag struntar i dom pengarna!) och innan jag cyklar iväg hinner jag fika lite (mycket ....) tillsammans med Maria.

Till min oerhörda förvåning ligger pensionatsvärden fortfarande under täcket och halvsover när jag kommer hem .., och inte ens pElle är uppstigen!

Men nu ska det bli luciafrukost .., och utanför mitt fönster ser jag Stina och Sture komma promenerande, så jag öppnar fönstret och hojtar att "hooohoo! hör ni .., vänta får jag hämta kameran!" och titta, så lydiga dom är .., det här underbara paret som är trogna kunder i affären och har varit gifta med varandra i nästan en evighet och fortfarande är så lyckliga.

Ja, tror ni mig inte, så kan ni kolla här.

"Stina .., vinka nu lite till bloggvännerna!" gullber jag och det gör hon villigt.

Så ser morgonen ut.

Lördagsfönstret ...

"Hej Där!

Här kommer en fönsterbild till Dig.

Fångade fönstren och mannen på bilden nere i hamnen i Los Cristianos på Teneriffa i förra veckan.

Fler fönsterbilder kommer från resan men det krånglar få över bilderna från kameran. Min dator är inte på det bästa humör alla gånger.

Ha det så gott söderöver från en snöig Sola Stad!

// Turtlan"

Kväller ...

Och det har varit förfärligt körigt på jobbet .., lååånga köer och alla kassor bemannade och ett krumelurande med luncher och annat och när klockan äntligen är fem är jag världens lyckligaste människa som just då får stämpla ut och cykla hemåt.

Och nu ska det bli middag.

Snart.

I hela mitt liv har jag varit en oerhört enjängd människa.

Som lillflicka levde jag nästan på filbryta och som gift och småbarnsmamma blev det inte så värst mycket bättre .., att stå vid spisen timmavis är inget som lockar mig .., och att mina tre barn inte har drabbats av skörbjugg får man tacka högre makter för.

Eller möjligen pappan.

Min störstasyster är nästan likadan.

En sommardag satt vi ute i det fria och diskuterade hur många maträtter vi egentligen ställde till med och det var inte långt ifrån att vi skrattade så vi druttade i marken, när vi upptäckte hur illa ställt det var.

"Jag kanske har elva ...?" sa syrran och jag kom väl dit jag med.

Det var räkgrytan, palt, taco, pasta och köttfärssås, färsfyllda paprikor, fläskpannkaka, vanliga plättar .., fiskpinnar .., hemlagad köttsoppa .., dillkött .., blodpudding .., revbenssspjäll och så grillat, förstås.

Crepés inte att förglömma.

Ja, möjligen lite annat också.

Men i stort sett så ..., jo, så illa var det.

Om ni för ett ögonblick tror att pensionatsvärden från landet Halland är annorlunda, så stämmer det inte alls.

Sedan jag träffade honom har han inmundigat e x a kt samma frukost (te med citron, hjärttabletten på asietten .. valnötsbrödet .., Kvibille cheddarost och ett kokt ägg) och jag tror inte att han har elva rätter .., möjligen fem?

Oftast har han bjudit på den heta räkgrytan eller så har vi ätit taco som jag älskar och det är nog helt och hållet mitt fel, att det har blivit så ofta, menar jag.

Men se ikväll .,. då ska det bli andra bullar av!

Nu ska jag överträffa mig själv och bjuda på en av min systers paradrätter .., nämligen spätta som läggs på botten av en form och som vänds i mjöl först .., sedan blandar man creme fraiché med bearnaiessåspulver och ja, det låter hemskt, men det BLIR gott .. och duttar det över filéerna .., räkor om man vill .. och riven ost och så serveras detta med pressad potatis och lite grönsaker.

Det ni.

Till efterrätt blir det detta.

En trevlig fredagkväll önskar jag er alla!

Ps. Bente undrar vad filbryta är?

Jo, det var långfil (tjock-fil ...) och så bröt man ner hårt tunnbröd och sist av allt, strödde man lite socker över allt detta. Ds.

Dagens fönster ...

Klicka gärna ...

Domkirkeruinene på Hamar.

Domkirkeruinene er en del av Hedmarksmuseet, som ligger på Hamar.
Ruinene er det som er igjen av den gamle Hamar domkirke, som ble påbegynt i 1152, og sto ferdig omkring 1200.

Domkirken var en treskipet basilika oppført i en enkel romansk stil.

Sannsynligvis har katedralen hatt to vesttårn og et stort sentraltårn. Koret ble utvidet i løpet av middelalderen.

Domkirken ble i 1567 ødelagt av svenskene under Den nordiske sjuårskrigen.

Det er i dag Riksantikvaren som eier Domkirkeruinene og vernebygget, mens Stiftelsen Domkirkeodden står for forvaltningen og bruken av bygningen.

[Vernebygget
I 1985 ble ruinene pakket inn i plast, på grunn av frostskader og fuktighetsangrep.

For at publikum igjen skulle få glede av ruinene, lot man i 1998 oppføre et vernebygg av glass. Bygningen utgjorde Miljøverndepartementets til da største enkeltsatsing innen kulturminnevern.

Den ble åpnet av kronprins Haakon 9. august 1998.

Den nye bygningen har fått navnet Hamardomen.

I tillegg til å fungere som vernebygg, brukes det også til kirkelige seremonier som barnedåp og bryllup, og til å huse konserter, teaterforestillinger o.l. for opptil 800 tilskuere.

Glassbygningen er tegnet av arkitektene Kjell Lund og Nils Slaatto.

Den har en grunnflate på 2600 kvadratmeter, og stålkonstruksjonene bærer tilsammen 4800 kvadratmeter glassflate.

Høsten 2005 ble vernebygget tildelt FIABCIs (The International Real Estate Federation) norgesavdelings spesialpris for enestående arkitektur..

Mer att läsa om ruinen i Hamar finns här....


Och tack till norska Bente som bidrog med dagens fönster!

Kväller ...

Och det är iskallt när jag cyklar hem från affären!

I s k a l l t.

Och medan jag susar iväg längs Regementsgatan tänker jag på all värme som faktiskt finns människor emellan.

När det nästan är stängningsdags har jag en kvinna i 40-årsåldern i kassan och hon berättarm att hon har sökt två arbeten och har blivit kallad till intervju på båda och egentligen skulle hon vilja ta det ena .., men vågar inte .,. hon tror sig liksom inte om att klara det.

"Det är klart att du gör! Självklart!" säger jag som närapå kräktes av illamående när jag bytte från en liten Icabutik till en större.

Människor är olika.

För mig är trygghet på jobbet så oändligt viktigt.
Att känna sig som en del i ett pussel.
Att veta hur det fungerar .., känna till signalerna.
Att känna sig trygg, helt enkelt.

Och hon berättar om pojkvännen som hon har träffat via en dejtingsida och jag ler jag med och vi pratar om hur det kan bli och jag vittnar om nästan tre års varannanhelgspendlande till Helsingborg och mitt beslut att sedan, om jag nu alls skulle ha någon man, så fick det bli i Ystads närhet ..., och sedan blir det så att man träffar en pensionatsvärd som bor ä n n u längre bort än Helsingborg, en timme längre med tåget blir det ..., och jag säger att jag ju formligen älskar Ystad .., att jag känner mig trygg här och tycker om att gå på stan och detta eviga hejande nästan hela tiden och jag tycker verkligen om när människor tutar när dom kör förbi på gatan eller småpratet med alla kunderna som jag har lärt känna under snart sexton år i den här stan.

Men jag berättar också om den där känslan att livet är så kort och att jag ibland känner att det vore hur trivsamt som helst att få tillbringa mera tid hos den där pensionatsvärden.

Om sådant pratar vi.

Det tar kanske fem minuter, inte mera .., ändå betyder det mycket.

Det blir ett slags samspel.

Värme, människor emellan.

Ungefär så.

Nu är det stopp ...!

'

Hur tråkigt det än är, så nu lägger jag in kommentatorsgranskning, för att ha såna urfåniga typer som kommenterar bara för att dumgöra andra .., nej, det tänker jag inte ta.

Så herr Benedictus den andre/Marcus Lindskog får ägna sig åt annat; på den här sidan tänker jag inte husera rena fåntrattar.

Så är det.

Det finns olika sätt att fira jul.

Själv ska jag ta den hyrda bilen och (så snart affären har stängt, nämligen klockan två ..) köra till rena bonnalandet utanför Hörby och tillbringa julaftonen hos min störstasyster och hennes familj.

En fullkomligt sjövild dalmatiner vid namn Mizz, finns också med i bilden.

Innan jag åker iväg ska jag titta in på Ejdern, gruppboendet där mamma tillbringade sina sju sista år i livet.

Bara titta in och krama om Marie som jobbar då och som var vår kontaktperson när det gällde allt som hade med mamma att göra.

Inte har jag köpt många julklappar heller .., nästan inga.

Befriande, är ordet.

Och så finns det människor som går helt sin egen väg.

Som den här madamen, till exempel.

Forts i nästa nr ...

Mossfolk anknyter till inlägget här nedanför och undrar hur det gick för pigan Hanna (som tjänade hos min mammas morfar och mormor, innan hon gav sig av ...) som emigrerade till Amerika.

Så här blev det.

Intervju 1968-08-01 av Gunnel Westerström

Min mammas moster, Hanna Westerlund, berättar.

"Någon rodde henne med båt tills hon kom ut på Vallen. Sedan gick de ett par, tre kilometer på en skogsstig och bar på hennes bördor. Sedan var det en roddbåt för ångbåten hade inte hunnit komma än.

Hon följde med posten, en man i Tresund som rodde upp posten hit upp och hon följde med turen tillbaka. Jag vet inte hur många gånger i veckan som posten kom, om det var två gånger eller tre gånger i veckan.

Hon for ner till Vilhelmina, steg på tåget där och jag tror att hon for ned till Stockholm. Men det vet jag inte vilken väg hon for därifrån.

Men jag minns så väl om kvällen då hon gjorde sig i ordning, det var hos svärföräldrarna.
Hon gick och städade och stoppade ned. Hon såg inte ut som hon brukade. Hon var så gravallvarlig att det riktigt rörde inne i själen att se henne.

Men hon klarade sig bra och så fick hon tag i den där karlen, gifte sig.

Hon köpte koffertar när hon skulle på resan. Jag minns att hon hade stor, lång, blank koffert med träslågor över. Jag tror att det var en plåtkoffert. Där lade hon undan för undan ned de nödvändigaste klädespersedlarna och det som hon tyckte var de allra mest kära minnena.
Hon hade en lista på vad hon kunde få ta med sig och inte.
På den tiden tog båten minst tre veckor över Atlanten.
Så det blev en ganska lång färd över.

Hon hamnade i Minnesota.

Där har hon varit på samma ställe i alla sina dagar. Hon kom till sina syskon, de levde alla och hade det inte särskilt bra men som det var för arbetare på den tiden.

Den familj som hon kom till var mycket fattigt folk för det var en syster till min svärmor, som for med sin make till Amerika.

Och de hade en tre, fyra barn. Fattigt hade de, det sista de åt på morgonen då de for var sill och potatis. Och så vände de sig mot väggen och grät bittert, och tackade Gud för att de hade fått äta sig mätta just då, fast det var bara sill och potatis.

Och så for de över med sin familj och fortsatte, de fick flera pojkar i Amerika. De var där tills de dog. Den familjen hette Stenlund, Charlotta hette mamma och pappa David.

En av de pojkarna fick Hanna till make. Det var en kusin till August.
Hon var aldrig hem och hälsade på sedan, trots att hon sade:"Jag kommer aldrig att stanna i Amerika mer än i tre år, då kommer jag tillbaka."

Men de där tre åren är inte slut än.

De kunde inte språket, inte det ringaste. Men de litade på de som hade farit tidigare, för det var hos dem de skulle stanna.
Och det blev ju det, det är väl en koloni av svenskar som håller ihop genom hela livet.

Hon berättade inte mycket i sina brev.

De fortsatte med jordbruk, ungefär som i Sverige. Så livsföringen var ungefär densamma som i Sverige. Men det gick väl lättare att få förvärvsarbete där än här. Maken var ofta borta i timmerskog. Hon var mest ensam och skötte barnen och kreaturen.

Nog har hon fått slita hela livet.

På den tiden var det nog inte så bra i Amerika.
Det kom en kusin till hennes make som har hälsat på oss två gånger. Innan han kom hit första gången hade han varit i Amerika i 40 år. Innan han kom hit var han över till denna Hanna Gustavsson och hälsade på henne.
Han hade varit på samma ställe då Hanna Gustavsson kom till Amerika, och då var hon ladugårdspiga så han hade kommit och hälsade på henne och frågade henne om hon kände igen August Johansson.

Nej, det kom hon inte ihåg.
Jo, men det var ju gräddjänta han skulle hälsa på. De kallade henne för gräddjänta för på sommaren hade de en fäbod där hon skötte korna, och då brukade ungdomarna ofta fara ut och vara tillsammans med henne. Men då han talade om det kom hon ihåg vem han var. Det var en kusin till August Johansson, han var från Långsjöby han också.

Så då hade han färska hälsningar till oss och vi skickade en del fotografier, det var som att man hade kommit i närmare kontakt med henne genom att man fick träffa en person som hade nyligen personligt träffat henne.

Sedan har jag inte hört något. Jag har läst ett brev som hon skrev till min syster Jenny innan hon dog, och det är sju år sedan.

Då skrev hon att nog skulle det ha varit roligt om något av dina syskon skulle ha velat skriva ett brev, som Hanna eller Betty. (Betty är min mormor, hälsar bloggmadamen). Men det har vi aldrig gjort. Och brevet har förkommit så vi har inte kunnat finna rätt på det.

Men nu har hon berättat om hur det var hemma i Sunnansjö.

Hon mindes så väl till vårt gamla kök och att hon har lämnat sig åt Gud, bland annat i en farstukammare.
Vilka ljusa minnen hon hade där. Hon hade tänkt så många gånger på oss, särskilt ju äldre hon blev, ju mer gick tankarna hem till Sverige.
Så hon var nog förankrad i dessa trakter.

Men det var omständigheterna som gjorde att hon reste ut. "

Ett annat liv ...

Bild: Hasse.
"Om jag minns rätt var det på hösten 1911 som hon for.
Det var en grå, mulen höstdag, disigt och dimmigt.
Jag minns vi grinade vi som hade haft förmånen att få ha henne i hemmen, både de som var större och de som var mindre."

Den underbara Smulan som bland annat ägnar sig åt släktforskande, mailar mig en länk som är hur intressant som helst och jag har sett den förut, men glömt bort den alldeles.

Det är en intervju med min mammas moster, Hanna Westerlund.

"Moster Hanna" kommer jag ihåg från ett enda möte .., jag hade tagit bilen till Dikanäs - det var på 80-talet - och Anna var lillpiga och gjorde mig sällskap och när vi kom dit tog Hanna med oss ut och visade på två döda lamm .. , hon lyfte på en filt och pekade: "se ni smålammen så fina dom är ?" sa hon och Anna som var så känslig, blev alldeles förtvivlad av bedrövelse!

I den här intervjun berättar Hanna (född 3:e mars 1901 i Sunnansjö, södra Lappland) om pigan som fanns i barndomshemmet, Hanna Gustavssson, och när man läser om den unga kvinnans liv, då tror man inte sina öron nästan.

Så här berättar Hanna och allt är nedskrivet precis som hon har uttalat det.

"Hanna Gustavsson, piga, var född i Gunnarn, Stensele.
Hon hamnade här därför att hennes mamma var gift tre gånger. Hon var i det mellersta giftet. Fattig var de när de började, oerhört fattig. Allt eftersom barnen växte var det för de äldre att fara ut och tjäna sitt dagliga bröd.

Hon blev först utskickad som vallpiga. Hon talade om att på höstarna när det var riktigt kallt och hon var barfota i skogen. När korna kissade ställde hon sig med fötterna i kisset för att slippa frysa så hemskt.

Ibland tappade hon korna och då grät hon så att det var inte klokt och ropade på dem med namn. Det var ett par kor och en get som de hade. Hon tyckte det var besvärligt, men det var att byta från plats till plats. På vintrarna skulle hon vara barnpiga och på somrarna skulle hon vara vallpiga tills hon blev så stor så att hon kunde börja på att klara sig som piga.

Hon är vad jag vet konfirmerad här i Dikanäs, så hon kom väl hit upp i ungdomsåren. Då var hon piga hemma i tre år och hon var hos min mans föräldrar i tre år. Hon hade också varit i Matsdal från att hon var 16 år och var i olika gårdar. Och så var hon i en gård som hette Ripfjäll inom Stensele.

Hon var mycket omtyckt överallt, hon var duktig på att arbeta och snäll och rar. När hon for härifrån Dikanäs var hon kring 25 år, när hon emigrerade.
Hon emigrerade därför att en stor del av hennes äldre syskon från det första äktenskapet hade redan farit till Amerika. De skickade henne resbiljett så att hon skulle komma över. De hade hållit på länge att hon skulle komma över, men hon var väldigt avvaktande.

Om jag minns rätt var det på hösten 1911 som hon for. Det var en grå, mulen höstdag, disigt och dimmigt. Jag minns vi grinade vi som hade haft förmånen att få ha henne i hemmen, både de som var större och de som var mindre. Vi kände det som att vi sänkte henne ner i jorden. Därför att hon var oerhört snäll, särskilt med barnen. Hon var snäll inom hemmet överallt. Hon hade väl den läggningen.

Vi följde med till backen en bit bort från skolan. Backen gick ned till sjön. Hela skolklassen fick följa henne dit och skolbarnen fick sjunga… det kom jag inte på nu. Min svägerska minns det. Vi tyckte det var tråkigt allihop. Och så sjöng vi visan och vinkade av henne. Sedan for hon och vi tyckte att det var som att vi hade kommit från en begravning."

Dagens fönster .. .

... hittar man i den annorlunda byn Hjärup, utanför Lund.

Som en medeltidsstad är det .. men inga parker .. och nästan inga träd.

Och nästan inte en enda människa såg vi där, vännen Torun och jag.

Bloggmadamens intryck från Nobelfesten.

Kungen .., kan han inte applådera?
Man ser alla andra som applåderar, men inte kungen, nä, nu säger jag snart upp bekantskapen med kungahuset.

Något flamsiga intervjuer (ja, å, vad jag saknade Ingela Agardh!), men en som jag tycker var verkligt bra och vilken fantastisk franska han talar ..., det var programledaren för Kobra ..., Kristofer nånting, (Lundström ) han med de buskiga ögonbrynen .. , han och Claes Elfsberg .., dom var jättebra! (Lika imponerad var jag av Horace Engdahls helt lysande tal till litteraturvinnaren häromkvällen, också på franska!)

Det finns en sak som irriterar mig och det är när någon blir intervjuad och under tiden står reportern och läser sitt manus eller kollar sina frågor .., eller .., när den intervjuade har sagt vad han eller hon tycker, så bara avbryts dom och puttas iväg, inget tack eller nåt sånt.
Fy, så oartigt!

Å, jysses .., om man hade fått smaka maten!

Servitörerna = magnifika!

Musiken = UNDERBAR!

Till lindalotta och mian ...

Här kan ni gotta er bäst ni vill .. och säkert är det dimma här också!