I våra dagar blir inte gravstenarna så gamla, för man köper gravrätt endast för ca 25 år framåt... och sen kan man förnya om det finns släktingar kvar.
En gammal elak moster slutade vi betala in för - och rätt som det var, var stenen borta... det kändes rätt konstigt ändå.
Förr köpte man gravarna på "evinnerlig tid" så när folk slutar sköta sina stenar och blomsterarrangemang, brukar de ta bort stenarna efter ett par år, för det blir allt trängre på k-gårdarna. (Man lär sig en del genom att vara redaktör för kyrkobladet...:)
När det finns plats, brukar de göra som en utställning av gamla stenar i nåt hörn, fast på större k-gårdar kör de bort dem till nån kross...
Men jag gissar att en del stenar k-märks... för det finns ju rätt många riktigt gamla kvar. Förr tror jag inte att så många hade råd med stenar, utan hade träkors som murknat.
Jag förstår dig Elisabet. Det är JÄTTEVIKTIGT att ha en grav att gå till. Och jag är SÅ emot kremering, har alltid varit. Jag har väl levt ett tidigare liv i Indien eller så där man bränns på bål. USCH. Hellre ett vackert skelett när maskarna gjort sitt.
Min pappa drunknade och först hittade man honom inte. Det var som för de anhöriga till Estoniaoffren - man blir helt vilsen. Men till sist fann man honom och han ligger begravd i Vreta Kloster och har en riktig grav med sten som sköts av kyrkan. Och av min mamma. Där ligger också min mormor, hennes syster och hennes föräldrar och i närheten ligger mina farföräldrars gravar. Inte en kremering där. Och jag känner att jag vet att var mina förfäder finns.
Jag har varit på två jordbegravningar på Blidö, ön i skärgården där vi bodde på grannön. Där har man kvar de gamla traditionerna och det var visserligen hemskt sorgligt men ändå "rätt" när kistan sänktes ner i det grävda hålet. Av jord är du kommen stämmer rätt bra faktiskt. Minneslundar kanske funkar för en del men jag tror inte på det, gravar är symbolplatser och de behövs!
Man kan ligga i en vanlig grav med sten även om man är kremerad. Om man har en gammal grav i släkten och vill behålla både den och stenen ,kan man vända på stenen och på andra sidan gravera in namnen på de nya som gravsatts där. Då finns ju de gamla släktingarnas namn och årtal kvar på baksidan. Eller också kan man ju ha en liten liggande sten bredvid om det finns plats. Och de 25 årens gravrätt gäller från den senaste som begravts där. Så det kan bli många år man har gravrätten kvar. Kan i och för sig bli problematiskt för kyrkoförvaltningen den dag gravrätten upphör, eftersom den som står som ägare kan ha hunnit byta adress många gånger och vara svår att hitta. Så det är viktigt att meddela adressändring även till kyrkoförvaltningen om man är gravrättsinnehavare! Jag fortsätter när jag ändå är igång: I många församlingar har man en Asklund som man kan säga är ett mellanting mellan jordgrav med sten och minneslund: Man gravsätts anonymt under gräset men man får en mässingsplatta med namn och årtal som sätts fast på en sten i en "hög" av stenar.Finns säkert andra varianter av fastsättning också. Då behöver man inte sköta nån grav men personen har "lämnat spår efter sig". Kan vara en bra variant i våra dagar när man flyttar omkring mycket. ellem
Jom och ellem: jo, jag vet att det finns stenar för urnor också .., det visades ju tydligt i programmet från Skellefteå .., där man fick följa arbetet på bl.a. krematoriet.
Att mamma i en vanlig grav, det skulle ha inneburit en massa krångel om jag flyttar från Ystad, det var ju helt medveten om. Alltså var det liksom inte aktuellt.
Men om jag hade ANAT hur mycket det hade betytt att HA nånting att gå till, där hon hade legat, då hade jag, om vi hade haft ekonomiska möjligheter (som vi inte hade ..) gjort ett annat val, tror jag.
Jag saknar oerhört en grav att gå till.
Att liksom få pyssla om henne.
Göra fint.
Nu känner jag mig totalt vilsen när jag besöker kyrkogården .., jag hittar henne inte .., ja, jag kan inte beskriva det på ett ennat sätt.
Och förvåningen är så stort hos mig, för jag hade alltid trott att jag var så säker på den biten.
Jag förstår dig. Att gå till en grav och veta att där ligger min pappa, det är alltid starkt för mig. Och vackert. Imorgon är det dags för begravning av min svärfar. Att träffa hela släkten och gemensamt ta avsked, det är så viktigt. Livet har alltid en sorglig och en glad sida, och de behöver varann. Men jag tror att det är viktigt att fördjupa sig i sorgen och inte försöka komma undan. Det är ju sorgen som hjälper oss att utvecklas.
Sven: ja, jag lärde mig oerhört mycket om mig själv när min mamma dog, framför allt då. När pappa dog var jag 22 år och nybliven tvåbarnsmamma .., pappa bodde hemma i Malå, jag själv i Sthlm. Jag vågade inte se honom död .., och förstod liksom aldrig att han var borta.
Nåt helt annat när mamma dog. Då var jag DÄR.
Sörjde våldsamt ... men nu fungerar jag som en människa igen.
Saknar henne, men inte på det där pappa-är-försvunnen-sättet.
10 kommentarer:
I våra dagar blir inte gravstenarna så gamla, för man köper gravrätt endast för ca 25 år framåt... och sen kan man förnya om det finns släktingar kvar.
En gammal elak moster slutade vi betala in för - och rätt som det var, var stenen borta... det kändes rätt konstigt ändå.
Förr köpte man gravarna på "evinnerlig tid" så när folk slutar sköta sina stenar och blomsterarrangemang, brukar de ta bort stenarna efter ett par år, för det blir allt trängre på k-gårdarna. (Man lär sig en del genom att vara redaktör för kyrkobladet...:)
När det finns plats, brukar de göra som en utställning av gamla stenar i nåt hörn, fast på större k-gårdar kör de bort dem till nån kross...
Men jag gissar att en del stenar k-märks... för det finns ju rätt många riktigt gamla kvar. Förr tror jag inte att så många hade råd med stenar, utan hade träkors som murknat.
´Bloggblad: ja, och jag pratade med min syrra om det här idag .,. hur blir det när alla människor nästan kremeras numera ..?
I alla tider har jag propagerat för minneslunder, det ÄR ju så praktiskt.
Men när mamma dog och hamnade som aska under gräset .., då ångrade jag mig nåt så hemskt!
Jag skulle ge vad som helst för att ha en GRAV att gå till; att få plantera påskliljor och lavendel och känna att "här ligger min mamma".
Aldrig att jag ens hade kunnat drömma om att detta skulle bli reaktionen!
Tack för dina tankar om det här.
Vilken tur han har, pensionatsvärden, som i allafall blir ompysslad när han är så sjuk! Hoppas nu på snabb bättring!
Och säkert har jag sagt det tidigare -att jag kan gå i evigheter på kyrkogårdar och fundera på vilka som ligger där och hur deras liv sett ut.
Jag förstår dig Elisabet. Det är JÄTTEVIKTIGT att ha en grav att gå till. Och jag är SÅ emot kremering, har alltid varit. Jag har väl levt ett tidigare liv i Indien eller så där man bränns på bål. USCH. Hellre ett vackert skelett när maskarna gjort sitt.
Min pappa drunknade och först hittade man honom inte. Det var som för de anhöriga till Estoniaoffren - man blir helt vilsen. Men till sist fann man honom och han ligger begravd i Vreta Kloster och har en riktig grav med sten som sköts av kyrkan. Och av min mamma. Där ligger också min mormor, hennes syster och hennes föräldrar och i närheten ligger mina farföräldrars gravar. Inte en kremering där. Och jag känner att jag vet att var mina förfäder finns.
Jag har varit på två jordbegravningar på Blidö, ön i skärgården där vi bodde på grannön. Där har man kvar de gamla traditionerna och det var visserligen hemskt sorgligt men ändå "rätt" när kistan sänktes ner i det grävda hålet. Av jord är du kommen stämmer rätt bra faktiskt. Minneslundar kanske funkar för en del men jag tror inte på det, gravar är symbolplatser och de behövs!
Jag har en nära anhörig som är kremerad och vi har en gravsten på urngraven.
Man kan ligga i en vanlig grav med sten även om man är kremerad.
Om man har en gammal grav i släkten och vill behålla både den och stenen ,kan man vända på stenen och på andra sidan gravera in namnen på de nya som gravsatts där. Då finns ju de gamla släktingarnas namn och årtal kvar på baksidan. Eller också kan man ju ha en liten liggande sten bredvid om det finns plats. Och de 25 årens gravrätt gäller från den senaste som begravts där. Så det kan bli många år man har gravrätten kvar. Kan i och för sig bli problematiskt för kyrkoförvaltningen den dag gravrätten upphör, eftersom den som står som ägare kan ha hunnit byta adress många gånger och vara svår att hitta. Så det är viktigt att meddela adressändring även till kyrkoförvaltningen om man är gravrättsinnehavare! Jag fortsätter när jag ändå är igång: I många församlingar har man en Asklund som man kan säga är ett mellanting mellan jordgrav med sten och minneslund: Man gravsätts anonymt under gräset men man får en mässingsplatta med namn och årtal som sätts fast på en sten i en "hög" av stenar.Finns säkert andra varianter av fastsättning också. Då behöver man inte sköta nån grav men personen har "lämnat spår efter sig". Kan vara en bra variant i våra dagar när man flyttar omkring mycket. ellem
Jom och ellem: jo, jag vet att det finns stenar för urnor också .., det visades ju tydligt i programmet från Skellefteå .., där man fick följa arbetet på bl.a. krematoriet.
Att mamma i en vanlig grav, det skulle ha inneburit en massa krångel om jag flyttar från Ystad, det var ju helt medveten om.
Alltså var det liksom inte aktuellt.
Men om jag hade ANAT hur mycket det hade betytt att HA nånting att gå till, där hon hade legat, då hade jag, om vi hade haft ekonomiska möjligheter (som vi inte hade ..) gjort ett annat val, tror jag.
Jag saknar oerhört en grav att gå till.
Att liksom få pyssla om henne.
Göra fint.
Nu känner jag mig totalt vilsen när jag besöker kyrkogården .., jag hittar henne inte .., ja, jag kan inte beskriva det på ett ennat sätt.
Och förvåningen är så stort hos mig, för jag hade alltid trott att jag var så säker på den biten.
mossfolk: ja, han har tur ..-) Och han är snäll och tacksam.
Jag förstår dig. Att gå till en grav och veta att där ligger min pappa, det är alltid starkt för mig. Och vackert. Imorgon är det dags för begravning av min svärfar. Att träffa hela släkten och gemensamt ta avsked, det är så viktigt. Livet har alltid en sorglig och en glad sida, och de behöver varann. Men jag tror att det är viktigt att fördjupa sig i sorgen och inte försöka komma undan. Det är ju sorgen som hjälper oss att utvecklas.
Sven: ja, jag lärde mig oerhört mycket om mig själv när min mamma dog, framför allt då.
När pappa dog var jag 22 år och nybliven tvåbarnsmamma .., pappa bodde hemma i Malå, jag själv i Sthlm.
Jag vågade inte se honom död .., och förstod liksom aldrig att han var borta.
Nåt helt annat när mamma dog. Då var jag DÄR.
Sörjde våldsamt ... men nu fungerar jag som en människa igen.
Saknar henne, men inte på det där pappa-är-försvunnen-sättet.
Skicka en kommentar