torsdag 11 november 2021

Dagens fönster ....


Den skånska madamen - hon som i vanliga fall bor i Porto - är, eller har varit, på besök hemma i Skåne. I Lund passade hon på att ta fram fönsterhåven. 

Tack! säger jag.

onsdag 10 november 2021

Vardagsliv ....


Då går jag ut och tar mig an Kian. Aldrig vad jag minns har jag haft en vit bil och förvåningen när vattnet sköljde över lacken och det blev uppenbart HUR lortig bilen var .., ja, den var stor. Den var ju i det närmaste grå! 
Efter en stund anslöt husets herre och hjälpte till och då fick även Toyotan bli fin. 
Dammsög den vita .., den andra tar jag senare idag. 


Under tiden höll Harry koll på småfåglarna vilka plaskade omkring i sin lilla pool. 
Närmade jag mig med kameran, så tackade dom för sig. 


Upptäckte några kärleksört vid husknuten. 
I vanliga fall är dom ofta blekrosa .., ungefär som lampskärmarna (korsettfärgade, som forna tiders rosafärgade korsetter), men nu .., nu var det en helt annan kulör! 


Klematis på sluttampen. Funderade på om jag helt skulle klippa ner den, men nej, den får vara kvar ännu ett tag. 


Maja, dotter till Eva i Tyresö, tipsade om en så härlig barnbok och som jag log när jag kom hit till den här bilden! "Rut och Rocky rådjur" är titeln och boken är författad av Sarah Sheppard. (vilket ursnyggt namn!). Adlibris skriver bland annat så här: "I den här boken möter du Rut och Rocky - skogens supersnobbar. Läs om deras vita varningsrumpor, tjusiga horn, skogsmenyer och trädgårdsplundring". 
Älskar deras trädgårdsalmanacka (bilden)!


Och så här ser det ut när jag tittar ut över grannens nyponroshäck. 
Over and out. 

Dagens fönster ....


 "Oj, är du på väg till Irland, men då kanske du kan fånga några fönster ...?!" skrev jag och jodå, inga problem. 

Anders (Boman i efternamn) är inbiten malåbo som tillbringar oerhört mycket tid i skog och mark .., han jagar och fiskar, har ett stort hjärta och som lök på laxen har han vuxne sonen i Navan, fyra, fem mil nordväst om Dublin. 

S o m  jag log när bilderna kom, ty det kunde jag ju snabbt konstatera att vita-gardinlagen, jodå, den finns minsann kvar! 

(Är man sugen på att besöka Navan, så finns det ganska billiga hotell att ta in på. Här är ett, till exempel).

Tack Anders! säger jag.

tisdag 9 november 2021

Spridda skurar ....

Nästan det allra bästa med att vara pensionär, det är att man får möjlighet att lära sig så mycket. Sen har jag ju så mycket att ta  i g e n; så mycket som jag inte kände till, så där mer än ytligt. 

Natten mot idag hade jag svårt att komma till ro och då lyssnade jag till Bildningsbyrån i P1 och avsnittet som handlade om Carl von Linné. Så helt otroligt intressant! Vilken människa! Vilken begåvning! Och vilken energi den mannen torde ha besuttit!


Några år innan jag träffade pv, hälsade jag på en annan snäll smålänning som bodde alldeles i närheten av Linnés födelsehem Råshult och dit tog han mig. Jag minns att jag tog några bilder inifrån själva huset; det var sånt vackert ljus. 
Så här såg det ut. 


Och så här. Året är 2006.


Och i en stuga intill bodde några goda vänner till smålänningen och där såg det ut så här. 

Åter till nuet. 

Idag på morgonen cyklade pv ner till hamnen för att ta upp ytterligare bommar, så där så han har gott samvete på lördag när det är allmän bomupptagning och då är han liksom dubbelbokad, såväl här som i Skallkroken. Därav jobbet här nere. 

Själv tog jag Harry med mig och gick i medvind och precis när vi kom fram var pv klar. I vattnet nära land simmade den här krabaten. Eller simmade gjorde den inte alls, den mer som kurade ihop sig och tycktes sova. Eller så var den sjuk? 


Det var rejäl motvind på hemvägen. 
Pv cyklade iväg .., harry fick springa lös då vi var helt ensamma och såå glad jag blev när han - harry - stannade till .., stod länge och tittade åt mitt håll .., tvekade någon minut och satte sedan full fart till matte! 
Och så ..., efter att ha blivit omklappad och kollat så att allt var okej (så tror jag att det var), sprang han lika fort tillbaka till husse några hundra meter bort .., husse som hojtade och undrade var kompisen tagit vägen.

Sååå trött var jag sista biten hem, så jag slog mig ner på bänken som syns i bakgrunden på bilden. Satt där en stund och gjorde ingenting. Det är alltså vid parkeringen där det sommartid är proppat med bilar.


Kom hem. 
Sträckte ut mig på soffan Ektorp .., vände blicken uppåt och kunde då konstatera att eken nu tappat nästan alla löv. Undrar vart dom blåste iväg, ty innan helgen var marken nästan täckt av prassliga eklöv? Och inga problem att nu skymta Ecke och Britts gula sommarhus.

Då kom jag att tänka på den här sjöfågeln vars namn jag inte visste. Googlade och kom till Jägareförbundets hemsida där man kan testa sina kunskaper när det gäller fåglar. Så himla roligt! Läste på om knipor, kanadagäss och vitkindade gäss (dom två sista hade jag problem att skilja åt) och hade till slut alla rätt. Stor glädje! Lite mera kunskap in i minnets byrålådor!

Allt detta idag tack vare att man får leva och vara pensionär! 
Vilken ynnest!

Dagens fönster ....


... finns i ett gult hus - nej, inte på en kulle - utan nere vid vägen. 

Ecke och Britts. 

Fick svar direkt ....


Mejlade igår till Klippans kommun och berättade om eländet på järnvägsstationens toalett, den som helt saknade alla former av papper. Skrev också att jag förmodade att adressaten kanske inte var den rätta, men att dom kanske kunde vidarebefordra hälsningen?

Det kunde dom.

Bra med snabbt svar!

måndag 8 november 2021

Och så ett kvällsfönster ....


... från Barbro som inte längre bor i Uppsala, utan har flyttat till Raggarön och förvandlats till rena husmorsmadamen!  Nyss bakade hon syltkakor. Ack, att man hade varit på plats! 

Tack Barbro som tog fram håven! 

Den andra för i höst .....


Halmstad Filmstudios andra film för den här hösten (det blir endast fyra) visade sig vara en pärla, i alla fall för mig. Filmen - "Nomadland" - regisserad av Chloé Zaho handlar om människor vilka förlorade hus och hem under den ekonomiska kollapsen i USA för ett antal år sedan. 

Vi får följa Fern - spelas av Frances McDormand f.1957 - en kvinna/änka som packar sin bil och ger sig ut på vägarna för att upptäcka livet - inte i stora städer - utan ute på landsbygden och bland gelikar. Hon tar ströjobb där hon finner dem .., det är på Amazon`s enorma lager och det är på restauranger och det handlar om betupptagning.

Denna Frances McDormand tilldelades en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll, filmen i sig fick Oscar för Bästa Film och Chloé Zaho fick en statyett för Bästa Regi. Själv tycker jag att även fotot var enastående!

Filmen handlar också om vänskap och att våga gå mot strömmen. 
Att stå för det man tror på, men visar också bristerna i ett land som USA .., ett land som för så många är drömlandet nummer 1.

Suveränt bra skådespeleri även av David Strathairn (född 1949).

Det var fullsatt i salongen vid 13.30-visningen. (Ytterligare två visningar under dagen/kvällen). Jag hade tur och satt som vanligt vid sidan av balkongen, där det är sex fåtöljer i rad efter varandra. 

Här är en - ja, i alla fall en trailer - till filmen.

För 49:- kan man se den på SF-anytime. 

Helgen ....


Att köra söderut i början av november och upptäcka hur höstsådden skirar i grönt, det är ju nästan otroligt. Vi fick en halv fredag och en halv lördag tillsammans med minstingen med mamma och pappa; det lever man ett bra tag på. Till middagen på fredag anslöt även sonens svärföräldrar Claes och Monica, dessa underbara smålänningar vilka nu är acklimatiserade skåningar. 
"Inte en enda gång har jag tänkt på huset vi lämnade!" sa Claes. 
Att flytta långt ifrån sin ena dotters grav, det känns däremot tungt. 

På lördagförmiddag fick jag sällskap till Ribban där jag tog ett dopp i ett niogradigt hav. 
Vilken dröm att kunna promenera längst ut på bryggan (där det finns vindskydd och bänkar och bra stegar ner till vattnet!) och ta sig ett morgonbad. Ljuvligt. Ljuvligt. 
Och där var även en liten tvåochetthalvtåring som också ville bada, men inte fick. 


Innan man kommer till bryggan, finns ett gym-område med olika redskap - ja, man ser dem på tavlan här ovanför -.  Och hela tiden kom människor och löptränade eller rastade sina hundar eller småttingar. 


Därefter bar det av till min syster med familj ute på landet. 
Vi laddade bilen på Center Syd i Löddeköpinge. Där var mängder med laddstolpar till Tesla, men få till andra bilmodeller. Man kan fundera över hur det ska bli när - eller om - det till slut enbart blir elbilar? 
Jo, jag inser att laddmöjligheterna kommer att utökas väsentligt, men ändå. 

Så här såg det i alla fall ut hos min syster. 
Bilden togs söndagmorgon .. jag hittade inte mina skor och gick ut barfota i det på gårdsplanen sååå vassa gruset. Hörde kajor och skator och min syster berättade att plötsligt har måsar anlänt i stora skaror och hojtar och har sig på lägdorna. 


Frukost samma morgon och en äggkopp från Australien.
I bakgrunden mammas virkade äggvärmare. S o m  jag älskar dem och jag minns exakt på vilken stol jag satt i  köket hemma i Malå när jag fick äran att sy fast knapparna som blev till ögon. Några knappar hade tillhört ett livstycke. Andra kom från pappas nylonskjortor.


Och morbror Joakims näverkoppar står prydligt på hyllan i matrummet. 
Dom gjordes i olika storlekar; kaffekoppar, glöggvarianter, ölsejdlar .., ja, och så teskedar till. Oj, vad mamma tog upp beställningar på dessa!


På hemvägen stannade vi till i Klippan, då jag ville besöka Yllefabriken, denna gåva till mänskligheten. Köpte några julklappar och undrade, på väg tillbaka till bilen, om träden på bilden är lindar, eller ...? Någon som vet?


Och ganska snygga hyreshus längs Kyrkogatan. Numera ser ju nästan alla hyreshus ut så här .., men jag tycker att dom gör sig bra. Praktiskt med lite insynsskydd också på balkongerna. 


Besökte järnvägsstationens kundtoalett. Besöket kostar tio kronor och betalas med blipp - himla smart, men dyrt - och döm om min förvåning när jag för sent upptäckte att där inte fanns vare sig minsta lilla toalettpapper och inget papper att torka händerna på heller! Tänk, om någon som t.ex. haft riklig mens eller magsjuka hunnit slå sig ned och inte förrän efteråt upptäckt att där saknades papper! 

Hemma igen vid tretiden. 
Nu måndagmorgon har Pv åkt till Kiaverkstaden för att få vinterdäcken på plats och själv ska jag posta julpaketet till Australien. Fyra plusgrader ute i morse. 
Ungefär så är det.

Dagens fönster ...

....  fångades i min storasysters matrum, allt uti landet Skåne.

Där var det ljusgrön höstsådd som redan kommit upp och det var verkligen påtagligt att vi hade kört femton mil söderut. 

Kommentarer från i torsdags och fredags har blivit liggande, men nu har jag svarat på dem. 

Förlåt att det har dröjt!

fredag 5 november 2021

Den där röjningen ....


Gårdagens storröjning i garaget (ni anar inte hur stort det är och det finns trots allt ett begränsat utrymme på Hemköps släpvagnar!), den blev verkligen till ett äventyr. Återvinningscentralen i Falkenberg stänger klockan fyra och när klockan var tre, hade pv lastat vagnen och så blev det brått iväg, så där så vi inte skulle dra ut på tiden för dom som gärna vill sluta i tid för dagen. (Tänkte i alla fall jag). 

Väl framme, då var klockan halv fyra, visar det sig att kortet som man har för att öppna bommen, den låg förstås kvar i Kian! Nu löste det sig ändå och det var en strid ström av bilar med släp som skulle lasta av sin bråte. Oj, så imponerad jag var av pv! Då jag inte kunde hjälpa till att lyfta (handen) kånkade han på såväl den astunga soffan, samt båda fåtöljerna och inte minst båtmotorn! 


Det tog bara en  k v a r t, så var det hela överstökat! 
Fy fasen för att ha så tunga möbler, säger jag. 


Kom hem .., tittade i Gunvors receptpärmar och ler åt hennes noggranna noteringar. 
Receptet på Roslagskavring fick hon uppenbarligen av Anna-Lisa i Torrevieja och det var den 26/3 1990. Det var alltså där Gunvor och Viking under ett antal år hade en lägenhet och där dom, i sol och värme, tillbringade delar av den - i alla fall i Småland - tämligen bistra årstiden. 

Frågar pv hur många månader per år dom tillbringade där? 
"Fyra, fem kanske ...?" säger han. 


Men till jul var dom hemma och då bakade Viking (som bland annat arbetat som bagare) pepparkakor så det stod härliga om det! 
Elva plåtar till dom själva .., hans svägerska Barbro fick fyra plåtar och dom tre sönerna två plåtar vardera (80 hjärtan totalt). Kanske blev det över en degslatt och då blev det  pepparkaksgrisar också till var och en. 

Det här med att dokumentera (Gunvor hade arbetat som kontorist) följde med i mycket. 
På alla paket med socker, mjöl, etc, fanns ofta priset noterat och ibland även inköpsatum. 


Idag hade jag tid på röntgen klockan 9,00 (handen som jag har så ont i, bilden från i somras) och träff med kirurgen som opererade mig en timme senare. 
Men efter klippning i Harplinge och därefter kaffe hos Sonja, ringde min mobil. 
Aha. 
Det var Marie - sekreterare på ortopedmottagningen - som med lite försiktig röst kungjorde att mina tider var inställda på grund av nånting (som inte spelar någon roll för mig) och jag skulle få en ny tid. 

Ja, ja. 
Det är ju i alla fall inte sekreterarens fel, tänkte jag. 
Hann bara komma hem, så hade den nya tiden uppenbarat sig. 
Den sista november ska besöket bli av.

Nu ska jag förbereda lite inför trippen till Skåne. 
Först Malmö, sen Västerstad 7105.

Dagens fönster ...

Ja, det var då det .., innan vi bytte ut till andra fönster här i huset. Vilket jobb det var för pv!

torsdag 4 november 2021

Hälsning från Gunvor kanske ....


Under den pågående garageröjningen dyker det ena efter det andra upp. Tre röda pärmar med Gunvors sparade recept, till exempel. Prydlig handstil. Den "mycket goda lingonsylten" är nog ett recept från hennes syster Barbro - hårfrisörskan -.
Rabarbermarmelad gör pv än idag.


Och Ambrosiasnitt låter ju himla smarrigt. 


Pv:s mamma Gunvor. 


För att inte tala om nötkakor! Kanske hade Gunvor - den 28:e november 1983 - varit på besök hos Evy Tillgren och smakat dessa nötkakor och då bett om receptet. 

Och så Barbro igen .., som tydligen bjudit på "mycket goda kokoskakor i form".


Vad gör då pv medan jag läser recept?
Jo, han försöker så gott det går att plocka sönder båtmotorn av märket Farymann, så det ska bli enklare att lasta den på släpet. 

Och så har vi pratat med minstingen i Malmö. 
"Vem är det som kommer i morgon ...?" hade sonen frågat den där lille krabaten som inte är så liten längre. 
"Thonas och Harry!" svarade han glatt. 
Jahaja, på det viset.

Bekanta och ändå inte ....

Lägger mig tidigt, vaknar tidigt. Vaknar av en dröm som är så verklig och så obehaglig, så jag pratar in handlingen på mobilen .., anar att jag kanske inte minns den några timmar senare. 

I drömmen har jag fått en lägenhet på Regementsgatan i Ystad och jag är på väg till den lägenheten, men har förstås tappat nyckeln och vad värre är, jag kommer inte ens ihåg vilken port jag ska gå in genom! Öppnar flera dörrar, nej, ingenstans är hemma. Tänker ringa och fråga någon, men det visar sig att mobilen inte längre är en telefon utan en liten minidator, en sån vi har i affären när vi inventerar. 

Har sedan svårt att somna om, så jag lyssnar först till USA-podden (intressant diskussion mellan Cecilia K och Roger W, i ett avseende har dom helt olika åsikter) och jag tänker att Joe Biden nog inte blir omvald, särskilt när jag hör en kvinna intervjuas och hon berättar om hur mycket bättre allt var med Trump och till råga på allt så vinner republikanen Glenn Youngkin guvernörsvalet i Virginia och president Biden, som går alltmer "stöppelfött", han har somnat till i Glasgow. Ja, Gud.

Därefter testar jag podden Det politiska spelet, förkortat DPS - "en podd för dig som älskar politik och är nyfiken på vad som händer bakom kulisserna i maktens korridorer" -.  

Nåja, älskar politik är väl att ta i, i alla fall för egen del. I programmet finns bland annat Fredrik Furtenbach och hans röst är förstås bekant och Parisa Amiri är programledare och så är där några andra som jag inte känner till. Ligger på sidan och lyssnar .., harry nära mig .., men tänker att jag inte känner mig hemma i podden, det är som när man stigit in i ett rum där alla känner varandra, medan man själv inte känner en enda kotte. Här handlar det om svensk politik. Eller: man upptäcker ytligt bekanta, men känner dem ändå inte.

Några timmar senare ringer dottern som har arbetat natt. Hon låter tröttare än vanligt ., säger att det rent känslomässigt har varit tungt på det här passet. Själv tänker jag på mannen som ramlade sju våningar ner och landade på någon annan som dog. Det är som den allra värsta skräckfilm och rent obegripligt hur det har gått till!

Nu Svenska Dagbladets korsord. 

Klockan ett har jag tid för klippning hos Lena i Harplinge. Har sååå god lust att kortklippa mig, men frisörskan tvekar alltid och då ångrar jag också mig.

Dagens fönster ...


Och så här skriver Anna-Lena i Östergötland som var den som hade håven redo: 

"Eftermiddagssolen på nedgång bredvid kyrkan i vårt sovrumsfönster."

// Tack Anna-Lena! säger jag. Så glad jag blir av att se ditt namn här bland fönsterfångargänget. Hälsa hönsen och inte minst till Sir John! För övrigt kan jag meddela att ett vackrare hem än deras har jag nog aldrig besökt. Eller mer personligt hem. Så kanske.

Och här kan man ta sig en titt hur där såg ut!

onsdag 3 november 2021

En onsdag ....

.. i början av november - och på sin lillebror Ulfs sextiofemårsdag - får pv ett ryck att röja i garaget. Egentligen var det jag som föreslog den där röjningen, men utan att jag ens hann blinka nu på morgonen, så var husets herre i full fart där ute! 

På gräsmattan trängs nu allt möjligt som ska fraktas iväg till återvinningen i morgon. Det är den guldiga soffan, en turkosfärgad kökssoffa som även den tillhört Gunvor och Viking, där är en eller flera stolar, ett runt snurrbord, kartonger med gamla tyger/dukar etc, tre stora solfångare och värst av allt: en supertung båtmotor som en gång satt i den gamla segelbåten och byttes ut första sommaren vi var tillsammans! 

Hur vi någonsin ska få upp denna båtmotor på släpvagnen, övergår mitt förstånd, men är det nånting som pv verkligen är fenomenal på, så är det såna saker. 

Måtte det gå bra. 

Själv räfsade jag ihop ett antal säckar med enbart ekens löv. Från sovrummet ser man nu ner till Ecke och Britts sommarstuga, ja, genom grenverket. Kanske sätter vi upp ljusslingan också, så blir det lite mer välkomnande. 


På väg till affären för att boka släpvagnen ringde sekreteraren från rehabavdelningen på sjukhuset och undrade om det gick bra att byta hjärtgympatid från nio i morgonbitti till klockan ett?  Men se då har jag klipptid i Harplinge, så av gympan i morgon blir intet av. 
Ja, ja, men det kommer ju en ny torsdag.

Lyssnar fortfarande till musik av John Rutter. 

På repeat dessutom. Och julmusik. (Candlelight Carol).  Det är så vackert så man nästan dånar.

Dagens fönster ...


Eller dagens suddiga doftranka, kanske?

Bilden togs i mammografi-väntrummet i Falkenberg.


tisdag 2 november 2021

Efteråt .....


Det slog mig idag, när jag visade pv (som körde) var mammografin ligger i förhållande till vårdcentralen, att jag börjar känna mig hemma här i landet Halland. 
Och som alltid var jag där i god tid. 
Hann ta några bilder från det fina och inbjudande väntrummet och plötsligt öppnades dörren av en manlig sköterska som frågade om jag var X och det var jag ju inte, jag var ju E.
"Men då får du komma in nu", sa han och log. 

Detta var första gången jag skulle undersökas av en manlig sköterska, men han såg så snäll ut och var så vänlig, så det gick bra. Och så hade han varma händer. 

Vi hann prata om en hel del. (Och den som nu redan läst om detta på Instagram, kan hoppa ner till den sista raden). Men om vad ...? Jo, vi pratade om var i syskonskaran man befinner sig (vi var båda rejäla sladdbarn, han är trettionio och hans syster sextioett) .., vi pratade om ursprung - om Portugal och Angola - om hans studier i Porto ("där är så fint Elisabet och människorna är så vänliga, mycket vänligare än i Lissabon och kanske är där inte sol så värst mycket eller blå himmel, men jag trivdes såå bra i Porto!" sa han och då tänkte jag förstås på annannan) och om våra föräldrar pratade vi också. 

Till exempel att hans pappa dog vid sextiofem års ålder och min vid sextiosex.
Jag fick veta att hans pappa hette Waldemar och hans mamma Eulalia och att han hade föresatt sig att lära sig att tala svenska så fort det bara gick och det kan jag säga, att den föresatsen hade han under sina fyra år i Sverige lyckats med. 

När allt var klart, när jag skyndsamt dragit på mig klänningen och sticketröjan och rättat till mitt rufsiga hår, då tog jag honom i hand och tackade för att han hade förgyllt den annars tämligen ångestfyllda mammografin.

Och så var det sista raden, ja. 
Ja, vill ni läsa nånting som verkligen värmer hjärtat .., då rekommenderar jag ett besök hos madamen i Portugal. 

Klockan 11.40 pip ....


... är det dags för mammografi i Falkenberg. 
Det är två år sedan jag senast var där och efter någon vecka eller två kom då svarskuvertet märkt Region Halland och jag stod nere vid postlådan och öppnade kuvertet och tänkte väl inget särskilt, fram till dess att jag hade läst raderna att man ville göra om provet, nu i Halmstad. 

Och så blev det ju. 
Det vankades ultraljud .., en förändring syntes verkligen och så småningom - någon månad senare - låg jag på operationsbordet på sjukhuset i Halmstad. 


I väntan på svaret - som väl tog någon vecka eller två - kändes det som om jag hade satt mig i en tidsmaskin och åkt baklänges hur många år som helst. 
Såååå liten kände jag mig inuti! 

Och när svaret väl kom och jag kunde läsa att allt såg bra ut, lovade jag mig själv att aldrig glömma känslan. Varje kväll vid läggdags ställde jag fönstret på glänt och stod en stund och tittade ut och tackade vem-det-nu-var, ja, att jag jag liksom klarat mig. Hunnit undan, ungefär som den lilla fluga som häromdagen spatserade sååå nära spindelnätet - det på utsidan av köksfönstret - och i absolut sista millisekunden hann undan när spindeln kom för att hämta lunchen! 

Om jag fortfarande står där vid sängkammarfönstret vid läggdags?
Nä. Det glömdes förstås bort allt eftersom tiden gick och så småningom hade tidsmaskinen förflyttat mig till nutid. Och så fanns det ju så mycket annat att fundera över.

Men idag är det dags igen. 
Jag undrar med vilken känsla jag den HÄR gången ska öppna svarskuvertet.

Dagens fönster ....


Från min namne på söder i Stockholm kommer det här bidraget.. 

Så här skriver hon: "Här kommer ett speglande fönster fr sonens temporära lägenhet. Han har fått sitt efterlängtade förstahandskontrakt fr 3jan! En nybyggd 2:a i Liljeholmen.

Kram Elisabeth". 

// Och jag säger .., grattis till er båda!! Och tack att du tog fram håven!