Resumé ....

Det här med kylslagna bad och endorfiner som susar runt som galna i kropp och själ, det har ju sina sidor. Efter doppet igåreftermiddag, blir jag bara piggare och piggare och när jag väl gjort natt och krupit under täcket, är John Blund så långt borta som det bara är möjligt.
Inte en enda minuts sömn blir det på hela natten!

Vid halv åtta kommer ett sms från B på jobbet.
Kan jag möjligen ta ett kassapass, antingen mellan 10 -15 eller 11-15.
Jag säger att jag tar det senare.

Tar harry på promenad .., städar bort lite .., diskar .., stryker jobbtröjan och åker iväg vid kvart i elva.
Utanför affären står fiskbilen och jag häpnar, va, är den här hos oss idag, en fredag?
Och sen när jag väl är igång och arbetar, vill en man spela på V86 och jag blir så förvånad .., V86, det spelas ju på onsdagar!

Jo, så är det, att jag är hundraprocentigt övertygad om att det är fredag!
Det är hemskt, men jag vet också att får jag för lite sömn, så kan det bli hur tokigt som helst.
Alltså blir jag inte särskilt nervös.

Ännu tokigare (faktiskt ganska kul) blir de när jag senare i eftermiddag berättar om det här för grannen Katarina, mamma till sommarhusägaren. Ja, alltså jag berättar om att jag trodde att det var fredag.
Då ler hon och säger "ja, det var ju tokigt, det är ju tisdag idag!"
Och då briserar gapskrattet .., å, det är så ljuvligt galet alltsammans!

Slutar vid tre .., stämplar ut mig .. säger hejdå till arbetskamraterna  och på väg hem svänger jag förbi friherrinnan som generöst bjuder på kaffe och nån slag äppel-efterrätt. Vi sitter ute i solskenet.
Det är sexton grader varmt i skuggan och känns som en sommardag.
Om vädret står sig i morgon (vilket det lär ska göra), säger vi att det blir ännu ett dopp.

Och för friherrinnan berättar jag om kunden som hade en slags längsgående tejp, från det ena örat till det andra och mannen som kanske är i sjuttioårsåldern, berättar att han opererades bara för några dagar sedan, ja, han hade en hjärntumör som skulle åtgärdas och nu, nu är han redan på benen och handlar, tillsammans med sin fru! Det är ju nästan helt ofattbart!

Kommer hem .., släpper ut harry som direkt springer ner till slänten - den mot vägen till - där han har gömt ett märgben och sen ägnar han sig åt detta ben hur länge som helst.
Själv sitter jag på stentrappan och tittar ut över världen.
Under plommonträdet ligger sigge och slickar pälsen ..., jag ser en rödhake och hör kajor som tjattrar.

Och sen, inne på det gamla ekbordet, ligger gårdagens DN med en - i mina ögon - intressant trespaltare, författad av Hanne Kjöller. Många irriterar sig på Hanne Kjöller, men jag har mer än en gång kommit på mig med att dela hennes åsikter. Ofta högläser jag hennes skriverier för pv, som lika ofta håller med.
Det känns på nåt sätt bra.

Namnsdagsbarnet tar det lugnt på båten i Torekov.

Nu ska jag förbereda middag.
Och ja, jag vet att det är onsdag och visste ni det inte, så kan jag meddela att idag har Harry namnsdag.

Onsdagsfönstret ....

.. fångades även det av herrn i Luleå, Bert Bodin, alltså.

Ett utan-krusidull-fönster med ett stuprör i givakt!

Fönstret finns i den tyska staden Bernkastel - Kues, där B och B var på besök.

Tack snälla!

Ett kvällsfönster från Trelleborg ...

"Ett kvällsfönster där jag lutar mig ut genom balkongfönstret och fotograferar mot väster".

Ja, så skriver madame Hedgren-Jörgensen i Skåne .. ,eller hedgrenskan som hon kallar sig.

Tack Kerstin!

En bra dag ...

Ibland känns livet så himla bra.
Det är väl ett dopp i havet mellan varven som gör susen.
Och en bra film nu och då.

Det är så där halvbra väder idag, men luften är ljummen.
Ringer till friherrinnan och frågar om hon känner för ett dopp.
Nej, det gör hon inte, men efter en stund ångrar hon sig.

Eftersom såväl stegen som det långa räcket har raserats i senaste stormen, i Steninge alltså, så åker vi till Båtabacken i Haverdal, inte långt från där chefen och hans fru bor. Där har det iordningsställts en ny brygga i betong och två stegar; en lite bredare och en på långsidan.

Jag väljer att ta den bredare, men huuu, så starka vågorna är, det är knappt att jag kan stå emot, fast jag med ena handen håller i mig i stegens "handtag". Vilka krafter! Det blir ingen simtur, mer som bara dopp och vågorna slår över kroppen och när jag väl stiger upp, är jag brun av söndertrasad tång som fyllt baddräkten (den gamla sladdriga, men det var ju bara friherrinnan och jag själv) och ligger klistrat vid ben och armar!
Friherrinnan väljer stegen på långsidan, där är det det aningen lugnare i vattnet.

En sväng till trädgårdsbutiken inte långt från affären hanns också med.
Igår såg jag nämligen en sån här historia där fyra små vaser sitter ihop, jag såg den hos friherrinnan som satt rödklöver och lite annat i den och det var så fint! Då kom jag på att det var ju jag själv som gett den till henne som present och nu ville jag kolla om det möjligen kvar nån sån i butiken.
Det gjorde det.
En enda! 
Lägg därtill att den var nedsatt till halva priset, ja, men oj, så bra!
Nu fick lite trift följa med hem och titta, så fint det blev!

Det här vykortet, det som vilade sig mot datorskärmen på bilden ovanför, det tog ett skutt rakt in i mitt hjärta när det kom! Dateringen visar på 1:a januari 2016.
Så läckert!
Vilket annorlunda liv!

Så här lyder texten:

"Även om jag aldrig som tidigare uppdaterats om era liv och göromål i FB-världen, är här en gammaldags god-fortsättningshälsning från ett stilla solstolsliv på Indiens sydspets. 
Nu börjar drömmarna om natten att stillna, tankarna vandra makligt och böckernas värld återupptäckas. Livet är okomplicerat ibland."

Tog harry på sedvanlig promenad .. såg inte en endaste sädesärla (vilket inte betyder att dom har flugit sin väg, dom är ofta nere vid havet) ..., såg ingen gärdsmyg idag, men däremot mängder med småfinkar.

Och en tappad fjäder.

Har ringt och gratulerat vännen Inger i Skellefteå på födelsedagen och den enda Ingrid jag känner så där riktigt bra, henne har jag inte fått fatt i. Jag tycker att Ingrid är ett så vackert namn!

Så har den här dagen varit.

Vill ni ha ett filmtips?
Här är ett. 
Men håll i er!
Och den som i vårt land förfasar sig över tre mil till BB eller att barnmorskan inte har tid med en, ja, den kan få sig en tankeställare här. Och tacka högre makter - eller politiker - att vi har det som vi har det i vårt land.

Sånt jag ser fram emot ...




Ååå, nästa veckas film hos Halmstad Filmstudio!

Cecilia N skriver i en tidigare kommentar att hon har sett filmen på svt.play, men jag ska försöka hålla mig .. jag är ganska bra på att längta.

Någon mer än Cecilia som sett den?

Den franska titeln är Visages, villages.
Och det är Agnès Varda som tillsammans med JR (ja, så står det, en street-art-artist, enligt nätet) som gjort dokumentären.




Vad är lycka?
Jo, det här, enligt regissören Agnès Varda, nu åttionio år gammal.

Och här skriver Hagabion om filmen.



Vill jag veta mera?
Ja!

Dagens fönster ...

Så här skriver Bert i Luleå om den här bilden:

"Det pittoreska fönstret i gränden är fotograferat i Bernkastel-Kues. Man hittar mycket när man drar iväg genom gränderna, där ingen annan går. I alla fall inte turister."

Här är en liten film just därifrån.

En måndag ....

Ja, då är det filmstudio och man har fyra tider att välja mellan och idag beslutar jag mig för att ta visningen som börjar halv två. Eftersom jag förra måndagen kom tio minuter innan föreställningen skulle börja och då fick sitta på andra raden framifrån (med uppenbar risk för nackspärr) tänker jag att nu, nu ska jag vara på plats i god tid!

Klockan tio i ett, fyrtio minuter innan dörrarna till biografen Röda Kvarn ska öppnas, innan filmen börjar visas, är jag på plats.
Då ser det ut så här.
Lång kö, såväl framför som bakom mig!

När salighetens portar slutligen öppnas, får jag rena drömplatsen - i mitten av mittenraden -.
Intill mig sitter två kvinnor i min ålder som går tillsammans och på min vänstra sida är det likadant.
Åttio procent av salongens besökare är nog kvinnor - minst -!

Vad är det då för film som vi tittar på?

Jo, den heter "The disaster artist" och det kan jag säga, att jag hade aldrig i livet lagt pengar på den om jag inte varit med i Filmstudion. Det vill säga, jag hade utgått från att den inte var nåt att se. 

Ja, förfärligt fördomsfullt. 

Men ..., den visar sig vara ...., annorlunda och ganska bra! 

Här kan man få ett hum om hur den ter sig. 

(Helt obegripligt .., jag kan inte längre, med chrome som webbläsare, välja färg på länk-orden).

Och här kan man ta del av en recension av filmen.

Nu har jag alltså sett två av tre hittills visade filmer - av totalt tio -. 

Jag tycker att det är jätteroligt! 

Inte långt från biografen Röda Kvarn ligger Halmstads turistbyrå, belägen i det som en gång var stadens fattighus. På en liten skylt på väggen kan man läsa att teglet är handslaget och jag tycker att det är nåt så vanvettigt vackert! 

Vilken vägg! 

Och tänk, om väggar kunde tala! 

Vem var den som stod och arbetade med just det här teglet?

Vem tillverkade det? 

Ung eller gammal?

Vad tänkte han eller hon på? (Mest troligt någon man, kanske?).

Resten av dagen har gått i regnets och lättjans tecken.

Nej, jag har förresten textat en skylt i affären, med några av veckans lockvaror. 

Såååå roligt det var, även om textpapperet inte är vitt, utan är gulbeigeaktigt, vilket inte alls gör det hela så fint som det k a n  bli. 

Tidigare ikväll slocknade jag på soffan, pv i loppisfåtöljen och Harry i andra delen av soffan Ektorp. 

Kanske är det "solstormen" som gör oss totalt utslocknade! 

Eller nåt annat. 

Vanlig trötthet, kanske.

Dagens fönster ...

Ja, helt ärligt har jag ingen aningen vem som en gång för många år sedan skickade den här bilden.
Antingen annannan i Porto, eller så kanske Kjell som tillbringar vintrarna seglandes i Västindien.

Hur som är det väl lagom ruffigt och inte alltför elegant och passar således alldeles perfekt här på min sida. Det luggslitna värmer mitt hjärta.

Söndag .... 

I flera dagar har Charles Aznavour varit död och hans härliga röst hörs nu här i rummet där jag sitter.
Under en resa till Bretagne i Frankrike - det var nog 2002 - lyssnade jag närapå oavbrutet på den mannen som sjöng så jag fick gåshud.



Jo, jag tycker verkligen om hans röst!
Och hans intensitet.

Gift med en svenska var han också .., hur många gånger såg man dem inte i någon skvallertidning? Han och Ulla, född Thorsell, som han gifte sig med 1967 .., då var jag tretton år.
Tre gemensamma barn.

Och i yngre dagar.
Båda bilderna har jag lånat från nätet.

Vilken fin dag det här är!
När harry och jag själv går på promenad kan jag konstatera att dom där "bollarna" jag tog bild på igår, ja, men det är ju nån slags murgröna som har blommor eller frukter - vilket som -!
Då kan jag lägga den funderingen åt sidan.

Här går vi.
I buskaget i mitten på bilden, där sjunger näktergalen var vår (kommer oftast när det är Eurovision Contest-final) och sjunger så fram till midsommar. Den här våren hörde jag den inte alls lika ofta.
Var den alls där?
Idag såg jag däremot en liten gärdsmyg.
Åååå, sicken söt fågel med stjärten rakt upp i luften!

Och i en sån här kon som vägarbetarna använder sig av, växer brännässlor!

Hemma igen.
Ett litet sällskap med för mig helt obekanta svampar växer i slänten.
Och vid stenmuren, den mellan oss och grannen Inger, växer pv:s björnbär.
Tidigare i somras kunde vi plocka riktigt fina bär, nu finns där också bär, men dom kommer inte att hinna mogna.

Sist av allt vill jag tacka dig Kerstin i Dalarna för ett sååå trivsamt och öppet samtal!
Kerstin - lifelivingitnow på instagram -.
Med bloggvänner är det liksom så att det bara flyter på!

Liten resumé ....

Nånting som verkligen gör skillnad i annorlundalivet som pensionär, det är att jag tappar kollen på vilken dag det där. Man bara lever rakt av. Jaha, en ny dag, ja, men så trevligt!

Idag är det söndag, men jag trodde att det var måndag.
När klockan är sex och ingen pv sagt hejdå, lämnar jag sängvärmen och harry och går ner till Gunnars rum där pv huserar och där ligger han och sover så gott.
"Men har du försovit dig ...!" säger jag oroligt.
Försovit sig?
Nej, det är ju söndag, säger han, till synes väldigt tacksam för tidig väckning.
Eller inte.
Han tycks på gränsen till irriterad.

Igår ägnade vi timmar åt att ta hand om alla grenar och allt löv som åkte i backen när eken, den som står utanför vardagsrummet, blev ansad, ungefär som hos frisören.
Jag inledde med en liten grön sekatör, sen kom grensaxen fram och när pv kom hem från Skallkrokens hamn där han tömt båten på dynor och allt annat, då var det motorsåg som gällde!
Allt i förhoppning att vi ska få in mer ljus i vardagsrummet.

Senare på dagen läste jag ut Alexandra Pascalidous bok "Mammorna", där ensamstående mammor från förorterna (mammor som förlorat sina söner genom skjutningar) berättar om sina liv. Boken är välskriven, men hu, så hemsk. Så mycket man inte vet! En sån skyddad verkstad man lever i! Ja, allt det visste man ju redan (att man lever helt annorlunda liv), men nu, att ta del av det så påtagligt.
Och så mycket hat där är.
Men också .., så många kreativa människor!



På kvällen "The Split", den brittiska tv-serien som blivit så hyllad (även av mig, särskilt efter första avsnittet), men nu tycker jag inte alls om den! Karaktärerna är i mina ögon så fyrkantiga ..., och hon som har huvudrollen - Nicola Walker - har samma minspel hela tiden.
Allt är så förutsägbart.
Men vänlig är hon uppenbarligen mot sina beundrare och skriver villigt autografer!

Efter tre månaders torka med kanske två, tre regndagar, blev mycket förändrat.
I fjol den här tiden plockade jag var morgon tio, femton hösthallon, vilka åts som godis.
I år: inte ett endaste litet hallon!
Men nu, i oktober, blommar hallonplantorna och små bin (i alla fall nåt som surrar) susar omkring bland blommorna! Och Ingrid-Bergman-rosor skjuter knoppar!

Och den skära rosen som jag knappt visste att den fanns, tittar fram!
De är jag själv som planterat den, men den har liksom hållit sig i skymundan så länge.
Nu .., visar den upp sig och är så fin, så fin!

I morse, ja.
Då, när jag trodde att det var måndag.
Då det blev till att knata upp igen och harry kröp ihop nära, nära matte och med huvudet på min högra arm .,. ååå, det kändes så mjukt och ombonat och efter nån timme vände jag mig om och låg på vänster sida (det lär vara icke-hälsosamt, men jag gjorde det ändå) och då kände jag hans rygg mot min stjärt och det påminde mig om när jag var liten och låg mellan mamma och pappa och då var det mammas rumpa som jag kände och det var på nåt vis så tryggt.
Mamma hade ett ljusgult nattlinne i nylon och jag ett ljusblått.
Ibland satte jag nattlinnet på huvudet och låtsades att jag hade långt hår .., och jag svängde med huvudet och nattlinnet svängde förstås också jag tyckte att det var så fint.
Och det var så lent, nattlinnet.
Svalt.

Många, många år senare sa helsingborgaren att han tyckte om hår som var "svalt".
Mitt hår är strävt som tagel och inte på något vis i världen "svalt"
Och det är ostyrigt och lockigt.
Men aldrig svalt.

Nu är det i alla fall söndagförmiddag.
Halmstad kammarkör har en förlängd övning idag - måndagsövningen utgår - och kanske, men bara kanske, åker vi till Haverdals golfrestaurang och äter porterstek till lunch.
Vi får väl se.

Fick förresten igår en hemköpskasse fylld med helt ljuvliga äpplen av Ecke och Britt.
Det visade sig vara Belle de Boskoop.
Nu skivar jag ett äpple tunt och äter det .., eller skär i små bitar och lägger i morgonyoghurten.
Ååå, så gott det är!


Vilken glädje med rara grannar!

Söndagsfönstret ...

I den där enorma håven som Ulrika hade med sig under besöket på Skansen i Sthlm, så fanns även det här fönstret! 

Det tackar man för!
Tack och bock, Ulrika!

För övrigt tycker jag ....

... att Jill Mossaed som nu invalts på stol nr 15 i Svenska Akademien påminner alldeles omåttligt mycket om Annika Bryn.

Ännu mera grattis och hurra! 

Sällan har jag blivit så genuint glad när det gäller valet av fredspristagare, som jag blev igår!
Först Nadia Murad.
Nadia som kidnappades av IS-krigare och hölls som fånge, torterades och utsattes för våldtäkter, ja, hölls som sexslav. (Sex av hennes bröder/styvbröder dödades dessutom av IS-män!)
Det finns hur många artiklar som helst som berättar om hennes arbete; jag kopierar rakt av några rader från Wikipedia.

"Den 16 december 2015 informerade Murad för första gången FN:s säkerhetsråd om människohandel och konflikter och presenterade Nadias Initiativ. Som en del av sin roll som ambassadör deltar Murad i globala och lokala initiativ för att öka medvetenheten om människohandel och flyktingar. Hon möter flyktingar och grupper av överlevande för att lyssna på vittnesmål från offer för människohandel och folkmord.

I september 2016 talade advokat Amal Clooney inför FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå (UNODC) för att diskutera sitt beslut i juni 2016 om att representera Murad som sin klient i rättsliga åtgärder mot IS:s befälhavare. Clooney betecknar folkmord, våldtäkt och människohandel som en "byråkratisk ondska i industriell skala" av IS. Hon beskriver också en slavmarknad som finns både online på Facebook och i mellanöstern, som är fortsatt aktiv (2016). Murad har fått allvarliga hot riktade mot sig och sin säkerhet på grund av sitt arbete."

Och så läkaren Denis Mukwege; denne man som hjälper (opererar) kvinnor som blivit våldtagna och fått sina underliv sargade .., ja, vilka hjältar dessa pristagare är, dessutom hotade till livet av människor som tycker att det bästa vore om såväl doktor Mukwege som Nadia Murad höll tyst.

Vilket utsökt bra val av den norska nobelkommittén!

Sist av allt grattis till alla er som heter Jenny!
Sportiga Jenny är en av dem.

Dagens grattis ....

... går till Gunnar i Jämtland som tilldelats  Krokoms kommuns kulturpris!

Vilken kreativ familj ni är!
Din mamma Anna .., din son Joakim och så du själv!

Och pigg och glad ser du ut att vara också!

(Bilden lånade jag helt sonika från din facebooksida; jag vet inte vem som tagit bilden, men ska försöka luska ut det hela).

Dagens fönster ...

.... finns på Regementsgatan i Ystad och det var fönstret i huset på samma sida som där jag bodde; ovanför second-hand-affären där Maggan styrde och ställde. Ja, det var ju hennes butik.

Fredag i landet Halland ...

Så här såg det ut häromdagen när harry och jag själv tog vägen genom hästhagen (hästarna har nog fått komma hem nu, där är tomt i hagen) .., men idag är det gråmulet och regnet hänger i luften.
Nåja, det är inte kyligt.

Ett besök på åtevinningen i Falkenberg hann vi med igår och det tar sig .., numera tycks pv inte drabbas av svår ångest när det är dags att försöka röja i garaget eller annorstädes. Källaren har han redan klarat av och igår kom han självmant ut från garaget (eller carporten, garaget är ännu längre in ..) bärandes på allehanda "rat" som inte längre skulle vara kvar.
Det var knappt jag trodde mina ögon!

På återvinningen finns som ett berg av virke som kastats och som förmodligen går till förbränning.
Oj, så han (pv) suckade vid åsynen av denne helgedom .., där hade vi haft ved till hela vinterns eldande ., men ajabaja .., man får inte plocka med sig, vilket ju är lite synd.
En man med hästsläp stannade till så där lagom så släpvagnen skymde all utsikt från delar av stationen där personal finns .., ja, den mannen försåg sig i alla fall med virke som pytsades in i släpvagnen ..., och liiiite avundsjuk blev han allt, den käre herr Göransson.

Svängde in i Ullarp på hemvägen och köpte den finaste mangold jag någonsin hittat, plus en halva spetskål. På väg därifrån upptäckte jag - i en halmförsedd låda intill kylen - den här krabaten som sov så gott, helt obekymrad om att där var kunder i lilla, lilla butiken. Så fin! Så fin!

Annat?
Ja, här är Britt och Eckes hus, sett från när man kommer längs lilla stigen, den där man har bäcken på sin vänstra sida om man kommer från havet till.
Genom den grinden brukade Nelly skutta; hon tog sig galant genom spjälorna.
Men .., så blev hon lite rundare om magen och fastnade och oj, så häpen hon blev!
Lillpigan, som jag fortfarande saknar nåt så hemskt.

Kan man vara finare?
Jo, alla som har hund tycker förstås att deras är den allra finaste och tur är ju det!
Men den här lilla pigan, hon är i alla fall den finaste för mig.

Igår knackade det på dörren och där stod sommargrannens mamma Katarina.
Till henne hade jag lånat ut Marie-Louise Ekmans bok "Få se om hundarna är snälla ikväll" och nu kom Katarina med en bok till mig; Alexandra Pascalidous "Mammorna", där 20 mödrar, bosatta i vårt lands fattigaste och mest utsatta områden - mammor som alla förlorat sina söner - vittnar om just sina liv och hur det blev som det blev.

Ja, jag kan ju säga att det är ingen lättsam läsning.
Den första mamman som berättar heter Maritha och är så tuff och kaxig, så jag blir mest bara irriterad när jag tar mig igenom sida efter sida och då känner jag mig som en usel människa (för att jag retar upp mig på hennes jargong, alltså), ja, det är bara att bita ihop och fortsätta.

Och på måndag är det dags för filmstudion igen.
Nu visas den här filmen, "The disaster artist".

James Franco, USA 2017, 104 minFilmen är baserad på en bok, som i sin tur kretsar kring inspelningen av den film som ofta kallas för världens sämsta – The Room. Vi får följa den mytomspunna och excentriske Tommy Wiseau som tillsammans med sin vän Greg Sestero drömmer om att lyckas i Hollywood. När det inte utvecklar sig riktigt som de tänkt sig bestämmer de sig för att ta saken i egna händer. The Disaster Artist är en hyllning till kärleken för filmskapande, och visar hur långt en människa kan vara beredd att gå för att tillhöra en specifik kulturell krets.

Där nästa film - Faces places - ser jag  v e r k l i g e n  fram emot!

Agnès Varda, JR, Frankrike 2017, 94 minDokumentärfilm som utspelar sig på franska landsbygden i trakterna kring industribältena. Den 89-åriga filmskaparen Agnès Varda och fotografen JR möter olika människotyper i deras vardag, där samtal och fotograferande ingår. Människorna fotograferas i deras egna miljöer med en ambulerande studio. Därefter skapas gigantiska affischbilder som sätts upp på olika husfasader, väggar och containrar. Platser, och människors ansikten, sätts samman i en kontext och berättar om människoöden som vanligtvis inte lyfts fram. Denna delvis gräsrotsfinansierade film har vunnit flera priser, bland annat i Cannes. Varda fick 2017 en heders-Oscar för sitt livsverk inom filmen.

Nu ska jag dammsuga!
Ajöken, sa fröken!

Dagens fönster ...

Ja, en hel massa fönster .., och Svenska Akademiens byggnad till höger (en skämsbyggnad numera) och en skolklass glada ungdomar från Litauen (på skolresa till Stockholm) .., ett betonglejon som påminner om terrordådet på Drottninggatan .., och så den där dagen då jag strosade omkring för mig själv på Stockholms gator, men just när bilden togs, tillsammans med stickmadamen Ulrika.

Och medan jag skriver lyssnar jag till ljuvlig musik av Dexter Gordon.
"I guess I hang out my tears to dry", är titeln.



Så härlig musik!

Det finns en version med Diana Krall också.
Oj, så fint!

Och så blev det torsdag ...

Och vid halv åtta, då ställer jag mig - som alltid - vid fönstret och tittar ut.
Det är ännu mörkt hos grannarna (en stund senare kommer kvinnan, hon har morgonrock och foppatofflor ., det vita håret utsläppt och nu är hon på väg att hämta morgontidningen, sååå vacker är hon!), men nere på marken, under eken (den som har fördubblats i storlek under mina år här) ser jag familjen Fasan som försiktigt, försiktigt kommer spatserande för att - om möjligt - hitta lite mat.

Eken släpper ju nästan aldrig sina blad - det tar  s å n   tid - men boken nere i slänten, där är snart helt kal. När väl eken tunnats ut, då kan vi skymta Britt och Eckes sommarhus.

Igårkväll började programserien med David Batra och svt-korrespondenten Malin Mendel, det som heter "Världens sämsta indier". Vilket härligt program! Ibland känns det aningen för ..., ja, det är ju så upppenbart att David B. ska bli chockad över mycket och det blir han onekligen (det är då det känns lite väl utstuderat, men det ingår väl i det hela ...), men i det stora hela tycker jag att det var ett helt underbart program! (Såja, nu har jag använt såväl härligt som underbart). 

Dessutom är det ju ett program där man får ta del av en helt annan kultur och det är, enligt mitt sätt att se det, det allra bästa! Indien har alltid fascinerat mig och jag minns en gång i Malå när vi fick ett vykort från Tommys kusin som då befann sig i just Indien och hon skrev om allt det kaotiska och folkmyllret och smutsen och ändå kände jag en slags längtan att få uppleva det på egen hand.
Nu vet jag kanske inte.
Jo, Kanske.
Missade du programmet, så finns en länk till det första avsnittet här.

Bettankax skrev i en kommentar på ig att hon har grav råttfobi och hon visste att det skulle figurera råttor i programmet. Då kan jag meddela att jag såg en enda råtta (när det är är arton minuter kvar) och det är när David och Malin står ute på lilla, lilla, lilla gatan utanför hennes hus. Sen kan du slappna av och låt nu inte den enda råttan få dig att skippa programmet, Elisabeth!
(Själv fortsatte jag tittandet på play och det var hur intressant som helst .., såg avsnitt två och halva avsnitt tre!)

Igår var det soligt och fint ..., då såg det ut så här.

Och så här.
Hela tiden solstrålar som letat sig in genom lövverket.

Tog stigen som löper längs bäcken - den som mynnar ut i havet - och då kommer man fram till Britt och Eckes hus. Åååå, så många äpplen som hade dråsat i backen!! Där någonstans hade dom nog givit upp, för dom har ändå samlat på sig säkerligen tusen äpplen som lagts i lådor!
Ett äpple tog jag med mig hem och har nu delat det i småbitar som fick följa med i yoghurten.

Stoooora, härliga äpplen med lite strävt skal!
Någon som vet vad det är för sort?

Och nu är det alltså torsdag och idag står ett besök på återvinningen i Falkenberg på schemat; det är kanelbullens dag och friherrinnan ska titta över på kaffe och hopefully en kanelbulle eller två och jag ska skriva brev och skicka några vykort; alltså ägna mig åt sånt som är det absolut bästa jag vet.

Dagens fönster .....

Så här skriver Solbritt (solupp på instagram):

"Jag frågade min kompis @izamajas_matte på Insta om jag fick skicka hennes fönster till dig. Det var ok! Du gillar ju mer "ruffiga", ej vackra, fönster men kanske gör du gör ett undantag.

Ha det gott!

Kram/Solbritt".

//Jodå, jag tycker om vackra fönster, men kanske inte pråliga ,-) Hälsa och tacka izamajas matte så mycket!

Snart fyller hon nittio ....

Och hon skriver de allra mest underbara brev; brev fyllda med klokskap och insikter och hon delar generöst med sig av tankar när det gäller att åldras och hur den tillvaron kan te sig.
Så här skriver hon, bland annat:

"Så här är det i min ålder. Sjukdomar, demens, äldreboenden av olika slag. Jag har massor med astrar på tomten nu på senhösten. Innan frosten kom, var jag runt hos fyra vänner på olika boenden och delade med mig. En av mottagarna hade tidigare ett brett umgänge med stora bjudningar, då det inte räckt med ett dussin av varje sort av porslin, glas och bestick. Nu har ---  inget köksskåp, inte ens möjlighet att sätta några blommor i vatten, utan boendet måste bistå med en pyts".

Så förändras våra liv, vare sig vi vill eller inte.

Bilden här ovanför har hon (brevskrivaren) tagit med sin mobil.
Det var den dagen hennes man - numera inte i livet - skulle ha fyllt år, så hon åkte till skogen, till den plats där dom så ofta varit.

"Där jagade han. Där plockade vi bär och svamp, där hade vi grillplats, där hämtade vi julgran. På hans födelsedag gjorde jag en andaktsfull sentimental tur dit och gick i naturen. Jag plockade några trattar. Det var inte gott om dem, och de var små, men o, så vackra, där de arbetat sig upp i den djupa "mossan", laven.

Sånt berättar hon om.
I ett annat liv, för många år sedan, skrev hon resebrev fyllda av iakttagelser!
Nu orkar hon inte riktigt och det gör henne bedrövad.
Jag frågar .., ja, om det nu vore så att hon  k u n d e  .., har hon då något särskilt resmål, nåt som verkligen skulle locka henne?

Bilden har jag lånat från Inka timetours hemsida ...

Jodå.
Hon skulle vilja besöka Machu Picchu i Peru!
Och Sydafrika!!

Så pratar vi lite om resor och hon frågar hur jag hade det i Stockholm och hon, som så ofta rest själv, förstod precis känslan när jag berättade hur jag bara strosade omkring och "tog in", trots att hon själv är betydligt mer strategisk och följer uppgjorda scheman (hennes egna, alltså).
Och hon läser in sig alldeles omåttligt innan hon ger sig iväg!

Om två månader kan hon fira nittioårskalas och jag hoppas verkligen att hon lever länge än!
En alldeles underbar människa är hon och jag tycker så oändligt mycket om henne.