Tycker jag om ....

Jo, det  k a n  ha att göra med att själv börjar fatta åtminstone en liten del av det här med att vara på en båt, men egentligen tror jag att programmet "Över Atlanten" hade lockat mig ändå.

Jag tycker verkligen om det! 

Men varför, kanske någon undrar?

Jo, det är intressant att liksom "lära känna" människor vilka man har haft en diffus bild av (eller gjort sig en egen bild) och så visar den sig vara helt annorlunda. Ofta till det bättre!

Klas Eriksson, t.ex, känd från tv-programmet Leif och Billy som jag aldrig riktigt har tyckt om - programmet, alltså - är helt underbar på den här båten och den som ofta får mig att le. Henrik Larsson också, för att inte tala om Sofia Wistam, men alla bidrar!

Övriga medverkande är Tareq Taylor, sångaren Tommy Nilsson och slalomåkerskan Frida Hansdotter. Kapten ombord är Gunnar "Gurra" Krantz.

Ingen människa i världen skulle få mig att ens tänka tanken att ge mig ut på en seglats över Atlanten och när jag ser allt som kan hända - och händer - blir jag än mer övertygad! 

Ikväll klockan nio sänds det femte avsnittet och jo, vi kommer garanterat att titta!

Kanal 5, om någon är intresserad. 

(Finns även på D-play).

 Dagens fönster ....

För två år sedan gjorde jag en egen-tripp till Stockholm, bodde ytterst spartanskt på båten Gustaf af Klint och tyckte att tillvaron helt fantastisk! 

På förmiddagarna tog jag pendelbåten till Stadshuset .., strosade omkring i stan .., åt god mat .., satt och tittade på folk .., åkte fel i tunnelbanan ., träffade goda vänner .., ja, sånt. 

Så annorlunda i jämförelse med den stillsamma lunken här i Stensjö. 

Och så härligt sen att komma hem igen! 

Det var där, på pendelbåten, som jag tog fram fönsterhåven.

 Ny vecka ....

Lite mer vardag igen. 

Pv ska arbeta eftermiddag, men hade andra ärenden att uträtta innan det var dags att agera mattelärare, så han åkte iväg nu på morgonen.

Själv ringde jag Folktandvården i Söndrum och fick en tid till min havererade kindtand. Klockan 15.00 i morgon. 

Skulle det bli återbud från någon patient, skulle dom höra av sig och då kunde jag få komma. 

Hoppas inte. 

Bilderna i det här inlägget kommer från samma månad men för sju år sedan. 

Den här ovanför visar hälsningen som satt på jobbets anslagstavla. 

Anne-Maries getabock Ubbe hade insomnat på grund av "trumsjuka" och nu tackade han - via sin matte - för alla goda semleskalkar som han fått. 

Förmodligen hade han hört av sig från gethimlen.

Fler gamla bilder. 

Moster Gunvor, till exempel. 

Mormors första barn i sitt andra äktenskap. 

Konstnärlig på så många sätt var hon, denna härliga moster. 

Och här med morbror Joakim i mitten. 

Stugan låg nedanför mormors hus och jag tyckte alltid att det var så roligt att hälsa på där. 

Så mycket  v ä r m e och glädje. 

Så många djur.

Så mycket blommor! 

Och klippdockor överallt på köksbordet. 

Var moster Gunvor en sprallig kvinna, så var morbror Joakim en tystlåten och lugn herre.

Men nu är det andra tider. 

Måndag i september sju år senare och då har moster Gunvor och Joakim varit döda sedan länge. 

Walkaboutsweden är så bra på att visa upp sån här konst från Borås och då blir man ju inspirerad. För sju år sedan visade jag den här bilden .., och jag bara älskar den!

Kvinnan som gjort väggen så fin, heter Natalia Rak, hon är född 1986 och kommer från Polen. Jo, hon har även varit i Borås och visat upp sin konst. 

Här en länk till hennes verk.

Nu blir det halvtolvkaffe. 

Eller rent av lunch.

Jaha ...

Nu har plötsligt hela länklistan och det som brukar vara till höger om inlägget, dråsat längst ner på sidan. 

Hur ska jag nu bära mig åt för att hissa upp det igen?

Lite senare: Aha .., jag fick krympa bilderna från Dagens Fönster, då ordnade det upp sig. 

Måndagsfönstret ....

Nu tror ni säkert att det här fönstret, det kommer nog från Ulrika som är så förtjust i sina hönor! Nej, helt fel! Det här fönstret finns i Östergötland hos Anna-Lena, ni vet, Anna-Lena i Tumba som hon kallade sig tidigare. 

Anna-Lena och hennes engelsman till make - John How - bor i det som jag kallar för paradiset och där kan man få sånt här besök när man har fönstret öppet. Här en bild från när vi besökte dem förra sommaren. 

Titta, så fint! 

Och att dom inte ligger på latsidan .., det förstår ni kanske när ni ser detta.

Tack för fönstret Anna-Lena! Så glad jag blev!

Söndag ...

En lugn dag. Läser DN .., (mest intressant var reportaget om Tom Alandh) .., tittar på dödsannonser .., (hittar en vers som Hasse Alfredsson skrivit och tänker att den var ju helt underbart fin!) .., kollar tv-tablån (finns det några människor som gör det numera, ja, förutom jag själv då ..?) ..., och så dricker vi tolvkaffe.

Vi sitter i var sin del av soffan Ektorp och jag lyssnar till Henrik Frenkels poddcast; en intervju med drottning Silvia och det handlar om Alzheimer, ja, demens i allmänhet. Det blir ett program med mycket igenkänning från min mammas tid .., men också av glädje och en hel del klokskap. Ett bra samtal, var det. Och jag tyckte om att H.Frenkel stod på sig vid vissa frågor, han backade inte. Eller: han backade och ställde frågan om igen. 

Igår var det avslutning och Last Night of the Proms, från London. 

Nog var det svårt - för att inte säga omöjligt - att uppbåda den stämning av glädje och yra som brukar infinna sig när det är dags för alla sångerna. Nu var där ingen publik och nej, vi bytte kanal. 

Men för sex år sedan, då firade jag min födelsedag sex månader efter att den inträffat, med att åka till London och uppleva just Last Night of the Proms, men i Hyde Park. Båda döttrarna var med, Emma med kompisar, pv förstås och AP:s Micke. 

Det var så vanvettigt roligt! 

Här en bild från middag på någon restaurang som någon hade tipsat om. 

Alla tycks glada.

Sjöngs den här i Hyde Park?

Jo, vi hade allsångshäfte med oss och försökte väl hänga med så gott det gick. 

Nu ska jag - återigen - lyssna till den. 

Undrar om det inte var den som skulle tas bort ur repertoaren?

 Dagens fönster ...

"Hej! 

Ett fönster på den före detta fyren här på ön. Fyren som numera tillhör sjöscouterna. Fyrlampan är nedtagen men huset finns kvar. Där håvade jag in denna bild till dig.

Turtlan."

//Tack snälla! säger jag. Anar hur mycket du njuter av den här helgen till sjöss.

 Det man minns och lite annat ...

Igår, när vi hade låst stuga nr 1 och packat bilen så den var absolut fylld till bristningsgränsen, bestämde vi oss för att ta ett dopp i havet. 

Femton grader, hade en kvinna sagt att det var. 

Så det gjorde vi. 

Inte skymten av en manet såg vi, däremot - så snart vi klivit upp - kom en hel flock med småfiskar och simmade fram och åter och fram och åter! 

Å, det gjorde mig så glad!

Det var som en liten barnkammare! 

För övrigt?

Jo, vi har nu på morgonen löst DN:s korsord och jag tänkte att korsordsmakaren var tämligen less på såna här konstruktioner just den här dagen .., t.ex fanns i en ruta: "Blir sena" och svaret är då "utan". 

Men just ovanför hittar man: "Blir utan" och då är svaret såklart "sena". Kanske ringde telefonen just då .., eller så höll maten på att brännas vid .., eller kanske fick konstruktören plötsligt besök och glömde bort att variera sig?

Nåja. 

Nu är det löst och för en gångs skull var det jag som klarade långordet  på tjugotvå bokstäver. (Jag skrev nog 27 någon gång, det var då till att ta i!). 

Medan jag suttit här och skrivit, har det varit helt tyst här inne. 

Ingen radio. 

Ingen musik från Spotify. 

Det är då jag hör musspring från någonstans i köket. 

Ååå, så hemskt. 

Sätter genast igång "Evening jazz"på ganska hög volym och sparkar lite på bänklisterna. 

Ropar på Sigge (som aldrig bryr sig ändå, totalt ointresserad av inomhusmöss) och hoppas att jazz inte är vad små möss vill höra. 

I eftermiddag vankas ankbröst på Tångvägen och för en stund sedan tog jag ut första plåten med nygräddat bröd, modell grövre. 

Ungefär så.

 Resumé från några dagar i Bohuslän ....

(Först av allt: min så älskade laptop som avled i Ystad, fick jag tillbaka från Elgiganten för två veckor sedan. Efter tio dagar var det bara flimmer på skärmen. Den är nu återigen inlämnad och vi får se hur det går. Garantin går ut i slutet av oktober. Något bloggande från annan plats än här hemma, blev uteslutet. Bloggerappen på mobilen fungerade inte heller. Det har den gjort tidigare).

Jaha, så har Blogger tagit bort möjligheten att använda sig av den "gamla mallen" och då blir det nog till att tacka för sig, om man (jag) inte känner sig bekväm med det här nya. Aldrig får nånting vara beständigt! Och jag som har trivts så bra med den ursprungliga varianten! 

Bilden här ovanför symboliserar hur det har varit; pv som sliter från morgon till vid femtiden om aftnarna ..,  tar bort teakbrädor, gummilister, en enorm dansk radioutrustning (där ska det bli skåp) .., han har plockat bort hundratals bultar och muttrar och slutligen slipat hela däcket. 

Vi har tagit minst ett dagligt dopp i havet. 

Jag har bränt mig på en jättelik manet. 

Sexton grader i vattnet, femton idag. 

Friskt och skönt! 

Medan pv slitit, har jag fixat lunch och middag. 

Igår grillades det fläskfilé (som vi fått överta av sommarhusgrannarna) och eftersom stugan inte är utrustad med ugn, gjorde jag så att jag råstekte tunt, tunt skivad potatis och svamp och så pytsade jag i lite grädde, så där så att det skulle stek-koka liksom. Sallad till! Och ett gott rött vin. Men så ljuvligt! Vi satt ute på verandan och sa unisont att livet verkligen kan vara härligt! 

Detta var utsikten. Solen går ned bakom skogskanten i mitten, så vi missar själva solnedgången .. får liksom inte följa med till slutet, men det duger bra så här. 

Vi noterade tidvattnet också. ..., kanske två decimeters skillnad. 

Pv säger att på vissa ställen i Bohuslän kan det skilja så mycket som fyra decimeter! 

Båten står inne i en enorm hangar (nya båtar tillkom under dom här dagarna) och det var här inne jag tog mig upp på stegen och så på däck och nästan kräktes av rädsla. Än värre var det vid tanken på att jag skulle ta mig ned igen! Alla stag och linor är ju bortplockade och jag såg för min inre syn hur jag skulle dråsa i backen och tack och adjö, sextiosex år blev jag.

Om det är högt?

Tja, allt är ju relativt. 

Treochenhalvmeter är det upp till däcket, men det räcker för mig. 

Och det var  i n t e  långt ifrån att jag började gråta, då, innan jag lugnat mig lite. 

"Det var ju också så att .., ja, jag hade helt enkelt inget val. Jag  m å s t e  övervinna rädslan! Hade jag kommit mig upp, fick jag se till att ta mig ner. 

Det gjorde jag också, men oj, så hemskt innan jag kom dithän! 

Nu har pv gjort allt som han kan bidra med (vilket minskar den totala kostnaden med drygt sextiotusen kronor!), sen blir båten kvar här .., den ska in i en "varmhall" och i januari (tror dom) ska nya teakdäcket på plats. Till våren ska så pv upp igen och måla och vaxa båten och så sjösätts den just där i Bohuslän. Förhoppningsvis seglar vi då vidare norrut. 

Ingenstans har jag sett så många suterränghus som här i Bohuslän! 

Så icke detta, som är beläget precis mitt emot campingen.

På väg till varvet passerar jag stupräta bergväggar på höger sida och lika branta "stup" på min vänstra sida. Det var knappt att jag vågade mig fram och ta bilden. 

I slutet av tomterna - mot vägen till - kunde man se avloppslock ..., mängder av dem! 

Förmodligen för att det skulle bli för krångligt att spränga sig ned i berget och lägga in avloppsrör? 

Naturen påminner om den på Ekerö, när vi hälsar på AP. 

Otroliga mängder med ormbunkar (eller nån slags spjutbräken, välj själva) .., lite rödklöver, harklöver.., och gula .. kan det vara nån slags fibblor? (Liknar små maskrosor på höga stjälkar). 

På väg hem stannade vi till och rastade Harry vid parkeringen till Sundsby säteri. 

Där mötte vi den här lilla damen .., Stina heter hon, är tio veckor och är en Cavalier King Charles spaniel. Ägaren till kenneln där hunden köpts, hade berättat att nu i coronatider när hemarbetade människor köpt hundar i parti och minut, visar det sig att det redan blivit flera omplaceringar av sålda valpar! Många kanske inte tänkte på vilket jobb det är att ha hund. 

Men sååå fin var hon, lilla Stina. 

Nu är vi i alla fall hemma. 

Medan pv gjorde det sista på båten, städade jag ur stugan (snabbt gjort) och tänk, att komma hem till varmt vatten i kranen .., vilken lyx! Och vilken ynnest att ha ett badrum och toalett inom räckhåll! Lycka! 

Ändå kan jag verkligen rekommendera Vindöns Camping på norra Orust! 

Så trivsamt! 

Nu återstår att se hur det här blir när det är klart och jag klickat på "publicera".

Håll tummarna!

Har tittat nu. Hur får jag bort all luft här under ...? Det var ju lätt som en plätt tidigare, bara att gå till HTML och fixa det. Här hittar jag inte. Jo, kanske. (Så typiskt mig att knorra över nånting som jag inte ens testat ordentligt! Fy skäms Elisabet!)

 Denna dagen ett liv ...

Hos Timehop på instagram dyker den här bilden upp. När kan den vara tagen? Maria tycks vara nio, tio år kanske .., i början av 80-talet? Då borde mamma ha varit kring sextio.

Av texten att döma kan man förstå att det varit klädinsamling .., mängder av tjugokilospaket som paketerats och nu skulle gå med container till Bolivia och där, på plats, delas ut till behövande. Mamma sitter i mitten längst fram, med en av Marias klasskamrater i sitt knä, ja, där är tre klasskamrater, ser jag

Kvinnorna är nog företrädesvis mest arbetskamrater till mamma, från sjukstugan hemma.Ett fåtal känner jag igen .., Elsa Eriksson, Ing-Britt Eriksson också .., Maria Wännstedt och Syster Persson. Kanske Hildegard Renström längst bak?

Dagens fönster .....

... fångades i Hajstorp, vid Göta Kanal och hjälp, vilka vackra fönster, ja, hela huset!

Det var hönsmadamen Ulrika som hade håven redo och det tackar jag för!

Dom som lever loppan .....

Ja, inte är det vi i alla fall.
När klockan var kvart över nio igårkväll, hade vi båda krupit i säng.
Innan dess kunde det se ut så här.
Från min underslaf var detta utsikten om jag vred huvudet åt vänster.
Korsordet (DN:s) gick fram och åter mellan spjälorna.
"Nä, nu får du ta över en stund!" brukar pv säga.
Långordet längst till vänster är hans specialitet, så och den här gången.

Och ännu tidigare på dagen stannade jag till vid utsiktsplatsen mellan Henån och Vindön, där vi bor.
Ja, här är så vackert så det är inte sant.

Och åt andra hållet, i motljus.
"Det är det som är det bästa med att segla i Bohuslän .., att gå mellan alla öarna och inte blåser det så hemskt heller ...", brukar pv säga.

Nu är klockan halv nio.
Vaknade av och till hela natten .., men pv påstår att jag har "fört oljud" och trots att han flera gånger tydligen sagt till mig .., så vaknade jag inte! Han ställde diagnosen posttraumatiskt syndrom ..., ja, efter den där hemska upp, - och nedstigningen i segelbåten.

Innan han vaknade, låg jag och surfade runt och hamnade då på Jonas Sjöstedts avtackning från riksdagen. S o m  jag rördes - ja, djupt in i hjärtat - när han framförde sitt tack till riksdagens städpersonal .., till restaurangpersonalen och "världens trevligaste säkerhetsvakter".
Å, så jag önskar denne till synes så genomsympatiske man (tillika västerbottning, men det är oviktigt i sammanhanget) ett härligt "vanligt liv"!

Nu blir det promenad med Harry i blåsten.

Dagens fönster, samt lite till. 
(Det blev mycket till ...) 

Det här är utsikten från köksfönstret och dom tre röda stugorna i mitten av bilden, det är själva servicehuset; det är där dusch och toaletter finns.
Varannan toalett och dusch är spärrad, för att minska antalet besökare inne samtidigt. Det är väl kanske tänkt att man ska stå utanför och invänta sin tur.
Nu har jag varit alena var gång jag varit där, men jag kan tänka mig att i somras var det annorlunda.

Tidigare idag gjorde jag  pv sällskap till den jättelika hangaren, där båten står uppställd.
Nu skulle jag hjälpa honom att ta bort skotskenorna, en på varje sida.
Åååå, så hemskt!
Det är ungefär 3.5 meter upp till däcket och det tog tid innan jag vågade att klättra upp.
Försökte först halvvägs, tänkte att ... men HUR ska jag ta mig ned?
Alla stag och själva skyddsnätet är bortplockat och det här man går på, det är inte brett och vad ska man nu hålla i sig i?

Nåväl.
Jag kom upp och kom så ner i "salongen" - som inte är mer märkvärdigt än ett kök med soffa i uppochnervänd U-form - och så skulle pv med skruvdragaren på däck ta upp alla femtioåtta skruvarna och själv skulle jag stå med en hylsnyckel i "salongen" - man står i sned vinkel - och försöka hålla fast muttern och ta reda på den, sen när den var loss förstås.
Åtta, nio stycken kunde jag med ficklampans hjälp få fatt i, sen var det kört, för då kom det vägg emellan.
Och hela tiden tänkte jag på hur jag skulle ta mig ner igen?
Upp är en sak. Ner är betydligt värre, i alla fall för mig.

Det gick till slut, efter att jag tvingat pv att fästa ett rep under mina armar, ja, så kändes det aningen säkrare. Skulle jag våga göra om det? Svar: ja.
Men det var otroligt läskigt för en som är höjdrädd.

Åkte hem tillsammans .., drack kaffe ute på altanen .., solen i ansiktet.
A v s l a p p n i n g.
Närapå migrän.
Pv vände åter .., jag tog harry med mig och körde till Henån, en knapp mil söderut, för att handla.

Henån ligger så vackert till!
Vägen härifrån löper längs havet - men man kör högt ovanför - och vägen är slingrig och där finns en fin utsiktsplats där flera bilar stod parkerade.
Jag handlade .., gick sen på promenad vid hamnen och såg tjusiga villor långt uppe på sluttningarna!

Det är helt OFATTBART .., på väg till hangaren har man branta klippväggar på hela högra sidan av vägen. Högt uppe klamrar sig storväxta tallar fast med rötterna utan att - till synes - ha någon som helst jordmån! Jag fattar inte hur dom kan hålla sig fast!

Och vilken vacker mossa!!!

På andra sidan av vägen kan det se ut så här, om man tittar ner.
Skifferplattor .., det är väl ändå vackert!

Nu är det becksvart ute ... men tittar jag ut genom fönstret ser jag glittret från havet .., det är väl lampan borta vid båtarna som lyser upp förstås?

I morgon bär det av hemåt, men först ska pv ta bort några skruvar på styrbordssidan, resten lämnar han med varm hand över till varvspersonalen. Nu har han i alla fall gjort vad han kan. Trädäcket är borta, alla stag, skyddsnätet och mantågen.
Oj, oj, oj, vad det tar i och blåser! Nästan så att ytterdörren rister.

Ha en fin lördagkväll!

Lördagmorgon i ett annat land ...

... nämligen i landet Västra Götaland.
Här, i den där lilla gula stugan med solceller på taket och med Toyotan utanför, sitter jag nu och skriver. Så fint här är! Spartanskt, men fint.
Jag sitter vid ett bord med fyra stolar, till höger om mig ett fönster ut mot havet ..., rakt fram en disk,- och arbetsbänk och ett kylskåp som står på golvet.
Till vänster två våningssängar och i hörnet vid kylskåpet ett litet kyffe med ett handfat (kallvatten) och en spegel.
Ovanför diskbänken ett fönster ut mot där bilen står.
Tall och al och stooora granar är vad jag ser.

Kom hit igår och nu kunde jag köra genom Göteborg och via Tingstadstunneln utan att hålla andan.
Jag kom på mig själv ..., oj, nu andas jag ju lugnt!
Mindre trafik än förra gången och jag vet ju att det är bara att hålla mot Oslo.
Skönt!

När jag natten mot idag inte kunde sova, lyssnade jag till detta - en dokumentär i P1 - där en ung kvnna vittnar om hur det är att bli mamma till sin mamma.
Kvinnan är enda barnet, väntar själv barn och så får man följa hennes och framför allt hennes mors resa in i dimmans land.

Jag tänkte att ......, ja, jag har svårt att skriva ned vad jag tänkte .., men det kändes mest hela tiden som om mamman skuldbelagdes för att hon började tappa minnet. Jag tyckte så oändligt synd om henne. Och ja, jag minns förstås hur kämpigt det var med min egen mamma i samma situation - jag var ju också ensam om henne i Ystad -.

Annat man funderar på?
(Hoppa  över dom närmaste åtta raderna om ni är kräsmagade).
Utanför servicehuset finns såna här tunnor och om jag fattat det rätt, så går avloppet (skiten, helt enkelt) ner i dessa, men mals först - man hör en kvarn utan byggnaden, det låter som när man mal potatis i en gammal kvarn som man vevar för hand - och så töms väl det hela av någon slamsugarlastbil.
Såna här - eller stora cementbrunnslock - syns nedanför nästan varje hus som man passerar, i alla fall hus som är högt belägna.
En annan sak: toaletterna är mer som av tysk modell, med avsats.
Och det slurrrrpar på samma vis som i flygplan eller i båtar, när man spolar.

Gick en promenad tidigt på morgonen .. ut på en av båtbryggorna .., och konstaterade att här är gott om små och lite större motorbåtar, men dom små är i majoritet. Just nu  v r ä k e r  regnet ner .., pv har kört iväg till hangaren för att fortsätta arbetet med att ta bort teakbrädorna (han hoppas bli klar tills i morgon, möjligen ikväll) och så småningom kommer han och hämtar mig, då ska jag upp på stegen och in i båten för att hjälpa honom på nåt vänster.
Spännande!

I torsdags var jag och lämnade prov för covid-19.
Det hela skedde på flygplatsparkeringen i Halmstad och var så vedervärdigt äckligt; jag kväljdes gång på gång på gång, men det är ju ändå snabbt övergående.
Döm om min förvåning när jag hade svar igåreftermiddag!!
Negativt.
Det här gäller alltså om man har symptom och jag har ju hostat sedan vi kom hem från seglatsen, men var själv inne på att det var vanlig förkylning. Sååå skönt att ha detta gjort!
Och ja, jag vet att det här gäller just nu, det är inte så att jag har antikroppar.

Nu ska jag diska undan (man får värma vattnet i vattenkokaren) och lyssna till Ring-så-spelar-vi.
Eller P1.

Liiite ljusnar det ute.
Skönt.

Dagens fönster ....

.... finns i vårt kök och om det är nånting jag verkligen tycker om i det här boendet - förutom uterummet - så är det bytet av alla fönster. Tänk, vad det gör mycket för en byggnad, oavsett vilken!

Hon heter Sara ....

"Jag har läst din blogg i många år nu, men knappt gett mig tillkänna. Men nu tänkte jag att det var dags. Jag tycker ju att det är så fint att läsa om dina dagar, och om de bekanta trakterna du rör dig i. Ditt sätt att berätta levandegör de mest vardagliga händelser och det är en konst. 

Jag bor på Cypern med min familj, man och två pojkar som är 2 och nästan 8. Vi flyttade hit för ungefär ett år sedan, och innan dess bodde vi ett år på Malta. Innan vi flyttade bodde vi i Glommen, och jag jobbade i Getinge, på Getinge. 

Bageriet i Slöinge handlade jag på med jämna mellanrum, och återvinningen i Falkenberg kan jag se framför mig. 

Mer om mig och hur jag lever mitt liv kan du läsa om på saraspekulerar.se om du är nyfiken. Vi lever förstås helt olika liv, men det kan ju ha sin tjusning att läsa om, det också. 

Jag hoppas du fortsätter blogga ett bra tag till, för jag uppskattar verkligen dina inlägg. Tack!"

//Och det kan ju vem som helst förstå hur glad man blir av såna rader! Det blev jag. Verkligen. Och nu ska jag - sedan friherrinnan kommit med marmeladen - slå mig ned och spankulera omkring hos denna för mig okända Sara på hennes blogg. 

Det är alltid lika intressant att följa människor som vågat bryta upp och då menar jag inte nödvändigtvis att man flyttat utomlands, men att man vågar språnget! 

På nära håll var det ju AP och Micke som gav sig av till Ghana .., där var Matildas fikarum i Australien och min syster såklart, även hon i Australien! Monet i Frankrike, Anna i Sheffield, annannan i Portugal, Ulrika som tagit flera olika språng .., Kerstin i Trelleborg som gifte om sig med danske Peter ..,  Helena/Cruella som under en tid bodde i Kina ..., där är Cecilia i Houston .., Eva som flyttade till Gotland .., ja, men visst är det intressant att se vad som skiljer och vad som förenar! 

Och nu .., vardagsliv på Cypern! 

Tack Sara för dina såå vänliga rader! 

Vilken natt! 

Och nej, bilden har inte det minsta att göra med nattens äventyr, däremot piggar den alltid upp mig. Särskilt lillkillen näst längst till vänster som också försöker göra ett V-tecken, men alldeles enkelt är det ju inte. Det blir till att öva. 

(Bilden med tillhörande reportage handlade om resandefolket på Irland och fotograf var Adam Wrafter). 

Natten mot idag blev en eländesnatt. 

I ett par dagars tid har harry varit dålig i magen och knappt ätit, men från midnatt och framåt var det än värre. Varannan timme ville han gå ut och till sist, vid fyratiden, släppte jag honom lös, lade mig själv på soffan i uterummet - med dörren öppen - och tänkte att han får komma när han vill, såå trött var jag. 

Han kom verkligen och inte var han borta så länge heller. 

Vi gick upp i sängkammaren, han kröp ihop intill mig och för första gången under natten hörde jag inget bubbel från hans mage. 

Så blev det morgon .., han fick han dietkost .., kokade fisk och ris och tänk, allt gick ner! 

Hurra! 

Nu har vi tagit promenad .., hälsat på förbipasserande - en man och en kvinna med stavar - konstaterade att koltrastarna tydligen bor under ett hie av ris och buskar inte långt från Eckes ..., och sist av allt plockade jag upp ett kuvert från postlådan. 

Och pv har ringt och surrat en stund. 

Oj, så idog han är! Nu är snart allt bortplockande av stag och beslag och annat klart (från däck) och då börjar han ta bort själva teakribborna. 

S o m  han gullbad att jag skulle köra upp redan i eftermiddag, men det gör jag inte, det blir för länge för Sigge även om grannen ger honom mat.  Själv har jag tänkt mig lördagmorgon; då är det mindre trafik (hopefully) och så kan man lyssna till Ring-så-spelar-vi och jo, men det tycker jag låter bra. 

Med en hund som haft diarré hela natten, blir jag ändå glad - och nästan pigg - av det här kortet, även det inhandlat i London, i en liten butik i South Kensington, inte långt från t-baneuppgången. 

Och om tjugo minuter kommer friherrinnan hit med grön tomatmarmelad. Jag håller tomater och burkar och hon det övriga, inklusive kokandet och så delar vi rakt av. 

Det blir kaffe ute på altanen. 

Idag strålar solen! 

Bara en sån sak!

Prat med pv ...

Jo, han har det bra i sin lilla stuga, den som enbart har ett handfat för kallt vatten, fyra sängar, ett bord, ett kylskåp och en liten elplatta, med endast en fungerade platta.
Det går det med, tydligen.
Dusch och toalett finns i en stuga eller byggnad intill.

Igår plockades båten upp och finns nu uppställd i en hangar, där pv arbetar för fullt.
Mobillarmet ringde klockan sex i morse och klockan sju var han på plats.

"Jag har en tidsplan och ligger faktiskt lite före ...", säger han när vi pratas vid.

Alla beslag, alla skruvar och muttrar läggs i små plastpåsar och med en lapp i påsen som noga anger var på båten detta hör - första styrbord - osv. Oj, vilket jobb!

Själv går jag på promenader med Harry .., (bilden visar hur det såg ut igårkväll), skriver mejl till min syster i Australien och skickar Postens Vykort (från egna bilder).., pratar med sonen som har följt lillkillen till förskolan och han - sonen - är fylld av beundran över hur pedagogisk personalen är.

Stor gråt och bedrövelse när pappan säger hejdå, men sen kommer en liten videosnutt där den där lille krabaten är glad igen och det vet man ju hur det är.
Och det nya boendet känns bra.
Vänliga och trevliga grannar .
Ett nytt slags liv.

På familjechatten kommer filmer från det nya hemmet.
Där är minstingen som går och drar på sin Brio-tax ..., runt, runt .., om och om igen och mellan varven går han lika frenetiskt omkring med låtsas-gräsklipparen. Ett mer välansat parkettgolv torde vara svårt att uppbringa.

Små filmsnuttar som gör farmorshjärtat sååå varmt.
Mer behövs inte.

Så mycket glädje! 



På eftermiddagen igår .., då, när jag hade gjort fint här hemma och varit ute på tämligen långa promenader med harry och ätit middag, då slog jag mig ned i soffan Ektorp och tittade på filmen "Still walking" (från 2008) av den japanske regissören Hirokazu Kore-Eda.
Jag har sett andra filmer av samme man och tyckt så oerhört mycket om dem; inte minst "Sådan far, sådan son".

Man kan undra vad det är som gör att vissa filmer går rakt in i ens hjärta?
För min del är det ofta fotot .., ofta närbilder .., och ofta också att det handlar om relationer på ena eller andra sättet, men det gör väl nästan alla filmer?
I den här filmen fullkomligt ä l s k a r  jag även  musiken.
Så stillsam.
Så följsam.
Den är - de gånger man hör den - som pricken över i.



Här intervjuas regissören, svarar på japanska, men har tolk.
Tack för det!

Så här ser han ut, herr Kore-eda.
Foto: Georges Biard.

Från Wikipedia: Hirokazu Kore-eda (是枝 裕和), född 6 juni 1962 i Tokyo, är en japansk filmregissör och manusförfattare. Kore-eda är känd för sina lågmälda dramer som ofta kretsar kring familjerelationer. Återkommande teman är döden, hågkomst och släktband.

Missade nån var jag hyrt den, så är det hos Triart.se. 
Trettionio kronor för 48 timmars tittande på filmen, så blir man trött, har man god tid på sig. Jag blev  i n t e  trött. 

Betyget på en femgradig skala?
Fem.

1. 
   
2.