Fredagsfönstret ...

"Jag skickar ett blått fönster från Cambodjas näst största stad, Battambang.

Fru Manilat och jag skickar "God rehabilitering till dig" - hälsningar."

En liten julkalender ..

Från annasmamma som brukar kommentera här, har en riktig liten julkalender kommit susande genom rymden.

Det är en bild för varje dag .., alltså ingen papperskalender, utan bilder, helt enkelt.

Juliga bilder.

Och tänka sig .., hittat vägen till det gula huset i landet Halland!

Och rätt hus också!

För dagens datum är det den här bilden som gäller.

Tack snälla, rara! säger jag.

Dagens händelse ...

Vid den rosa pilen gömmer sig raden av postlådor.
Ingen vill ha reklam.


Vid halvettitden kommer lantbrevbäraren körande med sin gula bil.

Eftersom jag vet att pensionatsvärden väntar paket, så blir det brått att ta på kappa och skor och hitta kryckorna och sedan fort ut .., över gräsmattan och försiktigt nerför glashala backen och där nere står postbilen och väntar.

Rutan är nervevad .., ett glatt ansikte skymtar.

Jo, visst finns där ett paket till herr Göransson och jaså, är mannen i huset inte hemma, men då kanske jag kan ..., och "du är inte härifrån du .., från Ystad ... hahaha, ja, det tror jag inte mycket på .., jaså, det är du verkligen ..., ja, just det .., jaha .., Västerbotten, det låter mera så, ja .., och har du brutit benet eller nåt .., jaså .., nytt knä .., men det ska nog bli bra ska du se .., men akta dig för backen här .., det är lätt att falla .., jaha, du går försiktigt ...., ja, skriv på här bara .., här har du en penna .., där .., det spelar ingen roll ..., ja, det var ju en tokig tid att bli sjukskriven på .., jaså .., bruten handled .., i maj .., ååå, det måste ha varit härligt, det var ju så fint väder då .., men du får krya på dig, ha det så bra nu ..., hej, hej, vi kanske ses igen!" säger den vänligt leende postmannen och kör sin väg.

Och så kryckar jag mig uppför backen, med ett telefonpaket under vänster arm.

Borta vid klädstrecket ser jag två skator.

Och jag tänker att man lär sig allt eftersom.

Minsta lilla blir till guldstjärnestunder.

Mitt på dagen ....

Soffan Ektorp ..., denna min ständiga följeslagare ... och förstrött tv-prat och underliga drömmar.

Och sonen som ringer från Malmö.

Ganska länge pratar vi; mest om hans praktik.

"Ja, igår var det ju rån .. men då hade tjuvarna redan givit sig av och så var det ju det här andra, men då hade dom också hunnit sticka..., faaan ..," säger den blivande konstapeln besviket.

Men gissa tre gånger hur lycklig mamman är över snabbfotade tjuvar och banditer, som inte är där när sonen kommer!

Sonens röst är mörk och trygg.

"Kram, kram!" säger han på slutet.

Och jag blir så innerligt rörd.

Efteråt, när jag lagt luren ifrån mig, börjar jag att gråta.

Två kvällar per vecka ...

... är pensionatsvärden borta från sex på morgonen till tio på kvällen.

Om man säger som så .., så blir tillvaron ganska enformig just dom dagarna.

Och kvällarna.

Framför allt om kvällarna.
(Å andra sidan hade tillvaron inte varit annorlunda i Ystad. Möjligen att jag hade sett fler människor i rörelse så där utanför mina höga fönster ..., men jag hade varit ensam i lägenheten under veckans alla dagar).

Men det ordnar sig.

Från sängkammaren tas herrbetjänten ner; jag placerar honom i vardagsrummet, just under väggklockan som kommer från mitt barndomshem.

Pensionatvärdens kostym - en gång hans fars bröllopsdito och fullt användbar år 2009 -, draperas över betjänten och slipsen får också vara med.

Som huvud hämtar jag Hildas nalle.

Se där!

Sen .., när jag ligger behagfullt utsträckt på soffan Ektorp, kan jag småprata lite med den där stilige mannen som står vid väggen.

Riktigt trivsamt har vi det.

Och rekommenderas varmt till andra damer som saknar herrsällskap.

Uppvaknande ...

Bild: från trakten av Dikanäs.

Vid sjutiden på morgonen drömmer jag som allra mest.

Citodondrömmar.

Det är som att vara på bio.

Och i drömmen lever mamma .., hon sitter i en soffa och har sin röda kofta på sig och jag står intill henne och håller en telefonlur i handen .., "mamma här, du har telefon, det är en man som ringer från Argentina och vill ha ett recept på en köttgryta ...!" säger jag och mamma tar telefonen på det där tafatta viset som hon gjorde sista åren .., då, när hon knappt visste åt vilket håll luren skulle vändas .., och medan mamma försöker prata, kämpar jag för att skruva ner ljudet på radion.

Där är flera skivspelare och en kasettbandspelare och en kvinna som sjunger högljutt.

Intill mamma sitter en annan kvinna som har en filt över huvudet.

Då ringer telefonen.

På riktigt.

Och jag svarar och och vet knappt var jag befinner mig?

Och var är mamma ...?

Det visar sig vara pensionatsvärden.

Han har nu på morgonen cyklat från det gula huset på landet, in till stan.

Tjugofem kilometer ungefär.

"Ja, det gick bra ..., 1.03.46", säger han och låter glad.

Och så berättar han om vedpannan och att jag inte behöver hämta ved och lite sånt.

Jag ligger i sängen under det blommiga täcket och lyssnar till pratet.

Tittar jag till vänster ser jag mörkret där utanför, mot havet till.

Mamma har försvunnit, men är liksom kvar ändå.

Allt känns förunderligt.

Torsdagsfönstret ...

.... kommer också från Ångermanland och även dagens fönster fångades av ellis.

(Mitt bildbehandlingsprogram har krånglat under två dagar nu .., och nu har jag skickat ett mail till Amerika och Picnik för att höra vad som är på gång egentligen ..., så därför läggs bilderna in bara som dom är .. ingen fin skugga .. ingenting .., men det går väl ändå?)

Angående övermod ....


Klockan är nu 20.04 pip.

Och här sitter jag i nattsärken och har sagt godnatt till en häpen pensionatsvärd och till hans mamma som han just nu telefonpratar med och jag har med mig låneboken som jag redan har läst, - men vad då -, jag älskade den då och gör det säkert nu också och javisst, jag är en sån som kan läsa samma bok minst två gånger.

Minst.

Vad den heter?

Jo, "Mannen och hustrun" och författare är Tony Parsons.

Jag har läst andra böcker skrivna av samme man och tyckte oerhört mycket om dem.

Lättlästa.

Rakt-på-sak.

Perfekta att ha med sig i sängen eller på soffan Ektorp.

Den andra boken som jag lånade, det var en tjock historia av Patricia Cornwell.

Ååå, det ska bli så trevligt att återigen få träffa rättsläkaren Kay Scarpetta!

Djupsinnigare än så är inte den västerbottniska bloggmadamen.

Nu mot sängen bakåt marsch!

Och den här vackra sången tillägnar jag vännen ellis.

En lång dag ...

Där inne, på britsen ..., blev det täääänj och sträääck.

Klockan ett blir det besök hos herr Nielsen fra Jylland, fast nu arbetar han som sjukgymnast i lilla Getinge i landet Halland.

Jag får lägga mig på en brits och herr Nielsen, som för övrigt är en nästan-kopia av Den Lurvige i Helsingborg, vrider och vänder på mitt högerben och han täääänjer ochhar sig och mäter med en gradskiva hur pass eländigt det är.

"Nä, det är bra .., efter omständigheterna är det bra .. nästan 85 graders vinkel ..." och han visar mig ett antal övningar som jag ska träna på - dagligen -, ja, flera gånger per dag och vi talar om hur det kommer att bli framöver .., så där som att jag nog aldrig kan ägna mig åt slalomåkning, vilket jag inte heller har tänkt ., det var många år sedan sist .., inte heller längdskidåkning i nerförsbackar där det svänger ... (det var också länge sedan ...) och simma .., ja, om tre månader kanske .., säger herr Nielsen.

Träna på motionscykel .., ja, när agrafferna är bortplockade och jag kan böja mer på knäet.

Så länge får det bli mer stillsamma övningar.

Och promenader.

Efteråt följer jag herr pensionatsvärden till stan och han släpper av mig vid biblioteket, det som är världens vackraste och ligger som en pärla vid Nissan.

Jag läser Sydsvenskan och Västerbottens Kuriren och lånar två böcker och sedan vilar jag en stund.

När krafterna återvänt, tar jag sikte mot torget.

Jag stappelgår över bron och in på gågatan .., möter andra med kryckor och känner ett slags samhörighet .., köper en korv av pölsemannen .., tittar in i två butiker .., pratar med en farbror som också har kryckor och också har fått nytt knä .., tänka sig, plötsligt översvämmas landet Halland av kryckmänniskor!

Och jag känner tröttheten övermanna mig nåt så totalt och stappelgår tillbaka till biblioteket och då är jag så förbi av trötthet att jag knappt tar mig in i foajén och jag faller ihop i en pistagegrön snurrfåtölj och bara suckar.

En halvtimme senare kommer pensionatsvärden och hämtar mig.

Han öppnar dörren till passagerarsidan och jag ramlar in i sätet .., fäller det bakåt och bara suckar.

Sååååå slut på är jag.

Och vi åker hemåt ..,.och medan vi snirklar oss ut genom stan, öppnar jag en liten röd chokladask (tack älskade bettankax!!) och sällan eller aldrig har väl några små chokladpraliner smakat mer ljufvligt än just i den stunden ..., och vi stannar till och tvärhandlar på Ica Maxi och sedan hemåt .., vi passerar Gullbrandstorp, Haverdal och Steninge, - Steninge där vi hade bloggträff och där inne i vandrarhemmet lyser det i alla fönster - och på andra sidan vägen, där mörknar det över havet .., och kanske blir det oväder och pv säger att han tänker cykla till arbetet i morgon och att han måste ställa in cykeln över natten, så där så växlarna inte fryser ihop.

Det är vad han säger.

Själv drömmer jag om Soffan Ektorp.

Insikt nr 171 ...

Ett ord om till om Saab och jag kräks.

På agendan ...

Idag stundar det första besöket hos herr sjukgymnasten Torbjörn i Getinge.

Eftersom bloggmadamen tillhör Region Skåne, blir det ingen betald resa till och från hemmet och tack och lov för en omtänksam pensionatsvärd som skyndar hem på lunchen och skjutsar madamen till herr Torbjörn.

Hur madamen ska ta sig från Getinge, är en annan historia.

Måhända med buss till Halmstad?

Och eftersom detta att komma ut i Verkligheten är en stor händelse i bloggmadamens annars tämligen lugna tillvaro, så ska även det vackra biblioteket få ett besök.

Och kanske torget också?

Allt är klart inför avresan.

Kappa, halsduk, mössa och tjockskorna .., dom där fotriktiga som är så enbarmligt erbarmligt anskrämliga.

Unge herr Canon ska förstås få följa med.

Och plånboken.

Det ska nog bli bra det här.

Onsdagsfönstret ...

.... finns någonstans utanför Örnsköldsvik.

Fönsterfångerska var ingen mindre än den här madamen.

Lycka är ...

Sigge Nilsson.

... att ringa jobbet och få prata med en glad och snäll Magnus och sedan en kortis med Karina som är på väg till kassan och sist av allt, med Sigges matte, Anna.

Hon är ledig idag och det är hennes telefonnummer jag har frågat efter.

Länge pratar om vi om jobbet.

Om stressen .., om att bloggmadamen inte är fullt ut ersatt och att det blir mycket kassaarbete för dom övriga och vi pratar om julen och om kunderna och nya tobaksskåp eller inte ..?
(Dylika sponsras av något tob.bolag och gissa om dom då vill dela med sig av utrymme .., nää, just det .., får man skåpet av Blend ska just den sorten vara dominerande och det är ju begripligt, men lite knepigt blir det allt.)

För Anna berättar jag om glädjen i morse .., den där mannen som vinkade så glatt i bilen och hans frus varma leende .., det är såklart nån slags saknad efter alla dessa små möten, sånt som jag är så van vid i mitt arbete.

Men mest pratar vi om lille Sigge.

Kattungen.

För så här är det .., att på söndag ska vi hämta honom.

Motljus nere vid havet ..,

Och mitt på dagen kommer pensionatsvärden hemcyklande de tjugofem kilometrarna, för att "bara hälsa på ..., och medan jag ägnar mig åt vykortstillverkning, fixar han till en smarrig fläskpannkaka och det eldas i pannan och doftar gott av v e d och hela tiden lyser solen här utanför.

Nu ska han snart tillbaka (med bil ...) och det är utvecklingssamtal och därefter körövning.

Själv har jag prickat in kvällens tv-tittande.

Mitt i naturen .., Gokväll .., Sommarpratarna.

Det valet säger väl nånting om vilken ålder man befinner sig i.

Tror jag.

Första december ..

Och jag tar kryckorna och haltar iväg längs vägen mot havet.

Fyrahundra meter kanske?

Stappelgår.

Det känns precis som om någon hade satt en träbjälke i höger knä.

Eller spänt åt en blodtrycksmanchett så mycket som möjligt, på samma ställe.

Man är livrädd för att snava.

Nere i kurvan, just vid bäcken som porlar så friskt, kommer två bilar körande emot mig.

Sakta, sakta.

I den ena bilen sitter en man och kvinna.

Mannen vinkar glatt till hon som stappelgår.

Kvinnan vid hans sida ler varmt.

Och hon med kryckorna börjar nästan att gråta, så glad blir hon.

Förmiddag på pensionatet ...

... blir Ring P1 med prat om muslimer och kristna .., grisnäring och polisvåld.

På bordet framför mig finns naturell youghurt, ett kokt ägg, valnötsbröd och lite annat smått och gott.

Två Panodil och en Cozaar ligger prydligt intill varandra och väntar på sin tur.

Kamraten, Durbis Retard, - hjärtpillret till herr pensionatsvärden -, får allt hålla sig tills i afton och ligger alldeles stilla på duken.

Ensam.

Och ute är himlen blå och på arbetsbänken sprider Julrosorna glädje.

Ungefär så.

Jaha, på det viset ...?


"Fem britter greps av Iran ...."

Och ..."det ska inte spela någon roll hur din vård blir, oavsett om du bor i Varberg eller Halland ..".

Så låter det i P4 nu på morgonen.

I landet Halland.

Tisdagsfönstret ....

... kommer från Arvidsjaur i Norrbottten.

Fönsterfångerska var madamen som har tappat sexton kilo genom att mest äta smör.

Det måste man väl säga är strongt!

Avstämning ...

Hela dagen har telefonen fungerat.

Till stor glädje har här pratats med hemifrån-Kerstin .., Kerstin i Trelleborg .., svägerskan i Alingsås .., äldsta dottern liggandes på sin säng .., sonen, trött efter sin första praktikdag i Malmö .., pv:s trumspelande lillebror, samt av och till med herr pv himself.

Sicken glädje!

När pensionatsvärden sent omsider dyker upp vid 22-tiden, efter körövningen (då har han varit borta sedan sex i morse och risken att jag ska tröttna på honom är minimal ...), upptäcker han en liten vit papperslapp som ligger utanför dörren, alldeles vid stentrappan .., ja, nere vid myntan och lavendeln.

På lappen kan han läsa att det optimala telefonbolaget har haft en reparatör ute och nu, klockan 10.20, är felet åtgärdat.

Men då har herr pensionatsvärden redan bytt telefonbolag.

Så kan det gå.

Och ....

.... så går jag igenom någon av alla de kartonger som fick göra bloggmadamen sällskap till landet Halland.

I en av dem hittar jag resebrev, skrivna i början av 90-talet .., till icapersonalen hemma i Västerbotten.

(Det ser jag ju nu .., att här är en som verkligen borde ha blivit pedagog.)

Resan går från Västerbotten (med bil) till den danska ön Fyn och där, utanför staden Fåborg, har vi hyrt ett sommarhus för en veckas tid.



Runt det vita, lilla huset finns miljoner spindlar och där är gott om getingar!
På kvällen ligger jag på min säng och läser medhavda böcker.



Och så skriver jag brev på brev.
Jag berättar om slaktaren i Fåborg, på vars trappa det en morgon ligger en död hare.

Och butiksskyltarna som lockar med färsk duva.

Det känns ovanligt .., och jag försöker tänka tanken hur det skulle se ut hemma på Nilahallen, där jag då arbetar .., om skyltarna som jag med så stort nöje skriver där, skulle utannonsera skator eller alldeles färska gråsparvar.

På en av skyltarna har jag skrivit "styckad av Ella".

Gulle-Ella .., den bästa av arbetskamrater .., alltid så glad och go och charmig.

Ella i charken.

Ella, som drabbades av cancer och inte längre finns.

Hoppsan ....!

Mellan varven när jag ligger på soffan ktorp och reprisläser den här underbara boken (då befinner man sig på mental hemmaplan och mest hela tiden ligger jag och ler för mig själv ...), slänger jag ett öga mot tv:n.

Svt 24 sänder någon slags debatt från EU-parlamentet.

Män och kvinnor - delegater från olika länder förstås -, hoppar upp och ner och ställer frågor till herr Ordföranden.

Själv sitter han vid ett bord nästan längst framme och på sin högra sida har han en dam i medelåldern som ofta tycks hålla händerna över näsan, som för att inte nysa.

Hon ser trevlig ut.

Men ännu mera trevlig, tycks herr Ordföranden.

Han har hela tiden en slags glimt i ögat .., ett d r i v .., en utstrålande energi!

Och jag tänker .., att hade jag nu inte fallit för en pensionatsvärd från landet Halland, ja, då hade jag lätt som en plätt kunna dråsa i backen för en sån som herr Barroso.

Det är vad jag tänker.

Sedan återgår jag till den forne predikanten Olof Helmersson i det innersta av Västerbotten .., och till Gerda i Inreliden ..., och till dem i Avabäck, Lillåberg, Morken och alla andra småbyarna där hemmavid.

Inte en insikt, men kanske en åsikt ....?

I det gula huset i landet Halland, där står ofta radion påslagen och nästan alltid lyssnas det då till P1.

Så var det även idag på morgonen.

Och medan jag äter min naturella yoghurt med müsli och norpar mig två Panodil och nästan hela tiden stryker med högerhanden över det onda benet, lyssnar jag förstrött till ett program som börjar sändas klockan 10.30.

Då slår det mig .., att det är så här det pratas i radion numera.

I alla fall ofta.

Ett slags staccato-prat .., på rikssvenska-vis ..., och i mina ögon låter det helt absurt.

Tre, fyra ord - paus - tre, fyra ord - paus och så om och om igen.

Det är ungefär som när man läser en saga för ett litet barn.



(Programmet går säkert att lyssna till i efterhand på webben och det är alldeles i början, när programledaren ska berätta om vad det hela handlar om ..., som jag reagerar).

Insikt nr 170 ....

Är man tillsammans med en magister eller är man inte ..?



Svar: det är man.

Ännu ett måndagsfönster och tack Annela!

Flera gånger har det hänt mig, särskilt här vid pv:s laptop, att bilderna hamnar felvända, fast jag har fixat till dem rätt i fotoprogrammet, ja, så här som bilden här ovan.

Så oerhört irriterande har det varit!

Igår frågade jag bloggvännerna om någon hade en susning om hur man kunde fixa till det hela?



Det hade någon!

Annela har lämnat en ny kommentar till ditt inlägg:

"Det händer mig då och då och för att få bilden rätt funkar det om man gör såhär:
Publicera inlägget med den felvända bilden.Spara bilden som är felvänd till ditt skrivbord.
Öppna bilden från skrivbordet i ditt bildprogram och vänd den rätt.
Spara den på skrivbordet.
Redigera ditt inlägg och lägg in den nu rättvända bilden från skrivbordet.
Jag vet inte varför det blir så.
Det verkar ske slumpvis, men när jag gör som ovan, så kommer bilden rätt."



Så .. jag testade alldeles nyss .., och det fungerar!Och jag säger bara en sak: TACK DU UNDERBARA Annela!

Och tack du lika rara Solbritt - alltid så rar kund i affären hemma i Ystad -!

Nu kunde jag lägga in ditt annorlunda fönster som kom med vanlig post och som gjorde mig så innerligt glad!

Födelsedag ...

Jo, just det .., idag fyller hon år .., hon som skrev inlägget som jag tycker är det absolut roligaste jag någonsin har läst - alla kategorier -!

Hon har en underbar humor med härlig ironi.

Jättestor grattiskram till dig och hoppas att den oäkta maken kommer ihåg dig till kvällen!

Idag ...

Namnsdagsbarnet tillsammans med sin mormor.


.... har älsklingssonen, han, den ende sonen man har, namnsdag.

Då är det A n d e r s.

Egentligen känner jag inte så förfärligt många män med det namnet, men några av dom är en f.d. klasskamrat från ettan till nian, ja, hemma i Malå (alltid så snäll var han!), en av de bästa chefer jag har haft - Anders Ohlsson boendes i Sjöbo -, en civilanställd rolig typ inom Sthlms-polisen - Anders Lundwall (hos honom och hans dåvarande fru spelades det oändligt mycket kort runt köksbordet!) -, och så förstås .., en riktig raring, nämligen den här mannen,

Den sist nämnde har dessutom samma efternamn som bloggmadamen!

Hemma i Västerbotten uttalas Anders som "Andärsch".

I Skåne kom det att låta så här: "Andörrrs!" med betoning på ö:et.


Och så blev han en vuxen man och mammahjärtat svämmar över av stolthet.

Så stort grattis till alla Anders-gossar - oavsett uttal - och största kramen går till sonen, som idag börjar sin veckolånga praktik i Malmö.

Ser ni en tjusig konstapel på någon av stadens gator, så skicka en slängpuss till honom från mamman.

Dagens fönster ...

... hittar man i södra Frankrike.

Och vem som höll i kameran ...?

Madame Monet, fönsterfångerska av rang!

Tusen tack.

Och ni får g ä r n a skicka flera fönster!

Adressen: bisse151@gmail.com

Någon som vet ...?



Varför vissa bilder, fast man lagt in dem PRECIS som vanligt, ställer sig på tvären eller upp och ner, när man sedan ska publicera dem?

Första Advent.

Om några timmar ska Halmstad Kammarkör ha konsert i Nicolaikyrkan i Halmstad.

Alldeles tvärsäker på att jag orkar sitta på en kyrkbänk och först lyssna till några timmars repetition och därefter själva konserten, det är jag inte.

Men kanske.

Och telefonen, som levde upp under en gyllene timme i morse, avled på sedvanligt vis efter det andra samtalet.

Tur att jag han morgonsurra lite med gulle-Emma!

Kerstin och Thomas vänsterhänder ...

På lördagen blir det skånskt besök i landet Halland.

Då kommer nämligen en av pensionatvärdens bäste vänner på besök, tillsammans med sin fru.

Det är Thomas och Kerstin det och det är Kerstins hand ni ser längst uppe på inlägget.

Kerstin är född samma år som bloggmadamen (1954), hon är lite rödlätt .., är Skorpion och arbetar som psykolog i Malmö och är storasyster till en lillebror.

När jag frågar henne var hon känner sig som mest hemma eller var hon är uppvuxen, får hon svårt att förklara .., "jaaa, det är nästan omöjligt, för jag har bott på så många ställen, vi flyttade flera gånger .., det är Västerås och Falkenberg och min farmor och farmor bodde i Helsingborg .., men mest av allt så känner jag mig nog verkligen som skånska ...", säger hon.

Och jag frågar hennes man vad han tycker är en för Kerstin typisk egenskap?

"Ja ..., hon är omtänksam .., och hjälpsam .., oegenyttig, helt enkelt ..", svarar han.

Själv tänker jag på "analytisk", ty när jag på lördagkvällen visar Kerstin bilderna av mina barn, två döttrar och en son, då sitter hon till synes djupt försjunken och letar likheter mellan dem .., hon pekar på käklinjer och ögon och ser sånt som jag nästan inte har upptäckt själv".

Och så har hon de allra mest underbart mjuka och lena händer!

Det här är Thomas vänsterhand och egentligen ska bilden ligga på tvären, men se det vill den inte alls och det är nästan så att man blir galen, men bara nästan.

Thomas är född 1955 .., han är Oxe, har tillbringat en stor del av sin barndom i Blekinge och så ser han ut som en blandning av Jesus och Peter Stormare.

(Ja, jag har sett Jesus ..).

Då förstår ni.

Lång, lite vindrufsigt och lockigt hår.

Under min tid tillsammans med pensionatsvärden har jag ofta hört talas om denne Thomas.

"Å, det började med att han kom till Ljungby i högstadiet och sedan lärde vi känna varandra under det första året på gymnasiet och sen har det fortsatt med tågluffning genom Europa ..., hur väl minns jag inte Transylvanien, t.ex .., och vi höll på att dränka oss utanför Gotland, ja, på väg hem till fastlandet ..., vi har varit på skidsemestrar i Tjeckien, Åre och Sälen .., och vi har seglat tillsammans hur mycket som helst och så blev vi skilda ungefär samtidigt och hade då var sitt barn i ungfär samma ålder, ja, på halvtid .., det blev liksom mycket gemensamt där också!", säger pensionatsvärden när jag ber honom förklara mera utförligt.

Thomas arbetar som psykiater, även han i Malmö och när jag frågar Kerstin vad hon tycker är makens mest framträdande egenskap, så svarar hon .....", han är omtänksam".

Själv tänker jag på ordet l u g n.

Ett första-advent-fönster ...

"Hej Elisabet!

Vi firade jul i Sigtuna och fönstret är privat fast jag tror inte de misstycker om man visar det.

Folk pyntar ju så här fint också för att visa upp hur fint de har och det är verkligen idylliskt i Sigtuna alla årstider.

Varma hälsningar från Annas mamma."

Nu ...

... har jag läst ut den här fullständigt underbara boken med liten text och nästan 600 sidor!

Tack Christina!

Pensionatsvärden läste lite i början, men tyckte att den verkade lite underlig.

Den är helt klart annorlunda, skriven av "Döden", men åååå, så mycket värme den innehåller!

Dessutom bidrar den till en mer nyanserad syn på de tyska människorna under andra världskriget.

Allt blir inte svart eller vitt.

En helt igenom läsvärd bok!

Det Optimala Telefonbolaget ...., håvar inte in några bonuspoäng hos familjen Göransson-Nilsson.

I någon salig, ljufvlig timmes tid när man hinner tala med Dr Böhlander, Sonen (som är yrvaken .., han sitter på tåget till Malmö .., i en veckas tid ska han praktisera där och mamman tänker på stenkastning och upplopp och annat elände ...) och AnnaPanna (som viskpratar, hon sitter just då i Globen och tittar på ryttartävlingar ..), ja, då fungerar telefonen, men sedan är allt sig likt igen.

Så pensionatsvärden tar bilen och åker till sin mammas sommarstuga och ringer därifrån till Optimal Telecom och berättar om eländet.

"Kabelfel .. men tyvärr, inga repartörer ute under helgen ..", förklarar den oskyldiga människan som tar emot samtalet.

I en veckas tid har vi - under största delen av tiden - varit utan en fungerande vanlig telefon.

På måndag ska jag ha fatt i den som är ansvarig för det här företaget och jag ger mig INTE.

Det är den sämsta service jag någonsin har varit med om och inte i något avseende ska jag anlita det här företaget.

Punkt.

Lördagmorgon på pensionatet ...

Mitt emot varandra sitter vi vid köksbordet.

Ring-så-spelar-vi från radion.

Stillsamt prat.

Jag berättar om min pappa som dog i början av december för snart trettiotre år sedan och hur oändligt mycket jag har saknat honom .., ja, att jag tänker på honom nästan varje dag, små, små pjutt-tankar, men ändå .., och pensionatsvärden berättar om sin pappa, Viking, som fick ett betydligt längre liv .., vi pratar om sorg och saknad och om pv:s vän Janne, som inte heller finns längre.

Mellan varven lyssnar vi till frågorna som Lisa Syrén ställer.

"Glada Änkan ...!" säger pv, som just har satt två degar på jäsning.

"Amman ...", säger jag som svar på Jordaniens huvudstad.

Ett ljus brinner.

Jag har mitt eländes-ben upplagt på en pall och telefonen som igår fungerade, har återigen tackat för sig.

Ute på gräsmattan ser jag skator som hoppar omkring.

Och snart ska elslingan upp i lilla eken.

Det känns som en bra dag.

Flera fönster från Österbotten ...

"Hej!

Hoppas du mår lite bättre nu.

Skickar några vinterfönster från förra vintern, tagna i Österbotten.

Egentligen är det kanske mer hus- än fönsterbilder men kanske du kan använda nån om du har brist.

Kyrkan är från Munsala.



Det vita huset är Kuddnäs där Zakarias Topelius föddes och det ligger också i Nykarleby.



Café Brostugan ligger i Nykarleby och om jag minns rätt, så var det där som von Döbeln fick sitt svarta pannband när han blivit sårad vid slaget vid Jutas 1808-1809.

Det är ett fint gammalt timmerhus med massor av fina målningar inne på tak och väggar.

Hälsningar Ellem i Skellefteå."

Det är när vi sitter ...

... och tittar på Skavlan, detta fantastiska program, som vi först hör ljudet.

Nånting som knaprar i lilla hallgarderoben.

Knapr-knapr-knapr.

Tv-ljudet skruvas ned.

Knapr-knapr.

Och jag drar upp benen från golvet och tar fram kryckan .., allt medan pensionatsvärden smyyyger fram mot garderoben.

Det låter som vore där en stor skeppsråtta som vill ut.

Ingenting hittar han.

Och jag passade på att gå upp en trappa och blogga.

Utifall att.

Insikt nr 168 ...

Inköpsrundan på Passsagen eller om det nu heter Blomsterhuset kanske, resultaterade i 1 st ljusslinga (debut för pv med en sådan .., den ska sitta i lilla eken här på uppfarten, då ser man den genom rumsfönsret ...) , tio hyacinter, en underbart vacker julros .., en julstjärna (röd, vanlig ...), ett fågelbord, samt kanske nånting annat.

Jo, mossa.

Och sedan till Ica Maxi.

I kanske en halvtimmes tid gick vi där.

Nu är jag i det närmaste död.

Mer eller mindre.


(Och innan vi åkte kollade vi postlådan. T a c k Gerd i Norsjö och t a c k Bettankax för det ni hade postat! Änglar rakt av är ni!)

Och tänk ...

... i eftermiddag blir det besök på Ica Maxi och på Passagen!-
(läs: inköp av ljusslinga, samt hyacinter och lite mat ...)

Inte hade man kunnat drömma om att den lilla utflykten skulle framkalla sådan euforisk glädje hos bloggmadamen.

Men det gör det.

När jag satt i lilla väntrummet på Getinge Vårdcentralen, kände jag nån slags lycka skölja över mig.

Åååå, sicken glädje att få se m ä n n i s k o r igen!

Efter .....

.... promenaden blir det dusch och lunch, i nämnd ordning.

Sen lägger jag mig raklång på soffan Ektorp, sveper en filt över min frusna lekamen och på med golvfläkten.

Det känns som om högerbenet, särskilt foten, ska ramla av.

Som en isbit är den!

Och har man inget annat för sig - och det har man, man läser Boktjuven med den allra största behållning, men tar paus mellan kapitlen -, tittar man på nån slags debatt från Europaparlamentet.

Allra gladast blir man när väggklockan slår två.

Ding-dong! Ding-dong!

Då ringer den vanliga telefonen!

Det visar sig vara bloggmadamens störstasyster som vill höra hur det är ställt med patienten.

Efteråt, efter allt pratet, är hjärtat varmt.

Och .....

... för övrigt har jag idag planterat ett tjugotal tulpanlökar, samt åtta små kungsängsliljelökar.

Man lär sig allt eftersom.

Det gäller att stå b r e d b e n t och med rumpan i vädret och akta sig noga för att tippa överstyr .., då ty blir man nog liggande i rabatten, åtminstone till herr pensionatsvärden kommer cyklande hemåt.

Jag tänkte det idag .., att det svåraste efter operationen, det är att sitta rakt upp och ner på en stol .., t.ex. vid middag eller frukost, det går nästan inte.

Att ta av sig strumpan på högerfoten, det är också en pina.

En P I N A.

Förmodligen för att man då vinklar foten på nåt vis.

Ett långt skohorn är ett måste för den som fått ny knäled.

Jag hoppas att intresseföreningen har noterat.

Dagens rehab ...

Samma promenad som igår.

Luften ljummen.

Vind från sydväst.



Så här är det Londongirl.
Ljusterö, Stockholm.

Det förklarar allt.



Jag går till första färisten och tar sedan paus på en skranglig bänk, eller mera som bara en ilandfluten stock.

Vågbrus och tång.

Högvatten.

Och all Trift som i somras översållade hedmarken och var så lila och fin, är nu vitblekgrå.

Äntligen!

Idag på morgonen mailade jag till det Optimala Telefonbolaget som tar fem dagar på sig för att reparera, ja, så lyder garantin, men om det då lagas den tredje dagen och inte fungerar igen efter två timmar .., så väntar måhända ytterligare fem dagar .., och nu höll jag på att bli galen.

Jag kände mig utslängd i yttre rymden!

Jag kände mig evighetslångt borta från barn och barnbarn (nej, ingen mobilkontakt här vid havet) och tänk, om pensionatsvärden skulle drabbas av våldsamt hjärtflimmer (igår flimrade det rejält under cykelturen, såväl till, som från arbetet ...) ., vad skulle jag då göra?

Sms:a efter ambulans?

Så när telefonen även i morse var stendöd, mailade jag till telefonbolaget.

På slutet antydde jag nånting om Sverker, ni vet, han i Plus.

En timme senare ringde telefonen.

Det var min svägerska som var pratsugen.

Allt fungerade.

Hääääälleluuuuja!

Dagens fönster ...

... kommer från Sydfrankrike och det är madame Monet som har hållit i kameran.

Natt

stjärnklar var natten mot idag

i flera timmar låg jag vaken i sängen och tittade ut mot himlen ...

vid tvåtiden vände jag mig om

- huvudet åt andra hållet -

för att kunna se månljuset bättre

på gränsen till magiskt var det

Också en insikt ...

Glädjen över att telefonnätet åter fungerar, blir kortvarig.

Ett par timmar.

Optimal Telecom utlovar service och reparation inom fem dagar.

Sedan börjar allt om från början igen.

Och från cd-spelaren hörs Monica Zetterlund sjunga detta.

Det passar som allra bäst.

I alla fall låttiteln.

Dagens händelse ...

Pensionatet.
Det är nu snart två år sedan jag hyrde en bil .., låtsades att jag besökte ett vandrarhem och fick ligga i eget rum och bjöds på räkgryta.
"Jo, men jag kommer nog tillbaka och hälsar på!" sa jag till pensionatsvärden när det, dagen därpå, var dags att vända hemåt.
Tänk ., om man då hade anat ...

Livet på pensionatet blir ytterst begränsat, men det hade inte varit annorlunda i lilla ettan i Ystad.

Jo, annorlunda, men inte bättre.

Då hade jag förmodligen stått framför fönstret och tittat ut över gatulivet dagarna i ända.

Det är bättre här.

Så efter frukosten tar jag på mig sticketröjan och Dom Fotriktiga Skorna .., herr Canon vilar i byxfickan ..., herr och fröken Krycka i vardera handen.

Och så tar jag sikte på raden av postlådor en bit längs vägen.



"Göransson", står det på en av lådorna.

I morse kom herr pensionatsvärden upp till sängkammaren med post.

Post till m i g!

Åååå, sicken lycka!

Nu krånglar jag själv in ett stort kuvert i postlådan.



I vägkorsningen, alldeles intill postlådorna, ligger det lilla gula huset, vars fönster det här är.

På en livboj som hänger på väggen står det "Ljusterö".

Och lilla harpalten är snart försvunnen.

Uppäten.



Posten till bloggmadamen.

En sån glädje blev det .., att hjärtat slog extraslag!

Tack till den här madamen!


Och till den här raringen!

(Ibland ställer sig bilderna upp-och-ner och det har den här gjort. Jag får inte till den.)



Bakom postlådorna växer det jag kallar för blåbärsträd.




Titta, så fint!


Slånbär .., kanske?

Underliga nätter ...

Citodontabletterna dämpar inte enbart värken i det nyligen uppsprättade knäet, nej, dom orsakar också de mest underliga drömmar!

Precis varje natt kommer dom seglande .., ja, det är som att sitta i en SF-salong och titta på långfilm.

Ibland är jag på jobbet .., jag räknar kassaskåpet och får inte slutsumman att stämma och jag blir frustrerad och olycklig och där är ingen ordning alls.

Andra gånger har jag GLÖMT att jag ska arbeta och blir alldeles förfärad .., så var det i natt.

"Men ååå, här går jag hemma och stackars Maria Hansson har varit själv på jobbet sedan sju och vi som ska hinna så mycket en lördagmorgon och såklart har hon inte kunnat ringa mig, för telefonen är ju trasig!" tänker eller säger jag, i drömmen och skyndar mig att ta på jobbarkläderna och ila iväg.

Och så vaknar jag .., alldeles kallsvettig och orolig.

Ja, så är det, att varje natt blir ett äventyr.

Faktiskt ska jag idag skicka en handskriven faktura till min gotländske chef.

Arbetar man nattetid, borde man sannerligen ha bra betalt.

Minst hundra procents påslag på lönen!

Jo, minsann.

Torsdagsfönstret ...

... finns på Café Lilla Marie i Skellefteå.

Hemma i Västerbotten.

Vännen Ellis agerade påpasslig fönsterfångerska.


/ Cafésugen ...? Här får ni tips!