En hel drös måndagsfönster från Norsjövallen ...

"Hej Elisabet!

Jag har varit i Umeå och hjälpt min dotter att flytta till en ny lägenhet så jag har inte hunnit läsa din blogg tidigare.

Jag hoppas att du känner dig bättre från din förkylning(?)!

På vägen hem stannade vi i Norsjövallen och jag tog ett par kort av kvarnen som står och lutar där.

Den har i alla fall många fönster...

Jag läste om din jobbdröm på kontor. Jag undrar om det ändå inte skulle vara att slösa bort en social begåvning. Jag tror att du skulle ha ett jobb där du har mera med människor att göra än med papper...

Kramar och kryapådighälsningar
Jom."

Måndag

Ringer jobbet.

Meddelar H, som själv nyligen har varit hemma en vecka på grund av nån slags influensa, att hon kan stryka mig från schemat i morgon.

Gör mig kaffe.

Passerar lilla spegeln och upptäcker en gammal tant i spegeln.

Ojdå.

Det är visst jag det?

Och nu ....


På eftermiddagen åker pensionatsvärden hem till landet Halland.

Själv ligger jag på soffan under blommiga täcket och nyser och nyser.

Svettlockigt hår.

I flera timmar tittar jag på kulturella program i svt2.

Somnar.

Tittar igen.

Lyssnar till Händel.

Allegro.

Applåder.

Tända ljus på mitt bord.

Pelle som snarkar.

Alldeles totalt slut på är jag.

Nära livet.


Just så.

Söndagsfönstret ..

Pelle, som hela natten var sur och puttrig .., ger upp.
Till slut hoppar han upp på loppisbordet och lägger sig för att sova.
Madame Avocado är lika hängig som bloggmadamen.

Ovanför min säng, nere vid fotänden, finns en stor spegel.

Där ligger jag .. vänd mot spegeln och tar en bild.

Och jag är sjukare än jag någonsin i mitt liv har varit, tror jag.

Ont överallt.

Hög feber på morgonen.

Huvudvärk.

Den snälle pensionatsvärden som nu börjar känna sig någorlunda, ska åka och handla färsk ananas, apelsiner, grape och citroner och även ta hem min fruktpress .., jag längtar efter juice så jag blir galen!

Nu mot sängen igen.

(Och med tiden blir pv en duktig bloggare .., nu har jag från soffan dirigerat hur man lägger in bilder här på sidan ....).


Ajöken, sa fröken.

Eftermiddag ..,

Trogna, trogna vännen Ellis vet vad som behövs till tröst .., några härliga fönster!

Så här skriver hon:

"En gammal liten stuga inte långt från vårt hus.
Mitt i skogen.
Flera fönster i en smäll! :-)
Knäppte bilden i förbifarten så den är inte så skarp, men jag tycker om den ändå.

Kram!"

Tack snälla rara! säger jag.

Och jag duschar och duschar och öppnar fönstret och äter apelsiner (precis vad bloggmadamen alltid gör när hon mår dåligt, liksom denna oförklarliga längtan efter färsk ananas .., eller färskpressad juice!) och vid middagstid steker jag lammkotlett (min) och pepparbiff (någon annans ..).

"Men HUR kan du vara hungrig när du mår så dåligt ...?!" säger en häpen pv och jag säger att försvinner min matlust, då är det nog Döden som väntar .., och så värmer jag potatisgratängen från igår och medan jag står vi spisen tappar jag all ork och kraft och känner mig ungefär som en urvriden disktrasa.

Vinet, som inköptes till härlig lördagsmiddag, får stå kvar på bänken.

Bara vid tanken på ett glas rött, blir man kräksjuk!

Mest hela dagen har vi legat på soffan Ektorp.

Skavfötters.

Pensionatsvärden tittar oavbrutet på tv.

Tennis (Davis Cup), Bandy och Storslalom.

Säkert nånting annat också.

Pelle vill också ligga på soffan, men puttas ner.

"Nä, jag vill inte .., gå ner .., det blir för varmt!" säger jag och sover vidare.

Och Pelle förstår rakt ingenting .., sitter på golvet och funderar vad som har tagit åt matte?

Pensionatsvärden hostar.

Ute faller skymningen.

Tv visar bandy.

Läget ....


Treo

Panodil

Vattenglas

Frossa

Tennismatch på tv

Kravaller

"Asfaltera Malmö!"

Systerprat

Ont i kroppen

Ring-på-dörren

Hand-affisch

Tacksamhet

Täcke

Hårspänne

Orkeslöshet

VIKTIGT MEDDELANDE



P g a hög feber hos bloggmadamen blir det inget fönster idag. Hon har numera tagits i besittning av det virus som tidigare i veckan härjade hos PV.
Men vi önskar er alla en trevlig helg.

PV, icke leg v.bitr
men en gör så gött en kan

Så orättvist kan det va ...

... du sitter med kalasbyxor på trappen och fjolårsdoftar på lavendel.

Är det rättvist..?

Jag har en underbar vårvintertid framför mig - är det rättvist?

Kolla in torkställningen - mycke snö är det .-)

--
/gunnar i vaplan/

Min alldeles egen hemsida:
www.vaplan.com


Tack snälla, rara Gunnar! säger jag.
(Ni kommer väl ihåg vem som vann fågeltävlingen hos honom ....? Det gör ni väl ..? Och bilden tog Gunnar.)

Hittat hos Annela ..

Tåget ..., bilden togs av min datasupport och gode vän Christer Nilsson.


Hos Annela hittar jag detta och hakar på.

Jag är femtiofem år och är uppvuxen i Västerbottens inland.

Jag gillar att bada i havet och helst simma under ytan

Jag äter skalet på den kokta potatisen

Jag säger ja "gärna!" när någon frågar om jag vill gå på bio.

Jag ger mig sällan in i väldigt trånga utrymmen, typ grottor.

Jag är duktig på att alltid bädda sängen

Jag stör mig på folk som slänger skräp överallt
Jag läser inte lika ofta nu som för några år sedan.

Jag är vackrast när det skymmer ...
Jag skrattar åt filmer som "I hetaste laget" eller "Stoppa pressarna".
Jag är en människa som är väldigt förnöjsam.

Jag har aldrig kunnat (vågat) dyka från femmeterstrampolinen.

Jag är lycklig om jag sitter på en flygplats eller i en bil och är På Väg.

Jag trivs inte på krogen eller på stora fester

Jag är dålig på kräva ommålning av min lägenhet

Jag är rädd för att något eländigt ska hända människor i min närhet

Jag älskar att bli pillad på armen!

Jag uppskattar omtänksamma människor

Jag tror på någon form av öde.

I mitt nästa liv ...

Paus.

En sak vet jag i alla fall; i mitt nästa liv ska jag inte arbeta som affärsbiträde.

Nej, då ska jag bli kanslist på kommunkontoret och ha ett eget rum med snurrfåtölj och utanför dörren, på höger sida av väggen, ska där finnas en sån här grej där det lyser olika .., grönt och rött .., "upptagen ..", "var god vänta ..." eller "stig in".

Alldeles lagom med arbete ska jag ha.

Mellan varven ska jag kolla min blogg och skriva några privata mail och så där nån gång per dag hoppas jag att vänliga arbetskamrater ska titta in och slå sig ner i besökarfåtöljen och då ska vi prata lite om livet och vad vi ska göra när det blir semester och jag ska fråga om arbetskamraten vill ha lite kaffe och det vill hon säkert (ja, det är en hon ...) och kanske tar vi något gott till och när telefonen ringer, då trycker jag på knappen som gör att svararen säger "personen ni söker är på tjänsteärende och återkommer på måndag".

Jag ska ha sju veckors semester och aldrig behöva arbeta helger och vill det sig väl, får man gå hem redan klockan ett på fredagarna.

Vi ska ha två fikaraster per dag, frånsett lunchen, och då ska arbetskamraterna och jag själv sitta i lugn och ro och telefonerna ska inte ringa.

Fastän jag kollar mina mail och surfar runt lite bland olika bloggar, ska min chef tycka att jag gör ett utomordentligt arbete och när det är dags för personalsamtal ska han eller hon sitta mitt emot mig och titta på mig med vänliga ögon och så ska jag få veta att självklart blir det löneförhöjning, eller vill jag kanske hellre ha några exta semesterdagar .., ja, det blir vad jag väljer.

På kvällen ska jag ta moppen hem.

Jag bor då i en slags länga på landet och där väntar två hundar och en katt på mig och kanske också pensionatsvärden.

Eller glöm kanske.

Vid husknuten växer frodig humle som slingrar sig upp längs väggen och överallt finns lavendel och annat som doftar gott.

Såklart ska svalorna bygga bo under husgaveln.

Så ska det bli.

Just så.

Fredagsfönstret .

... kommer från den här madamen.

Så här skriver hon:

"Hej Elisabet!

Här kommer ett litet tillskott till din fönstersamling. Tyvärr blev det lite mörkt i förgrunden så det är svårt att se den frodiga gullrankan som slingrar sig runt fönstret i stället för gardin. Det är den här utsikten jag har till morgonteet. Jag har bra koll vad grannen har för sig…

Kram och en trevlig helg så småningom önskar.

Ingrid - Musikanta."

// Tack snälla, rara! säger bloggmadamen.

Kväller ....

Vännen Hasse tog bilden ...., visst är det vackert ...!

Nio timmars arbete efter åtta dagars ledighet ..., ååå, det tog emot det!

Men allt går förstås.

Och gänglig skolpojke i sextonårsåldern säger ..."men hej du .., välkommen ..., visst har du varit borta ett tag ..?" och då blir man bara så lycklig.

I personalrummet har chefen satt upp våra semesterscheman.

Arbetar man i butik blir det max tre veckors sammanhängande semester .. hela sommaren är därtill uppdelad i tre perioder och under alla år har jag lyckats få semester sist av alla .., jag har väntat ut hela gänget.

Förra sommaren arbetade jag i princip fram till i mitten av augusti och aldrig mera, det säger jag ., det är extremt många turister i affären och man var helt enkelt k n ä c kt när det var dags för ledighet.

I år har jag tilldelats den första perioden, dvs, från den femtonde juni och tre veckor framåt.

Hur glada som helst blir vi, när vi upptäcker att vi som då har semester, vi är i stort sett samma gäng som arbetar helger tillsammans och det innebär ju att vi då också arbetar övriga sommaren med varandra!

Stor glädje blir det!

Nu får jag försöka planera lite .., PV har ju sitt sommarlov och kan inte fara och flänga som jag själv i slutet av augusti och september .. ja, vi får se.

Idag sade jag dessutom till några av arbetskamraterna att jag funderar på att börja höra mig för om jobb i landet Halland.

Det är vad jag funderar på.

Och nu ligger den sjuke pensionatsvärden på soffan Ektorp med täcket över sig och jag ska husera i min säng .., han är så glödhet (men har mindre feber nu ...) att jag inte kan ligga i närheten av honom.

"Känn du dig bättre ...?" frågar jag.

Exakt så.

"M mmmm ", säger han.

Då vet vi det.

Hemma ...

Så här blev det.

Vaknar mitt i natten av att pensionatvärden tar sig åt bröstet och säger att han har såååå ont, så ont .., och jag kan omöjligen somna om och frågar om vi ska ringa 112 ...., tänker att jag nog hittar till sjukhuset själv och i bilen finns förresten madame GPS som Anna-Karin så vänligt lånade ut .., men den sjuke mannen vid min sida säger att "så här har jag haft förut ., det går över".

Inte det minsta trovärdigt låter det.

Och av och till sätter han sig upp och tar sig mot bröstet och jag tänker att nu ska han förstås få en hjärtinfarkt och kanske segla hädan, just när jag har börjat få hemkänslor för pensionatet!

Just det.

Tala om en egenyttig syster Florence!

Men den sjuke mannen överlever natten (vägrar att åka till sjukhus) och på morgonen får han ligga i bilens baksäte och så styr jag kosan söderut, mot Ystad.

Sjukare är han inte än att han kan sms:a med dr Böhlander, som svarar att han kan åka till Sthlm och bo hos henne och småttingarna och maken .., ja, hon arbetar ju extra på ett hospice, hon är van .., "och män som är förkylda och får hög feber brukar tro att dom är nära livets slutstation."

Skriver hon.

Då skrattar pensionatsvärden och det låter som om livet ändå finns nånstans där inom honom.

Och nu är vi hemma hos mig och Pelle jamar och är lycklig och bland posten hittar jag ett paket från en för mig totalt obekant människa som skriver att hon brukar läsa på den här sidan och nu skickar hon min älsklingsparfym, för den har hon själv,men använder den inte!!

Dessutom (i samma paket), har Pelle fått en liten påse med torkade fiskar.

Små, små fiskar.

"Till Pelle från Yngve", står det på påsen.

Och överallt i min lägenhet sitter små lappar från Torun som bodde här i helgen .. och jag smajlar när jag river loss och läser ... och nu ska jag ta på mig arbetskläderna och t a c k till Moniica i Torsby för parfym och kattfisk och rara ord och tack till Torun för alla smålapparna och det goda och tack för alla fönster .., jag ska lägga in dem så snart jag får tid!

Den svårt sjuke patienten hälsar nog också.

Dagens fönster ..

"Måste fönster alltid vara vackra?

Nu när jag botaniserar bland gamla Provencebilder dyker också de här fönstren upp.

Det har brunnit i en lägenhet i centrala Toulon och vi kör förbi dagen efter.

Man får hoppas att det gick bra för dem som bodde där.

Bilden är tagen 2006.

Monica."

En dag hos syster Florence ...

Upp och ner för den vitmålade trappan, den som jag tycker så mycket om, springer jag.

Patienten får Panodil och juice med citronskivor i .., han baddas med våt handduk (vid senare kontroll börjar jag fundera på om detta rent av är skurtrasan som jag hittade igårkväll .., men det är onödigt att berätta detta för den sjuke patienten ...) och efter hand så blir sjukdomstillståndet bättre.

Febern går neråt; två hela grader!!
(Kanske man borde satsa på vården ändä ..?)

Och så ringer telefonen.

Åååå, det är den här madamen och hennes man som är på besök i Halmstad och jag ger dem adressen (fler som har GPS ...) och skyndar mig att plocka undan lite och jag dammsuger och tvärdiskar och vips, så är dom här.

Det blir så underbart roligt!

"Ja, vi hade inget att göra .., så då tog vi bilen och körde hit ..., det är ju inte så långt ...!" säger Anitha.

Nej, det är klart, det är väl bara femton mil, kanske.
Enkel väg, alltså.

Så vi sitter vid köksbordet och dricker kaffe och pratar om gemensamma bekanta hemma i Malå (Anitha och Per-Erik har tagit ett skånskt år ..., dom har kvar huset hemma i Adak och testar nu hur det är att vara skåningar .., och å, vad dom trivs, men snart är prövoåret tillända och i sommar blir det till att vända norrut igen ...) och vi går på promenad längs havet ("men gud ändå så vackert hä är här !" säger Per-Erik lyriskt ...) och det bestäms att herrskapet ska komma hit och övernatta innan det blir hemresa.

Blir man glad?
Jepp!

Och pensionatvärden är nu mycket bättre och jag ska bjuda honom på nån slags lätt middag och i morgonbitti lägger jag honom i Volvons baksäte och tar sikte på landet Skåne.

Och bara så ni vet .., så har jag i afton suttit med kalasbyxerumpan på stentrappan ..., där satt jag och drog med händerna genom dom knastertorra lavendelkvistarna och det doftar nu himmelskt när jag drar in doften och snusar in allt detta ljuvliga!

Det tar sig.

Kyrkogården i Steninge ...

Om kyrkan är från 1200-talet .., då undrar man ju hur gamla gravstenarna är?

På många av dem är texten osynlig.

Övervuxna av mossa.

Och jag står där och filosoferar över livets gång, allt medan fågelsträcken flyger där högt ovan marken.

På väg ...

Och så tar jag bilen och kör till närmaste Apotek som ligger i Getinge, en tretton-fjorton kilometer från pensionatet.

Himlen är blå och tänk, det känns som den allra första vårdagen!

Bilrutan vevas ner ..., och jag tittar ut över landskapet som är så annorlunda mot för Skånes.

Här är mer kuperat .., flera gärsgårdar .., här finns mer av röda stugor med vita knutar.

Apoteket är pyttelitet och jag köper Panodil, Ibumetin och en digital termometer.

Handlar lite på Konsum, som håller på att byggas om.

På en lapp ber föreståndaren om ursäkt för röran.

Sedan hemåt.

I lite mer än ett års tid har jag av och till besökt landet Halland i allmänhet och kuststräckan mellan Halmstad och Falkenberg i synnerhet och nu börjar en slags hemmakänsla att flytta in i mitt hjärta.

Det är precis som när en hundvalp börjar att känna sig trygg .., snurrar runt-runt-runt och sedan lägger sig tillrätta i korgen.

Precis så.

Och det blir som det alltid blir med bloggmadamen .., det tar t i d innan jag vågar mig ut på egna äventyr .., men nu vågar jag .., och jag låter GPS-madamen ligga i baksätet och litar helt på mig själv .., jag snirklar runt lite i Getinge, tittar bara .., sedan hemåt igen, mot pensionatet.

Halvvägs framme, på höger sida, ligger Steninge kyrka.



Den påminner om den i Eftra och jag parkerar bilen .., kollar så att kameran ligger i kappfickan och så tar jag mig en runda på den lilla kyrkogården.

Såå annorlunda det är mot för hemma i Malå!

Där står det "Skogsarbetare" eller "Förre gruvarbetaren ..." på gravstenarna .,. här är det mest lantbrukare och sjömän ..., och den allra största stenen, den har herr Polisintendenten.



På en sten står namnen Gustaf och Ingrid Johansson.

Gustaf visar sig vara född i Eftra och Ingrid, ja, hon kommer från Trehörningsjö.

Från Ångermanland, alltså.

Såväl Gustaf som hans hustru slutade sina liv i Sydafrika.

"De glömde aldrig sitt fädernesland ...", står det längst ner på stenen och jag tänker på hur olika våra liv blir .., hur kom det sig att Gustaf och Ingrid hamnade i just Sydafrika?

Och jag vandrar vidare.

På en nyligen grävd grav ligger färska blommor.

Det är Karl Josef som inte längre är i livet och på små, vita lappar står tackord skrivna.

Någon tackar för alla trevliga fester och för härlig musik .., andra för kunskapen om jorden.

När jag senare kommer hem till den sjuke pensionatsvärden och berättar om blommorna och besöket på kyrkogården .., vaknar han till.

"Jahaja .., ja, det är Karl Josef Norén .,. han hade plantskola i Steninge och var ett riktigt original .., just det ja, jag såg dödsrunan i förra veckan ...", säger han.

Och jag räcker honom termometern och efter en stund säger han ..."37.5 ...".

"Aldrig i livet, du har minst trettionio!" säger jag tvärsäkert och så börjar han om igen och kollar.

Det visar sig att det är precis vad han har .., trettionioochfem och jag tycker så synd om honom!

Nu har jag öppnat fönstret i sjuksalen .., småfåglarna kvittrar .., det låter verkligen som vår!

Män som hatar kvinnor ....

Skrev igårkväll vad jag tyckte om den filmen som vi såg, Anna-Karin och jag själv.

Nämnde Noomi Rapache, som jag blev zå imponerad av.

Men det fanns många bra aktörer .., men nu vet jag vem som var helt outstanding, jo, den här skådisen.

(Filmen som sådan gav jag 5 av 10 poäng.)

Biträdet går ronden ....


Nu sover patienten gott.

Vårdcentralsdamen tyckte att han kunde gå och lägga sig, så det gjorde den sjuke.

Och undertecknad ska ta bilen och köra till apoteket i Getinge.

Hälsningar syster Florence.
(Ja, vi är ju alla bröder och systrar .., så det så.)

Eller möjligen att vi har för bråttom ...?

Hemma i Västerbotten (måhända på andra ställen också ...?) finns ett uttryck som är så perfekt talande, tycker jag .., och det är ordet "klomrig".

Det slog mig igårkväll, att i vår släkt, där är vi nog mer än lovligt klomriga.

Hör här bara.

• Jag är fem år ., sitter på en trappstegsstol i köket och tittar på när mamma kokar sylt .., då plötsligt ramlar jag rakt ner på en utdragen låda .., höger arm bryts och befinner sig i 90-gradig vinkel .., mamma drar den i läge, men inser att den dessutom är bruten .., så det blir färd till sjukstugan där armen gipsas.
• Något år senare: tillsammans med bästa kompisen Olle åker vi kana på mage nerför deras branta trappa. Resultat: brutet nyckelben.
• Vid sexton års ålder är jag med i en våldsam bilolycka och egentligen är jag inte klomrig, utan slår ansiktet i instrumentbräden och kraschar näsbenet. Mer en vanlig olycka.
• Tidigt 60-tal. Min storasyster, hon som långt senare ska emigrera till Australien, åker störtlopp i Tjamstanbacken hemma i Malå .., råkar komma farande över en översnöad och isig sten av större modell .., landar olyckligt och blir liggande i gipsvagga i tre månader .., med risk för förlamning. Det slutar lyckligt.
• Femtio år senare ska hon beskära ett träd, dråsar i backen och slår sig halvt ihjäl.
• En vecka innan detta händer har bloggmadamen halkat på en liten plastskylt i affären och brutit höger handled.
• Och åtta år dessförinnan, har de båda systrarnas kusin ramlat baklänges i en trappa och sitter sedan dess i rullstol.
• Och bloggmadamens dotter, Dr Böhlander, hon åker som liten flicka pulka och kör rakt mot ett träd ..., resultat hjärnskakning.
• Samma dotter bryter nyckelbenet några år tidigare, under Kungsängenperioden.
• Bloggmadamens pappa var en man som älskade tävlingar .., alltså anmäler han sig frivilligt att delta i Midsommaraftonens säcklöpning .., faller och ooops, bryter ett finger.
• Och bloggmadamens mamma, hon står på en liten vinglig pall och putsar fönster i Bolivia, då hon vinglar till .., dråsar rakt genom trävirket och krossar sitt ena knä. Ett par veckors sjukhusvistelse i ett slitet sjukhus blir resultatet, men mamman är glad och skriver i brev att ..."ja, detta är verkligen nyttigt, nu ser man hur eländigt patienterna har det och att leva på soppa i flera veckor bidrar i alla fall till min viktminskning ...!"
• Tidigare har hon ramlat i källartrappan i Malå och brutit handleden. Det vill hon dock inte visa sina sjuksköterskekollegor, så en kväll tar hon med sig barnbarnet, dr Böhlander, som då är sex, sju år .., och så visar hon henne hur man trycker på röntgenknappen ..."så här .., nu står mormor här och håller armen/handen .., och när jag säger till, då trycker du ...". Jodå, det gick bra.

Men klomriga .., jo, det är vi nog.