Spridda skurar - eller solsken - från en resa ...

Jo, det blev en helt annorlunda seglats än vi tänkt oss.
Det kom in vattnet i oljan i motorn och nu är pv inte den som går för motor om det inte är av nöden tvunget, men när man ska in i hamnarna, då är det skönt att puttra på med motorn och ha koll på hastigheten. Hur blev det då?

Jo, vi möttes i Limhamn (jag körde bilen och hade Harry med mig,vi kom fram exakt samtidigt!) och efter två nätter där, med bland annat besök hos sonen och svärdottern och lille Elliot (pv hade redan innan fått kontakt med någon som skulle hjälpa till att fixa motorn, om han nu bara fick fatt i en topplockspackning till just den sortens båtmotor som han har!) så tog vi sikte på Ystad.

Helt perfekta vindar från Limhamn och mäktigt att segla under Öresundsbron.
Dånet från Öresundståget hördes ..., jo, högt ovanför oss körde bilarna åt olika håll.

För att det inte skulle bli för långa pass på båten för Harry, stannade vi till vid Falsterbokanalen och medan pv rastade harry, fixade jag lunch och fyllde på vattenflaskorna. Vi var fem båtar som lämnade kanalen och tre av oss skulle mötas senare under seglatsen.

Och vi beslöt att ta sikte på Gislövs läge, söder om Trelleborg. Ååå, vilket underbart fint litet fiskeläge och där, bland pyttiga hus, växte lavendel som var lika omfångsrika som dom man ser i Frankrike! Gamla fiskebåtar fanns i en särskild del av hamnen .., med skyltar om vem som byggt respektive båt och vad den användes till.
En liten vallmo skuttade in i mitt hjärta.

Strax efter att vi lagt till, kom den här båten och ombord på den fanns inte bara lilla hunden Emma (mitten av bilden), utan även två systrar från Berlin. Den ena var narkossköterska, den andra assisterade vid operationer. Sååå rara och fina!! (Dom skulle också vidare till Ystad - dagen därpå - och därefter till Bornholm).

Senare på kvällen dök vänliga tulltjänstemän upp och kontrollerade flickornas pass och annat.
Tänk, det hade jag noll koll på att det fungerar på det viset!

Att komma till Ystad var förstås som att komma hem.
Och tyskorna, dom seglade in i hamnen tio minuter efter oss .., vi hade sett deras segel under alla timmarna från Gislövs läge.

I fyra dagar har vi strosat omkring och gått på långa promenader längs havet och vi har ätit frukostbuffé hos Café Diana och jag har mött sååå många före detta kunder från Fridhems Livs, kvartersbutiken som inte längre finns, utan har förvandlats till lägenheter.
När den här bilden togs, tänkte jag på dig, annannan.
En häst som står på gågatan och jag undrar hur många händer som strukit över densamma?

Och Österporttorg. Där stod vi och väntade på utspringet när sonen blev student .., genom den parken har jag genat hur många gånger som helst! Och där brukar vara loppis och träden är plataner.

Tänk .., för ett par år sedan fick jag fruktansvärt ont i mina ben om jag promenerade omkring på kullerstensgataor! Nu? Inte tillstymmelse till nåt sånt!

Och överallt rosor i alla de färger!!

En morgon, på väg till frukostbuffén på gågatan, ser jag den här mannen komma cyklande mot vårt håll. Men det är ju Christer!! Christer var vaktmästare på Fridhem under mina tretton år i affären och han var stadig kund i affären och världens snällaste i sitt yrke!
Sååå glad jag blir av att se honom! Det blir ett riktigt kramkalas!

Och Malin och hennes sambo Jörgen kom och hälsade på i båten!
Malin var arbetskamrat till mig i kvartersbutiken och vilken vitamininjektion den människan är och var!! Hennes pappa är från Iran och hennes mamma från trakten av London, men Malin själv adopterades i tidiga år till Skåne. Här gosar hon med Harry i båten!
Jag berättar om mötet med Christer och då säger hon ..."ja, han var underbar som vaktmästare, han brukade komma och ta bort spindlar som fanns i min lägenhet!"

En kväll tar vi tåget till Malmö och därefter buss till Limhamn (för Harry är det första gången någonsin han är med om detta och han fixar det galant!) där bilen är parkerad, ja, jag mötte ju upp pv där och hoppade på båten. Så vi tar bilen och kör till Räften där pv:s lillebror Ulf, han trummisen, bor med sin Ines.

Ulf och Ines är människor med hjärtat på rätta stället, så hos dem bor ett äldre par från Rumänien, tiggare helt enkelt, som får bo gratis och så hjälper dom till med lite av varje. När jag hälsar på mannen och kvinnan, ler kvinnan så stort och frågar på knagglig engelska om jag är Ulfs mamma?
Har pv någonsin blivit så glad!!!
Jaha, så på bilden ser ni min sextiotvåårige son Ulf.
Jag fick honom alltså vid fyra års ålder.

Dagen därpå - nu har vi ju bil! - kör vi till min rödvitrandiga syster utanför Hörby och där är min australiensyster som, precis som i fjolsomras, blir här en månad och hon bor hos Rigmor. På Möllers hade jag köpt smörgåstårtebitar ocvh så blev det kaffe och så mycket skratt och roligheter!
Den här madamen är en gladlynt kvinna och  r o l i g  och ytterst rättfram!
Jätteroligt att träffas!

Och en dag tittar jag in hos Lindsténs Elektriska där Åse arbetar.
Denna underbara Åse, som var den stora tryggheten på Fridhems Livs!
Lugn och go och rar.
En människa att  l i t a  på.
Och så ofattbart vänlig!

Inte långt från Marinan upptäcker jag en kvinna med en helt osannolik kjol!!
Eller .., en kjol med ett högst ovanligt mönster!
Jag frågar om jag får ta en bild och det får jag.
"Titta här!" säger hon och håller ut den på sidorna och jag får veta att hon köpt den på loppis.

Vi går på promenader västerut, mot Svarte till - men inte fullt så långt - och stannar till där jag under så många somrar brukade cykla och sedan tillbringa ett par timmar på stranden.

Så här ser det ut.
Det blåser ganska friskt, men jag har packat ner baddräkt och handduk och tar mig ett dopp i ett iskallt hav. Men oj, så skönt!! (Nu ser jag att jag byter till nutid, ja, ja, jag är för trött för att ändra).

Och jag hittar en sten som får följa med hem.
Så många minnen som väcks till liv!

Det var så här det var.
Det var min tredje sommar som ensamseglare och Maria var så omtänksam och kom med Emil och Emma till stranden där jag var .., så även om dom bodde hos morfar och hans nya fru i det hus där jag en gång också bodde, så fick vi umgås, småttingarna och jag själv.
På väggen i hallen, bland andra fototavlor, hänger det här fotografiet.

På väg hem från stranden och badet, möter vi ännu en cyklist, ja, men det är ju Leif, även han tidigare kund i affären. Nu är han dryga sjuttio år men känner igen mig, trots dom tio åren och vad dom fört med sig (grått hår och rondör) och så blir det ännu mera kramar och han är så snäll och gör mig så glad.

"Ja, nog minns jag dig, du var ju som en solstråle i den affären!" säger han leende.

Om nån hade givit mig det allra finaste betyg med superlativer av alla de slag, så hade jag inte blivit mer glad än över hans ord. Det handlar om den där pusselbiten som jag flera gånger berättat om; att vara en del i ett sammanhang .., att bli accepterad för den man är.
Att bli godkänd.
För mig betyder det så mycket.

"Är du nån gång och hälsar på i Malå?" frågar Leif.
Vilket minne han har!!

Igårkväll, någon timme innan pv och jag skulle köra till Tommy och Karin och titta på fotbollen - nej, vi har ingen tv i båten och vår båt var den näst minsta av alla båtar i hamnen, men jag tycker om den ändå - kom ett sms från en instagrammare. "Kateaso", heter kontot och jag verkligen undrat vad hon egentligen heter. Hon bor i Trelleborg, stickar alldeles omåttligt mycket och kom väl i kontakt mig på ig via kanske Ulrika eller Kattis i Närke

Vi har en timme på oss att mötas (vi har aldrig setts på riktigt) och hon bjuder generöst på ett glas vin, allt medan hennes man och hennes son spelar i orkestern på Ystads Teater (det är föreställning med Sven Melander, Marianne Mörck m fl).

"Elisabet, vi måste ta en selfie!" säger hon och jag vägrar ta den inne i Marinan bland alla andra gäster, så vi går ut på verandan och när bilden är tagen, säger jag att det nog är dags med en selfiekurs!

Och innan pv hämtat mig fvb till Bjäresjö, visar hon mig det senaste stickprojektet, sockor, där båda två stickas  s a m t i di g t!
Jag behöver knappast säga att det här är en färgstark kvinna.
Det visar sig också att hon vuxit upp bland annat i Ljungby och såväl pv som min son Ulf (hans lillebror) kände mycket väl till Monicas pappa som var chef för musikskolan just i Ljungby och pv sa, när jag berättade att Monica var därifrån .. ,jaha, är du Monica Ahlvin!!"

Så är det.
Världen  ä r  liten.

Nu tar jag paus från skrivandet och slänger tvätt i maskinen.
Vad var bäst under den här veckan borta?
Lätt som en plätt: alla möten!!
All mänsklig värme!
Alla kramar!

Ps. Jag har fått massor av fönster och några mejl medan vi varit borta, men det har blivit nåt vajsing, så jag kan inte läsa mejlen från min mobil. Ni som skickat fönster .., dom läggs  prydligt i fönstermappen och så lägger jag in dem allt eftersom! Tusen tack! Ds.

Dagens fönster ...

"Möte på universitetet i Bern. Som det står på karaffen för övrigt".
Så skriver annannan.

Jag tänkte att det var ju hemskt så mörk bilden var, i förgrunden, och försökte ljusa upp den.
Det gick ju bra. Sen kom jag på att det kanske var tanken det, att människorna inte skulle synas i bild, så det blev till att mörka den igen.

Och stackars den som ska putsa det fönstret!! Inget för mig och mina 1,64 cm.

Äventyr ombord ....

Ja, det blev struligare än beräknat att ta sig den relativt korta sträckan mellan Helsingborg och hamnen på Råå. Pv gav sig av på förmiddan, men vinden som då utlovats och så kom så där lagom, den tackade för sig och försvann helt och hållet. Motorn ville han absolut inte använda (om den skär, ja, då är det ju kört), så han låg stilla och inväntade bättre vindar. Dessvärre är det motström i rännan mellan Helsingör och Helsingborg, så hela tiden drev båten tillbaka till utgångsläget.

"Fy fasen, till sist kände jag igen ansiktet på turbåtens kapten, han undrade nog vad det var för idiot som hela tiden låg på samma ställe ..!" sa pv.

Och otäckt nära dem, tyckte han sig vara!

Så där höll det på mest hela dagen och Turtlans sambo Martin, han som är sjöräddare, tyckte att det v ar en enkel match att ringa sjöräddningen på Råå, deras båt låg ändå inne och så skulle inte pv ligga där mitt rännan, ja, allt eftersom drev han närmare den danska sidan.
Så blev det, sjöräddarna kom, men fick då larm om ett haveri på en båt där fem barn var ombord och dom frågade om pv kunde vänta och det kunde han förstås.

Men .., då kom lite vind och någon räddningspatrull behövdes inte och så kunde han då lägga till som planerat. Vid inköp av middagsmat, då kom det här på tal och kocken eller vem det nu var, berättade att hans kompis är en hejare på att reparera motorer och han - kompisen - skulle dyka upp nu på morgonen vid tio och titta på motorn.
Nu blir det till att hålla tummarna!!

Ps. Notera stegen vid båten! Såååå omtänksamt! Mindre bra var frånvaron av wi-fi-kod. När man betalar hamnavgiften (ofta i en automat) får man en lång remsa med koder till dusch/wc etc och även då wi-fi-koden. Så icke här. Ren tur att någon som han mötte hade koll, så kunde pv vidarebefordra koden till andra nytillkomna. Ds.

Dagens fönster ...

Från Jamtli i Östersund kommer det här fönstret och om ni tittar riktigt noga, då ser ni nog vem fotografen var. Just det. Ulrika.

Tack snälla! säger jag.

Det bästa för Ulrika ...

"Och om vi ännu höll på med veckans bästa, så vore detta en stark kandidat.
Sååå roligt att träffa Gunnar igen!" skriver Ulrika som är i färd med att börja ett nytt liv.
I Laxå.
Det ni.

Och Ulrika, du skrev på din blogg tror jag, att det var nio år sedan vi hade bloggträffen i Steninge.
Du, det är tio år sedan. Det var halvåret innan pv:s mamma Gunvor lämnade oss. Eller världen.

Dagens fönster, nr 3 ....

Ja, här kommer ännu fler fönster! 

Hade det hängt badhanddukar på räckena, ja, då hade jag kanske tänkt att detta var hotell i något land långt, långt söderut. Men se, så är det inte. Nej, tvärtom, dom här kommer norrifrån, från Norrtälje! 

Så här skriver madamen med den jättelika håven: 

"Ser att du ville ha många! Här från nybyggda hus i totalt omgjorda hamnen i Norrtälje där högt blandas med lågt längs mysig hamnpromenad med restauranger, caféer och nya butiker. Högst upp blir magnifik utsikt över havet!"

Se där! 

Och jag säger tack snälla Monet! (Och ju högre upp man kommer, desto högre blir hyran).

Tisdag i juni ...
(Löningsdag för somliga ...)

Tjugosex grader varmt.
Jag tänker på friherrinnan som idag kör hem från Dalarna och inte har air condition i bilen, oj, så varmt det ska bli!! Själv tog jag en betydligt kortare tur till affären och till min glädje upptäckte jag att Valentin, tiggaren som under ett par år suttit utanför butiksentrén (men inte åratal i följd), han hade nu återvänt efter vad jag trodde var ett års frånvaro.

"Men Valentin!! Så roligt att se dig!" utbrast jag och jag gav honom nåt som liknade en halv kram och en äldre man tittade surt på mig, men det var precis så det kändes .., jätteroligt att se honom igen, denne alltid så vänlige Valentin.

Och jag var inte ensam om den känslan.
I kön var det fler än jag som tog ut ett större belopp än vad vi handlat för och så brukar det vara när Valentin är på plats. Jag handlade spolarvätska och fick då hjälp av Valentin, ja, han hällde i och jag höll upp motorhuven (hittade inte pinnen som man hakar fast huven med) och han berättade att familjen hemmavid mår bra och jag frågade var han hade sin gula bil? Nej, nu hade han en bättre bil och så pekade han och jag tänkte att det kan minsann behövas när man har den som bostad.

Och nej, tiggeri skapar inget välstånd och hade jag blivit lika glad om någon annan tiggare suttit där?
Säkert inte. Alldeles garanterat är det så att ju närmare man lär känna eller bli bekant med en människa, desto svårare är det att förkasta den människans val. Och tvärtom.
Så jag struntar i att det kanske är fel i längden, jag satsar på Valentin.

Det här med människor är ju så fascinerande.
Huset på bilden är det vi (pv och jag själv) kallar för Polska Ambassaden och det är enbart för att där bor kanske tio, tolv polacker vilka alla arbetar här i närheten - många på slakteriet i Harplinge -.
Det är män i trettioårsåldern -  kanske mer än så - och dom brukar ofta handla bröd och läsk i affären.

En av männen är mer pratglad än övriga.
Ofta när han är inne och handlar ler han så glatt och vi brukar småprata lite och tanken har mer än en gång seglat genom mitt huvud, att han ser ut att vara så ..., ja, begåvad, helt enkelt.
Hur kan man se sånt?
K a n  man det?
Jo, det tycker jag.
Han har en slags energi i blicken som många av dom andra inte har .., han verkar tycka om livet och går ofta omkring med ett varmt leende. Men mest handlar det om den där energin.
(Och då menar jag inte stress).

Till en början - för några år sedan - var männens bilpark av det mer skruttiga slaget.
Så är det  i n t e  numera.
Och jag fick för en tid sedan - av någon av dem - veta att lönerna här i Sverige är så oändligt mycket högre än hemma i Polen, så det är klart att standarden på bilarna förändras i taket med saldot på kontot.

Av dom här fyra bilarna är tre av märket Audi och den längst bort är en Nissan, tror jag.
Igår när jag tog min promenad med harry förbi den här gården, stod tre av männen i ett intilliggande garage och höll på och mekade med en släpvagn och en av dem var den här som jag tycker ser så skärpt ut.
Jag hejade på dem och det blev lite småprat och mannen med all energin i blicken, han lämnade garaget och kom och klappade Harry lite bakom öronen och jag frågade om dom snart skulle ha semester, men nej, det vankas jobb hela sommaren.

"Du, den där röda bilen, den nyaste .., är det din?" frågade jag.
Då blev han så förvånad och loooog ännu mera och sa att jo, det var det ju.

Jag förstod det.

Han verkar ha sån framåtanda den unge mannen och när vi gick därifrån, Harry och jag själv, grunnade jag på det där med energin i blicken och att han, på nåt underligt vis, verkar tycka att livet är helt okej och att han vill ha nåt mera.

Så har jag pratat med pv som skulle kasta loss med sikte på Råå.
Å, här gäller att hålla tummar och tår!
Igårkväll fick vi - via messenger - sånt stöd och pepp från Turtlan och hennes sjöräddare Martin och det finns liksom inga ord för hur snällt det var!! Martin hade letat fram uppgifter om den motor som sitter i båten och olika knep att reparera, ja jag var så innerligt tacksam för så omtänksamma vänner!

När jag tidigare idag telefonsurrade med sonen, pratade vi om det här med KASAM - känslan av att befinna sig i ett sammanhang - och hur viktigt det är för att vi människor ska må bra.
Nu undrade han om det inte kändes tomt utan alla dagar på jobbet?
Och arbetskamraterna och kunderna?
Ja, särskilt som allt det nästan har varit prio 1 i mitt liv.

Jag sa att nej, det känns bra nu.
Hemskt till en början, nästan så jag blev orolig och tänkte söka hjälp (men jag visste ju vad det berodde på), men nu, nu känner jag mig helt hemma med den här tillvaron.
Men sammanhanget då?
Då sa jag att ... ja, men instagram och bloggen är ju också ett sammanhang och alla människor man kommer i kontakt med där, ja, det betyder väl så mycket, så nej, jag känner mig inte ett dugg ensam och ens egen familj är ju som bjälklaget i det hela.

Men det är klart, är man lite drygt trettio, då måste det väl te sig underligt?
Fattigt, rent av.

Ja, det var som synes många tankar så här en tisdag i slutet av juni.
Medaljerna som brukar utdelas till den som orkat läsa till slutet, dom har tagit slut, så det är bara att säga tack till den som hängde med till den sista raden.
T a c k!

Vad tänker ni själva på idag?
Eller du?

(Lyssnar till härlig musik från Spotify Paul Rey - Fool for you -.)

Dagens fönster nr 2 ....
(Eller ... jag kan inte räkna dem alla ..!)

Det sker stora saker här i världen .., ja, jag har fått en fönsterbild från pv!
Och att han, mitt i eländet med båtmotorn tar sig tid att gå ner i ruffen och ta fram fönsterhåven .., det kallar jag omtänksamhet!

Här ligger han i alla fall i norra hamnen i Helsingborg och väntar på att vinden ska mojna lite, så han kan segla vidare till Råå och - hopefully - få hjälp med motoreländet.

Och apropå fönstret, så sa pv, "ja, den här fönsterbilden kommer väl in i maj nästa år ....".
Nej då .
Jag lovade att den skulle få samsas med annannans här under .., det har hon säkert inget emot.

Tack pv!

Dagens fönster ...

"Butiksfönster i Porto. (En affär med hantverk och andrahandsvaror)."

Så skriver annannan, ni vet, madamen i Portugal.

Tack! säger jag.

Brunnslocket ...

Ja, jag älskar vackra brunnslock.
Punkt.

Kvällens fönster ...

Ett fönster från Strömsunds hembygdsgård .., kommer via Ulrika

Strömsund, ja. Där blev getingstungen en gång .., först i Vilhelmina hos moster Lisbet, sen körde vi vidare och handlade på Ica i Strömsund och då blev jag stungen för andra gången .., i samma fot! 
Förmodligen hade getingen inte dött och på nåt sätt hamnat mellan fot och sandalen. Ååå, så ont jag hade! Den där Icabutiken var så vansinnigt fin, med massor av lokala produkter! 

Och utanför hembygdsgården stod Jorm ..., skriver Ulrika.

Tack snälla för bilderna! säger jag.

Kväller i landet Halland ...

Fröken Pion.
Vilken ljuvlighet.

Och av en händelse - verkligen av en händelse - upptäcker jag den här skönheten nere i slänten.
Jag har inte ens vetat att den fanns där! Nu blommar den allt vad den kan!
I det hiet brukar gärdsmygen hålla till. Och familjen skata.

Uppe i backen, där vi förut hade potatisland, där har pv planterat morötter och lite annat.
Här upptäckte jag små, mogna jordgubbar, eller är det smultron? Nej, det är jordgubbar.

En fråga: kan sallad självså sig?
Vi har inte satt sallad i landet.

Och så Sigge Nilsson som tar igen sig i uterummet, nu när det är kväller och inte är så fruktansvärt varmt där inne. Inte ute heller, för den delen. Tio år är han nu.

Och pv har ringt från hamnen i Helsingborg.
Det hade varit ett äventyr minsann .., från att ha varit helt vindstilla nästan, började det blåsa nåt hemskt och att då ensam styra in och reva segel och sköta motorn och hitta plats .,. jo, men det hade gått bra. I tolv timmar har han varit till havs och lär vara kolsvart. Och ja, han har solskyddsmedel.
Nu ska han i morgon ta sig till Råå, några kilometer söderut, för att där kanske kunna ta sig en bättre titt eller få hjälp med det här med oljan.

Ja, det är så det är.
Nu ska jag ta mig en tallrik pasta.

Mölle tur och retur ...

Ja, här kommer lite spridda skurar med ögonblick från den hastigt påkomna trippen till Mölle, lite söder om Ängelholm. Det är kanske tjugo år sedan jag första gången besökte Mölle (och samtidigt då Kullens fyr) och jag minns att jag nästan tappade andan. Det var var så osvenskt, alltsammans. Och där uppe på sluttningen ligger hotellet som en prinsestårta!

Trots att det inte är högsäsong, var det inte gott om lediga kajplatser. På sommaren är ju många möllebor ute och seglar och då är det enklare; nu hade dels pv, men också sex, sju andra båtar lagt sig längs kajen och några med större båtar hade hittat vanliga lediga platser.
Framför oss hade vi en motorbåt med några glada tonårsflickor som tycktes ha trevligt en bra bit in på natten och akterut låg en segelbåt från Gdansk i Polen.
Bakom den, en dansk båt.

Att ligga längs kajen var i fjol rena drömmen; sååå enkelt att ta sig i och ur.
Nu var det ett gap ner till sidan av båten och det var knappt att jag kunde hasa mig ner och alltid lika spännande är det när harry ska upp och ner, ja, upp är aldrig några problem, men ner .., då vill han gärna gå via den blå sprayhooden, men UTAN DEN och hoppa ner i sittbrunnen.
Vingelutrymmet längs båten är lika med max - och då menar jag max - 2 dm.
Vi får lösa på det på nåt vis för harry.

Pv bjöd på varm toast när vi kom och harry fick också smaka.
Sen blev det en jobbig natt då jag vred och vände mig tusen gånger och när klockan var tre gav jag upp; struntade i att försöka sova .., låg i stället och lyssnade till P1 och Bannerheds bevingade vänner. Intill mig sov såväl pv som harry (som då puttats ner till en bädd på golvet, mellan oss).

Vid halv sju steg pv upp och tog harry på promenad.
Då hade redan vid sextiden den polske mannen på sin båt dels kommit ut iklädd en stilig pyjamas i grått .., promenerat till dusch/toaletten, återvänt och därefter - övriga; fru och barn, tycktes ännu sova - kastade han loss och puttrade ut ur hamnen.
Danska kvinnan i båten intill, önskade honom lycka till på färden!
Ser ni hotellet uppe på berget? Håll med om att det liknar en gräddtårta!

På hamnplanen i Mölle finns den här skulpturen - Ruffagubben - gjord av konstnären Jonas Högström. Är den inte helt underbar!! Jag må vara stockkonservativ, men å, så jag tycker om statyer/skulpturer av vanliga människor. I norra Tyskland och även i Holland, såg vi en hel del av det slaget.

För den som är intresserad av detaljer (här är en!) är ju bara en sån här sak som skosnören nåt som får mig att le och bli inutivarm!

Eller som här; katten som stryker sig så keligt mot mannens fot!
Nåväl.
Åkte hem vid åttansnåret kanske .., och jag hade ju tänkt fånga så många bilder, men ljuset var på tok för skarpt, så det fick vara. Att köra med solglasögonen på, är som att hamna i himmelriket. Allt det skarpa ljuset försvinner och moln och träd och allt, blir klarare, mer distinkt och mera färg blir det också. Flera gånger sköt jag upp glasögonen och kollade .., nej, det var mycket vackrare med än utan.

Körde E6:an förstås .., sen till Harplinge där jag köpte frö till fåglarna .., en sväng på affären jag också med - Hemköp, alltså - och oj, vad dom jobbade, då det i princip varit tomt i dom flesta diskar nu sedan midsommar! Annika stod i kassan .., Cornelia A och Erik hjälptes åt i frukten ., Anna var i mejeriet ., Pernilla i charken och Magnus i frysavdelningen.
Handlade .., småpratade lite med Joakim (butikschefen) som idag går på semester. Han såg glad ut och berättade om sjuåriga dottern som nu ska börja i simskola.

Och så hemåt då.
Började med att ge fåglarna mat .., tog mig sedan an växthuset och alla blommor på altanen .., satte robotgräsklipparen på laddning .., slängde en tvätt i maskinen .., och nu ska jag ta harry på promenad. Han är såååå trött (kanske mest mentalt) efter natten på båten. Vilken miljöträning det blir för honom!
(Och för mig).
Pv tar idag sikte på Råå, lite söder om Helsingborg.

Ajöken, sa fröken.

Tre kvällsfönster och en vattenkanna ...

Sommar och värme genererar uppenbarligen fönsterfångargenen! Aldrig på månader har så många fönster kommit susande genom rymden (eller ledningar); antingen som sms eller på messenger eller som här, i mejlen.

Det här fönstret fångades i alla fall av madamen som var modig och gav sig av till Agadir i Marocko! Henne kommer ni väl ihåg? Minns jag rätt arbetade hon som reseledare och hon heter Catharina Bernardtz. Ett växthus har denna Catharina och hon skriver själv att det är mer som en djungel! Ja, en sak är säker, du lär i alla fall få hundrafalt fler tomater än vi själva!

Så här skrev hon den 8:e juni 2009.

En bonusbild från kolonilotten (jag förmodar att det är där växthuset finns) följer med.
Visst ser det härligt ut!

Så kommer ännu ett fönster från Trelleborg, nämligen från Hedgrenskan.
"Hittade ett fönster i badrummet ...", skriver hon.
Det var tur för mig det, säger jag.

Det tredje fönstret finns i landet Östergötland - i Mantop - hos Anne.
Anne-i-Mantorp, ja.
Två blommor skymtar jag till höger .., en digital termometer och så har Anne berättat att utanför har det planterats en allé av körsbärsträd, vilket hon lät glad över.
Hoppas att du har kryat på dig lite Anne! (Eller mycket).

Just nu ringer pv och säger att han har glömt (men han skyller på mig) en sladd som gör att han kan få elektricitet till båten och nu är han i Mölle och saknar sladden. Jahapp. Bara att ge sig iväg! Då blir det övernattning där. Godnatt! Eller gokväll!

Skepp ohoj! 

Vid niotiden skjutsade jag pv till Skallkrokens hamn och någon timme senare var han iväg.
Oj, så mycket som ska packas och tas med och som inte får glömmas .., och sen tillkommer ju mina saker när jag själv (och Harry) ansluter! Utrymmet i båten är sannerligen inte stort och det gäller ju verkligen att ha koll och veta var allt finns.
Smörgåsgrillen glömde han, men den tar jag med.

Och så här vackert var det när kom.
Enligt SMHI skulle vindarna komma vid tiotiden och det gjorde dom också.
Knappt hade pv kommit ut ur gattet i hamnen, så kunde han hissa segel och nu har han hört av sig och meddelat att han är kring Laholmsbukten och siktar på att kanske hinna till Mölle idag.
Och kanske kommer hans lillebror och ansluter och gör honom sällskap en bit på färden.
Vi får se.

Födelsedag ....

Visserligen var det kalas för två veckor sedan, men det är just idag han fyller tjugo!
Världens finaste Emil!
Snäll, go, mjuk, rar, ingen som Tar Plats, han bara är där.

Stort grattis på födelsedagen! säger mormor.
(Och nej, han läser inte här, men jag kan ju ändå gratulera honom).

Dagens fönster ...

Från Hede i Härjedalen kommer det här robusta - och vackra - fönstret - som ju är två - och just där tog Ulrika fram håven .., ni anar inte vilken fångst hon fick -!

Tack Ulrika!!

Lugn helg i landet Halland ...

Ja, så blev det då för ovanlighetens skull ett arbetspass i affären igår.
Jag undrar om människor som inte har arbetat i butik, ens i sin vildaste fantasi kan förstå hur tungt det kan vara, ja, i alla fall när det gäller livsmedel.

Så här såg det ut när butikschefen Joakim tog sig an all läsk igår.
Det är såååå tungt och först så ska då varorna lyftas från pallen, därefter lastas på en vagn och så ska förpackningen befrias från plasten och sättas på respektive hylla, men FÖRST måste man ta bort dom som redan står där, så nyast datum kommer längst in, annars blir det hopplöst att hålla koll så att inget utgånget passerar kassan.
Så här i sommartider är det ju enorma mängder med petflaskor som ska in och jag undrar vad den totala summan vikt blir - enbart på den biten - per leverans? Och tänk då allt som ska placeras på dom övre hyllorna!
Inte är det underligt att axlar, nacke och rygg (och händer också) tar stryk efter många år i butik!
Ja, vi kan nog räkna in knän också.

Det var Johanna och jag som tog passet från tolv till sju, med hjälp av Elin, Hanna och David, som alla gick hem lite pö om pö. Men vi två var kvar till slutet.
Johanna är den som har varit längst i butiken, ja, sedan friherrinnan slutade (hon har varit fyrtio år hos samma arbetsgivare, eller inom samma familj) och kan det mesta. Lugn och trygg. Alltid så otroligt vänlig mot kunderna; ett föredöme för kassörskor, helt enkelt.
Och så här lockigt hår hon och hennes yngsta dotter är i princip en kopia av sin mamma och det gäller även håret.

Mycket folk var det, men m e s t  jobb hade dom som pinnat på sedan halv sju på morgonen! Klockan sju när dörrarna öppnades och fram till tolv, hade det i princip varit extremt mycket att göra och när jag tittade in hos delipersonalen innan jag stämplade in mig, såg jag hur slut på dom var.
Tre timmar senare stängdes den avdelningen.

Trevliga kunder mest hela tiden.
Många holländare (alltid så vänliga!), några tyskar och så norrmän förstås.
Allra mest glad blev jag nog ändå när Maja, Ted och lill-Karin kom till kassan och lämnade den här totalt underbara buketten med vildblommor och den fick följa med hem!! Maja är lika rar och omtänksam som sina föräldrar och jag kan tänka mig hur omtyckt hon måtte vara i sitt arbete som sjuksköterska bland småttingar. Sååå glad blev jag!

Nu är det midsommardag och vi ska strax åka till båten.
Det blir ett annorlunda seglatsupplägg den här sommaren, eftersom vi ska ta oss så mycket längre hemifrån. Tanken är Ystad (med diverse mellanlandningar), men pv inleder seglatsen och så är jag hemma tills friherrinnan återvänt från Dalarna (katt, - och trädgårdsvakt), då tar jag harry och bilen och ansluter någonstans. Vi får se hur det blir.

Alltså ska pv nu packa allt och göra klart och jag ska testa peken ...(harry tyckte det var otäckt igår och det tog tid att våga sig till land, via den, men det gick, till slut) och slå mig ned på stranden i solstolen och bara ha det bra.
En sväng till affären blir det också. Vad händer med alla klädnypor? Försvinner dom i tomma intet?

Dagens fönster ...

En lugn och vilsam - rent av meditativ fönsterbild -  kommer från Monet, numera boendes i Sverige
Så här skriver hon

"Länge sen, men här kommer ett fönster från Gudhems kyrka, nära Varnhem dit vi och goda vänner åkte på långhelgresa, inspirerade av Ulrikas berättelse om denna fantastiska trakt!"

// Ja, jag skrev det i nån kommentar, att Ulrika kunde försörja sig på att ge ut broschyrer om kyrkor med omnejd i vårt avlånga land!

Och tack Monet för bilden!

Glad Midsommar! 

Här blir det lugnt och fridfullt.
Jobb i sju timmar för min del (hur många gånger har jag berättat det?)  .., pv ska fixa med peken till segelbåten och när jag har arbetat klart för dagen, kanske vi kan ta en sillmiddag (för min del, pv äter inte sill) i hamnen eller bara hemma?

Jag tillhör dem som aldrig varit särskilt upphetsad över midsommarfirandet.
Jo, i ungdomen förstås, då var det tusentals människor som kom till Malåborg för att fira midsommar och dansa till nån bra orkester och det var tält överallt i skogarna och pappa brukade säga att det "var tjo och tjim".

Midsommarfirande på hembygdsgården på dagen, fiskdamm och folkdans och dans på logen (jag blev uppbjuden av pappa, vi dansade vals och det var första och enda gången jag dansade med honom, han sa att jag dansade bra och det var han nog den ende som tyckte) och det var helvetiskt med mygg och knott.
Sjukstugan låg - och ligger inte - långt från hembygdsgården.

Efter firandet (pappa brukade anmäla sig till diverse tävlingar, typ att hoppa säck) brukade vi hälsa på hos mamma och så bjöds vi på fika .. ,pappa fick kaffe i landsdtingsmärkta koppar och jag saft. Säkert nån vetebrödsskiva till.
S o m  jag älskade detta!
Inte bara fikat, utan mamma som blev så uppenbart glad över besöket och pappa, som liksom var så till synes stolt över mamma där och då. Och hur han skojade med biträdena. Jag minns också den stora radion i hörnet av personalmatsalen.
Utsikten mot Tjamstanberget.

Ett annat midsommarfirande var i Vilhelmina.
Pappa och mamma var bortresta och jag åkte bil med den unge mannen - han som några år senare skulle bli mina barns pappa - och några kompisar till honom .., jag lejde bort hundpassningen till nån granne och vi tältade och till min fasa mötte jag moster Lisbet (inte hade jag väl trott ..?) och kanske fick aldrig pappa och mamma reda på hur jag skött mig.
Eller inte skött mig. Lämnat hus och hem. Hur gammal var jag? Sexton år, kanske. Jo, sexton.

Vad minns jag mer därifrån, förutom det något snopna mötet med min moster?
Jo, att Agneta Fältskog uppträdde och att en överförfriskad ung man greps av våldsam åtrå och tog sig upp på scenen för att omfamna henne .., ja, han åkte raskt ned.

Nu ska jag börja plocka fram jobbarkläderna, så allt är i ordning.
Ha det så gott alla!
Njut av årets längsta dag!

Dagens fönster ...

Det här fönstret finns i Östergötland, närmare bestämt i Mantorp.
Kommer ni ihåg "Anne i Mantorp"?
Jodå.
Men oj, vad det har varit eländigt för henne ett tag!

En blindtarm som blir inflammerad och brister, man  k a n  ha det trevligare och det blev akut operation och nu nån slags rehab på hemmaplan. Det är ju så numera, att helst ska man lämna operationsbordet och gå hem på en gång.

Så här ligger hon mellan varven och tittar på blomman i fönstret, den som heter Tage.
En spansk peppar, är det.

Vi telefonsurrar ganska länge och Anne säger sig  n ä s t a n  vara hög på dom starka tabletterna, men det behövs som smärtlindring. För övrigt låter hon glad och som vanligt.
En högerfot kom också med.
Och en vacker tapet.

Tack för fönstret och God Bättring, Anne! säger jag.

(Anne berättar att i ett annat rum har hon krukväxter på en bricka; nämligen den här, sponsrad av Kattis i Närke, ja, det var när vi höll på med Veckans Bästa  Som en kedja av länkar är det. Eller var det.)

Saft och bullar ...

... och Mariekex .., det var vad vi hade med oss till stranden i Haverdal.
Och kaffe i termos.

En satt under parasollet, en i en solstol och läste en bok av ..., ja, nu kommer jag inte ihåg vem det var .., nån kriminalgrej tror jag .., Karin, 8 år, byggde sandkakor och satte grässtrån på toppen och det såg ut som en gubbe med hår. Möjligen en gumma.
Själv satt jag i den mest obekväma brassestol världen skådat och tittade ut över havet och världen.

Vi badade i omgångar.
Kastade en liten boll mellan varandra och jag tänkte att det är så typiskt män, att när dom ska ta emot en boll så liksom kastar dom sig som en fotbollsmålvakt, men i vattnet. Jag log.

Pv kom kanske två timmar senare och kappsprang ner till vattnet med Karin.

Karin ..,. denna underbart fina tös som är så vetgirig och snabb att ta in allt nytt.
Åtta år. Läser flytande som en porlande vårbäck (och med betoning på meningarna) ..,  i ett huj lärde hon sig alla fåglarna på en slags plastad bild och jag lovade henne glasspengar om hon kunde alla och det kunde hon. Den knepigaste var staren.

Men det inte bara allt det .., det är att hon är så rar och vänlig.
S o m  hon har tävlat med pv .., det här med vem som först skulle doppa sig!!

Hon är är yngst av tre syskon; har två betydligt äldre bröder och bor utanför Stockholm.
När hon blir stor, tänker hon bli veterinär.
Bara så ni vet.

Junikväll och junidag ...

Först kvällen.
Och stranden i Haverdal (som är otroligt bred och lång) och ett hav så ljummet så man kan tro att man simmar i Medelhavet. Den halvlånge från Tyresö och lill-Karin - som doppar sig först av oss alla! - går med långt ut och vi står på händer och gör kullerbyttor i vattnet (då slår kristallerna till och jag blir hel-yr där under ytan, nåt så gräsligt obehagligt!) men det går över direkt och några fler kullerbyttor blir det inte för min del.
Att stå på händer vållar däremot inga problem.
Minns Emil och Emma som hur många gånger som helst brukade simma mellan mina ben och hur jag själv fick krångla mig mellan deras. 

På stranden, rejält utspridda, sitter här och där sällskap av vad jag tror är haverdalsbor .., några grillar .., andra vadar omkring i vattenbrynet .., en kvinna gruvar sig för att bada.
En gång i världen hade Halland den högsta genomsnittliga levnadsåldern i vårt land.
Man kan fråga sig vad sånt beror på?
Allmänt välstånd?
När Emma och hennes kompisar var här i fjolsomras var dom så förvånade över att alla människor tycktes cykla överallt.
Ja, man kan fundera och numera är det kanske helt annorlunda?
Måhända har något annat landskap tagit över det här

Vi blir bjudna på en vanvettigt god kycklinggryta med massor av schalottenlök, därtill ris och så Evas sallad som hon är specialist på (med bland annat kokt ägg som hackats i små, små bitar).
Och där, bakom kvisten av schersmin, (eller jasmin, jag blir säkert rättad) sitter pv och berättar om hur det var på Vätternrundan, ja, värdparets son som är född 1971 debuterade i samma lopp och har meddelat att detta var första och sista gången. Definitivt den sista.

Och här hemma?
Nu är det inte långt kvar förrän allt är utblommat.
Men rosbusken vid äppelträdet har äntligen vuxit på höjden (och jag har bundit upp den) och är otroligt knoppig, mer än någonsin tidigare!
Det är den rosen som jag egentligen inte är så förtjust i, men jag måtte ju ha varit det när den inhandlades? Bolltisteln väntar på sin tur också .., och kanske kommer lövkojorna att visa sig, men den rabatten är överdådig i år och jag vet inte riktigt hur dom ska synas.
Det får nog bli som i psalm 265 .., där man sjunger att "ja, här gäller tränga sig fram, tränga sig fram, annars är himlen förlorad!"
Och är inte himlen förlorad, så är chansen att visa upp för fröknarna Lövkoja, också förlorad.

 

Så här ser i alla fall rosen ut utslagen.., den är liksom polkagrisrandig.
Ja, lite fin är den allt.

Nu ska pv skjutsa mig till Haverdal där jag ska slå mig ner på stranden och kanske vill Lill-Karin bada med mig säkerligen kommer även Eva och den halvlånge maken, han som för övrigt är lika badtokig som jag själv.

Nybakade kanelbullar (med kardemumma i, till pv:s och friherrinnans bedrövelse) ska få följa med, plus Mariekex, saft och kaffe.