Fjärde advent ...

Så här känner nog sig många just nu ...

Oj, så tiden rusar iväg! 
Om en vecka har julaftonen redan tackat för sig. Man kan undra varför tiden tycks gå så mycket fortare ju äldre man blir? Då, när man liksom vill bromsa tiden, då accelererar den. Och kanske tycker jag att det känns extra mycket just så, sedan det här med sociala medier kom in i bilden.

Ja, men visst var det alldeles nyss man lade ut bilder på ett av barnen som fyllde år eller gratulerade nån bekant hemmavid och nu är man där igen!

Och så här veckan innan jul, märks det tydligt att det är många som tycker att tiden borde ta lite paus. Det glöms bilnycklar, id-kort, bankkort, varor ...., och mest gäller det här kvinnor.

Igår var det stor granköpardagen! Julgranförsäljaren är en man i sina bästa år - ungefär som Karlsson på taket -, lite rund så där .., och man blir glad bara av att se honom! Mängder med granar fick följa med kunderna hem! Och säkert blir det likadant idag.

Om en stund blir det utflykt till stan.
Friherrinnan och jag själv ska överlämna en julhälsning till arbetskamraten som varit sjuk så länge och som kanske har det tuffare än någonsin just nu.
Ja, en julhälsning från alla hennes arbetskamrater, alltså.

På charkdisken ställde jag igår upp en låda där kunderna har möjlighet att skriva en liten hälsning till den alltid så rara Gunilla som - när hon var frisk och arbetade - var en pärla i charkavdelningen och sååå omtyckt av kunderna. I fjol fångade jag upp kunder som kom och handlade och så fick dom skriva på ett block bara och oj, så glad Gunilla blev över alla rara uppmuntrande tillrop från kunder som genom årens lopp blivit till en slags vänner.

Jag hoppas verkligen att lådan blir proppfull, så ska vi se till att hon inte känner sig bortglömd.

Bilden av Gunilla togs i fjol när hon tittade in i affären.

Dagens fönster ....

Det artonde.

Ett överraskningsfönster och så här skrev den som höll i kameran och varm i hjärtat blev man.

"Här kommer en fönsterbild som jag har fotat på norra Gotland.

Det är från en glasveranda hos goda vänner, vilken jag har haft förmånen att få sitta i flera gånger.

Tack för att du förgyller mitt liv med dina betraktelser om stort och smått!

Hälsningar från Monica i Värmland."

Hon är lik sina fastrar ....

En kommentar som gör mitt hjärta så varmt.
Det är från madamen i Porto som förklarar så fint.
Sista meningen får mig att le.

"Jag inser att fast vi har "känt" varandra så länge via bloggen så vet du inte hur jag ser ut. Jag är ganska lång, nästan 1.75, och ganska normalsmal tycker jag själv - kanske syns det på mig att jag springer långa distanser. Smalare upptill än nertill.
 Jag har brunt hår i ganska kort page och blå ögon. Fortfarande bara enstaka grå strån i håret fast jag är mer än 45. Jag är påtagligt mer lik min pappas släkt än min mammas.
När jag ler mot min egen spegelbild ser jag mina fastrar." 

Dagens fönster ...

Det sjuttonde.

Ett norrbottensfönster, fångat av Sven Teglund i Luleå.
Fönstret kom på min födelsedag år 2012 och så här klokt skriver Sven om bilden:

"Hej.

Här kommer ett fönster från vårt radhus på Porsön i Luleå. Övervåningen.
Det högra fönstret är vårt sovrum och det vänstra är allrummet.
Det är vinter och mörkt ute.

I det här huset har tre söner växt upp och igår så flyttade den yngste sonen till Göteborg.
Nu är det bara Karin, Sickan och jag kvar.
Det känns tomt och sorgligt men också väldigt skönt.
Vi lyxade till det idag och tog vitt vin till maten och löjrom till förrätt.
Som ett kombinerat firande och sorgearbete.

Tidens gång är märkligt och det är så lätt att fokusera på det som funnits men inte längre finns kvar. Förlusterna i livet. Men jag väljer att se det tvärtom.
För varje år jag får leva ser jag det som en förmån, som den största present man kan få.
Att fylla år handlar om att livet ger dig ytterligare tid.
Ta vara på varje minut."

Och dyker det upp ....

... ett morgonfönster från Skåne, så där lagom till kvällen.

Det var Kerstin Hedgren som höll i håven.

Dagens fönster ....

Det sextonde.
Idag är det Monets tur.
Så här skrev hon om fönstret här ovanför.

"Det här är ett av mina absoluta franska favoritfönster. 
Det finns på en charmig vingård i närheten av oss och i verkligheten är hela byggnaden fylld med fönster och dörrar i denna absolut ljuvliga blå färg."

Det här är från cistercienneklostret Abbey de la Senanque en bit norr över från oss, nära en vacker by som heter Gordes. 

Det här klostret är till skillnad från många andra som också är från medeltiden, bebott av munkar som livnär sig på lavendelprodukter (underbara blommande fält), honung och vin också tror jag. 

Bakom de här fönstren har de sina små "celler". Mycket rofyllt och stillsamt trots många besökare."

 Fönster fångade från grannbyn - fönster som tillhör biblioteket -.

 
"Och här ett fönster nere vid den trevliga kustorten Carqueiranne (påminner om Båstad och Torekov i storlek och känsla). Här finns en jättegullig hamn för mindre båtar, en superfin strand med underbar utsikt ut mot öarna Porquerolles och Port Cros. Och så förstås ett antal restauranger vid kajkanten."

Och slutligen ett fönster fångat hos goda vänner i Sverige.

Ledig dag, den andra av tre ....

En dag som börjar med strålande solsken och en frostig värld.
Så vackert bara!
Och vindstilla.
Hur många dagar per år är den som bor på västkusten van vid sånt?

Och mitt i detta ljuvliga så förändras allt på nolltid; från den ena stunden till den andra.
Vips, så försvinner solen och det blir isande kallt och vinden drar på.

Nu väntar lunch hos sommargrannarna Ecke och Britt - men i stan - och ikväll kanske godistillverkning.

Och så får jag inte glömma att köpa agn till musfällorna från Lantmännen i Harplinge.
Igår hörde jag helt tydligt hur någon krafsade där inne i diskbänkens inre.
Hu!!!

Dagens fönster ....

Det femtonde.
Ibland - inte ofta - har det kommit fönster från för mig helt okända människor, bara så där "tjopp".
Så var det den här gången och den 28/2 2013 skrev fönsterfångerskan så här:

 

"Hej.

Jag brukar  läsa "Bakom orden", bloggen där Nelsson skriver. 

Då kikar jag oxå på din blogg bla om dagens fönster.

Tänkte då att Du kanske ville ha ett gårdagens fönster från mej, 

Jag heter Sigurd Fürst alias Sigg och är en grå jako.

Jag bor ca 2 km från Nelsson  (nära hallandsgränsen) och har en långhårig schäfer  Harry som kompis.

Jag vet inte om du brukar ta in sånt här, men chansar lite, Du gör ju som du vill, det är din blogg.
Matte kommer att läsa den iallafall ;-)

Hälsn Sigge o matte Anneli."

Ledig dag, den första av tre ....

Väntar och väntar på framkallade bilder som ska komma med posten, men nix pix.
Julkort nummer två dök upp och fick mig att le; ja, och innan jag kom på vem som var avsändare!
Ååå, alla dessa härliga blogg-instagram-facebookvänner som man aldrig har träffat men som ändå blir till just .., vänner!

I köket blir det frisersalong; det är nelly som får lite mindre päls och kortare klor och sen ringer rara, fina Eva på Frösön och vi pratar länge och då tänker jag också på det här med vad sociala medier kan tillföra i en människas liv.

Eftermiddagspromenaden blir aningen kortare än beräknat, då såväl mörkret som dimman kommer med väldig fart.
Jag räknar till sju hästar som går i olika hagar; två av dem mumsar på en stor hög med hö och somligt av det har blåst ut på vägen, så jag tar lite i famnen och ger det till den ensamma hästen, den som kommer lullande mot stängslet så snart vi kommer gående. 

Nästan hemma.
Mot Eckes till ser det ut så här.
Stora bokar som strävar mot himlen.
Solen på väg ned.

Heja!

Tänk, vad livet kan bjuda på! 

Först igårkväll så ångestfyllt då jag inte hann med kanske mer än tio minuter i mejerikylen och tanken på vad som skulle möta den mejeriansvariga nu på morgonen .., åååå, det gjorde så ont i mig!

Det var massor med tidningar som skulle tas in och andra returneras .., det var mängder med postpaket som kommit ..., (chefen stannade kvar och hjälpte till med den biten), för att inte tala om alla paket som skulle skickas till barn och barnbarn runt världen ..., till Nya Zeeland, Australien och USA .., tulldeklarationer skulle fyllas i och julfrimärken gick åt som smör i solsken .., och sen skulle jag lösa av i charken och kassan och själv ha paus och det var tobakspåfyllning och beställning och brödvagn som skulle göras och åå, så lycklig jag var att Malin återvänt från Florida!
Men till mejeriet hann vi inte.
Att känna att man inte räckt till, fy, vilken känsla det är!

Kom hem och tog mig knapp ut ur bilen, så ont hade jag i mitt ben!
Världens snällaste pv masserade benet med ringblomssalva i - håll i er - en timmes tid; under hela programmet med Leif GW Persson!! Så ofantligt snällt!

Vaknade klockan fyra av att månen lyste upp hela sängkammaren, lyssnade till reprisen av Nordegren & Epstein som jag somnat ifrån ..., (häromkvällen lyssnade jag till en dokumentär som heter "Kvinnor som super", oerhört intressant!) .., steg upp vid sju och några timmar senare åkte jag till vårdcentralen i Slöinge. Nu skulle blodtrycket - som varit så högt - kollas.

Vi var fem personer i väntrummet som var julpyntat och fint.
Frånsett en lång ung man som torkade golven och dammade av lite här och där (egentligen vaktmästare, men nu fick han hoppa in som städvikarie och skötte det med den äran) så var det alldeles tyst i väntrummet.
Alldeles-alldeles-alldeles knäpptyst.
I världens minsta gallupundersökning frågade jag övriga vad dom skulle ha tyckt om att höra lite-lite radioskval eller musik, på låg volym?
Bara liiiite.
Jo, det hade dom kunnat tänka sig.
När så doktorn kom gående meddelade jag resultatet av undersökningen, men jag tror inte att han bryr sig så värst ,-)
(Det kan ha att göra med stim-pengar också .., det kostar att ha på en radio på allmän plats).

Vid tidigare tillfällen, i såväl Hässleholm som Slöinge, har jag fått slå mig ned och vips har trycket kollas, nu togs diverse blodprover (hon fixade det galant och jag som är så svårstucken!) och så blev det en kvarts lugn och ro i  undersökningsrummet (där det fanns en bidé!) och när det sedan var dags att avläsa trycket, då vände distriktssköterskan på apparaten och loooooog så varmt.

"125/82 Elisabet!"

Det var inte långt ifrån att jag ville fälla en tår av glädje och tacksamhet!

Annat som gjort hjärtat glatt idag: jag hade beställt en klänning från butiken Jordnära  i Visby, men när den kom var den för trång över bysten. Mejlade och frågade om jag fick skicka tillbaka den - om jag betalar frakten själv - och en vänlig kvinna i andra änden av luren sa på härlig gotländska att det var inga problem! Underbart!

Så har den här soliga dagen varit hittills.
Tack livet! ville jag säga.

Dagens fönster ...

Det fjortonde.
(Vad då, det fjortonde? Jo, under hela december plockar jag fram bilder som visats under årens gång.)

Här är ett fönster från Norrbotten, från Arvidsjaur och det var Guy som fångade lillflickan i fönstret.
Men ajabaja, jag tog mig friheten att beskära bilden och det skulle jag inte ha gjort :)
Det här är dock ett av två original som kom.

Nu har det visat sig (Guy har släktforskat) att vi är släkt på långt håll, Guy och jag, så då kan jag ju morska upp mig och visa hur den beskurna bilden såg ut.
Lika envisa är vi båda två.

Och här fler exempel på fönster som Guy fångat under årens lopp.

Och så det från sjukhuset i Bangkok där Guy hamnade och det var väl då det blev beslut om flytt tillbaka till Arvidsjaur.
 

Från sommarstugan vid Storavan ..., så vackert!

Sankta Lucia ....

Uppstigning vid halv sju och klockan åtta var det dags att samlas hos friherrinnan för lussefrukost.
Det var Magnus och Bodil, Anne-Marie från charken, Carina (mejeriet) och jag själv.
Och där stod självaste lucian - precis som på bilden som togs för ett tre år sedan då samma friherrinna ännu var i tjänst och då hade ordnat luciafrukost i personalrummet.

Det blev kokta ägg, risgrynsgröt, leverpastej, julskinka, hembakat bröd och lite annat smått och gott och där satt vi sedan och småpratade i någon timmes tid eller mera - jag fick åka hem tidigare då sotaren ska komma, men ännu inte har dykt upp -.

En härlig morgon blev det!

Och har vi tur blir det så här fint även idag.
Bilden togs igår vid halvtretiden; jag skulle visa Ingela i Malå hur ljust det ännu var ute, men det syns egentligen inte, men det var i alla fall fullt dagsljus.
Och tänk .., snart vänder det!
Även om vi inte märker det på en gång, så bara känslan att vi vet att det i alla fall inte blir mörkare .., ååå, så ljuvligt!

Ungefär så.

Dagens fönster ....

Det trettonde.

I Västergötland bor Barbro (walkaboutsweden på instagram, jag tror att hennes blogg hette SoF eller nåt sånt) och är det nån som tycker om det som är rostigt, så är det denna rara människa.

Barbro och hennes man Tony kom och överraskade här en sommardag. Vi hade aldrig träffats, men tänk, det var som om .., ja, det blev ett så innerligt fint möte! Så varmt.

Här hade hon i alla fall fångat ett gammalt bussfönster!

Ett extrafönster från Skåne ....

"Hej Elisabet!

Här sitter Bosse ofta och spanar efter människor, hästar och fåglar. Alla måste ju jagas bort :)
Man ser också vårt uterum med Gudrun Schyman (katten) och Tyko Värre (den gröna grodan) som annars står på poolkanten men har fått komma in i "värmen" nu på vintern.

Kram Christel."

//Tack Christel! säger jag och det är nåt så otroligt så lika varandra dom är, hennes hund Bosse och friherrinans Shejken. På samma sätt sitter dom och håller koll genom fönstret.

Steve, Archie och Båtabacken .....

Ja, igår berättade jag ju om det för oss nya badstället "Båtabacken" i Haverdal.
Så här ser det ut. På bilden är friherrinnan på väg ned till vattnet - som för övrigt var grunt och grumligt - och där var oerhört stenig botten.

I det vita huset som skymtar i mitten av bilden, där bor mina chefer, Magnus och Bodil.
Friherrinnan gav Båtabacken (själva badbryggan och området) 1 av 5 i betyg.
Själv avstod jag bad, av rädsla att slå ihjäl mig på dom hala stenarna.

Bilden från Daily Express.

Ännu mera igår, nämligen igårkväll.
Då sändes det näst sista avsnittet av suveräna brittiska serien "Line of duty". En av huvudrollerna spelas av den här mannen - Martin Compston -. Nu tycker jag att precis alla i den här serien spelar nåt så vanvettigt bra och den här skotten - i serien heter han Steve Arnott - är inget undantag.
Döm om min förvåning när jag sent igårkväll googlade och då upptäckte att det är ju han som spelar
Archie i "Karl för sin kilt", även det i SVT!!
Hur kan vi ha missat det så kapitalt!?
Det var precis vad jag gjorde; han som spelar Archie heter Alistair Mackenzie!
Tack Barbro i Uppsala som hade hand om förståndet ,-)

Jag har sagt det förut och säger det igen: "Line of duty" är det mest gastkramande jag någonsin har sett på tv - danska Bron inräknad - och nästa avsnitt vågar jag aldrig titta på, förrän jag vet slutet!
Det här att till synes oskyldiga människor motarbetas och ska sättas dit, det är det värsta vet .., jag klarar det helt enkelt inte.  I morse hade jag ont i revbenen .., så hade jag spänt mig under det här avsnittet!

Underbart väder är det idag!
Frost .., hög, klar luft!
Alldeles ljust blå himmel.

Och det frasar bland torra eklöv ..., dom över tjugo tusen hönsen är inte längre ute; nu är grinden öppen och inget kacklande hörs.

Det här är min "bra-vecka", det vill säga, tre lediga dagar på raken väntar,  (onsdag, torsdag och fredag) och Malin har återvänt från Florida och är nu min kompanjon igen, såväl ikväll som i morgon.

Och just det, i morgon är det lucia och då är vi några stycken från jobbet som är bjudna till friherrinnan som - klädd till ståtlig lucia - bjuder på lussefrukost, så där som hon förr om åren gjorde på jobbet! Det ni!

Dagens fönster ....

Det tolfte fönstret är det här.
Det är fångat i flykten av madamen i Portugal, nämligen annannan.

Och det fönstret kommer jag väl ihåg, ty det var första gången som man ens anade skymten av fotografen! (För övrigt har jag - när jag letat bilder - upptäckt hur otroligt många fönster Anna i Porto har fångat! Tack-tack!)

En härlig lista ....

... finns hos Anna i Sheffield.

Någon som vill haka på?

Tredje advent ....

Bilden från New York Times, men svensk fotograf, Jonas Ekströmer..

Gårdagen blev en dag till bristningsgränsen fylld av känslor!
Det var känslor som åkte kana hit och dit - mest dit - och som fick mig att sitta blick stilla i loppisfåtöljen och uppleva hur tårarna rann nerför kinden.

Först av allt fredspristagarens tal i Oslo som grep mig som inget annat tal gjort.
Det är ju självklart att ingen är fullkomlig; inte Colombias president Juan Manuel Santos heller, men tala .., det kunde han! Det kändes nästan som ett väckelsemöte. Man fick  h o p p!

Så blev det prisutdelning i Stockholms konserthus och när en av fysikpristagarna - David Thouless - lite förvirrad kom in på podiet tillsammans med de övriga, fick jag ont i magen. Jag tänkte att han kanske drabbats av kortslutning; av en propp eller nånting, men förklaringen kom senare .., herr Thouless lider av demens i sin linda. 

Ååå, så jag beundrade den unge studenten som ledsagade herr Thouless till sin plats och sedan hjälpte honom att ta emot priset och jag såg min egen mamma i allt detta och tänkte .., ååå, lille man, hur förvirrande ska inte detta vara för dig! 

Och sedan .., Horace Engdahl som läser upp talet till Bob Dylan och jag tänker på alla dessa frackklädda män som är som små eller större tuppar och så ska sångerskan Patti Smith sjunga för oss alla, men kanske mest för Bob Dylan ..., och mitt i allt kommer hon av sig och då tänker jag ..."men Gud, inte hon också!!", men så är det inte, hon är bara så förfärligt nervös och säger om och om igen "förlåt, förlåt mig" och jag undrar hur många manliga sångare som hade haft modet att säga "jag är så nervös, förlåt mig!"
Då rinner tårarna igen och jag önskar att alla i publiken hade velat ge henne stående ovationer, men hon kände nog värmen ändå.

Senare på kvällen - då hade pv kommit hem från Ljungby - var jag totalt slut på mentalt. 
Så många känslor som hade susat hit och dit! 
Så mycket glädje! 
Så mycket ömhet! 
Så många minnen! 

Just för dagen den mest onödiga skylt jag skådat .., vattendjup kanske 5 centimeter.

Och så blir det då söndag.
Tillsammans med friherrinnan (som numera är utan bil, vilket elände!) åker vi till Båtabacken i Haverdal där det lär ska finnas en stege. Nu ska vi minsann ta oss ett dopp!

Men det är förfärligt lågvatten och stegen, det är mest en ranglig historia och jag säger direkt att nej, jag avstår, jag kommer att ramla och aldrig ta mig upp och efter att ha kämpat vid stegen en stund ger även friherrinnan upp och beslutar sig för att gå i från land.

Blask-blask! Och illrödblå var hennes ben efteråt!

Nej, det vill sig inte! 
Det är halt på stenarna och jag håller henne i handen så gott det går (jag står på piren) och i stället för ett regelrätt dopp, blir det mer som ett blaskande, men det är ju nånting det också. 

Efteråt säger hon - som vi alltid gör - att det var skönt! 
Båtabackens pir ger vi 1 fisk av 5 möjliga. 
 
Och så ringer vi till pv och säger att han kan sätta igång ugnen; fikabrödet väntar på att gräddas .., och vi åker hem till Stensjö och då - men först då - kommer solen fram. Harry och Nelly blir överlyckliga; det är ju ett tag sedan friherrinnan var på besök och vi sitter i vardagsrummet och det är skidskytte på tv och livet känns bra.

Alldeles enkelt är det ändå inte det här med julglädjen. 

Mamma brukade säga att det ju verkligen inte lönade sig att vi som bor i lyckligt lottade länder utan krig och elände; ja, att vi deppar ihop alldeles inför världens sorg och bedrövelser - det hjälper ju ingen - och så är det ju
"Det är ju vi själva som skapat fred och lever i fred med andra .., inte ska vi skämmas då inte, men det hindrar ju inte att vi hjälper andra som råkat födas där helt andra förutsättningar råder".

Men att titta på bilder från Aleppo och andra ställen där det totala vansinnet brutit ut, ja, nog blir det knepigt att sitta i soffan och lyssna till hur underbar julen är.

Och jag får ett mejl som är det kortaste jag någonsin fått; det står bara "va?" och så är där en länk till hemtidningen. Så jag klickar mig dit och faller nästan av stolen .., där är en bild av en man i min egen ålder och så rubriken att Malås kommunalråd hastigt har avlidit.

Martin! Det är ju Martin !! 
Martin var min klasskamrat från ettan till nian .., ja, han var som en liten Emil-i-Lönneberga och den ende som vuxit upp på "landet" (fast så sa man ju inte hemma) med kor och häst och lagård och jag minns hur han en gång i lågstadiet blev stoppad i soptunnan (den var av brun hårdpapp) - den som stod i korridoren -  av klassens mer kaxiga killar, men Martin klarade sig alltid.
Och i vuxen ålder blev han alltså kommunalråd.
Nu är han död; den förste av klasskamraterna som seglar vidare.

Så har den här helgen varit.
Nu ska jag ordna med middag och vara glad för att man har livet i sig och ikväll är det Line of Duty och final i Allt för Sverige och kanske ska pv lyssna till president Santos tal.

Så är det.

Dagens fönster ....

Det elfte (fast det blir fler)  och den är tagen av Eva på Frösön, denna gudabenådade fotograf.

Så här skrev hon:

"Bilden är tagen på Rödön, hos en vän som driver en liten gårdsbutik där. 

Vi var dit igår eftermiddag just som solen var på väg ner bakom fjällen. 

På gården finns en gammal vacker stenladugård och där, på ett av de gamla fönstren, där såg vi solens strålar."

Och annannan i Portugal föll pladask för den vackra bilden och lovade att försöka mygla sig till ett pris om det här vackra fotografiet lottas ut någon gång.

Och så här berättar Eva om bilden här ovanför: här kommer fönstret på vår f d bagarstuga i eftermiddagsljus. Vi bakade tunnbröd för två veckor sen och det var som vanligt roligt. Ibland saknar jag vår gamla gård något alldeles otroligt mycket, särskilt den här tiden på året.

Ännu ett bidrag från Eva på Frösön; det här håvade hon in när familjen varit på semester i Skottland.

Under semestern i Skottland kom den här bilden ..., och Eva berättade så lyriskt om hur vackert det var i Ardgour - här sitter hon på hotellrummet och tar sig lite fika -.
Det var då jag tänkte att Skottland ..., dit ska vi åka!

Till Kroatien kom hon också ..., och fångade utsikten från det här fönstret.
Wooooow! säger jag bara.

Ett till. 
Visst är det otroligt vackert!

Rörd till tårar ...

Bilden från Expressen. Fotografen heter Mauricio Duenas Castaneda.

Idag tilldelades Colombias president Juan Manuel Santos Nobels Fredspris.
Det var sedvanlig tv-sändning från Oslo och om jag är ledig - vilket jag är idag - brukar jag alltid följa med i såväl den prisutdelningen, som den i Stockholm.

Det här blev nåt alldeles extra.

Först hölls ett tal av en kvinna i vitt - jag skäms som inte kommer ihåg hennes namn - det handlade om själva motiveringen av valet av pristagare (ett  b r a  tal!) och sedan var det president Santos tur.

Nej, jag har inte lyssnat till alltför många tal i mitt liv.
Jag har inte varit politiskt aktiv och suttit på valmöten .., däremot har jag ju dinglat med småflicksbenen i Filadelfias bänkar och lyssnat till eldiga väckelsepredikanter och det är ju i och för sig också en slags tal.

Men aldrig någonsin har jag blivit såå gripen, som av president Santos tal!
Aldrig.

Han  m å s t e  ju ha läst från en prompter eller från nånting; han kan ju omöjligen komma ihåg precis allting - det var ju dessutom textat - men det såg ut - och hördes - precis som om allt kom direkt från hjärtat! Jag begriper det inte!

Och det var ett så livgivande tal ., så berörande ..., så mycket klokskap ..., ja,  jag satt i loppisfåtöljen och tårarna rann mest hela tiden och s o m  jag önskade att mamma hade fått vara i livet; för även om hon höll till i Argentina och Bolivia, så låg ju hela Sydamerika henne varmt om hjärtat.

Vilken man! säger jag.
Vilken talare!

Dagens fönster ....

Det tionde.

Här hade vi minsann en tävling om vem som kunde böja tummen mest bakåt (Christina Ekström i Norrtälje vann, om jag minns rätt) och Gunnars tumme gick inte av för hackor.
Av bara farten kom även ett fönster med.

Kort och koncist skriver han: "I skolan var det jag som fick sätta fast häftstiften ....".

Snart helg ....

Och först blir det johanssonrundan med hundarna och då har jag detta på min högra sida, jag har bara vänt mig om och tagit bilden. Ungefär i mitten av bilden kan man - när det är klart väder - se silon i Falkenberg. Tjugotvå kilometer är det från oss till Falkenberg, ja, om ni sitter och undrar.

Nelly hade absolut noll inspiration till någon promenad, men så snart vi kommit över bäcken, passerat lagården och hästarna och svängt ner mot havet till, då fick hon energi! Åååå, så hon sprang och skuttade och viftade på viften. Såna gånger går man hela tiden med ett leende .., man blir verkligen glad över andras glädje!

Kom hem och gjorde allt som brukar göras.
Renbäddade, vädrade länge och dammsög i sängkammaren (nu har vi likadana påslakan, det händer inte ofta ,-) .., har ätit fiskhandlarens goda fisksoppa .., fyllt på fröautomaterna till småfåglarna (rödhaken och nötväckan är numera dom enda som ger ifrån sig tillstymmelse till kvitter) och plockat undan här nere.

På ett A4-papper har jag skrivit ned det som ska ordnas inför lillejulafton den 21:a.
Det blir friherrinnan, Hilda och Patrik, Hildas mamma Mymmel och så Sonja, förstås. Och vi själva.
Blandad kompott blir det .., mycket veganskt, men även Janssons, sill och skinka. Och knytkalas.
Synd att inte min rödvitrandiga syster vågar sig ut på decembervägar, annars hade dom ju varit med.

Ser ni glaset på bilden här ovanför?
Ååå, det fick jag av Emma när hon var betydligt yngre än de tjugo år hon blir nästa gång.
Och som jag tycker om den!

Om herr Ohsumi

Något av det mest intressanta som visas i tv under året, det är för mig när nobelpristagarna presenteras, ja, inte bara själva arbetet som nu ska belönas, utan kanske mer ....,  människan bakom.

Yoshinori Ohsumi är årets pristagare i medicin.
Om honom berättade SVT:s Thomas von Heijne så varmt och närapå kärleksfullt; hur denne stillsamme man hade det aningen trögt när det gällde studier (herr Ohsumi säger själv i en intervju att han låg fem, tio år efter i sin utveckling, jämfört med andra), hur fattigt och eländigt han växte upp, ja, allt sånt! 

Jag älskar när vi tittare får såna här inblickar i nobelpristagarnas liv! 

Och tänk, att det gick så bra för honom, herr Ohsumi! 

För övrigt tycker jag att Thomas von Heijne har en av de mest behagliga röster som finns. 
Och ännu mera för övrigt tycker jag att Victoria Dyring är suverän som programledare i SVT:s Nobelstudion och vilken ur-läcker studio, dessutom! 

Dagens fönster ....

Det nionde.

Från Fårö på Gotland kommer det här fönstret och det var Kerstin i Dalarna (lifelivingitnow på instagram) som var redo med håven. Så vackert det är; nästan som målning!

Och sommarlängtan sätter in!

Hydroklortiazid Evolan

I två veckors tid, lite drygt kanske, har jag ätit den här kompletternade blodtryckmedicinen.
Tänk, jag tycker att hjärnan går på lågvarv sedan en vecka tillbaka!
Det är så fruktansvärt obehagligt och bara detta att räkna kassorna gör att jag - som är annars är snabb när det gäller sånt - och därtill inte har några problem med huvudräkning, verkligen får sitta och  t ä n k a  efter.

Den som har läst här vet vad min största skräck är.
Skräckens skräck.
Just det.
Att bli som mamma.

Nu har jag gjort klockövningen (han säger ett klockslag och så ska jag rita en klocka och visa hur mycket klockan är, något som mamma i början av sin demens inte hade en chans att klara!) och pv har rättat.

Doktor Göransson påstår att det är godkänt .., ja, urtavlorna är ju lite vinda och sneda, men i stort sett ,-)

Min läkare i Ystad sa - lite på skoj - att läkemedelsverket borde ha mig som provperson när eventuella biverkningar ska dokumenteras, så känslig är jag för olika mediciner.
Nu har jag såväl torrhosta som detta med tankeförmågan som blir så seeeg.

Ett slags långsamhetens lov, med andra ord.

Nästa vecka blir det uppföljning på vårdcentralen.

Hur är det med er och piller och eventuella biverkningar ...?

Dagens fönster ...

Det åttonde.

Den här fönsterbilden - som jag tycker kunde vara fångad ur en Roy-Andersson-film - kom susande genom rymden från Luleå, närmare bestämt från Bert Bodin. 

Läcker är den, tycker jag.
Den, liksom en del andra, kom som födelsedagspresent för något eller några år sedan .., kanske när jag fyllde sextio? Då önskade jag mig just fönster och sååå snälla ni var allesammans!