Elisabet

Snart fyller hon nittio ....

Och hon skriver de allra mest underbara brev; brev fyllda med klokskap och insikter och hon delar generöst med sig av tankar när det gäller att åldras och hur den tillvaron kan te sig.
Så här skriver hon, bland annat:

"Så här är det i min ålder. Sjukdomar, demens, äldreboenden av olika slag. Jag har massor med astrar på tomten nu på senhösten. Innan frosten kom, var jag runt hos fyra vänner på olika boenden och delade med mig. En av mottagarna hade tidigare ett brett umgänge med stora bjudningar, då det inte räckt med ett dussin av varje sort av porslin, glas och bestick. Nu har ---  inget köksskåp, inte ens möjlighet att sätta några blommor i vatten, utan boendet måste bistå med en pyts".

Så förändras våra liv, vare sig vi vill eller inte.

Bilden här ovanför har hon (brevskrivaren) tagit med sin mobil.
Det var den dagen hennes man - numera inte i livet - skulle ha fyllt år, så hon åkte till skogen, till den plats där dom så ofta varit.

"Där jagade han. Där plockade vi bär och svamp, där hade vi grillplats, där hämtade vi julgran. På hans födelsedag gjorde jag en andaktsfull sentimental tur dit och gick i naturen. Jag plockade några trattar. Det var inte gott om dem, och de var små, men o, så vackra, där de arbetat sig upp i den djupa "mossan", laven.

Sånt berättar hon om.
I ett annat liv, för många år sedan, skrev hon resebrev fyllda av iakttagelser!
Nu orkar hon inte riktigt och det gör henne bedrövad.
Jag frågar .., ja, om det nu vore så att hon  k u n d e  .., har hon då något särskilt resmål, nåt som verkligen skulle locka henne?

Bilden har jag lånat från Inka timetours hemsida ...

Jodå.
Hon skulle vilja besöka Machu Picchu i Peru!
Och Sydafrika!!

Så pratar vi lite om resor och hon frågar hur jag hade det i Stockholm och hon, som så ofta rest själv, förstod precis känslan när jag berättade hur jag bara strosade omkring och "tog in", trots att hon själv är betydligt mer strategisk och följer uppgjorda scheman (hennes egna, alltså).
Och hon läser in sig alldeles omåttligt innan hon ger sig iväg!

Om två månader kan hon fira nittioårskalas och jag hoppas verkligen att hon lever länge än!
En alldeles underbar människa är hon och jag tycker så oändligt mycket om henne.